Shortens låg i väskan, det skulle bli en jul i sådana var det tänkt – och jag kom i alla fall så långt som till tarmacen på LaGuardia-flygplatsen under måndagsförmiddagen.
Men två galna medpassagerare på Delta Flight 462, planerad avgång 09.50, och Covid-viruset satte bestämt punkt för de planerna och plötsligt är jag hemma i kylan på Manhattan igen.
Vi hade just lämnat gaten och jag satt och svajpade på bildskärmen på sätet framför för att hitta lämplig film under den knappa tvåtimmarsresan till Atlanta – där jag avsåg att överraska min hockeyskribent-kompis Scottie Burnside med en snabbvisit innan en lustfylld roadtrip ner till vänner i västra Florida – när en man och en kvinna med en stor hund plötsligt kom trampande genom gången.
Redan det kändes lite underligt. När plan taxar råder ju stränga förhållningsorder om att alla ska sitta fastspända i sina säten, men jag fick intrycket att de behövde hjälp med något akut.
Framme i pentryt började de dock dividera med flygvärdinnorna – och sedan brakade själva helvetet loss. Mannen slet upp dörren, flygvärdinnorna vrålade ”No, no, no!” – och sedan hoppade paret, med hund och allt, ut. Via den nödrutschkana som vecklades ut i samma stund som dörren öppnades. Ner på tarmacen!
Jag har flugit väldigt mycket senaste decennierna – framförallt i Nordamerika för att tjänsten krävt det, förlåt! – och aldrig, aldrig upplevt något liknande. Omskakande vet jag inte om man kan säga att det var, mer förbluffande. Missminner jag mig inte satt jag med öppen mun i en minut och bara stirrade – men man vill aldrig höra flygvärdinnor skrika i panik på det sättet, det kan jag säga.
Inom någon minut slirade ett helt batteri polisbilar upp runt planet och galningarna kunde snabbt gripas. Nu lär de få fira jul på måttligt muntra Rikers Island och sedan väntar gissningsvis fängelse eller brutala böter; att ställa till med dylikt kaos i flygtrafiken räknas som sabotage och bestraffas hårt – av federala myndigheter.
Just federala poliser, några tungt beväpnade, klev så småningom också ombord för att förhöra oss vittnen. Jag hörde aldrig vad som sades under tumultet innan dörren öppnades så mina uppgifter hade de ingen större nytta av, men lite ”humbling” var det ändå att bli förhörd av en verklighetens Agent Cooper.
Till slut rullades vi tillbaka gaten, fick gå av och bokades om på en ny flight några timmar senare.
Medan jag väntade på den kom dock nästa chock:
Vännen jag skulle hälsa på i Florida sms:ade att en person i hushållet precis testat positivt för Covid! Personen mår dessbättre bra, hen har de facto inga symtom alls och det är ju det viktiga, men med det beskedet tog min semester slut. Det var ju det slutgiltiga varslet from beyond att jag inte ska vara ute och resa den här julen. Så jag avbokade flygningen mitt i steget, fick ut min resväska och åkte hem. Och nu ligger shortsen i garderoben igen.
Peak 2020, får vi väl kalla detta; jag såg verkligen fram emot att få komma ner till solskenets egen delstat efter denna långa mara i New York-mörkret och fantastiska dagar med vännerna söder om Tampa var planerade.
Men hey, jag fick i alla fall en händelserik femtimmarssemester på LaGuardia…

Uppdatering: Mitt lilla drama blev local news också, t.ex här, här och här.