Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 70

av Per Bjurman

Champagnekorkarna smäller i New York.
Inte för att Covid-krisen är över, långt därifrån, men efter 1461 dagar har en New Yorker som hemstaden avskytt med en hetta vanligtvis förbehållen de grövsta förbrytarna, och möjligen spelare i baseboll-laget Boston Red Sox, till sist lämnat Vita huset och lättnaden är så påtaglig att det för första gången sedan november 2016 känns som att det finns normala mängder syre i luften.
Ding dong, the wicked witch is dead, liksom.
Åtskilliga av de åtta miljoner som bor här dansade, bokstavligen, på gatorna redan när det lördagen efter valet stod klart att Trump hade förlorat – de scenerna går inte att glömma, varenda bilförare i stan kastade sig på tutan då nyheten kom och exempelvis Washington Square Park förvandlades i ett slag till Rio under karnevalen – men sedan dess har ju en ångestladdad ovisshet om vad den sårade narcissisten ska ta sig till ersatt den rusiga glädjen och efter den chockerande terrorattacken i DC sjätte januari befarade många att precis vad som helst skulle kunna hända.
Det kan det fortfarande, men charlatanen från femte avenyn är i alla fall inte president längre, han har ingen reell makt och bestämmer inte över något annat än hur många rundor han ska gå på golfbanan i Palm Beach, så nationens största stad andas äntligen ut.
Samtidigt finns det ett oändligt antal amerikaner som just nu befinner sig i djup sorg av samma anledning och dessutom många som fallit offer för de mest fantasifulla konspirationsteorierna, in i det sista varit övertygade om att den gudasände Trump – nej, jag skojar inte – skulle bli kvar på 1600 Pennsylvania Avenue och med maktskiftet fått hela sin förvrängda världsbild pulvriserad.
Så det är inte som att USA plötsligt helats. De våldsamma motsättningarna består, hatet sjuder som det inte gjort sedan sydstaterna lämnade unionen och inbördeskrig utbröt och Joe Bidens ambitioner att ena landet är svåra att se som annat än hopplöst fåfänga. Det är och förblir mörka tider för Amerika.
Men just nu, för ett par ögonblick, ler i alla fall New York City lyckligt igen.
• • •
Särskilt sen lär festen dock inte bli, för läget är detsamma i ”Världens huvudstad”. Restauranger och barer får fortfarande bara servera gäster utomhus, fast vi befinner oss mitt i smällkalla vintern, och klockan tio måste de stänga. Sedan ligger Manhattan och Brooklyn och alla andra stadsdelar öde. Inofficiellt utegångsförbud råder, bara ljusskygga existenser rör sig i skuggorna de sista, kusliga timmarna vare dag.
Senaste veckorna har guvernör Cuomo dock låtit mindre hökaktig och talat om att den lokala ekonomin måste öppna snart, för annars finns det till slut ingenting att öppna längre fram – och siffrorna ger anledning till i alla fall lite försiktig optimism. Vi tycks efter helgernas brottsjö av nya fall ha nått en platå i antal smittade per dag och likaså sjuka som behöver vård på sjukhus. Samtidigt lovar de att både Yankee Stadium i Bronx och Citi Field i Queens – de två gigantiska basboll-arenorna – snart ska förvandlas till jättelika vaccinationscentra och hålla öppet dygnet runt.
Så kanske, kanske kan New York City snart göra åtminstone en liten comeback.
• • •
Personligen har jag lättare att stå ut med allting just nu, för den som betyder allra mest för mig hemma i Sverige fick sin första vaccinspruta idag.
För min del har inget under hela denna snart årslånga kris varit värre än oron för henne – ja, vi pratar om gamla mamma här – och det hjälplösa i att sitta på en annan kontinent och inget kunna göra.
Med ett stick i en mjuk farmorsarm i Kvarnsveden norr om centrala Borlänge släpper ängslan och oron – och man får ju böja sitt huvud i djupaste respekt för vilka under vetenskapen kan utföra.
• • •
Unga poeten Amanda Gorman, i vansinnigt vacker gul kappa och ännu vackrare röd hatt, stod enligt mitt förmenande för förstummande själfullt klimax under onsdagens värdiga, nedskalade ceremoni i Washington.

För nedskalad var den, till följd av pandemi och hot från inhemska terrorister. För tolv år sedan råkade jag bevaka Barack Obamas ”Inauguration”, på samma plats, och de två evenemangen går inte ens att jämföra.
Då var DC så packat med människor att det knappt gick att ta sig fram någonstans, inget hotell inom tio mils radie hade ett endaste rum ledigt och synen från Capitol Hill – där jag av något slags misstag hade placerats på första parkett, ihop med utsända från världens allra största mediabolag – över The Mall kändes fullständigt overklig. 1.8 miljoner människor bildade den största folksamling som någonsin setts i huvudstaden –  och definitivt den största jag varit, och någonsin kommer vara, del av.
Men president blir den som svärs in på den där trappavsatsen dessbättre oavsett storlek på åskådarskaran.
• • •
Ett nästan lika stort problem för New York som pandemin i sig är det hål krisen blåst i de offentliga finanserna. Vare sig delstaten eller staden kommer ha en chans att fullgöra ens hälften av sina åtaganden utan betydande federal hjälp.
Både Cuomo och DeBlasio har därvidlag stora förhoppningar på den nyinstallerade administrationen, men för säkerhets skull passar Cuomo – guvernören – på att, likt kollegan i grannstaten New Jersey, legalisera både marijuana för ”rekreationsbruk” och online-gambling.
Det är lite lustigt, för bara ett år sedan var han uttalad motståndare till bägge förslagen – marijuana leder automatiskt till tyngre droger, brukade han predika – men det där med nöden och lagen tycks stämma även i The Empire State.
• • •
Allra bäst från Obama-ceremonin 2009 minns jag den brutala kylan. Av logistiska skäl var ackrediterad media tvungen att anmälas i klassiska Rayburn House Office Building redan vid 05.00 i svinottan. Sedan fördes vi av tungt beväpnade vakter till våra stolar nedanför Kapitoliums västra trappor och fick sitta och vänta i bistra minusgrader i sex timmar.
Till slut frös jag så fruktansvärt, framförallt om fötterna, att jag nästan grät – men räddades strax innan ceremonin började av japanska tidningsjätten Asahi Shimbuns Washington-korrespondent. Han hade något slags värmesulor med sig och lånade ut till den arme kollegan från exotiska Sverige. Än idag känner jag djup tacksamhet.
Dagen slutade på tågstationen Union Station. Bara där, i ohygglig trängsel, fann jag några kvadratcentimetrar där det gick att skriva referat och skicka hem till Stockholm.
Så bökigt verkar de utsända idag dessbättre inte haft det.
• • •
Den upprymda stämningen i The Donalds gamla hemstad idag beror, ska påpekas, inte i någon särskilt hög utsträckning på att just Joe Biden svurits in som den 46:e presidenten. Det är slutet på Trumps mandatperiod New York firar – inte början på Bidens.
Så flyttar nummer 45 inte heller hem igen, nu när det turbulenta politiska äventyret är över. Han flög till Florida under onsdagsförmiddagen och där blir han kvar. I New York City kan han, som vi varit inne på tidigare, helt enkelt inte visa sig längre.
• • •
Han har befunnit sig i Washington i över 40 år, varav åtta som vicepresident, så helt obekant med miljön är han ju inte, men ändå. Första gången Biden slår sig ner vid skrivbordet i Ovala rummet och får erfara vad bara sex andra nu levande människor erfarit tidigare, alltså exakt hur det känns att vara USA:s president…”överväldigande” är antagligen ett för milt uttryck.
Själv tycker jag det är fascinerande att det bara funnits 46 presidenter – och att blott elva innehaft ämbetet under min livstid: Johnson, Nixon, Ford, Carter, Reagan, Bush, Clinton, Bush, Obama, Trump och så nu Biden då.
Åtta, eller ibland fyra, år bildar längre sekvenser av tid än man tror.
• • •
Svante Lidén fanns på Aftonbladets redaktion i Stockholm redan när jag kom dit första gången, våren 1992 – och blev omedelbart vän och förebild och mentor. Som för så många andra. Alla som träffade honom föll pladask för den bullrige, pratglade, nyfikne, underfundige, snälle, rolige, stilistiskt knivskarpe, oförliknelige bamsebjörnen.
Idag gick han bort i sviterna av Covid-19, bara 68 år gammal.
So long, Svante. Vi glömmer dig aldrig.

  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson, Lucas Klarén, Frida Englin Danielsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB