Startsida / Inlägg

Corona-dagbok i New York, del 71

av Per Bjurman

Man börjar ju lätt undra på övergivna gator och i tomma kvarter – i New York såväl som i alla andra amerikanska städer.
Var är alla?
Efter en längre vistelse i sydligt solsken tror jag att jag har svaret:
I Florida.
Där är det lapp på luckan den här vintern; så fullspäckat med besökare från andra delar av landet att det knappt går att uppbåda ett ledigt restaurangbord ens i de mest obskyra avkrokar.
Jo, så kallade snowbirds flockas alltid i The Sunshine State mellan oktober och april. Det är enda landsändan på kontinenten med tropiskt klimat och mer eller mindre garanterad värme även när vi som helt befängt bosatt oss i nordligare stater sitter och skallrar sönder tänderna i permafrosten.
Men det är extremt i år. Inga av de miljontals turister som vanligtvis kommer flygande från resten av världen ingår i ekvationen den här gången, gränserna är ju i praktiken stängda – och ändå är det alltså fullsatt.
Att det verkligen är ”out-of-staters” som invaderat nationens sydöstliga tarm behöver man under en vistelse som den jag nyligen smet iväg på bara sätta sig i bilen för att få vidimerat. Det kryllar av registreringsskyltar från andra delstater på alla vägar och genomfartsleder. Framförallt New York och New Jersey, härifrån har det helt uppenbart gått ett regelrätt lämmeltåg ner längs Interstate-95. Men det duggar tätt av ekipage som rattats ner till de 25-gradiga vinterdagarna även från Oklahoma, Michigan, Texas, Minnesota, New Hampshire, Iowa, North Dakota…
Innan en lunch på The Old Salty Dog på City Island utanför Sarasota roar jag mig med att pricka av några främmande skyltar på den lilla parkeringen. Det blir en fin skörd.







Min småländske vän Peter, som bor i trakten sedan några år, rycker på axlarna.
– Jag har senaste månaden sett bilar från alla stater utom Hawaii och Alaska. Häromdagen hade jag en från Oregon framför mig i Lakewood Ranch, säger han och påpekar sedan med en suck att det blivit praktiskt taget omöjligt att få tider på golfbanan.
Från Portland i Oregon till Sarasota är det drygt 500 mil. Enkel väg. Den resan gör man bara om man verkligen är angelägen om att få tillbringa vintern nån annanstans än hemma.
Men 2021 är det inte bara solen och värmen och stränderna och och golfbanorna och de rasslande palmerna som lockar i Florida. Det är, i ännu högre grad, den normala vardagen. Friheten, skulle man också kunna säga.
Pandemin har inte skonat den här delen av världen heller, verkligen inte. I somras, när övriga USA fick en liten andningspaus, skenade viruset istället i Florida – hem för fler pensionärer än någon annan delstat; det är under de blå himlarna på landtungan mellan Atlanten och Mexikanska Golfen de flesta amerikaner vill tillbringa ålderdomen. Men sedan i höstas är smittspridningen någorlunda beskedlig och de regionala myndigheterna, med kontroversielle republikanske guvernören Ron DeSantis i spetsen, har lättat dramatiskt på restriktionerna. Livet rullar på ungefär som vanligt i Miami, Fort Lauderdale, Palm Beach, Orlando, Tampa, Naples, Sarasota och…ja, överallt.
Det är en chock att upptäcka för den som flyger in från mörkret i New York, där ju livet alltjämt är satt på undantag.
”Det här kan ju inte vara bra”, tänker jag förskrämt för mig själv under första dygnet i ett Tampa där allt håller öppet, där krogar opererar för full kapacitet, där det är liv och rörelse och festprissar stimmar och skrattar i barerna långt efter att NYC dragit för gardinerna.
Samtidigt är det – underbart. När jag i den brandgula skymningen sitter utan munskydd i tikibaren, berömd från grannbloggen om NHL, med en plastmugg Yuengling-öl och ser andra människor le får jag lov att erkänna att jag inte känt mig lika lycklig sedan förra vintern.
Naturligtvis finns det gott om kritiker som tycker att Floridas hållning är vansinnig, nya farliga varianter påstås koka i befolkningslagren och rykten går om att Biden-administrationen överväger att införa någon form av icke-konstitutionellt reseförbud till DeSantis rike.
Men just för tillfället är smittspridningen enligt all tillgänglig information lägre i de flesta Florida-countyn än i exempelvis New York och jag har full förståelse för att Amerika rör sig ditåt den här bistra vintern.
• • •
Att sedan komma komma tillbaka till New York igen är även det omtumlande – inte bara för att det är så kallt att hela ansiktet fastnar i en plågad grimas utan för att det, aningen tillspetsat, känns som att landa i Buenos Aires 1976.
Vid gaten på LaGuardia tas jag och mina medpassagerare de facto emot av – militärer. Jo, militärer. De är från den lokala National Guard-enheten och vare sig skjuter eller griper den som inte lyder, men de ser nogsamt till att vi fyller i formulär om var vi varit och var vi ska uppehålla oss i New York.
Lite olustigt känns det. Och provocerande. Som sagt – jag flyger in från en region som för närvarande har mindre smittspridning än New York.
Den uppjagade stämningen här är minst lika bekymmersam som laissez faire-attityden i Tampa.
Fast nu håller de faktiskt på och lättar på inskränkningarna i även i Gotham – till många progressiva opinionsbildares våldsamma upprördhet. Sedan i fredags får restaurangerna åter ta emot gäster inomhus, förutsatt att inte mer än 25 procent av borden tas i bruk, och från och med ikväll får de ha öppet en extra timme, till 23.00 – varmed vi åter har betydligt senare kvällar än ni i Sverige.
Men inte nog med det:
Om bara någon vecka får arenorna där New York-lagen i NHL och NBA – alltså Madison Square Garden på Manhattan, Barclays Center i Brooklyn och Nassau Coliseum på Long Island – börja släppa in ett begränsat antal, nogsamt testade åskådare.
Stan jublar och det det är gissningsvis för att blidka den frustrerade, covid-trötta majoriteten – och flytta lite fokus från annat – Andrew Cuomo tagit de här överraskande besluten.
Han är nämligen i trubbel nu, den omsusade guvernören. Betydande trubbel.
NY Post avslöjade i veckan att han ljög om hur många åldringar som dog på delstatens ålderdomshem i våras – efter att han beordrat dit dem istället för till sjukhusen – och sedan ägnat hela det gångna året åt att mörklägga de verkliga, skyhöga siffrorna.
Krav har redan rests på såväl federal utredning som ”impeachment”, även av demokratiska partikamrater i delstatskongressen i Albany – och just Post har förstås en ”field day” med sin gamla slagpåse.

Som de som följt den här bloggen under pandemin känner till väcker han blandade känslor hos mig. Cuomo. Jag hyste regelrätt beundran förra våren, såg honom rentav som New Yorks egen Churchill i den långa covid-natten – men har med tiden kommit att reta mig svårt på maktfullkomligheten, arrogansen och oförmågan till flexibilitet. Så, jo – lite roar det att han får svettas nu.
• • •
Idag är det Valentine’s day och som jag redan varit inne på i den här krönikan tycker jag vi ska önska alla älskande i världens mest romantiska storstad en kväll som aldrig tar slut – fast den äger rum i kolerans tid.
Enjoy it, lovers.

  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson, Lucas Klarén, Frida Englin Danielsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB