Idag har det gått exakt ett år sedan tiden stannade i New York.
Det var sjunde mars 2020 – en lördag – corona-viruset tog strypgrepp om världens huvudstad och kastade oss in i den kris som fortfarande, 365 dygn senare, definierar nästan varje komponent i tillvaron.
Som alla andra minns jag exakt var jag var och vad jag gjorde när jag förstod att pandemin skulle komma att förändra allt – och jag har skrivit om det förr. New York Rangers och New Jersey Devils skulle spela hockey på Madison Square Garden och i den fullpackade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade guvernör Cuomos State-of-emergency-proklamation plötsligt till i allas telefoner. ”Åh, jag vill inte vara här längre”, kved en kvinna. Men där stod vi och flåsade varandra i ansiktet, oförmögna att ta oss för med något annat. Förvirrade. Ängsliga. Skärrade.
Med facit hand känns det både som en välsignelse och en förbannelse att vi där och då, under pandemins själva linda, inte visste vad som väntade.
Å ena sidan blev det aldrig fullt så fasansfullt som vi befarade de första veckorna och månaderna. När jag läser vad jag skrev då, framförallt i den här bloggen, känns mycket främmande. Rädslan, ångesten, paranoian, vad vi trodde, hur vi tänkte. Ja, det VAR hemskt, de tidvis helt orimliga dödstalen försatte hela staden i ett högst befogat tillstånd av rå förtvivlan. Men det behövdes de facto inget fältsjukhus i Central Park och vi klarade oss med råge utan de 40 000 respiratorer panikslagna politiker ropade efter. Sjukhusfartyget USNS Comfort kunde skickas tillbaka efter att just ingen med vårdbehov förts ombord, humanitär katastrof utbröt inte på Manhattans gator. Livet, som det nu är, fortsatte – trots allt. Och nog hade det varit skönt om man haft de perspektiven lite tidigare och inte svepts med lika fullständigt i den uppjagade stämningen. Det gjorde mer skada än nytta att inte ens våga gå ut under några veckor, det var bara meningslöst slöseri med tid och energi att ägna timmar varje dag åt att desinficera varenda tingest som levererats eller hämtats utifrån.
Å andra sidan är jag glad att vi inte visste att vi fortfarande skulle befinna oss i den här omöjliga situationen ett år senare. Med restriktioner och munskydd och krav på social distansering. Utan normal vardag, utan nattliv, utan turister, utan allt som gör en storstad till en storstad: trängsel, trafik, myller, stök, liv, rörelse, väsen, fullsatta restauranger, utsålda konserter, packade biografer, vilda vernissage, proppfulla butiker, glittrande Broadway-shower, kollektiva målvrål på Madison Square Garden, köer till gatustånden där de säljer rostade kastanjer, rusning i tunnelbanan, sorl på fiken och vimmel i parkerna i den förtrollade skymningen.
Det tidsperspektivet hade inte gått att hantera, jag tror på fullt allvar jag klivit rakt ut i East River om jag vetat att jag skulle komma att leva i undantagstillstånd i ett år – and counting.

Resonemang av den typen går förstås att vända och applicera på nuet också.
Förmodligen är det bra att vi inget vet om framtiden nu heller – fast lite av motsatt anledning. Det vore förödande med föraningar om att det inte finns fog för den optimism och det hopp som faktiskt börjat sjuda här nu – och inte låter sig dämpas fastän sådana som amerikanske Tegnell, Tony Fauci, varnar för att den tredje våg som sköljer över delar av Europa kan drabba även Amerika. Inte bara krogarna har öppnat och kan servera fram till 23.00 (långt från 04.00, som vanligt – men nu är allting ett framsteg). Vi får gå på bio också. Större folksamlingar tillåts både inomhus och utomhus. Konserter och andra slags shower kan arrangeras för mindre skaror. De lokala NHL- och NBA-lagen spelar för publik igen. Och framförallt: Det börjar bli riktig sprutt på massvaccineringen. På väldiga Yankee Stadium i Bronx får människor just nu sprutor i armen dygnet runt, i mässhallen Javits Center i västra Midtown likaså – och fler sådana 24-timmarscentraler öppnar kommande vecka, bland annat på Citi Field i Queens. Jag räknar själv med att få min dos senast i början av april och den gångna veckan lovade ju president Biden ett hela nationen kommer kunna vara vaccinerad senast i maj.
Lite gammaldags amerikansk can-do-spirit är det svårt att inte uppfatta det som.
Så just känns det bra – och skulle det likafullt vara miserabelt även när vi skriver 7 mars 2022 är jag bara glad att jag inte vet om det.
• • •
Främmande känns det för övrigt också att läsa vad jag skrev om guvernör Cuomo för ett år sedan.
Då, när katastrofen först tog fart, framstod han ju, vilket jag envisades med att påpeka gång på gång, som vår egen Churchill i den långa, svåra covid-natten och det där ”New York Tough”-talet, med medföljande video, gick på repeat hemma hos mig i flera månader.
Men how the mighty have fallen.
Glorian hamnade på sniskan redan när arrogansen och matfullkomligheten och snarstuckenheten blev tydligare under sommaren och nu är karln så avskydd att den här sortens meddelanden pryder var och varannan billboard utefter motorvägar och genomfartsleder.

Han får inte bara kritik för hur han hanterade situationen på delstatens äldreboenden i våras – och hur han sedermera ljög om hur många åldringar som dog på grund av hans beslut. En storm av anklagelser om sexuella trakasserier har som bekant utbrutit också och kraven på att han ska avgå ekar dagligen över hela New York.
Ännu så länge vägrar herr politruken – ”jag är vald av människor i New York, inte av andra politiker”, mässar karln – men bara häromdagen grep delstatskongressen i Albany in och såg till att han fråntogs den nödrätt han sedan förra våren haft att ta enväldiga beslut om Corona-bekämpningen, så marken smälter under de dyrbara sulorna.
Om ett år?
Nej, då har vi en annan guvernör i New York.