What a difference a year makes, för att vränga till en av jazzikonen Dinah Washingtons största klassiker.
Det är plötsligt påsk igen och kontrasten mot senaste gången det var det – 9-12 april 2020 – kunde inte bli mer iögonenfallande.
Då var Covid-mörkret som mest kompakt i New York. Kurvorna för smittade, inlagda och döda peakade, Manhattan ekade tomt som en Hollywood-kuliss och ingen kunde frigöra sig från känslan att Metropolis skulle fasta i en evig långfredag, modell 1800-talet.
Ett år senare sjuder hela stan av hopp och framtidstro och iver att få påbörja The Roaring Twenties 2.0. Det kommer rusiga mail om inomhuskonserter i april (Patti Smith spelar till exempel akustiskt på City Winery 9 och 10 april!), merparten av de krogstolar som står till buds är upptagna även på vardagkvällarna och fina vårdagar formligen brusar livet i East- och West Village-kvarter som för inte alls länge sedan låg helt övergivna. En sen eftermiddag när jag och kompisen Malin kommer ner till Tompkins Square Park, den ruffiga och punkiga gamla parken i hjärtat av just East Village, är det så vi drar efter andan åt vilket folkliv som pågår, vilken elektrisk stämning som sprakar i solnedgången, vilken puls som plötsligt går att ana i själva livsluften.
– Det känns ju som vanligt igen, konstaterar vi häpna på en parkbänk medan skymningen tätnar i myllret och musik börjar dåna från barerna runt parken.
Nej, pandemin är alls inte över, lika lite som andra världskriget var över i samma stund som de allierade landsteg i Normandie, men den lokala mobiliseringen mot sjukdomen genererar en stark vision av att stävet på Higgingsbåtarna precis öppnats. Vi rusar om några ögonblick in över Omaha Beach. Krigslyckan har obönhörligen vänt.
I början av den här veckan utökades spannet för vilka som är berättigade till vaccin till alla över 30 – och från och med nästa ingår alla över 16. Det betyder att alla vuxna new yorkers som vill snart har fått både en och två sprutor och, åtminstone tills vidare, är skyddade mot den förbannade farsoten.
Så den här påsken ska vi, till skillnad från förra, verkligen fira återuppståndelsen – jag med ingenting mindre än hederlig gammal påskmust levererad av svenska succébutiken BonBon på Lower East Side.

Som sagt:
Vilken skillnad ett år kan göra.
• • •
Den oro som samtidigt dröjer sig kvar – inte utan fog, en kamp mot klockan pågår helt uppenbart mellan vaccinet och aggressiva Covid-varianter – kan komma att dämpas på ett helt nytt sätt alldeles strax.
För nu är det är helt klart att marijuana blir lagligt för personligt bruk i New York. Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen röstade genom legalisering i tisdags och en dag senare ratificerades den nya lagen av Andrew Cuomo – alltjämt guvernör, trots en lavin av skandaler och krav på avgång från de allra tyngsta partivännerna, inklusive New Yorks bägge senatorer i Washington.

Tiotusentals som tidigare dömts för produktion, innehav, försäljning och bruk får sina domar upphävda retroaktivt – varmed många också släpps ur fängelse på momangen – och synnerligen välbehövliga skatteintäkter a 350 miljoner dollar (japp, dollar) per år förväntas.
Många jublar, framförallt bland progressiva och liberala. Amerikansk och svensk vänster skiljer sig åt på många sätt, men i ingen fråga är grundsynen lika väsensskild som i denna. Bland de röda här – om de nu kan betecknas på det viset – har legalisering av droger varit en sann hjärtefråga i över ett halvt sekel och numer handlar det inte bara om gräs. Man slåss för att alla slags droger ska bli lagliga – och har viss framgång. I Oregon är små mängder även av kokain, heroin och amfetamin sedan i höstas tillåtna för personligt bruk. Det finns, tror jag, ingen själsfrände i Sverige som ser det som annat än vansinne.
Själv rycker jag mest på axlarna åt nyordningen här i New York. Jag är inte särskilt intresserad själv, min marginella erfarenhet av ”pot” är ganska dålig, så jag håller mig nog även fortsättningsvis till bourbon.
Men det gläder mig att de mest ängsliga – som av en händelse ofta ”progressives”, de också – får ett nytt, lagligt sätt att lugna nerverna framöver.
• • •
Denna skärtorsdag begår klassiska baseboll-laget New York Yankees säsongsdebut på Yankee Stadium i Bronx – mot Toronto Blue Jays.
”Opening Day” där uppe är alltid ett lika säkert som älskat vårtecken – men i år känns den förstås mer betydelsefull än någonsin tidigare.
De 10 850 fans som släpps in – alltså 20 procent av publikkapaciteten – kommer inte blott att vråla av glädje över att få se Aaron Judge och de andra Bronx-bombarna live igen. De kommer framförallt delta i en ceremoni med vilken själva livet hälsas välkommet tillbaka.
Det blir en högtidsstund för hela New York.
Här är bloggaren för övrigt själv på ballgame i Bronx – och en pilgrimsfärd dit, till The House That Ruth Built, hör definitivt till de essentiella New York-upplevelserna.

• • •
Själv väcker jag uppståndelse bland amerikanska vänner när jag Facebook-jublar åt en försändelse med disktrasor från det gamla hemlandet.
– Vadå, är det något speciellt med svenska disktrasor, frågar de nästan stött.
Verkligen. De har usla disktrasor i USA, de duger inte till nånting, så en laddning Wettex livar upp nästan lika mycket som ett paket Ettan-stockar från Mysnus.
Nu gör jag inte annat än torkar diskbänk och bord hela dagarna – och fanns det bara en gnutta entreprenör i mig skulle jag hårdsatsa på en bred amerikansk Wettex-lansering.
• • •
Med det ber jag att få önska en glad påsk från New York City.
Till skillnad från för tolv månader sedan är den verkligen, verkligen värd att fira i år.