Rapport från en kort roadtrip down Dixie under pågående pandemi.
Dag 1: Att en parallell amerikansk verklighet existerar i södern framgick redan i Florida i februari och mars, men det blir ännu tydligare i Nashville.
Medan de federala myndigheterna, med president Biden och CDC-chefen Anthony Fauci i spetsen, torgför försiktiga prognoser om när USA kan återgå till någon form av normalitet är Music City redan där. Med råge.
Så sent som i höstas gick även denna vildsinta stad på sparlåga; jag var här för den sista debatten mellan Trump och Biden veckan innan presidentvalet, och kände knappt igen downtown-kvarteren, vanligen försatta i ett konstant tillstånd av mayhem. Få besökare syntes till, stämningen var dämpad, även de mest lössläppta honky tonk-barerna stängde vid tiotiden.
Men nu?
Boots-klackarna i taket! Party on, man!
Det är fullt ställ på södra Broadway – huvudleden genom det rustika nöjesdistriktet mitt i centrum – från tidig förmiddag till sen natt. Bredbenta country-akter av varierande kvalitet står och vevar på scenerna på alla de klassiska klubbarna och på dansgolven nedanför sjunger tätt ihoppackade festprissar allsång till senaste Brad Paisley-hitsen. Nästan lika trångt är det i neonskenet på trottoarerna, där bofasta och turister drar fram mellan barer, restauranger och klubbar – och plötsligt börjar alla jubla åt en möhippa som passerar i en partybuss med öppet flak.
För den som just flugit in från New York är synerna lätt chockerande. Även där har vi ju senaste tiden lättat dramatiskt på restriktionerna och rör oss mot en mer konventionell vardag, men viss ängslan dröjer kvar och vi står verkligen inte i tredubbla led vid bardiskarna och ropar efter drinkar vid halv två på morgnarna.
Vore jag inte fullt vaccinerad tror jag inte att jag vågat mig ut i myllret, men nu är jag det (nej, ingen behöver påpeka att man med lite otur kan bli sjuk i alla fall – precis som man med lite otur kan bli påkörd så fort man går ut genom dörren), så det blir som det blir.
En lång sittning i det förföriska oset på Martin’s BBQ, där kvällens brisket är så saftig och god att ögonen tåras, följs av mycket glatt nattsudd på Legend’s Corner och Robert’s Western World – centrala Nashvilles bästa, mest livfulla honky tonk.
Det är vansinnigt kul.

Dag 2: En match i Bridgestone Arena, hockeyhallen mitt i centrum där lokala NHL-laget Predators spelar sina hemmamatcher, bekräftar bilden av att de lämnat pandemin bakom sig i centrala Tennessee. De får inte fylla hela arenan, men 33 procents kapacitet tillåts, vilket innebär snudd på sex tusen fans och de sex tusen fansen får det ändå att kännas, och se ut, som att det är fullsatt. Inte sedan mars förra året har jag befunnit mig i en lika stor folksamling – och inte heller har jag under de fjorton månader som gått sedan dess upplevt sådan eggande, kollektiv upphetsning; gränslöst saknad livsluft för den som tillbringar sitt liv i NHL-arenor.

Dag 3: Kör Interstate 40 – också känd som Music Highway – västerut och kommer efter knappt fyra timmar till Memphis. Där begick jag min debut som utforskare av den svårbegripliga södern den ångande heta sommaren 1992 och har sedan återvänt gång på gång under tre decennier. För att…ja, för Elvis. Och Mississippi, som flyter trög och mäktig nedanför sluttningarna precis väster om downtown. Och för en atmosfär – tung, sävlig men också djupt själfull – som bara finns i denna bedagade skönhet till metropol och åtminstone delvis förklarar varför den varit vagga för så mycket odödlig konst, främst i form av musik. Rock ’n’ roll, rockabilly, blues och soul kommer ju härifrån.
Nu har det gått ett tag sedan jag sist styrde in på Union Avenue – sju år tror jag det är – och somligt har förändrats. Bland annat är det, lätt upprörande, grundligt ombyggt runt Graceland – och plötsligt så begränsat med riktigt kitschiga souvenirbutiker på andra sidan Elvis Presley Boulevard att jag inte hittar en endaste flugsmällare med Elvis-motiv.
Men ändå. Memphis är sig likt, jag känner igen själva grundtonen direkt. Det där tunga och tysta och samtidigt besjälade som hänger mellan de slitna fasaderna i öde downtown-kvarter. Till skillnad från i systerstaden Nashville – idag en veritabel boomtown med sådan växtvärk att det formligen knakar i fogarna – har tiden liksom stannat i Bluff City. Att komma hit är som att komma till ett Amerika fastvuxet i ett annat, förflutet decennium. Helt följdriktigt utgörs vardagens soundtrack huvudsakligen av solkiga gamla dängor med BB King, Big Star, Rufus Thomas, Isaac Hayes, Howlin Wolf, Booker T. & The M.G’s och – allra mest – Elvis. Inte av samtidens stora hits.
En annan skillnad mot Nashville våren 2021 visar sig vara en större respekt för coronaviruset. Som fattigare och svartare än andra befolkningscentra i Tennessee har Memphis – ja, hela Shelby County – drabbats mycket hårdare av Covid-krisen och där de längre österut firade när delstatens republikanske guvernör, Bill Lee, häromveckan förkunnade att pandemin för Tennessees del är över grimaserade man klentroget vid Mississippi-deltats nordligaste kant. Här pågår den definitivt fortfarande och de lokala restriktionerna är därför betydligt strängare än de delstatliga. Munskydd är obligatoriskt inomhus, klubbarna på Beale Street – Memphis mer soul- och blues-orienterade svar på Nashvilles South Broadway – måste stänga redan vid 23.00 och bara några få åt gången får följa med på de guidade turerna ner till Jungle Room på Graceland – och in i Stax-museet på McLemore Avenue i ruffiga College Park.
Men i slänten ner mot Ol’Man River känns det säkert och tryggt. Så där sitter jag i den ljusa skymningen, som en annan Huckleberry Finn, och tänker på hur omöjlig södern är att få grepp om, med otäckt mörker och själfull värme och exempellös gästfrihet hoptvinnad i samma paradoxala giv, medan en rostig pråm stävar söderut i de leriga strömmarna, mot New Orleans – och sedan möter jag vännerna Åsa och Greg i lobbyn på The Peabody Hotel, den kanske mest civiliserade platsen på hela den nordamerikanska kontinenten, så perfekt för en immig dry martini att tiden stannar igen.

Dag 4: ”God said to Abraham, kill me a son…where do you want this killing done? Out on Highway 61”. Söderut längs Highway 61, ner genom Mississippi, är det omöjligt att inte nynna på Dylan-klassikern som skänkte denna vägsträcka sin moderna aura. Fast Blues Highway – som den också kallas – var sägenomspunnen långt innan han ledde in den i Gamla testamentet. Det var uppför denna asfalterade artär genom söderns mest brutala flackland hundratusentals afro-amerikaner under näranog ett sekel efter slaveriets avskaffande migrerade norrut, för att undkomma Jim Crow-lagar och det skoningslösa arbetet på bomullsfälten – och bland dem återfanns otaliga musiker med sikte på Memphis studios, skivbolag, nattklubbar och radiostationer. Några av dem blev sedermera världsberömda under namn som Howlin Wolf, BB King, John Lee Hooker och Bukka White.
Själv är jag på väg mot Clarksdale och korsningen där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen mot löftet att han skulle bli bäste gitarristen i hela deltat – och om vad som händer just där berättar jag i en skröna – alias nöjeskrönika – imorrn lördag.
Under de 90 minuter det tar att köra dit intensifieras den där tunga atmosfären från Memphis gator och får en mer olycksbådande, sinister karaktär. Spöken rör sig över bomullsfälten som breder ut sig på bägge sidor om vägen. Plantage svischar förbi. Den mörka historien blir bara mer och mer närvarande, och påträngande, ju längre in i Mississippi man tränger. ”Hear the cracking of the whips”, som det heter i en annan Dylan-fresk om trakten. Och är det inte en bucklig pickup-truck jag ser i backspegeln, med kortklippta ynglingar på flaket, redo med baseboll-trän så främlingen som oinbjuden kommit till byn kan få sig en läxa…
Samtidigt: Landskapet är i all sin gistna dammighet förtvivlat vackert, det doftar magiskt av magnolia och med just Robert Johnsons ”Hellhound on My Trail” på bilstereon känns det som att jag kör rakt in i en förtrollad saga.
Själva Clarksdale, blueskulturens eget dvärglika Mekka, ser ut som en filmkuliss som lämnats att flagna i den obönhörliga sydstatssolen. Och om tiden stannat i Memphis går den baklänges här. Inget alls händer på Main Street – mer än att det rör sig lite diskret bakom gardinerna i ett fönster på andra våningen i ett fallfärdigt bostadshus.
Men de har ett fantastiskt museum tillägnat deltats kungar och drottningar, Roger Stolles Cat Head är en av världens bästa skivaffärer (att han heter Stolle i efternamn kan jag inte göra något åt…) och om Morgan Freemans klubb Ground Zero bara varit öppen hade jag kunnat avnjuta en av djupaste söderns bästa burgare där.
Sen väntar djävulen där uppe vid vägskälet där Highway 61 korsar Highway 49…

På vägen tillbaka norrut bullar bymolnen i fjärran upp sig som de bara gör i södern under de fuktiga eftermiddagarna, höga och väldiga, och som av en händelse råkar jag ratta in en kanal där Paul Simon sjunger sin ”Graceland”.

The Mississippi Delta
Was shining like a national guitar
I am following the river
Down the highway
Through the cradle of the Civil War