”Vandring längs 36:e gatan. Varför just 36:e gatan? Jo, jag tänkte så här att man ska väl kunna berätta om vilken gata som helst i New York. Och så tog jag bara ett nummer i högen. Det är precis som att spela roulette”.
Så skrev Torsten Ehrenmark för ganska precis 60 år sedan – innan han satte på sig kåsörshatten och tillryggalade hela 36:e gatan på Manhattan till fots, från East River till Hudson River, inalles 3.2 kilometer.
Ehrenmark – alla samtida svenska kåsörers anfader; sommarvärd i Sveriges Radio nästan varje år mellan 1963 och 1984 – var mest känd för sina långa förordnanden som korrespondent i Paris och London för framförallt DN, men under två år i början av 60-talet jobbade han här i New York för Aftonbladet, tänka sig, och kramade som vanligt ur sig en diger uppsättning trivsamma krönikor och kåserier.
Ett antal av dem samlades fyra år efter hans död, 1989, i antologin ”Här är New York” och genom gode skivhandlar- och antikvarie-vännen Ingemar Magnussons försorg hamnade den nyligen i min ägo.

Samtliga texter är i högre eller lägre utsträckning just trivsamma och gemytliga, men den om vandringen längs 36:e gatan fångar mitt intresse alldeles särskilt, för jag råkar bo bara ett par kvarter från platsen där den både buttre och godmodige närkingen startade och en förmiddag bestämmer jag mig för att helt enkelt gå i min gamle hjältes fotspår – 60 år senare.
Väldigt mycket har förstås hunnit förändras under sex decennier, det gör det överallt men i synnerhet i New York. Det är och har alltid varit en stad som ömsar skinn med förbluffande tät frekvens. Rastlösheten och förnyelseivern är ett av stadens mest framträdande särdrag, inbyggt i arvsmassan redan från start. Bara i mitt oansenliga Midtown-kvarter har nästan allt hunnit skifta utseende och karaktär under de femton år jag bott här; butiker bytt ägare och inriktning, gamla hus rivits och nya byggts, restauranger försvunnit och barer tillkommit.
Just vid 36:e gatans östra ände är upplevelsen dock densamma idag som den var för Herr Ehrenmark. Det går inte att komma till East River. Motorvägen FDR Drive är i vägen. Det finns övergångsställen, med nödvändiga trafikljus, på gatorna intill så den som vill kan nå ett fult men uppskattat litet promenadstråk utefter floden, men på 36:e får man, nu som då, nöja sig med att se farleden mellan Manhattan och Queens/Brooklyn genom ett rostigt, Fritz Lang-artat gytter av motorvägsetage.


När han börjar vandra västerut konstaterar Ehrenmark att hans utvalda gata under de 150 metrarna fram till första avenyn bara kantas av gamla övergivna lagerlokaler och magasin ”av den sort där bovarna alltid låg och dog i gangsterfilmerna på 30-talet och maskingevärens kulor studsade på det dammiga cementgolvet”.
Inget sätter fantasin i rörelse på samma sätt idag, de byggnaderna har för länge sedan jämnats med marken och ersatts av garage, kontorsfastigheter och bostäder. Framförallt tornar American Cooper-tornen sedan några få år tillbaka upp sig precis i södra hörnet vid första. Det är två arkitektoniska underverk till lutande kopparskrapor som länkas samman av en ”sky bridge” och ovanpå denna luftbrygga simmar de boende i en väl tilltagen swimmingpool.
Det du, Torsten. Något sådant hade du inte kunnat drömma om när du gick här och blängde.

Mellan första och andra förundras vår utsände i 60-talets gryning över vad han tror måste vara världens dyraste lekplats och ja, jo, St. Vartan Park hör till de största i sitt slag på Manhattan och med tanke på de obscena tomtpriserna på denna ö ligger det antagligen något i iakttagelsen. Men värt priset, tycker vi som bor i närheten. Det är en oas i vårt lilla hörn i betongdjungeln – och den blev ännu mer intagande när staden i våras täckte en stor asfaltsplan mitt i grönskan med konstgräs. På helgerna, liksom tidiga vardagkvällar, hörs sommarens ljuvaste ljud från den gräsplätten på ett drygt kvarters avstånd: Fotbollar som sparkas, basebollar som möter slagträ, ropen från någon som leder en yogagrupp, skrattande barn, nån färsk hip hop-dänga på en skränig transistor.

Vandringen fortsätter över andra avenyn, mot tredje, och längs den sträckan uttrycker Ehrenmark oväntad förtjusning över ”rader av typiska New York-hus från tiden före sekelskiftet; smala sexvåningshus, aldrig mer än fyra fönster i bredd på fasaden och rikt ornamenterade takgeismer. Det ska vara en ful och beklämmande arkitektur läser jag i uppslagsboken jag har, men det förstår jag inte. Jag tycker den är ganska vacker”.
Hm. De få exempel av byggnadsstilen som fortfarande existerar lever knappast upp till de lovorden. 60 år har satt sina spår.

Fast det bor fortfarande människor i just de här fastigheterna, det lyser i fönstren om kvällarna, det kan jag se från mitt vardagsrum. Och påfallande ofta är brandkåren där för att släcka bränder…
Annars präglas just den här delen av 36:e gatan främst av det faktum att den fungerar som inlopp till Midtown Tunnel och sålunda mest består av monstruös trafik. Det förbigår Ehrenmark med tystnad och det är lite underligt för Midtown Tunnel fanns definitivt 1961 också, den livsviktiga passagen från Manhattan till Queens invigdes redan i början av 40-talet. Men trafiken var kanske mer beskedlig under hans strövtåg – och istället för anskrämliga postterminaler och parkeringsplatser kringgärdade av taggtråd bestod kvarteret som sagt huvudsakligen av sekelskifteslängor som gladde besökaren från Örebro.
I nästa kvarter är bostadsfastigheterna större och modernare, eller kunde i alla fall karaktäriseras så på den tiden, och varken jag eller Torsten har särskilt mycket att säga om dem.
Men mellan Lexington och Park – ja, efter tredje har ju tre avenyer namn i istället för nummer, och sedan kommer femte, helt ologiskt – blir det lite mer intressant. Där flankeras 36:e av klassiskt new yorkska ”townhouses”, merparten med så kallade ”stoops” framför ytterdörren; den typ av långa trappavsatser jag alltid romantiserar för på dem har jag en bild av att folk under de ångande heta sommarnätter vi lever med just nu sitter och babblar och lyssnar på gamla doo wop-hits och dricker kall öl ur flaskor gömda i bruna papperspåsar. Det går ju ändå inte att sova i New York-värmen.

Just här, i hjärtat av det som kallas Murray Hill, är nog den typen av samkväm emellertid sällsynta, här blir väldigt tyst och ödsligt om kvällarna. Gissningsvis för att krog- och affärslivet är för begränsat. Och de diplomatiska beskickningarna kanske för många. Jag tror först det är Rumäniens FN-konsulat jag trampar förbi, för flaggan som vajar i den varma brisen ovanför entrén är väldigt lik, men det visar sig vara afrikanska nationen Tchad som har en exakt likadan. Några dörrar längre västerut hänger Armeniens flagga också, med band i både orange, blått och rött.

Den färgprakten fick Torsten Ehrenmark inte ta del av under sin 60-talspromenad. Tchad blev självständig nation just de åren och Armenien var fortfarande Sovjetrepublik. Så några FN-konsulat hade de inte då, varken på 36:e gatan eller annorstädes.
Efter att ha korsat Park Avenue – Manhattans bredaste aveny; den enda med körfält i bägge riktningarna, avdelade av en rejäl refug – inspekterade han däremot hela 36:e gatans obestridliga kronjuvel riktigt ingående.
Som det står i boken:
”Där, i kvarteret mellan Park Avenue och Madison Avenue, hittade jag ett par märkliga byggnader som bröt av mot allt det jag gått förbi. De var låga och utbredda som i förakt för tomtpriset. Det ena huset såg ut som något slags renässanspalats med ett par höga, rikt utsirade bronsportar”.
Torsten hade kommit till Morgan Library, uppkallat efter JP Morgan – Wall Street-magnaten som gav namn åt det som än i dag är en av USA:s, och världens, största investmentbanker. I slutet av 1800-talet, när Murray Hill tydligen hade betydligt mer glans, bodde han i det Ehrenmark på goda grunder beskriver som ett palats och efter hans död öppnades det för allmänheten, som museum och bibliotek.


Det finns fortfarande kvar men till skillnad från Ehrenmark, som ägnar en och en halv sida sida åt att berätta om hur han rör sig i tysta salonger där ”varje föremål bär vittnesbörd om att det fanns en tid för inte så länge sedan när den som hade pengar kunde köpa vad han ville av en nations konstskatter” tycker jag inte att jag har tid med några museibesök, allra minst som renovering tycks pågå, utan hastar vidare bort mot femte avenyn.
Där gör sig 2020-talet mer påmint. I det nordvästra hörnet skjuter en jätteskrapa i betong och glas upp genom troposfären, som försökte den helt fåfängt mäta sig med Empire State Building två kvarter söderöver, och nedanför kryllar det i alla väderstreck av inrättningar en kåsör i början av 60-talet svårligen hade kunnat föreställa sig. Flotta vinbarer, butiker som säljer mobiltelefoner, en Starbucks. Torsten Ehrenmark på Starbucks…där har vi en fantasi som inte låter sig visualiseras hur som helst.


I just denna korsning förekommer lite myller också, ovanligt för postpandemins Midtown. Människor rör sig i alla riktningar, det blir nästan lite trängsel på södra övergångsstället. Till och med några turister går att identifiera i röran. De har börjat komma tillbaka nu. Inte från Europa, men från resten av USA. Det är uppiggande att se. Snart har de förhoppningsvis blivit så många att vi börjar hata dem igen. Då är allt verkligen som det ska.
Efter femte skiftar vår gata karaktär igen. Det är ju ett annat new yorkst särdrag. Kontrasterna är ofta knivskarpa, från kvarter till kvarter och gata till gata. Ett liv och ett kiv här, helt dött där. Storslaget här, fult och slitet där. Rikt här, fattigt där. Och under första delen av sin västra etapp – från att ha gått på East 36th knallar vi efter femte på West 36th; så är det indelat – består sceneriet av massiva kontorskomplex och shopping för ingen alls. Kan man i alla fall få för sig. Butikerna är stora, exceptionellt specialiserade och för det mesta helt tomma. För det rör sig huvudsakligen om grossisthandel, ofta med koppling till den konfektionsindustri som förr hade sin bas på denna del av Manhattan. Affärslokalerna av den aktuella sorten var ännu fler på Ehrenmark-tiden, men även jag har rikligt med tillfällen att begrunda det kuriösa i att det finns betydande rörelser enbart för knappar, nylonstrumpor, olika sorters band och tillbehör till hattar.



Även en och annan bar har trängt sig in i grannskapet och precis innan det är dags att korsa sjätte avenyn – officiellt kallad Avenue of The Americas, men det säger absolut ingen – väntar en annan av 36:e gatans greatest hits: Keens Chophouse. Det är ett av New Yorks äldsta stekhus, omhuldad institution sedan öppnandet 1885 och berömt för sin lammkotlett (vilket alla som följer TV-serien ”Billions” känner till) och sin oerhörda samling gamla pipor, signerade av före detta stammisar som Albert Einstein, Buffalo Bill, Babe Ruth, Theodore Roosevelt, John Barrymore, Liza Minelli och Douglas MacArthur, den femstjärnige generalen himself.
Där passade gourmanden från Örebro på att äta lunch under sin vandring 1961 – och det gör även gourmanden från Borlänge under sin dito 2021.
Han var, framgår av texten, inte riktigt lika överväldigad av Keens skivade sirloin-biff som han brukade vara av svensk husmanskost och det förvånar ju inte; Ehrenmark var ändå mannen som gång konstaterade att ”all glädje utan rotmos är konstlad glädje”. Men den får ändå betyget ”inte dålig” och jag kan bara hålla med. Med en skummande tysk pilsner till vill jag rentav hävda att den förtjänar fyra av de plustecken Aftonbladet väl inte ännu hade börjat dela ut på den tidigare New York-korrens tid.


”Jag satt kvar rätt länge med kaffe och cigarr och läste om ställets historia”, fortsätter ”Här är New York”-kåseriet. Röka får man inte längre, men kaffe tar också jag in – och läser gör jag med. Fast i Torstens bok. Och blir påmind om att programmet Abraham Lincoln höll i när han blev skjuten av John Wilkes Booth på Ford-teatern i Washington hänger inom ram och glas i Keens entré, med autentiska blodfläckar och allt.
”Enligt sägnen går det illa för alla som har programmet i sin ägo”, berättar Närkes store son. Ja, själv är jag så vidskeplig så jag inte ens vågar titta utan betalar min nota och trampar vidare västerut i vad som hunnit bli stekande eftermiddagssol.
Dessvärre finns inte så mycket att berätta om återstoden av 36:e, ut mot Hudson. Det tyckte inte Ehrenmark heller. ”JP Morgans förnäma gata är verkligen inte mycket att hurra för på västra kanten”, heter det och sedan följer mindre muntra beskrivningar av textilindustrins eländiga väverier runt åttonde avenyn och, lite längre bort, ett gytter av fabriker, verkstäder, vulkaniseringsanläggningar och ”en budfirma som borde skicka bud efter någon som kan städa upp i lokalen”.
Ja, hur svårt det än är att tänka sig idag var Manhattan fortfarande centrum för allsköns tillverkningsindustri och småskalig hantverksverksamhet i början av 60-talet. Det pyste och dånade och bolmade från skorstenar över hela ön, särskilt i närheten av floderna – där nu övergivna eller omgjorda pirer dessutom tjänstgjorde som delar i New Yorks hamnkomplex.
Nyligen avlidne journalisten Pete Hammill – en av New Yorks mest framstående ”röster” i modern tid – har talat och skrivit suggestivt om hur det inslaget satte prägel på hela staden under hans uppväxt:
(Ber om om ursäkt för utebliven översättning, men det här är så mycket bättre på engelska).

”One of the things that I miss the most was what it felt like in the subway between the hours of five and seven. Being on packed subway cars with working men on those cars. Guys stained with sweat, the smell of perspiration, the raw-knuckled hands, the toolboxes, heading home. Nobody would mess with guys like that. And they were very proud of the fact that they were working in the biggest city in the United States — they were functioning people”.

Men det är borta nu. Utraderat. All sådan aktivitet började fasas ut redan på 50-talet och idag finns inget kvar av miljöerna Ehrenmark skildrar med en avsmak som bara tilltar ju längre västerut han kommer.
Återstår gör anonyma byggnader, sunkiga butiker där den som till äventyrs vill kan köpa ”tre valfria dvd-filmer för 4 dollar”, någon sällsynt bensinmack, ett par härbärgen för hemlösa och ödetomter. Vid tionde hamnar jag dessutom åter i trafikkaos för där går ny led in i ny tunnel – Lincoln Tunnel, en av förbindelselänkarna med New Jersey. Och som vanligt är det inte bara mängden bilar som orsakar problem. New Yorkers kan inte köra heller. De fastnar i, och proppar igen, alla korsningar – och när ingen kommer någonstans börjar alla tuta ilsket åt varann. En svensk bilskollärare skulle få en stroke om hen stod med mig på trottoaren under eftermiddagsrusningen.




En vy längst ut i västerled är dock rätt häftig. Hudson Yards – en helt ny, omdebatterad stadsdel bestående av ett kluster moderna bostadsskrapor och andra byggnader ingen verkar tycka om – är belägen precis söder om 36:e och sett från ”fel” håll får det där klustret en ultra-urban, futuristisk lyster. Om någon får för sig att göra en nyinspelning av ”Metropolis”…well, varsågod för tipset.

För Torsten Ehrenmark slutade expeditionen vid en hög tegelmur på andra sidan elfte avenyn. Även jag får till sist göra halt på andra sidan 11:e men inte på grund av en mur. Det är, förvånande nog, konferenscentret Javits Center som hindrar mig från att ta mig ända fram till floden. Javits Center, under pandemivåren omvandlat till provisoriskt Covid-sjukhus och sedermera använt för massvaccinering, trodde jag låg mycket längre söderut, men uppenbarligen inte. Nu underrättar anslag på entrédörrarna att vaccineringscentret stängt. Den som fortfarande inte haft förstånd att kavla upp skjortärmen för en sköterska kan tydligen ta sig till Grand Central eller Penn Station istället. Gott så. Det är ytterligare ett tecken på att vi har krisen bakom oss i New York.

Slikt behövde inte Torsten fundera över när han för 60 år sedan stod på samma fläck och hoppade vid sin mur för att få några glimtar av några järnvägsspår och Jersey-stranden på andra sidan Hudson. Han slutade när en kille som satt i ett fönster i en intilliggande fabrik – riven för länge sedan, vad jag kan förstå – och drack mjölk (!) ropade ”Hey, tired of life, eh?”
 Då insåg kåsören att det såg ut som att han höll på att begå självmord, körde ner händerna i fickorna och gick därifrån.
”Jag kan ju inte”, avslutar han sin text, ”gärna ropa tillbaka att jag bara har gått hela 36:e gatan och vill se hur den slutar”.
Nej, vad för slags dåre gör något så dumt…