Oh, the king is dead…
Så sent som våren och försommaren 2020 fanns ingen populärare eller mer uppburen politiker i USA än Andrew Cuomo; nationens främste härförare i striden mot coronaviruset, en modern Winston Churchill som inspirerade och gjöt mod i medborgarna under det som kändes som en oändlig Covid-natt, den magnetiske estradören som till slut belönades med en Emmy för de dagliga tv-framträdanden ingen ett tag kunde missa.
Igår, mindre än ett och ett halvt år senare, tvingades New Yorks 63-årige guvernör, övergiven av alla bundsförvanter och flertalet supportrar, avgå.

Efter senaste tidens händelseutveckling kom det inte särskilt oväntat, men i ett vidare perspektiv är det en seismisk sensation som skakar om framförallt New York men också resten av landet.
En era är verkligen över. Familjen Cuomo höll på att bygga samma slags dynasti som familjerna Bush, Clinton och – rentav – Kennedy. Andrew Cuomos far, den nu avlidne Mario Cuomo, var själv guvernör i New York i tre mandatperioder mellan 1983 och 1994 och räknades länge som en av de viktigaste och mest inflytelserika makthavarna i det demokratiska partiet även på nationell nivå. Ett par decennier senare var äldste sonen inne på sin tredje mandatperiod i samma ämbete, hade skaffat sig nästan lika tung status och siktade garanterat på ännu högre befattningar. Joe Biden kommer ändå fylla 82 strax efter nästa presidentval…
Men nu har stjärnan slocknat och sagan tagit slut. Abrupt.
”Ett av de mest dramatiska och spektakulära fallen i Amerikas politiska historia”, konstaterade mycket riktigt en av reportrarna som under tisdagseftermiddagen gjorde en så kallad ståuppa på trottoaren utanför guvernörens Manhattan-kontor på tredje avenyn mellan 40:e och 41:a gatan.

Cuomo har dock bara sig själv att skylla. Redan innan delstatens ”justitieminister” Letitia James förra veckan offentliggjorde sin detaljerade, och förödande, rapport om de sexuella trakasserier guvernören anklagats för hade de allra flesta tröttnat på det som under senaste året allt tydligare framstått som arrogans, maktfullkomlighet, egenkärlek och allmän brist på hövlighet och respekt för andra.
Så när skiten nu träffade fläkten hade han inga allierade kvar, inga vänner redo att stå upp och slåss för honom – i något läger alls. Tvärtom har alla maktspelare som någon gång stått på guvernörens sida senaste veckan förenats i högljudda krav på hans avgång: President Biden, New Yorks bägge demokratiska senatorer – inklusive majoritetsledaren Chuck Schumer – alla ledamöter från New York i representanthuset och hela ledarskiktet i delstatskongressen i Albany.
Till sist fanns det därför inga andra tänkbara slut än det sjaskiga som nu är ett faktum.
• • •
Egentligen börjar de nya reglerna om vaccinpass här i New York City gälla först nästa vecka, men många restauranger och klubbar och gym har redan infört krav på bevis på Covid-vaccinering.
Alltså: Vi går inte längre ut genom dörren utan de noggrant stämplade pappersark vi fick när våra immunförsvar rustades upp – eller utan den så kallade Excelsior-app de lokala myndigheterna tillhandahåller nedladdad i telefonen.

Så är det bara från och med nu. Vad du än kan tänkas ha för invändningar måste du fortsättningsvis fått åtminstone ett sprutstick i armen om du vill ha något utbyte av New York. Äta på restaurang, dricka i bar, dansa på klubb, uppleva konserter, gå på hockey – det kommer inte vara tillåtet utan vaccin i kroppen.
Bra, tycker jag. De nya kraven kommer förhoppningsvis fungera som morot så att även de som fortfarande tvekar om det nödvändiga/säkra med Pfeizers och Modernas mRNA-doser släpar sig iväg till lämplig klinik – och det är ju bara så vi till sist tar vi oss ur den här förbannade situationen.
Den europé som vägrar behöver dock inte bekymra sig om tråkiga New York-upplevelser. Hen kommer överhuvudtaget inte kunna ta sig hit. När gränserna öppnas igen – och det sker rimligen rätt snart, pressen på Vita huset börjar i det avseendet bli betydande – garanterar jag att krav på full vaccinering ingår i dealen. Och det kravet kommer kvarstå i många, många år framöver.
Your call, som dom säger här.
• • •
Cuomo – som utan tvekan hade ställts inför den delstatliga versionen av ”riksrätt” om han inte avgått frivilligt, och alla är lättade över att vi slipper en sådan utdragen shitshow när resurser och ansträngningar behövs till så mycket viktigare saker – tjänstgör i ytterligare två veckor.
Sedan tar hans ”lieutenant”, Kathy Hochul, över tills guvernörsvalet nästa höst.

Om henne vet få särskilt mycket, men hon är förstås demokrat, har suttit i kongressen i Washington – och skriver historia när hon flyttar in i residenset i Albany.
56 män har passerat på posten sedan George Clinton (inte att förväxla med funk-giganten…) installerades som New Yorks förste guvernör 1777 och först 244 år senare föräras en kvinna den högsta officiella befattningen i The Empire State.
På tiden, kan man tycka.
• • •
Redan i våras tillkännagav borgmästare DeBlasio – som lär ha firat med champagne hela natten; han och Cuomo är dödsfiender – att New Yorks ”comeback” skulle högtidlighållas med en jättelik gratiskonsert i Central Park under sommaren.
Sedan dess har läget mörknat igen, i och med att alldeles för många fortfarande underlåtit att vaccinera sig ökar smittspridningen på nytt även i NYC, men planerna skrinläggs inte.
Nästa lördag – 21 augusti – arrangeras ”We Love New York: The Homecoming Concert” på ”Stora gräsmattan” där uppe i spenaten.
60 000 åskådare – alla fullt vaccinerade, vad trodde ni? – får se framträdanden av bland andra Bruce Springsteen, Paul Simon, LL Cool J, Jennifer Hudson, Patti Smith, Polo G, Andrea Bocelli, The Killers, Santana, Earth Wind & Fire, Babyface, Barry Manilow (!), Elvis Costello, Wyclef och Journey.
Det låter inte så dumt. Jag har i princip sett alla ännu levande rock- och popikoner jag vill se – utom Paul Simon. Och han har utfört mirakel i Central Park förr. ”The Boxer” och ”The Only Living Boy in New York” där igen, i skymningen…ah.
Men då är jag inte här, för att travestera ett rockband från ett helt annat land.
• • •
Risken att Cuomo drar med sig andra, mer eller mindre oskyldiga, i sitt fall är stor. Yngre brodern Chris till exempel. CNN-ankaret.
Han ingår – eller snarare ingick – också i dynastin, de politiska ambitionerna förutan. Även en firad TV-stjärna skänker givetvis lyster åt familjer med anspråk på upphöjd, för att inte säga kejserlig, ställning.
Men nu hänger han löst. Medan de flesta såg med roat överseende på de etiskt tveksamma intervjuerna med brodern under pandemins tyngsta dagar, när de kärleksgnabbade om föräldrarnas gunst och lyste upp mörkret med lättsamma muntrationer, har färre varit villiga att ursäkta lillebrors sätt att hantera den sensitiva relationen sedan anklagelserna om sexuella trakasserier blev kända.
När det dessutom visade sig att han – Chris – bakom kulisserna bistått guvernörens stab med råd i krishanteringen fick han verkligen opinionen mot sig.
Just nu är han, som av en händelse, på semester, och CNN låtsas som om det regnar. Anderson Cooper och Don Lemon breder ut sig över hela kvällstablån och rapporterar utförligt om Cuomo-skandalen – men nämner inte kollegan, eller hans egenartade frånvaro, med ett ord.
Så kan det inte gärna fortsätta, det är genant för alla inblandade.
Kort sagt:
En Cuomo till avgår eventuellt inom kort.
• • •
Så här en bit in i augusti händer det nästan varje dag.
Bibliskt svarta moln kommer under sena eftermiddagen stävande över Manhattan. Sedan dröjer det inte förrän blixten slår ner i den första skyskrapan – och några sekunder senare dånar åskans kanonader majestätiskt i den vidsträckta öns artificiella raviner. Och så sköljs vi sånär bort i slagregn som hade gjort intryck till och med på Noak med arken.




Ibland slår blixten ner i min egen skrapa också. Då är det en upplevelse att sitta på 48:e våningen. Inte farligt, alla höga byggnader i New York har förstås utrustats med moderna åskledare. Men det sjunger till ordentligt i huset – och sedan börjar det lukta svavel.
• • •
Om precis en månad har det gått 20 år sedan 9/11-attackerna .
Vi lär återkomma i ämnet, men tills vidare vill jag ha sagt att det inte är något annat än ofattbart att så mycket tid hunnit passera.