Under torsdagen fick vi en nyhet som för mindre än två veckor sedan hade utlöst karnevalsyra.
För första gången sedan tolfte mars – lördagen då den gamla världen upphörde att existera – passerade ett dygn när inte en enda människa i New York City dog i covid-19.
Det innebär ju att vi har det satans viruset on the run och borde börja förbereda oss för en återgång till en någotsånär normal vardag – med eufori bultande i bröstkorgen.
Men vi har som bekant annat att bekymra oss om nu och ingen orkade glädjas, alla – eller i alla fall de flesta – var för upptagna med att vara förbannade över hur polisen uppför sig där ute.
Videos som den här – i vilken poliser i Buffalo alltså vräker en gammal farbror i backen och sedan bara står och tittar när han blöder från huvudet – och den här och den här spreds som gräsbrand i sociala medier i natt.
Alltså, att de som plundrar och vandaliserar och själva är våldsamma blir jagade och gripna är en sak, men den här brutaliteten mot helt vanliga demonstranter – många bara goddamned tonåringar – är helt obegriplig.
Varför är de så förbannat aggressiva? Varför ser det ut som att de älskar att få spöa upp folk? Varför svingar de så lustfyllt med batonger mot små kids?
Det kommer också rapporter om att människor som utför sina jobb på kvällarna och således är undantagna från utegångsförbudet – till exempel deliver-bud – gripits helt urskillningslöst.
Sicken galenskap.
Fortsätter poliserna så här är det bestämda intrycket att även människor som aldrig varit bekväma med att delta i några offentliga protester kommer gå ut och demonstrera.
Är det verkligen vad ordningsmakten vill?
• • •
Det ska samtidigt sägas att de lokala politiska ledarna gör ett sensationellt uselt jobb.
De nyss så hyllade guvernören Cuomo skäller ena dagen om att poliserna är för släpphänta och kritiserar dem nästa för att vara för hårdföra – samtidigt som han är helt oresonlig om att hans ”curfew”, lika uppenbar som onödig orsak till många av sammandrabbningarna, ska efterlevas. Och borgmästare de Blasio…jisses. Han är nu lika illa omtyckt av de progressiva – alltså kärnväljarna – som av de konservativa och buades av scenen när han under torsdagen försökte hålla tal vid en George Floyd-ceremoni i Brooklyn.
Grattis.
• • •
Den äldre mannen som knuffades i backen i Buffalo befinner sig på sjukhus – i ”stabilt men kritiskt tillstånd”.
• • •
Nu är det helg och då ska vi…ja, nä, vi ska väl ingenting. Sommaren 2020 är och förblir ett enda långt undantagstillstånd.

Under onsdagen gav de omfattande demonstrationer som skakat USA i tio dygn vad som väl får betraktas handfast resultat.
Dels uppgraderades ju misstankarna mot Derek Chauvin; han kommer åtalas för andra gradens mord istället för tredje gradens – en förbryllande klassificering som bara Minnesota och ytterligare två delstater håller sig med. Dels greps och häktades även den trio poliser som kommit att kallas ”the other three” och bara tittade på medan Chauvin utförde sitt förfärliga illdåd. De är misstänkta för medhjälp till mord.
Hade det hänt utan den ursinniga reaktionen i stad efter stad efter stad?
Det är nog naivt att föreställa sig.
Lika naivt är det att tro att det räcker för att den pågående stormen ska mojna. Den kommer rasa tills majoriteten av demonstranter och aktivister känner sig försäkrade om att en grundlig förändring verkligen äger rum och hela kulturer stöper man inte om i en handvändning.
För att det verkligen ska bli bättre i frågan om den amerikanska polisens attityder tror jag – som verkligen inte vet så mycket om de här frågorna och just därför bara tror – att man måste få andra sorters människor än såna som Bob Kroll att vilja jobba inom ordningsmakten.
Kroll är ordförande för polisfacket och ja, amerikanska polisfack ger ofta ett direkt reaktionärt intryck (att många av dem den här faktiskt tagit avstånd från ett övergrepp och förespråkar ett åtal säger något om hur otroligt grovt det var), men i artiklar av den här och den här typen framstår han, i alla fall i mina ögon, som extraordinärt obehaglig.
Så bryska, känslokalla, hjärtlösa och rent ut sagt elaka människor ska helt enkelt inte ha ett jobb i vilka de hamnar i konfrontation med vanliga medborgare.
Men det har de och Kroll – finns det inte en bov i ett Tintin-äventyr som heter Kroll? – väcker minnen av ett mindre behagligt möte med en State Trooper i Alabama för tio år sedan.
Jag och Pontus Höök, den eminente fotografen, var nerskickade till Gulfkusten med anledning av det monstruösa oljeutsläppet efter Deepwater Horizon-explosionen 2010 och medan vi var där flög även president Obama ner för att inspektera förödelsen och hålla några tal. Informationen om exakt var han skulle visa sig var knapphändig, så vi hamnade i en hopplös katt-och-råtta-jakt efter hans ”motorcade” mellan små samhällen i södra Alabama – och någonstans utanför Gulf Shores blev vi invinkade till vägkanten av en bjässe till trooper, inte helt olik den Thelma och Louise tvingade in i bakluckan, fast 80 kilo tyngre.
Ett mycket burdust förhör om vilka vi var och vad vi, två utlänningar, gjorde i hans delstat följdes av en uppläxning om att vi inte hade tillåtelse att köra på just den väg vi använt och när jag invände att en en annan polis faktiskt pekat oss i den riktningen började han skälla om att jag bara skulle hålla käften. Sedan tyckte han sig genom hyr-SUV:ens tonade rutor se att något rörde sig i baksätet, tog två snabba steg tillbaka, sträckte en hand mot hölstret och frågade uppjagat vem som gömde sig där.
Tack och lov lyckades vi på något vis övertyga honom om att vi de facto bara hade väskor och kameror i baksätet – men det hindrade honom inte från att tvinga oss att sitta kvar i bilen och bara glo.
– Ni rör er inte förrän jag säger att ni får, gjorde han klart.
Först en timme senare, när presidentens kortege för länge sedan passerat, vinkade han flinande ut oss på vägen igen.
Det var extremt obehagligt att vara helt utlämnad till en skitstövel av den sorten, han hade verkligen kunnat göra vad som helst med oss, men jag har många gånger sedan dess reflekterat över hur mycket värre det troligen hade känts, och kunnat gå, om vi inte varit vita. Att vi var utlänningar och dessutom bosatta i New York var illa nog för Mister Alabama-trooper, men om vi också haft mörkare hudfärg…det är förfärande att tänka på.
Som sagt:
En kultur där sådan attityd och sådant beteenden är regel – och där Bob Kroll kan vara representant för andra konstaplar – lär ta tid att förändra.
• • •
Det har varit rörigt i New York även i natt, men inte på samma sätt som för några dygn sedan.
Då var det som att sitta genom en zombie-apokalyps här, med en ljudkuliss av helikoptrar och polissirener ute i mörkret.
På dagarna puttrar livet på Manhattan för övrigt i huvudsak på nästan som vanligt, betydligt fler än under pandemins tyngsta dagar är ute och de många demonstrationer är fredliga.
Men det ser ju inte direkt ut som ett land i fred överallt…




• • •
Enligt Pontus är det här en bild som visar hur nervös jag var under den där incidenten i Alabama för tio år sedan.

Men jag vet inte…nog för att solen brände i hjässan där nere, men skulle jag åka omkring på presidentjakt i baseboll-kepa?
Han påstår också att det här är en polis vi träffade…

• • •
Man vet att det är sällsamma tider när till och ärkekonservative evangelisten Pat Robertson beskriver president Trumps hantering av den pågående krisen som ”not cool”.
• • •
En advokat CNN talade med under natten slog fast att det inte kommer bli lätt för åklagaren i Minnesota att vinna målet mot de åtalade poliserna.
Well, om det kommer en dag då Derek Chauvin frikänns…gud hjälpe oss.

Under måndagseftermiddagen landade det här emergency-meddelandet i mobilen.

Några timmar senare rådde alltså utegångsförbud i New York City – för första gången sedan 1943.
Vad som fick dåvarande borgmästaren, Fiorello La Guardia, att ta det drastiska steget?
En vit polis hade skjutit en svart soldat, just hemkommen från tjänstgöring i andra världskriget, i Harlem och kravaller följde.
Om någon då kunnat se in i framtiden och fått klart för sig att USA:s tragiska historia skulle fortsätta upprepas i ytterligare 77 år…hur monstruöst hopplöst hade inte det tett sig?
I sak gjorde dagens ”curfew” inte mycket till skillnad. Vi har ju redan varit beordrade att stanna hemma sedan mitten av mars. Men ändå. Det uttalade förbudet accentuerade det ödesmättade i den nya situation New York och resten av landets kastats in i.
• • •
Idag var också första dagen New Yorks hälsomyndigheter skickade ut en snabbutbildad armé av ”tracers” på stan. 2500 människor ska framgent ägna sig åt spåra de som varit i kontakt med bekräftat corona-smittade. Får man ett samtal om att man varit nära någon som bär på viruset blir man beordrad att sätta sig i sträng karantän i två veckor – och svarar man inte blir det påhälsning, påstår dom.
Låter kanske rimligt, men hur det ska fungera i praktiken mitt under pågående mayhem övergår i alla fall mitt förstånd.
• • •
Och i Washington höll president Trump ett tal som lät som något taget från en science fiction-dystopi – samtidigt som Lafayette Park, tvärs över Pennsylvania Avenue, utan pardon rensades från demonstranter så han kunde promenera över för ett photo-op vid St. John’s-kyrkan.
Lite senare kunde general Milley, stabschef för hela amerikanska armén, ses patrullera gatorna i DC.
I uniform.
Det är emellanåt svårt att tro sina egna ögon och öron just nu.
• • •
Exakt vad guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio hade för förhoppningar med sitt utegångsförbud är oklart, men den succé de eventuellt hoppades på uteblev definitivt. Snart sagt varenda butik i Midtown, inklusive Macy’s berömda flaggskepp på Herald Square, utsattes under kvällen för plundring och från Bronx rullar det in rent apokalyptiska bilder under sena natten.
Snart har vi, vad än Cuomo säger sig vilja, militärer på gatorna även i New York – och det kommer inte sluta lyckligt.

Moln som hämtade från en biblisk sägen stävade in över Manhattan i början av den gångna helgen.

En händelse som såg ut som en tanke, skulle man kunna säga. För nu börjar det verkligen mörkna i den här staden – och i det här landet.
Så sent som förra måndagen var det omöjligt att föreställa sig att något värre än den pågående corona-krisen skulle kunna drabba USA – men en vecka senare har en pandemi som dödat över 100 000 amerikaner, och fortsätter skörda tusentals offer på daglig basis, de facto hamnat i radioskugga. Vi tänker knappt ens på den längre. Vi är för upptagna med att vara omskakade över det som hänt sedan Minnesota-polisen Derek Chauvin för en vecka sedan torterade den svarte mannen George Floyd till döds – inför rullande kameror.
De bilderna – vidrigare och mer chockerande än något annat de flesta av oss sett – blev verkligen strået som efter evigheter av orättvisor och vettlöst polisvåld visavi minoriteter slutligen knäckte den amerikanska kamelens rygg och plötsligt råder fullständigt kaos i hela nationen. Det brinner i Minneapolis, det brinner i Los Angeles, det brinner i Washington, det brinner i Atlanta, det brinner i Nashville, det brinner i Philadelphia, det brinner i Chicago, det brinner i Detroit, det brinner i Seattle, det brinner i sanning här i New York City, det brinner överallt.
”Imperiet faller”, messar en förstummad vän och ja, sittande mitt i dygnet-runt-floden av rapporter om kravaller och upplopp och sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser/nationalgardet i varenda större stadskärna är det svårt att inte få intrycket att det här landet – som till följd av pandemin också befinner sig i ekonomisk depression – håller på att gå sönder.
Slitas itu.
Kollapsa
Klimatet är lika infekterat, och motsättningarna lika stora, som på 60-talet, tycker somliga. Well, 1860-talet i så fall, känns det nästan som att jag vill replikera. Då utbröt som bekant ett regelrätt inbördeskrig.
Så långt kan det inte gå nu, vill man i alla fall intala sig, men det är samtidigt extremt svårt att se hur den här situationen inte kommer eskalera – och hur vi i så fall inte kommer få genomleva förfärliga tragedier under sommaren.
Särskilt som presidenten, landets statschef, ”den fria världens ledare”, förefaller oförmögen att lugna de våldsamt upprörda känslorna där ute. Om något känns det snarast som att han med befängda och tondöva tweets underblåser den kanske värsta kris USA sett sedan just 1800-talet.
Men man får väl – hur fåfängt det än ter sig när nya kaosbilder från en ny oroshärd, Long Beach i Kalifornien, rullar in under söndagsnatten – försöka vara lite optimist och hoppas att en verklig förändring växer fram ur detta. Och att the worst case scenario inte realiseras under vägen fram till den förändringen. Döda kids i Lafayette Park utanför Vita Huset, eller var som helst, vore fullständigt katastrof.

Då är det, på riktigt, game over för USA.
• • •
Även om det inte längre står i fokus – vilket känns absurt att konstatera – har vi fortfarande coronaviruset hos oss och det känns inte helt behagligt att tänka på risken så många utsätter sig, och utsätts, för just nu. Det är inte alldeles lätt att kombinera demonstrationer och upplopp med bibehållen social distansering, om man man säger så.
Har vi otur får vi en ”spike” i antalet insjuknade om två-tre veckor.
• • •
”Nu är det ju ändå helt kört för Trump”, messar andra vänner och logiskt sett kanske det kan framstå som en given konklusion.
Fast hundra är det knappast.
Sommaren 1968 var det också revolution på gång, för att travestera Bob Hund – och i november det året sopade konservative ”lag och ordning”-kandidaten Richard Nixon hem en jordskredsseger mot vänsterhjälten Hubert Humphrey.
Sedan dess har demografin i landet förändrats, och den ”tysta majoritet” Tricky Dick vände sig till är varken lika stor eller konform längre, men det finns i den frågan inga självklara slutsatser att dra ännu.
• • •
Och så har vi haft seismisk aktivitet i Idaho och Montana och enligt oroliga experter kan det indikera att supervulkanen i Yellowstone snart får sitt första utbrott på 650 000 år.
Då blir hela Nordamerika obeboeligt och resten av världen får leva i nukleär vinter några år.
Det är förstås bara det som saknas…

En vanlig dag i New York-karantän.
Vaknar, av att väckarklockan ringer, strax efter tolv. Sent, jo. Men jag somnade inte förrän vid halv sex. Mina vanor överensstämmer inte precis med mjölkbondens i vanliga fall heller, men pandemi och semi-lockdown genererar extraordinärt exotisk dygnsrytm.
I mars och april innebar de första sekunderna i vaket tillstånd ibland en kort respit. För några skonsamma ögonblick, innan alla sinnen var med, kändes allt som vanligt. Sedan kom insikten som en örfil: Just ja…
Det fenomenet har upphört. Den nya verkligheten är etablerad nu, inte ens nymornad hjärna gör sig några illusioner. Så det är bara att gå igenom dagens plågsammaste procedur på en gång; sträcka sig efter telefon och laptop och med andan i halsen scanna av det som hänt sedan halv sex. Är alla nära fortfarande friska? Pekar kurvorna åt rätt håll? Ingen ny artist jag håller av har väl strukit med?
Ja, mja, nej, lyder svaren någorlunda barmhärtigt den här gången.
Går upp. Äter en blygsam frukost. Duschar och tar på mig rena kläder – för släpper man på ambitionerna i det avseendet, som vissa stay-at-home-beordrade vänner erkänner att de gjort för länge sedan, blir tillvaron snabbt sunkig som en Charles Bukowski-novell. Ringer ett par samtal, svarar på några mail och ser om Andrew Cuomos presskonferens från tidigare under förmiddagen. Han har inga mindre än Chris Rock och Rosie Perez med sig på podiet – för att, påstår han, få hjälp att understryka att det är ”coolt” att bära ansiktsmask.

Vilka svenska celebriteter hjälper Löfven att hamra budskapen nästa gång?
Får meddelande om att ett försändelse från Sverige anlänt och kan hämtas i källaren. Slänger på ett munskydd – obligatoriskt så fort dörren så mycket som öppnas – och tar hissen ner. Det är en laddning snus – Ettan löst – som bara något dygn efter online-beställning budats hit. Det är tveklöst den vanligaste frågan jag får av svenskar på besök i New York. ”Hur gör du med snuset när du bor här?”. Just så går det till. Jag beställer på nätet och ett par dagar senare landar det ett UPS-paket på 38:e gatan. Mycket smidigt. I början av corona-krisen lät det som att det skulle kunna bli problem med leveranserna – presidenten talade ju om stängda gränser även för varor – och det hotet oroade nästan lika mycket som viruset i sig. Om jag fått slut på snus mitt i en satans pandemi….oh, boy. Men allt har fungerat som vanligt. och det är extra lyckat när det kommer nyheter av den här sorten. Om det stämmer, att nikotin från snus kan skydda mot smittan, torde jag ha en invärtes hazmat-dräkt för jag har snusat – extremt mycket varje dag – sedan jag var tretton år och det är ganska precis 40 år sedan, det.
Desinficerar paketet – förlåt, ni som tycker att det är overkill; old habits die hard… – och spritar händerna. Sedan börjar jag jobba på några sporttexter – med en magiskt färsk prilla under läppen.
Tar någon timme senare på nytt munskydd för dagens promenad i östra Midtown. ”Hey, vad tror du, när får vi se Rangers igen”, frågar dörrvakten Simon genom sitt mycket mer avancerade munskydd nere i lobbyn. Ja, säg det.
Runt hörnet på andra avenyn väntar en glad överraskning. Lilla caféet Grand Central Coffee Center har börjat med take away-försäljning i dörren. De öppnade så sent som i slutet av februari och det ödet får ju betraktas som nästan komiskt grymt. Bara några veckor senare stängde hela New York och jag tog för givet att kvarterets enda ambitiösa kaffeställe skulle konka direkt. Men de vägrar tydligen ge upp. Så för första gången sedan hela krisen började köper jag en kaffe ute på stan och går och sätter mig på en trappavsats. Det skänker en större lyckokänsla än vad som borde vara möjligt.


På Gristedes, min lokala supermarket, är kunderna få och hyllorna – till skillnad från i mars – välfyllda. Det finns till och med toapapper. Köper ett tolvpack. För säkerhets skull. På vägen hem lämnar jag in en MegaMillions-talong i delin på hörnet – nu åter öppen dygnet runt efter några chockerande veckor med neddragna jalusier efter 21.00. En ensam vinnare kan dra hem 336 miljoner dollar på fredag. 3.3 miljarder kronor alltså. Skulle inte sitta helt dumt i det här läget.
Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen skriver jag om NHL-hockey. Tills 19.00. Då är det dags att gå ut på balkongen och hylla the frontline workers. Intensiteten i den ritualen har börjat klinga av en smula, men ännu är vi ett gäng som applåderar, slår i kastruller och blåser i visselpipor.
Beställer en lasagne från Gemini diner och intar – efter ny munskyddsexpedition till lobbyn – den rätt andefattiga anrättningen framför tv:n. Bilderna på mordet på George Floyd i Minneapolis vevas oavbrutet. De är helt outhärdliga att se. Och reaktionen är inte helt oväntat ursinnig – främst i Minny men även i andra städer. Inklusive New York. 70 människor greps under oroligheter på Union Square för några timmar sedan, säger dom på CNN. Det kan bli en lång het sommar i USA.
Skriver lite mer, skickar färdiga texter till de som ska ha dem och ställer mig sedan, som så ofta, i vardagsrumsfönstret och bara glor på tomheten. Det slår mig att jag inte varit ute efter mörkrets inbrott på snart tre månader. Borde göra som en kompis och hyra en bil och bara susa runt på öde gator och avenyer. Som Ryan Gosling i ”Drive”. Fast på Manhattan istället för i LA. Nästa vecka kanske. Vilka bilder jag skulle kunna publicera här. Fast det blir nog inget. Är för harig.
Natten slutar med några glas vin och gamla avsnitt av ”Bloodline” på Netflix, helt oväntat. Och snart är klocka 05.30 igen…

Så sent som i början av mars hade en new yorker med mask ute på stan blivit lika uttittad som jag hör att man blir hemma i Sverige.
Nu är det tvärtom. Det är de som vågar sig ut utan mask som får onda ögat. Ja, ibland dessvärre mer än så. På sina håll är stämningen så uppjagad att vansinne av den här sorten utbryter (fast när ni ser videoklippet i den länken…ha i åtanke att det är filmat på Staten Island, New York Citys eget Ankeborg…)
På andra håll i landet har maskbärandet, av nyhetsrapporteringen att döma, blivit en ideologisk fråga. Många konservativa i södern och mellanvästern tycks se munskydden som symboler för inskränkta fri- och rättigheter och vägrar helt enkelt bära dem – även i butiker och på restauranger vars ägare vägrar serva den som bryter mot myndigheternas påbud i frågan (tänk den som fick gå på restaurang…jag skulle acceptera hockeyhjälm med helvisir för privilegiet att sitta vid ett restaurangbord igen).
Att till och med något så futilt ska behöva orsaka motsättningar och bidra till den redan alarmerande splittringen. Känslan att USA håller på att slitas sönder blir bara starkare.
Här, i NYC, trummar politiker, hälsovårdsansvariga och vetenskapen oavbrutet in att det inte i första hand är för att skydda oss själva vi ska bära mask – utan för att i möjligaste mån undvika att smitta andra. Det handlar alltså om ren solidaritet. Grundpremissen är fortfarande att det i högsta grad är möjligt att vara smittad, och kunna föra viruset vidare, utan att ha symtom.
Den här illustration används för att vi ska förstå.

Alltså: Om jag bär mask och möter någon utan mask som är smittad löper jag rätt avsevärd risk – men om jag är smittad och har mask och möter en frisk utan mask reducerar jag risken att göra min medmänniska sjuk. Och bär vi båda mask – Disco! Nästan.
Naturligtvis kan inte jag – lika grundligt utbildad i smittskydd som i konsten att konstruera nyckelharpor – gå i god för att dylika påståenden och procentsatser stämmer, men det är vad de säger åt oss och jag lyder de lokala förordningarna och känner dessutom att det väl åtminstone under en fucking pandemi är OK att vara lite klichéartad och ta det säkra före det osäkra.
No?
• • •
Det här budskapet, som en god vän fotograferade på en dörr på södra Manhattan och sedan skickade till mig i Midtown igår, slår verkligen an något.

Som jag skrev för bara några dagar sedan är den säkert lite barnslig och fånig, känslan av att vi som satt igenom New York-katastrofens svartaste nätter utvecklat en samhörighet som de som flydde härifrån aldrig kommer vara del av – men den finns där ändå.
Vi stannade och tog hand om stan at her darkest hour, vi stod varje kväll i våra fönster och på våra balkonger och visade vårt stöd för de verkliga hjältarna, vi var här…New York tillhör oss lite mer än hon tillhör de som såsmåningom kommer tillbaka och tar del av vardagen igen. Det känns så vare sig det är fel eller inte.
• • •
Apropå ”ta det säkra före det osäkra” kan ingen påstå något annat än att beredskapen i mitt kök är god…

Graden av allvaret i dekreten om hur noga det är med sterilisering av alla varor och förpackningar som förs in i lägenheten har dämpats avsevärt senaste månaden, och vänner messar tålmodigt om att jag inte behöver överdriva, men igen: Det säkra före det osäkra…jag har svårt att släppa det begreppet.

Inga veteraner paraderade nerför femte avenyn, inga dimslöjor av bbq-os spred sig genom parkerna under jättelika cook outs, inga glas kunde höjas för absent friends på barerna…
Men det gick förstås inte att hindra New York från att fira Memorial Day för det. Praktiskt taget hela staden – vid det här laget förtvivlat less på rådande semi-lockdown – gick ut och välkomnade sommaren.
Själv irrade jag mig för första gången sedan februari söder om 14:e gatan, kryssade ner längs den gamla favoritsträckan av Broadway och hamnade till slut i Washington Square Park – Greenwich Villages luggslitna, förment bohemiska hjärtpunkt.
Där pågick verksamheten som vilken helgdag som helst – utan särskilt ambitiösa ansatser till social distansering. De sedvanliga downtown-borna och studenterna trängdes på parkbänkar och gräsmattor – även om studenterna blivit betydligt färre sedan NYU stängde alla klassrum och ”dorms” i de kringliggande kvarteren – mer eller mindre uthärdliga gatumusikanter jazzade i skuggan av Manhattans egen lilla Triumfbåge, sjaviga langare smög i rabatterna och viskade om piller och plantor, hundar skällde i sina inhägnader – och i den torrlagda fontänen mitt i parken hängde de coola skejtarna, precis som i 25 år gamla, kontroversiella Larry Clark-filmen ”Kids”.







Det var dock något som saknades, kände jag på min egen bänk i nordöstra hörnet – rakt över gatan från fastigheten där Will Smith bor i ”I am Legend”, en film man lätt återkommer till om och om igen just nu… – och efter en kvart trillade quartern ner:
Turisterna.
Det är inga turister alls i stan längre. Inga besökare. Inga gäster. Några fastnade när allting stängde och flygtrafiken till Europa och delar av Asien stoppades i mars, men nu har de allra flesta lyckats ta sig härifrån och bara innevånarna, själva new yorkarna, är kvar.
I en stad som, enligt officiell statistik, tar emot över 65 miljoner resenärer varje år är ju det oerhört. En hel dimension i stadsbilden försvinner, en hel beståndsdel i vardagen upphör att existera.
”Skönt”, hade många säkert slentrianmässigt svarat om de för några månader sedan fått frågan om hur de skulle känna ifall alla turister försvann, men som någon sa för ett par dygn sedan:
Alla hatar turister – tills de inte dyker upp längre.
De out-of-towners som varje dag, året runt, väller in på JFK och Newark och LaGuardia är inte bara livsviktiga för den lokala ekonomin, eftersom de bor på hotellen, äter på restaurangerna, går på Broadway-showerna, handlar i butikerna och dricker i barerna. Deras närvaro betyder oerhört mycket även för själva vardagslivet på Manhattan, för pulsen och energin – och för stadens självbild.
Kort sagt – vi saknar er som inte är här och hälsar på!
Dessvärre lär det dröja innan de verkligt månghövdade skarorna återvänder. Ingen vet när det går att resa som vanligt igen, allra minst över Atlanten, och även då kommer många gissningsvis att tveka inför tanken på en weekend eller en vecka i det tätbefolkade kaos där den amerikanska corona-katastrofen detonerade.
Så vi får fortsätta sitta här och blänga på varann ett bra tag till – även i Washington Square Park.
• • •
Det hann bli några online-balunser under långhelgen – formellt inrättad för att hedra minnet av de som dött i USA:s krig, men numer också betraktad som högtiden som markerar officiell start på den amerikanska sommaren – och även om sådana fester såklart inte kan mätas med the real thing gör de ändå gott. Nånting är bättre än ingenting, som vi får säga om det mesta just nu.
Dock:
Ett verkligt problem med digitala sammankomster, åtminstone för oss som bor själva, är att de slutar så skoningslöst abrupt. När man bryter upp efter vanliga utekvällar sker skiftet från exalterande action till godnatt-läge i mer barmhärtiga faser. Man dricker ur, betalar notan, kramar sina vänner, hojtar några sista dumheter åt varann på gatan utanför, hoppar i en taxi och kommer först därefter hem till en öde lägenhet – och tycker i allmänhet att det är skönt. Nu trycker man på en knapp och så blir det omedelbart tyst och tomt och ensamt. Inte helt hälsosamt, tror jag. Zoom och Facetime och de andra får uppfinna något slags filter så vi glider ur våra möten i något slags etapper…
• • •
Förra veckan uttryckte jag förhoppningar om att de dagliga dödstalen här i New York skulle sjunka under 100 för första gången sedan mitten av mars – och Gud hörde bön. I fredags var vi nere på 84. Sedan steg de visserligen till 109 ett dygn senare, men igår landade vi på 96 igen.
Det är fortfarande skakande siffror – så sent som i februari hade det varit en enorm världsnyhet om 96 New York-bor dött i någon form av katastrof – men efter vad vi gått igenom känns den där 100-gränsen extremt viktig.
Här är en bön om att vi till nästa amerikanska storhelg – 4th of July – kommit ner på så hanterbara nivåer att vi faktiskt kan ha bbq-osande cook outs och sitta i barerna.
• • •
Ytterligare några bilder från bloggens Memorial Day-utflykt.

Memorial Day Weekend pågår i USA och inte för att det under rådande omständigheter händer så särskilt mycket mer än vanligt men jag har ändå unnat mig några lediga dagar och ber därför att få hänvisa till lördagens nöjeskrönika – om en dokumentär som skänker lite tröst för den som sitter i New York och saknar New York…
Den – Ric Burns ”New York: A Documentary Film” – finns för övrigt på Amazon Prime här och borde rimligen gå att hitta även i Sverige.

Hur lätt man anpassar sig ändå. Hur snabbt – ja, relativt sett – man vänjer sig. Hur smidigt man på något sätt lyckas inrätta tillvaron efter helt nya, tidigare otänkbara förutsättningar.
De där första veckorna i mars, när pandemin exploderade på allvar i New York, hamnade jag i något slags chocktillstånd. Jag var panikartat rädd för smittan, oroade mig till sömnlöshet över hur det skulle gå för de jag älskar hemma i Sverige, fick brutal hjärtklappning av de förstummande nyheterna om hur golvet gick ur världsekonomin och fullkomligen lamslogs – så det inte gick att skriva en rad – av overklighetskänslan här på ett plötsligen öde, tyst, ”I Am, Legend”-artat Manhattan. Herregud, bara de osannolika frågor vi i det extremt uppjagade tillståndet tyckte oss ha anledning att ställa: Kommer vi kunna få tag i mat? Blir det Grand Theft Auto-anarki på gatorna? Vad händer när handsprit, diskmedel, snus, schampoo och pengar tar slut? Slocknar Manhattan när stan inte längre har råd att betala för det mest elementära? Var tar jag vägen om jag får tandvärk (den frågan gnager fortfarande litegrann för jag har en mycket dålig framtand som fixades blott provisoriskt i akutläge i Florida i höstas och man vill helst undvika tandläkarkliniker nu också…)? Kommer jag någonsin hem till Sverige igen? Hur ska jag tvätta kläderna? Träffar jag aldrig mer någon jag känner…?
Två och en halv månad senare har denna nya verklighet blivit vardag och den där hysterin framstår nästan lika avlägsen som tonårens fånigaste neuroser.
Visst, det känns fortfarande jävligt trist att bara sitta här ibland, oron kan alltjämt skruva ihop sig till ett värkande törne i mellangärdet, jag saknar mina vänner enormt och jag kan inte sluta drömma om dagen när det börjar pulsera av action där ute igen.
Men för det mesta följer dagarna bara en ny, lugn rutin. Jag gör det som ska göras. Skriver det som ska skrivas. Tar utan att reflektera så mycket över saken på mig mask när jag går ut. Desinficerar delivery-varor med slentrianmässig flit. Ringer, face-tajmar och zoomar med kollegor och kompisar. Lägger mig efter avslutat värv i soffan och binge-tittar på nån ny Netflix-serie – och dricker lite för många glas vin.
Det som inte ens gick att föreställa sig i mitten av februari har helt enkelt blivit den nya vardagsnormen.
Så det gamla påståendet om att livsformen homo sapiens – till och med när den uppträder i så sällsynta vane-exemplar som det som ansvarar för denna blogg – är exceptionellt anpassningsbar har bekräftats med eftertryck under corona-krisen i New York.
• • •
Trycket på guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio att överge de strikta shelter-at-home-restriktionerna börjar bli tungt.
Så här såg torsdagens New York Post-etta, till exempel, ut.

Och som av en händelse meddelade de Blasio under förmiddagen att allt tyder på att New York City kan ”öppna” redan i början av juni, långt tidigare än planerat.
We can’t wait, mayor Bill…
• • •
Förresten, svaret på panikfrågorna där ovan visade sig lyda:
1. Ja, utan problem. 2. Nej, men i ett land där arbetslöshetssiffrorna snabbt stiger mot ofattbara big depression-höjder kommer desperationen snart ta sig desperata uttryck. 3. Inget har tagit slut. 4. Nej. 5. Som sagt, den frågan är fortfarande jobbig… 6. Någon gång i höst, får vi väl hoppas. 7. Hos the cleaners. 8. Ja, för fan.
• • •
Totalt off topic: I gymnastiksalen som brann i Borlänge i natt, på Tjärnaängsskolan, hade jag gympalektioner när jag gick i ettan, tvåan och trean.
Det är fyra decennier sedan men märkligt nog kan jag fortfarande erinra mig hur det såg ut och luktade och kändes där – och hur jag som en annan Michael Jordan fintade bort Åke Gabrielsson under stenhårda basketmatcher (det sistnämnda kan vara en grav efterhandskonstruktion men ändå).
så lite sorglig känns denna nyhet.
• • •
Det är förstås töntigt, rentav löjeväckande, men vi som suttit genom hela krisen i New York pratar, nu när det äntligen börjar lätta, allt oftare om att vi har ett band som de som drog härifrån i mars aldrig kommer förstå och aldrig vara del av.
De vet inget om hur det kändes de där nätterna när vi låg vakna och inte hörde annat än ambulansernas sirener, de har aldrig tittat mot toppen av Empire State Building och sett en nödsignal, de valde att inte dela rädslan och paniken och förtvivlan och sorgen med oss.
Vi som var här är the sister- and brotherhood of New York våren 2020 och de som flydde, för att de hade råd att fly, kommer aldrig höra till på samma sätt igen.
Löjeväckande, jag sa ju det – men löje borde gå att ursäkta efter en kris som den här.
• • •
Idag, fredag, är kanske dagen när Cuomo berättar att dödstalen i covid-19 i New York för första gången sedan början av mars understiger siffran 100.
Låt oss hoppas – det vore enormt, rent psykologiskt.

När guvernör Cuomo för precis två månader sedan – 20 mars – tryckte på pausknappen och meddelade att bara essentiell verksamhet fortsättningsvis fick fortgå i New York var vi rätt många som lätt ängsliga surfade in på delstatens officiella hemsida för att försäkra oss om att stan inte var torrlagd helt plötsligt.
Och nejdå. Enligt de styrande i The Empire State har våra “liquor stores” samma samhällsnyttiga status som matvarubutiker, apotek, banker och postkontor och kan fortsätta som vanligt.
Så under hela krisen, när praktiskt taget allt annat i samma kvarter varit stängt har lokala favoriten Bottlenose på andra avenyn – en intim, välsorterad inrättning med suveränt kunnig och vänlig personal – hållit dörrarna öppna.
Varje dag.


Dit händer det ju att jag går och köper en flaska vin eller två. Kanske en bourbon-butelj från Kentucky också. Och rentav lite konjak. För karantän kan man, har det visat sig, inte uthärda med torr strupe. Så är det bara.
Vill jag inte gå ut – och man SKA ju helst inte det – kan jag beställa på nätet istället. Det går kanske inte riktigt att tänka sig i Sverige, men vi har haft booze-delivery i New York i över ett decennium och just nu blommar affärerna. Man går in på, exempelvis, Drizly.com, beställer det man vill ha – öl, vin, vodka, tequila…vad som helst – och inom en timme står det en klirrande påse nere i lobbyn och väntar.


Jo, det går att ifrågasätta det rimliga i att just alkoholförsäljningen ses som absolut nödvändig medan så mycket annat till synes mer angeläget, som butiker där man kan få trasig elektronik fixad, inte gör det – och nej, det är förstås inte oproblematiskt att konsumtionen ökar bland alla nyblivna stugsittare.
Men myndigheterna förstod att det här undantagstillståndet aldrig kunnat genomföras om de notoriskt törstiga new yorkarna inte fått ta sig en drink när de behövde den som mest. De hade vägrat acceptera och ställt till med uppror.
Så kranarna förblir öppna.
Just för tillfället är jag personligen glad att jag får fira Kristi himmelsfärd med några hyggliga flaskor rödpuff.

Inte för att det är en högtid jag brukar lägga så stor vikt vid, men efter månader i solo-karantän får man vara lite kreativ i ambitionen att identifiera kvällar värdiga en liten fest.
Så: Happy Kalle Flygare!
• • •
”Skulle öppna spritbutiker och alkohol-delivery vara något att komma med”, fnyser de förstås i Kalifornien.
Där, precis om i ett antal andra delstater som i högre eller lägre utsträckning legaliserat dylikt, räknas även butiker som säljer marijuana som ”essentiella” – och jo, de får också buda sina varor till hugade kunder.
Inte för att jag skulle vara intresserad – jag skojar inte; hos mig har gräs nästan bara orsakat obehag – men man kan konstatera att detta inte precis är världen ens farsa växte upp i.
• • •
För amerikaner passerar Kristi Himmelsfärd alltid helt obemärkt; det är ingen helgdag överhuvudtaget och få, om ens någon, har hört talas om ”Ascension”, som denna torsdag i formell mening heter.
Det där kan man undra lite över.
Medan Sverige, världens mest sekulära land, firar både jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd är jul den enda kristna högtid som verkligen har någon tyngd i detta djupt religiösa land. De verkligt stora amerikanska helgerna – Thanksgiving, Memorial Day, Labor Day, Independence Day – saknar teologisk grund. Påsk? Jo, men det är bara Easter Sunday, alltså påskdagen, som verkligen högtidlighålls, så också den helgen är mycket större i ateisternas Sverige.
Kan någon förklara?
• • •
Apropå delivery är det trevligt att även BonBon, den svenska godisbutiken på Lower East Side, kör ut sina varor.
Snusmojänger och colanappar funkar också mot karantän-depp…