Texas ändå.
Det väldiga, bredbenta, högljudda väster om Mexikanska golfen.
En värld för sig med sin stolta flagga, sina yellow roses, sina longhorn-kossor, sin artighet, sin fotbollsfetischism, sin BBQ, sina Stetson-hattar, sin George Strait, sitt Alamo, sina oändliga vidder och sin glödande lokalpatriotism.
Men paradoxalt nog – den största delstaten av The Lower 48 är samtidigt den mest amerikanska som finns.

Det känns som att allt i det förlovade landet – mentaliteten, estetiken, optimismen, landskapets dramatik, de kulinariska böjelserna, religiositeten, fixeringen vid storlek – dras till sin yttersta spets i The Lone Star State.
Allt som är bra på andra ställen är ännu bättre i Texas.
Countryn svänger med ännu mer själ på klubbarna på South Congress i Austin, ribsen är ännu saftigare på Louie Mueller i Taylor, glasskraporna gnistrar ännu starkare i solen i Dallas, rancherna täcker ännu fler kvadratkilometer utanför Amarillo, bootsklackarna smäller ännu hårdare i parketten under en linedance på Billy Bob’s i Fort Worth, motorvägarna slingrar sig ännu mer förföriskt runt Houston, människorna man möter är ännu vänligare i Buddy Hollys Lubbock, blommorna är ännu färggrannare i The Hill Country och tågvisslan ekar ännu mer lockande i den sena kvällen i San Antonio.
Den rakt motsatta sanningen gäller förstås också. Somligt av det som är dåligt på andra ställen är ännu sämre i Texas; man känner instinktivt att man till exempel bör undvika att ha med Law Enforcement – särskilt Texas Rangers – att göra. Budskapet ”Don’t Mess With Texas” – som trummas in på stora billboards utefter motorvägarna – är liksom inte bara en tom slogan.
En och annan besökare kan säkert känna sig lite främmande inför chauvinismen också.
Ingen annanstans är människor lika besatta av sin delstat. Texas – och allt som har med Texas att göra – är en sannskyldig religion för texanerna.
De påminner därvid om masar och kullor…
Kanske är det därför jag trivs så bra?
Jag vet inte, jag vet bara att det sjuder av en särskild sorts eufori varje gång jag kommer hit och ser den mäktiga Lone Star-flaggan vaja i den varma vinden.







• • •
Under det pågående besöket får jag för övrigt eminent hjälp att förstärka känslorna och stämningarna av Anders Westgårdh – Göteborgs egen High Priest of Americana.
För några år sedan mailade han en Spotify-lista med 182 (!) låtar som på ett eller annat sätt har anknytning till Texas.
Den rullar nu oavbrutet i hyr-jeepens stereo och några av numren har tillsammans kommit att bilda hela resans ledmotiv, så de läsare som för tre veckor sedan önskade sig ett soundtrack till den här bloggen bör spetsa öronen nu.
Här är de, the songs of 2016 års roadtrip:
Freddie Kings rullande, manglande killer ”I’m Going Down” (på hög volym är den helt otrolig!), Asleep At The Wheels ”Miles and Miles of Texas”, Texas Tornados ”He is a Tejano”, Big Mama Thorntons ”Hound Dog”, George Straits ”Texas” (plus allt annat han spelat in; George Strait är för Texas vad Edvard Person var för Skåne), T-Bone Walkers ”Papa Ain’t Salty”, Emmylous ”Waltzing Across Texas”, Dave Alvins ”Black Rose of Texas”, Mark Chesnutts ”Blame it On Texas”, Lyle Lovetts ”Texas River Song”, Barbara Lambs ”Tonight I Feel Like Texas”, Red Steagalls ”Truck Drivin’ Man”, Rosie Flores ”West Texas Plains”, Nanci Griffiths ”Speed of The Sound of Loneliness”, Marty Robbins ”Meet Me Tonight in Laredo”, Dixie Chicks ”Wide Open Spaces”, The Dirty River Boys ”Desert Wind”, John Andersons ”I Danced With The San Antonio Rose”, Kimmie Rhodes tidigare nämnda ”West Texas Heaven”, Alan Jacksons ”Dallas” och så två nummer jag får hämta från annat håll; Gene Autrys nationalsång ”Deep in The Heart of Texas” samt Nina Perssons och Nathan Larsons undersköna version av Restless Hearts ”The Bluest Eyes in Texas”.

Jag har alltid – ja, i alla fall sedan 1996, när den gavs ut – älskat countrysångerskan Kimmie Rhodes episka, melodiskt fulländade ”West Texas Heaven”.
Men det är först när jag nu, i höjd med Scroggins Draw, tar av från älskade Interstate 10 och istället styr norrut på I-20, mot Odessa och Midland, jag förstår hela vidden av dess storhet.
Jag – och alla andra – brukar alltid febra om Montanas enorma himlar, men de i västra Texas – runt just syskonstäderna Odessa och Midland, förebilder för det fiktiva Dillon i vådligt underskattade tv-serien ”Friday Night Lights” – är minst lika överväldigande.
Det är förstås en optisk effekt sprungen ur det faktum att landskapet är så frapperande platt – plattare än Iowas majsfält, plattare än centrala Florida, plattare än Kansas slätter – men det var ju detsamma.
Jag blir alldeles stum vid ratten.
Som när jag hör Jussi Björling sjunga, läser Walt Whitmans poesi eller ser Erik Karlsson spela ishockey.
Så magnifika – att talförmågan går förlorad – är Kimmie Rhodes himlar.
Att det överallt ute i den platta terrängen står oljeborrar och vickar på sitt säregna sätt, och att det på sina håll kommer eldsflammor ur långa rör – detta är trots allt den amerikanska petroliumindustrins mekka, även Ewing Oil hade sina mest lukrativa källor här ute! – gör ingenting.
Tvärtom, borrarna bara accentuerar skönheten.
Det är krångligt att hålla på med, för telefonen sitter i en liten nypa i instrumentbrädan och fungerar huvudsakligen som GPS, men när skymningen dessutom faller börjar jag flippra i Spotify-listorna för att hitta min sång och plötsligt har jag det ultimata soundtracket för västra Texas.
Det är såna gånger amerikanska roadtrips känns fullkomliga…

Jag och Virtanen körde förbi sommaren 1998 och såg två väldiga flaggor – en amerikansk och en mexikansk – häva sig majestätiskt under skimrande himmel vid en hårt trafikerad gränsövergång.
Sedan dess har jag längtat efter att få återvända och undersöka El Paso mer ingående.
Och arton år senare trampar jag slutligen omkring i beryktade Juarez systerstad, och…nja.
Det är inte riktigt som jag föreställt mig i mina febriga fantasier.
Jag gillar att det i delar downtown – i synnerhet längs slitna, ruffiga El Paso Street, ner mot den gränsstation flest fotgängare använder – verkligen känns som att jag är i Mexiko och det är lite kittlande att om kvällen sitta på en takterass med en kall Corona och ha ljusen från Juarez, ”the beast” som dom säger i brutala ”Sicario” , i blickfånget.





Tack vare eminent tips från signaturen hoggen22 i kommentatorsspåret äter jag en sensationellt god Machaca på Kiki’s också, ständigt utsedd till en av USA:s 50 bästa hispanic-restauranger. För att inte tala om hur goda Margaritas jag dricker på samma opretentiösa toppställe.


Men jag får verkligen anstränga mig för att förnimma den särskilda laddning, den smugglar- och rövarromantik, den hemlighetsfulla atomsfär som jag bespetsat mig på i den solblekta transitstaden längst ner i Texas sydvästra hörn.
Stämningen är, rent allmänt, lite för stillsam och sömnig, och dramat vid den där gränsposteringen kan inte direkt beskrivas som – häpp – gränslöst. Folk kommer och går som vore det gränsen i värmländska Eda de skulle passera, inte den hårdast bevakade och mest omtalade på hela nordamerikanska kontinenten. Ingen verkar ha upplyst de som återvänder till Juarez efter att ha handlat förnödenheter i de de trånga, sprängfulla butikerna på El Paso Street att de enligt Hollywood och amerikansk media bor i västvärldens farligaste stad…



Andra delar av stadskärnan har en vacker patina och förefaller impregnerat i ett tunt laget damm ingen vinnlagt sig om att försöka tvätta bort sedan 50-talet, men det är påfallande öde och tyst. Mycket lite verkar hända.
Så…well, de som i en nätgallup för några år sedan utsåg El Paso till en av USA:s tio tråkigaste städer överdrev nog en smula.
Men det finns en anledning till att man hör mer om exempelvis New Orleans, om vi säger så.
Ändå är jag glad att jag varit här.
Jag romantiserar allt i USA, men inget så mycket som de vägar jag inte kört, de landskap jag inte sett och de städer jag inte upplevt.
Jag sitter ibland med kartböcker uppslagna framför mig i soffan hemma på Manhattan och smådreglar och tänker att ”där, just där, finns nog det verkliga Amerika…det måste vara helt fantastiskt”.
Det är inte alltid sant och nu vet jag att jag inte behöver ha bråttom tillbaka till El Paso – på samma sätt som jag sedan några veckor är införstådd med att ingen behöver längta efter den tvåfiliga motorvägen genom Nevadas isolation.
Jag vet också att det efter ett par dygn sjuder av eufori i bröstkorgen när jag efter ett par dygn åter baxar ut hyrbilen på Interstate 10 och styr österut, mot det verkliga West Texas….

Den börjar i Santa Monica i södra Kalifornien och slutar i Jacksonville i norra Florida på andra sidan kontinenten, är 395 mil lång och tar 38 timmar att köra – om man skulle klara att göra det i ett sträck, men även den mest jäktade behöver minst två övernattningar och kommer fram tidigast kväll nummer tre.
Interstate 10, var namnet.
Och as of today har jag har upplevt varje centimeter av denna fabulösa, transkontinentala highway. Det var bara den lätt vindlande sträckningen mellan Tucson och El Paso, genom New Mexico, som saknades
Det struntar antagligen ni ganska så högaktningsfullt men jag tänker fira med en rejäl margarita på en takterass i El Paso ikväll
Tian är inte längst av Interstate-monstren – både I-80 mellan San Francisco och New York och I-90 mellan Seattle och Boston tar längre tid att tillryggalägga – men jag har alltid tyckt den varit mest lockande och fängslande. Den startar ju som sagt i södra Kaliforniens sexiga solsken, klyver hela Texas (bara det tar tretton timmar), passerar New Orleans och fortsätter genom the deep south.
Dessutom visade det sig vara rätt så betagande ute i det karga, steniga New Mexico. De bulliga stackmolnen gick lika lågt under den knalblå himlen som i de vackraste scenerna i ”Thelma & Louise”.


Så grattis mig, jag har Interstate 10 under bältet.
• • •
Nu ska vi se vad den här mytiska gränsstaden, evig granne med livsfarliga Juarez, har ett erbjuda.
Tips mottages tacksamt.

Interstate 10 österut, från Coachella Valley, mot Arizona.
Långtradarna – några futuristiska rymdskepp på arton feta hjul, andra rostiga och kantstötta åbäken som spyr ut tjock, svart rök ur smutsiga avgasrör – ligger i trög karavan i lutningarna upp mot Chiriaco Summit.

Därefter kommer vi ut i östra Kaliforniens öken, bränd och död i högsommarhettan.
Inget finns att se.
Men däcken sjunger sin sedvanligt suggestiva sång i den nötta vägbanans skarvar och på satellitradiokanalen Sirius XM:s outlaw-kanal maler Shooter Jennings.

”Well, I push my load across the land
Livin’ the life of a travelin’ man
Dusk brings down another day
Gonna swallow up time and throw it away”

På en bensinmack i Blithe, precis vid delstatsgränsen:
Tankar, elva gallon unleaded, 91 (amerikanska) oktan. 31 dollar och 14 cent. Det är dyrt för att vara USA, men bra mycket billigare än för bara något år sedan.





Inne på macken hälsar en kortvuxen man med latinamerikanskt utseende på bruten engelska.
”How you doin’ sir”.
Jag nickar till svar.
Utbudet är det vanliga. Godis och snacks i hyllor mitt på golvet. Några kannor kaffe på en bänk intill kassan. Kylar fyllda av läsk och öl vatten och Mountain Dew utefter väggarna. Kylarvätska och olja i ett hörn. Några lokala souvenirer i ett ställ.
”Blythe – jewel of the desert”, står det på ett klistermärke.
Nåja.
Jag köper en kaffe i styrofoam-kopp och en Hershey bar och åker vidare.
Rodney Crowell har tagit över på outlaw-kanalen.

”Many a long and lonesome highway lies before us as we go
In the end I’ll do it my way
Look for me where the four winds blow”

I Arizona höjs hastigheten till 75 – mot 70 i Kalifornien och futtiga 65 hos oss ute på östkusten – och det är bra, för sträckan mot Phoenix är lång och händelsefattig.
Men efter ett par timmar signalerar rader av jättelika billboards utefter vägrenen att en större metropol närmar sig.
Budskapen svischar förbi:
”Been in an accident? Call 1-800-XXX-Lawyer”.
”Adult Superstore, take exit 75”
”Steaks 4.30 dollars at Papa Joe’s Grill”.


Hamnar sedan helt orutinerat i rusningstrafiken och rundar ”Valley of The Sun” i frustrerande långsam takt, men på slätterna söderöver lättar det och jag är plötsligt ute i det det verkliga Arizona.
Riktiga kaktusar, såna Lucky Luke gömde sig bakom när han skulle överraska bröderna Dalton, sträcker mot sig den knallblå himlen, tumbleweeds blåser över vägbanan och bergsmassiven i horisonten är så intensivt röda att det knappt går att förstå.
Jag tycker det ser ut som att Ry Cooder skulpterat och målat dem med en spansk gitarr.

Efter en och an halv timme stannar jag utanför ett hotell i centrala Tucson.
En flank parkeringsvakt rusar fram och öppnar dörren och kvällshettan slår emot mig.
– Checking in, sir?
Dagen är över.

Om jag ändå haft en anständig kamera…
Då hade jag sluppit ge mig i kast med det omöjliga och försöka beskriva stjärnhimlen ovanför Pioneertown.
På grund av vad somliga kallar ljusföroreningar ser ju vi som bor i större städer inte så mycket av nattens himlavalv; våra egna artificiella ljuskällor är så många och starka att det fördunklas. Jag menar, New York – inga stjärnor i universum har ju en chans…
Men Pioneertown – en dammig liten cowboystad uppförd av Hollywood för tidiga 40-talets western-filmer, numer känd framförallt för ett ruffigt litet motell, honky tonk-palatset Pappy & Harriets, en bowlinghall (!) och liberala värderingar och därför en hit både bland övervintrade hippies, samtida hipsters och lokala rednecks – ligger mitt ute i Mojave-öknen, väster om Yucca Valley.
Så när när mörkret faller vecklar en fantastisk akvarell ut sig högt ovanför hjässor som grillats av en skoningslös sol hela dagen.
Inte nog med att tusentals himlakroppar blinkar mot oss, i både kända och i alla fall för mig okända formationer: Det går att se själva stjärndjupet, liksom ana hela Vintergatans väldighet, och dessutom den typ av interstellära moln som kallas nebulosor. Då och då sveper en meteorit förbi också (och då ska man önska sig saker och det gör jag men exakt vad, det är mellan mig och rymden).
Att efter ett par margarita på Pappy & Harriets – serverade i syltburkar – sitta tillbakalutad mot en murken gammal hitching post mellan två Joshua-palmer och bara stirra på underverket…ah, man förstår att Gram Parsons och Rolling Stones i 70-talets början åkte till närbelägna Joshua Tree när de ville, ehum, vidga sina sinnen.
Det är truly hypnotiskt.
Men som sagt:
Jag har ingen riktig kamera, bara en sketen I-phone, så jag kan kan inte återge magin.
Istället kommer här en liten bildresumé från en dag och en skymning i vad jag tycker känns som det dammiga, rustika förkroppsligandet av en Ry Cooder-serenad.

Idag är det fjärde juli och United States of America firar sin 240-årsdag.
Jag har några högtravande, kanske rentav löjeväckande, saker att säga födelsedagsbarnet.
Jag älskar dig.
Jag älskar hur du ser ut, hur du låter, hur du luktar, hur du rör dig och hur det känns att befinna sig i din famn.
Jag älskar din spirit, din livsglädje, din optimism, din ständiga strävan framåt, din nyfikenhet, din uppfinningsrikedom och din okuvliga tro på framtiden.
Jag älskar din kultur, din mångfald, dina kontraster, dina paradoxer, din spännvidd, din galenskap, din briljans, ditt intellekt och ditt trams.
Jag älskar din vänlighet och din värme och din generositet och din gästfrihet och din surmulenhet och din konservatism och din paranoia och din progressivitet och din religiositet och din ateism och den vitalitet och ständiga förvandling som uppstår i gravitationsfältet mellan dina extrema, kulturella såväl som mentala, motpoler.
Jag älskar dina städer, dina kuster, dina berg, dina sjöar, dina öknar, dina floder, dina träsk, dina platta slätter, dina majsfält, dina kullar och dina skogar.
Jag älskar dina skyskrapor, dina bilar, dina shopping malls, dina 16-filiga motorvägar, dina heltäckningsmattor, ditt blaskiga kaffe, dina billboards, dina strip malls, dina eggs sunny side up till frukost, dina 18-wheelers, ditt vattniga öl, dina monstruösa flygplatser, dina jätteportioner, dina baseball-kepor, din sirap på pannkakorna och dina skor inomhus.
Jag älskar dina innovationer och påfund – från tuggummi och jeans och popcorn och surfing och Coca Cola och skateboard-ramper och cheeseburgare och elgitarrer till serietidningar och sneakers och cornflakes och elektriska tandborstar och Harley Davidsons och hårspray och jukeboxar och kabel-tv och laptops och Google och Uber.
Jag älskar dina svordomar och ditt slang och dina dialekter och dina namn och dina uttryck och hur du får allt att låta så sexigt och coolt och snyggt.
Jag älskar din jazz, din bluegrass, din gospel, din blues, din country, din soul, din doo wop, din rockabilly, din rock ’n’ roll, din punk, din disco, din hip hop, din pop, din grunge och din R&B.
Jag älskar den söta, tjocka röken från grillugnarna i ett BBQ-skjul i råbarkade Taylor i Texas.
Jag älskar Joe DiMaggios homeruns på Yankee Stadium, Muhammad Alis dans i Rumble in The Jungle, Bille Jean Kings serve-ess i US Open, Joe Montanas passningar i Super Bowl, Jimmie Johnsons segervarv i Daytona och Lebron James magnifika block i Game 7 i NBA-finalen.
Jag älskar de enorma horisonterna i Montana.
Jag älskar Don Rickles och Lenny Bruce och Richard Pryor och Jerry Seinfeld och Joan Rivers och Louis CK och Sarah Silverman.
Jag älskar gungstolen på en robust veranda i Maine, med utsikt mot den mörka Atlanten och en varm filt över knäna, under tidiga höstens första hanterbara stormar.
Jag älskar det såriga och rökiga mitt i det eleganta i Frank Sinatras stämband i ”In The Wee Small Hours of The Morning”, det sädigt tillbakalutade i Louis Armstrongs trumpet i ”When It’s Sleepy Time Down South” och vemodet i Sarah Vaughans ögon när hon sjunger ”Summertime”, Big Mama Thorntons pondus, Muddy Waters tyngd, Hank Williams trasiga hjärta, Elvis hunger, Little Richards vansinne, Miles Davis übercoola gränslöshet, Dylans bilder från Desolation Row, dragkampen mellan gudfruktan och köttets lust i Aretha Franklins bröstkorg, James Browns besinningslösa åtrå, Emmylous väna melodier, Springsteens romantik, Ramones skinnjackor, Donna Summers Studio 54-stuff, Grandmaster Flashs beat box, Michael Jacksons gnistrande handske, Nirvanas ångest, Eminems ilska och Beyonces stolthet.
Jag älskar elektriciteten i luften en vårkväll på Bowery på södra Manhattan när skrattsalvorna blandas med klirret i glasen på de nyöppnade uteserveringarna och horder av förväntansfulla new yorkers i alla åldrar väller söderut.
Jag älskar svettdropparna i Kojaks blanka flint en natt utan fungerande luftkonditionering på The Eleventh Precinct, Zeb Macahans hjulbenta vrede när armégeneralerna lurat chief Satangkai ännu en gång, J.R Ewings diaboliska leende när han tar Punk Anderson i hand på Oil Baron’s Club efter en smutsig deal, Captain Furillos sammanbitna min just som vinjetten från vinterns kantstötta och bedagade Chicago klingat av och sergeant Esterhaus yppat sitt ”Let’s be careful out there”, Laura Palmers outgrundliga blick, Elaine Benes försök att imitera Al Pacinos ”Hoo-ah!” för The Soup Nazi, Tony Sopranos gaffel i Artie Buccos manicotti på Nuovo Vesuvio, CJ Creggs rappa replik på en dum fråga i Vita Husets Briefing Room, Omar Littles visselsymfonier i östra Baltimores gränder och Rust Cohles morbida visioner under bilfärder genom västra Louisianas cajunland.
Jag älskar när mistluren ute på Alcatraz skär genom dimman i San Francisco-bukten sent om natten och taxichauffören pressar sin buckliga, rostiga gamla Chrysler uppför den branta backen mot Telegraph Hill.
Jag älskar Mark Twains sjudande Mississippi-fresker, Emily Dickinsons tidlöshet, Walt Whitmans själfulla sväng, F. Scott Fitzgeralds förfinade cynismer, William Faulkners sydstatsblues, Harper Lees mockingbird, John Steinbecks Cannery row-karaktärer, Allen Ginsburgs ylande, Joyce Carol Oates suggestioner, Bukowskis snuskiga fyllor, Ed McBains ruffiga snutar, Cormac McCarthys nihilistiska brutalitet, Kurt Vonneguts slakthus, Paul Austers fäbless för ödets absurda nycker, Elmore Leonards smarta våld och Nora Ephrons knivskarpa blick för det stora och det lilla.
Jag älskar hur det rister och kränger och gnisslar i de robusta stålbroarna över floderna i Pittsburgh.
Jag älskar Charlie Chaplins humor, Lauren Bacalls rökiga baryton, Marlon Brandos halvslutna ögon, Katharine Hepburns karisma, Marilyn Monroes mystik, James Deans råa sexighet, Lee Marvins hårdhet, Robert Mitchums sävlighet, Judy Garlands oskuld, Sidney Potiers fulländade stilsäkerhet, Paul Newmans utstrålning, Sally Fields patos, Jack Nicholsons ”You can’t handle the truth!”, Jane Fondas uppkäftighet, Gene Hackmans korthuggna irritation, John Belushis rondör, Meryl Streeps eftertänksamhet, Robert DeNiros neurotiska ticks, Diane Keatons sarkastiska leende, Jessica Langes sensualism, Jodie Fosters kast med luggen, Morgan Freemans röst, Julia Roberts hjärtliga skratt, Joe Pescis svordomsramsor, Samuel L Jacksons kahuna-burgare, Jeff Bridges white russian, Michael Madsens dans till Stealers Wheels ”Stuck in The Middle With You”, Philip Seymour Hoffmans nervositet, George Clooneys tidlösa leading man-swagger och Scarlett Johanssons suckar.
Jag älskar kondensen i trängseln på The Spotted Cat i New Orleans när det unga brassbandet börjar få upp temperaturen och dansen på det smutsiga betonggolvet kommer igång på allvar.
Jag älskar Norman Rockwells pastoraler, Jasper Johns flagga, Robert Rauschenbergs monogram, Edward Hoppers tomma bar, Jackson Pollocks vilda kakofonier, Andy Warhols soppburkar, Keith Harings graffiti och Robert Mapplethorpes chockverkan.
Jag älskar den varma fläkten i kalufsen i en convertible på MacArthur Causeway över Biscayne Bay, mellan fastlandet och Miami Beach, med väldiga kryssningsfartyg i kanalen till höger och the homes of the rich and famous till vänster.
Jag älskar Welles och Hitchcock och Disney och Ford och Huston och Lumet och Peckinpah och Wilder och Cassavetes och Altman och Scorsese och Coppola och De Palma och Kubrick och Spielberg och Allen och Lynch och och Soderbergh och Jarmusch och Zemeckis och Van Sant och Tarantino och Lee.
Jag älskar den förstummande utsikten från Frank Lloyd Wrights Chapel of The Holy Cross, insprängd i en röd klippformation, i Sedona.
Jag älskar New York Times och Washington Post och Chicago Tribune och Miami Herald och San Francisco Chronicle och LA Times och Las Vegas Review-Journal och Denver Post och Dallas Morning News och Boston Globe och The Star-Ledger och New York Post och Philadelphia Inquirer och Wall Street Journal och USA Today och Time Magazine och Newsweek och Vanity Fair och Rolling Stone och Esquire och The New Yorker och Entertainment Weekly och Variety och GQ och Sports Illustrated och TV Guide.
Jag älskar den ödsliga ”Up In The Air”-stämningen i en övergiven bar på ett flygplatshotell utanför Indianapolis.
Jag älskar Chinatown och Little Italy och Koreatown och Greektown och Little Ethiopia och Little India och Little Bangladesh och Japantown och judarnas Lower East Side och ryssarnas Brighton Beach och irländarnas South Boston och Little Manila och Thai Town och Little Saigon och Little Syria och Little Armenia och Little Egypt och Slavic Village och French Quarter och Germantown och Little Brazil och Polish Hill och Little Ukraine och Little Arabia och, förstås, svenskarnas Andersonville
Jag älskar de öde gatorna, de tomma parkeringsplatserna och de anonyma kontorsskraporna i downtown Kansas City en vanlig vardagskväll.
Jag älskar Interstate 10 från Jacksonville till Santa Monica, Highway 61 genom Mississippi, Pacific Coast Highway längs Kaliforniens kust, Interstate 94 mellan Chicago och Detroit, Overseas Highway från Miami till Key West, Interstate 15 mellan San Diego och Las Vegas, Route 12 i Utah, The High Road från Santa Fe till Taos, Interstate 35 mellan Dallas och San Antonio, Alligator Alley tvärs över Florida, Fifth Avenue i New York, Sunset Boulevard i LA, Michigan Avenue i Chicago , South Congress i Austin, Ocean Drive på Miami Beach, Elvis Presley Boulevard i Memphis, Pennsylvania Avenue i Washington, Broad Street i Philadelphia, Frenchmen Street i New Orleans, Broadway i Nashville, The Strip i Las Vegas, Palm Canyon Drive i Palm Springs och Rodeo Drive i Beverly Hills.
Jag älskar de bredaxlade lastbilschaffisarna som sitter vid de flottiga borden på ett Wafflehouse utanför Lincoln i Nebraska och väntar på att en trött, lätt bedagad servitris med fläckigt förkläde ska hälla upp mer kaffe.
Jag älskar fukten i St Louis i juni, den bitande kölden i Iowa i januari, den torra hettan i Phoenix i augusti, den höga luften i Central Park i New York i oktober och de svalkande vindarna från Lake Erie i Cleveland i maj.
Jag älskar hur Red Sox-fansen i de trånga gränderna runt Fenway Park i Boston talar med öppna, runda a:n och knappt hörbara r, så att man inte vet om de har tappat sin bilnycklar (”car keys”) eller byxor (”khakis”).
Jag älskar bourbon-destillerierna i Kentucky, ölbryggerierna i Milwaukee, vinodlingarna i Napa Valley, Jack Daniel’s-anläggningen i Tennessee och moonshine-spriten de kokar i North Carolina.
Jag älskar hur tärningarna studsar i den gröna duken i Craps-baljorna på Harrah’s i Reno.
Jag älskar biffarna på Sparks på 46:e gatan på Manhattan, andoullie-korvarna på Wayne Jacob’s Smokehouse i Laplace i Louisiana, sushin på Hama i Venice Beach, kycklingvingarna på Blue Door Pub i St Paul i Minnesota, ostronen på Oyster Bar på Grand Central Station, pizza-slicarna på Juliana’s i Brooklyn, ribsen på Fox Bros i Atlanta, burgarna på Becks Prime i Houston, chilin på Original Ben’s i Washington, cheese-steak-mackorna på Pat’s eller Geno’s i Philadelphia, crab cake på Faidley’s i Baltimore, lobsterrullarna på The Beach Plum i New Hampshire, räkor och grits på The High Cotton i Charleston, Kung Pao chicken från en food truck på Alder Street i Portland i Oregon, pastan på Cafe Via Flore i Palm Beach, de sinnesvidgande kreationerna på The French Laundry i Napa och de grillade med bröd på Katz’s Delicatessen i East Village.
Jag älskar The Great Bison som stryker majestätiskt runt hyrbilen i Yellowstone.
Jag älskar en perfekt blandad dry martini i lobbyn på The Peabody i Memphis, en kall Lone Star-öl medan de slår klackarna i parketten under linedance-yran på Billy Bobs Roadhouse i Fort Worth, ett glas Pinot Noir på Jane’s Bar i Santa Barbara, en smooth Blanton’s-bourbon i The Old Seelbach Bar i Louisville, en cajun martini på Jones i New York, en margarita på Hotel del Coronados praktfulla träveranda, en old fashioned på The Boiler Room i Omaha och en bloody mary till brunchen i Polo Lounge på Beverly Hills Hotel.
Jag älskar den brummande a/c:n vid fönstret i ett motellrum – identiskt med alla andra motellrum över hela landet – vid infarten till Tulsa i Oklahoma.
Jag älskar hur det smattrar i flaggstängerna runt The Washington Monument i The Mall i DC.
Jag älskar isflaken som stävar förbi i den trögflytande Detroit River när kylan slagit till strax efter jul.
Jag älskar dammet och känslan av gammalt och instängt i Hank Williams-museet i Montgomery i Alabama.
Jag älskar svikten i träplankorna på the boardwalk i Asbury Park.
Jag älskar hur bomullsfälten utanför Clarksdale i Mississippi häver sig och böljar i en bris en het sommareftermiddag.
Jag älskar kolibrin som surrar runt citrusträden på Sunset Marquis i West Hollywood,
Jag älskar de overkliga klippformationerna i Badlands i South Dakota.
Jag älskar blommorna runt Lyndon B Johnsons barndomshem i Texas Hill Country.
Jag älskar plasket i en pool i ett sömnigt villakvarter i Escondido.
Jag älskar de gammaldags bensinpumparna vid en mack mitt ute i ingenstans i Wyoming.
Jag älskar de mastiga Rocky-trapporna upp till konstmuseet i Philadelphia.
Jag älskar älskar Joshua Tree-palmerna utanför Yucca Valley.
Och ja, jag älskar fyrverkerierna som exploderar på natthimlen över hela landet ikväll.
Naturligtvis finns det sånt jag inte tycker om också – ja, somligt till och med avskyr jag; det har ofta med vapen och juridik och snabbmatskedjor och Maroon 5 att göra – men det tar man ju inte upp i ett födelsedagstal.
Happy 4th, baby.

När solen efter ännu ett magnifikt dagsverke börjar sjunka ner bakom den rödbruna bergskammen i väster saktar Coachella Valley helt förunderligt in.
Vinden avtar, den dallrande heta luften blir alldeles stilla, dagens brus och larm klingar av och snart hörs bara det lätta surret från sprinklers och the western bluebirds försynta sång högst upp i palmkronorna.
Samtidigt rodnar himlen, blir först lätt rosa, övergår i brandgult och börjar sedan snabbt mörkna.
Då lämnar jag hotellet i sluttningarna ovanför Rancho Mirage, sätter mig i bilen och åker ut och kör på måfå i den bedårande dalen.
Det finns nästan inget mer betagande.
Bilen spinner så tyst och mjukt på den svarta asfalten, värmen får ett tunt, gyllene dis att stiga ur den bruna sanden och i högtalarna dånar ”Hotel California”.
Den må vara uttjatad – rentav en av de mest uttjatade klassiker som finns – men Eagles smash hit är mitt eviga soundtrack när skymningen glöder i öknen.
– On a dark desert highway, cool wind wind in my hair, warm smell of coltias, rising up through the air.
Ja, colitas, ja. Det finns egentligen inget som heter colitas – om vi nu inte ska tro de som hävdar att det är mexikanskt slang för jazztobak – men det söta och varma och samtidigt sträva som doftar här ute känns verkligen som det kommer från en blomma som skulle kunna heta colitas,.
Genialt.
Man får dock tajma sina solnedgångsutflykter med viss precision, för när det där eldklotet som pressar oss mot marken om dagarna väl försvunnit bortanför Jacinto Mountains går det snabbt.
På bara en kvart, 20 minuter blir det suggestiva dunklet natt.
Det är å andra sidan förtrollande att sitta bakom ratten då också, med de röda baklyktorna på bilarna framför som en gigantisk lysmask i det kompakta mörkret på Frank Sinatra Drive, cikadornas knirrande genom en öppen sidoruta under väntan vid trafikljusen där Dinah Shore Drive korsar 111:an och ännu mer Eagles på radion.







• • •
Egentligen var det meningen att jag skulle vara i Klippiga bergen vid det här laget, nånstans i höjd med Colorado Springs. Så såg den ursprungliga resplanen ut.
Men uppe i Sierra Nevada kom jag fram till att jag hade fått nog av berg och istället behövde sitta still i öknen utanför Palm Springs och göra ingenting några dygn.
Så jag styrde hit istället
Det är ju – också – magin med roadtrips i egen regi.
Friheten.
Kravlösheten.
Det öppna manuskriptet.
Jag gör vad jag vill, när jag vill – och behöver kompromissa med ingen alls.
Så här är jag nu.
På lördag ska jag se Robert Rex Waller Jr på Pappy + Harriet’s i sägenomspunna Pioneertown utanför Yucca Valley, på söndag besöker jag vänner i bergen och på måndag tänkte jag försöka avnjuta 4th of July-fyrverkerier i La Quinta.
Sen fortsätter jag mot Arizona och Texas.
Kanske.
Vi får se.
The warm smell of colitas är svår att slita sig från…

”Congress created the Dust Bowl”, står det på skyltar nerkörda i myllan i utkanten av de oändliga frukt- och grönsaksodlingarna på bägge sidor om Interstate 5.
”Det kan man kalla långsint”, tänker jag när jag kommer körande söderut från Sacramento.
Den ursprungliga Dust Bowl, som jag något aningslöst först får för mig att det handlar om, ägde ju rum i mitten av 30-talet.
Men det är förstås inte den mytomspunna naturkatastrofen – omskriven och besjungen som få tilldragelser i den amerikanska historien – som får blodet att koka i Kaliforniens Central Valley sommaren 2016.
Det är den relativa torkan som pågår just nu, enligt förbittrade lantbrukare i trakterna kring Fresno och Bakersfield och Modesto orsakad av verklighetsfrånvända politiker som försöker visa sig duktiga med onödiga miljöregleringar.
Den hotar, påstås det, den lokala ekonomin och somliga som jagar röster inför kommande val har uppenbarligen slagit mynt av indignationen för på andra skyltar placerade i samma diken står det:

”Another farmer for Donald Trump”…
Men för att återknyta till 30-talet (no pun intended…):
Det är inte alldeles långsökt att associera till den verkliga Dust Bowl heller.

Det var just hit, till Central Valley, som Tom Joad och de tusentals andra ”oakies” John Steinbeck skrev om i ”Vredens druvor” var på väg när damm- och sandstormarna hade ödelagt mellanvästern.
Ännu idag, 80 år senare, är det mycket lätt att förstå varför.
Den jättelika, långsträckta sänkan i centrala Kalifornien – välsignad med Nordamerikas bördigaste, mest fruktbara jord – framstår verkligen som The Land of Milk and Honey.

Det växer och frodas och liksom knakar överallt, klorofyllet formligen skälver i den stekheta luften och när skymningen faller skimrar hela himlen i guld; en effekt – gissar biolog Bjurman – av reflektioner från miljontals blommor.

Fast Tom Joad och hans olycksbröder- och systrar fick aldrig njuta av vare sig honung eller guld.
De kom, hungriga och lortiga, vandrande över slätter och berg och öknar och när de nådde sina drömmars mål möttes de av hat och våld och förtryck – och den som ger akt kan fortfarande ana ekot från svunna decennier. Fragment av rädsla och förödmjukelse och vrede hänger kvar över oändliga fält där mandel och tomat och vindruvor och aprikos och nästan allt annat som kan växa växer.
Eller så är det i själva verket samtidens förnimmelser som blåser i vinden, för även idag väntar ju samma slags öde ofta på människor som lämnar elände och misär i hopp om ett bättre liv någon annanstans.
Själv fortsätter jag söderut, med en stor, röd sol på väg ner bakom bergen snett till höger och däckens envetna sång i den dammiga vägbanans skarvar, och på stereon mässar en annan som läst sin Steinbeck:

Now Tom said ”Mom, wherever there’s a cop beatin’ a guy
Wherever a hungry newborn baby cries
Where there’s a fight ’gainst the blood and hatred in the air
Look for me Mom I’ll be there
Wherever there’s somebody fightin’ for a place to stand
Or decent job or a helpin’ hand
Wherever somebody’s strugglin’ to be free
Look in their eyes Mom you’ll see me.”

Men…varför är det ingen som berättat att Lake Tahoe är så förstummande?

Jag svänger förbi för att jag råkar vara i trakten och vill se familjen Corleones majestätiska strandtomt från ”Gudfadern 2”.
Den finns kvar, heter något så flott som Fleur du Lac Mansion och är belägen i Homewood på den västra stranden, alltså Nevada-sidan (förstås).
Tyvärr är fastigheterna – inklusive själva boningshuset, utsett till ”House of The Year” av Wall Street Journal 2013 – omgjorda till privata condos, så en osnuten bloggare får inte komma in och titta.
Men det räcker gott att köra förbi ett par gånger, och stå på stranden hundra meter bort och glana och glo.
Herregud det var ju där de hade den episka festen i samband med Anthonys konfirmation i inledningen av tvåan – när enfaldige senator Geary beseglade sitt öde genom att utmana Michael och förbanna the don och ”your whole fucking family” – och i båthuset längst ut på bryggan klev stackars Fredo i ekan innan fisketuren då Al Neri, på Michaels order, tog honom av daga; som jag ser saken vilar han fortfarande bland fiskarna där ute i den fem hundra meter djupa sjön.


Att få se såna miljöer – holy ground om man älskar sin film och sina tv-serier – i verkligheten är ofta det som gör livet värt att leva, enligt min mening.
Ändå är det Lake Tahoe i sig som verkligen får mig att dra efter andan.
Omgiven av Sierra Nevadas snötäckta bergstoppar lyser den knallblå jättepölen på gränsen mellan norra Nevada och Kalifornien – tekniskt sett en alpsjö, med vatten så klart att bottnen syns perfekt också på tio meters djup – som en ädelsten i den vilda, täta tallskogen.
Jag kör runt hela underverket och på norra sidan kommer man via slingriga vägar – av den sort som får förare vana vid breda Interstates att krama ljudligt i ratten – upp på de där alltjämt vintriga höjderna och synen därifrån…vid min gud.
Tahoe tar sig för några ögonblick in på samma lista som Grand Canyon, Badlands, de röda bergen runt Sedona, Yellowstone och – nästan – Monument Valley i Utah.
Och jag hade ingen aning.
Men that’s America for you.
Dramat är inbyggt i landskapet, halsbrytande skiftningar väntar överallt, skönheten känns ofta direkt överväldigande.
Till kvällen bor jag på Hard Rock-kasinot (tidigare känt som Sahara Tahoe, där Elvis gjorde nästan hundra framträdanden, ett par dokumenterade på live-album) på rakt motsatt strand och kasinot är det verkligen inget med, det vidimerar ännu en gång att man ska spela i Vegas och ingen annanstans, men jag har balkong ut mot sjön och sitter i timmar i den klara, höga bergsluften och bara beundrar den overkliga vyn.



Det känns i alla fall just då som en helt oförglömlig stund.