Begreppet ”A New York minute”, som exempelvis Don Henley använder det i sin klassiska låt med samma namn, handlar om hur kort avståndet mellan toppen och botten är i den här staden.
Hur svindlande snabbt och plötsligt avgrunden kan öppna sig.
Hur lätt the king of the world i ett slag förvandlas till förlorare.

In a New York minute, everything can change/In a New York minute, things can get pretty strange.

Det är förstås alldeles sant. Den dynamiken finns inbyggd i New Yorks eldfängda, rastlösa temperament.
Men för mig är en New York minute något annat.
För mig är det stunder mitt i vardagen då tiden för några ögonblick stannar, då energin och skönheten och den bullrande vitaliteten plötsligt ställs i blixtbelysning och euforin över att faktiskt vara här blir till ett snabbt, intensivt rus.
Det händer varje dag – och är lika fantastiskt varje gång.
Som när man plötsligt ser välbekanta byggnader – älsklingarna Chrysler Building och Empire State Building är förstås ofta inblandade – ur annorlunda vinklar som ger dem ny lyster, ny prakt, ny…feeling.


Som när det en sen kväll är utomhusbio i Bryant Park mitt i betongdjungeln och man lutar sig tillbaka på den stora gräsmattan och ser ljusen från de skrapor som bildar en regelrätt ravin runt parken flimra genom de väldiga trädens lövverk.


Som när man står och väntar på en vän utanför Red Rooster och folklivet runtom, i hörnet av 125:e och Lenox Avenue, är så sjudande och sprakande och happening att man kan få för sig att en regissör medvetet arrangerat en scen för att skildra Harlems heydays på 20- och 30-talet och det fattas bara att någon kommer fram och frestar med en Count Basie-show på Cotton Club.
Som när man korsar ett övergångsställe på tredje avenyn, har sådan tur att trafikflödet fastnat några rödljus längre upp och det går att stanna i ett par sekunder och ta in synen av hur den spikraka boulevarden skär sig upp längs hela ön och fortsätter in i horisonten bortanför Upper East Side.



Som när den blå timmen, alldeles innan skymningen, infaller på 42:a gatan, och det mitt i det jäktade myllret går att ana en kollektiv utandning, en lättnad över att ännu en dag på en av världens mest mördande arbetsmarknader är över, och på barer som Capitol Grill och Osteria Laguna – genuint intetsägande etablissemang, med med en särskild, intagande stämning just under de tidiga kvällstimmarna – tar bredaxlade män av sig kavajerna, beställer scotch on the rocks och skrattar så det dånar.
Som när man sitter under kulörta lyktor på ett tak hos vänner som bor downtown och East Villages ostyriga skyline, med dess egenartade vinklar och vrår och vattencisterner, avtecknar sig genom oset från en grill där majskolvar och hemgjorda burgare fräser och sprider saftiga dofter genom den varma kvällen.



Som när man under planlösa promenader villar bort sig i en stadsdel som Chelsea, Hell’s Kitchen eller Upper West Side och plötsligt inser att man är nånstans där man, trots alla år och trots alla Manhattan-expeditioner, aldrig varit tidigare och det ser precis lika coolt och betagande ut som allting annat och man bestämmer sig för att här måste man börja hänga men så blir det aldrig.
Som när det är fredagsrusning vid infarten till Midtown Tunnel, just där jag bor, och man skattar sig lycklig över att man inte behöver frustrationssvettas i den stillastående kön men så ser man ett par som sitter i en bil med nervevade rutor och nickar i takt till en gammal Darlene Love-hit och tittar på varandra och ler och det är verkligen just fredag och de ska hem till huset på Long Island och laga mat och ta några cocktails på verandan och se ett par bra filmer på tv och det är något lockande även med det.
Som när man, till exempel på grund av jetlag efter sex veckor i Sverige, vaknar redan i gryningen och det klara ljuset som slår in från öster skärper detaljerna i panoramat i söder, nya Freedom Tower ser alldeles overkligt futuristisk ut, Verrazano Bridge där borta vid Staten Island sträcker sig i knivskarp storslagenhet och skärper man ögonen känns det som att man kan se ända ner till Philadelphia.
Som när man hastar runt hörnet vid 14:e och Broadway, precis nedanför Union Square, och den söta, varma doften av rostade kastanjer från matstånden på trottoaren fullkomligen slår emot en.
Som när det är högtryck uppe på den lilla hyllan inne på Wollensky’s Grill och det larmar och det slamrar och det klirrar i glasen och en biff tjock som en tegelsten landar på tallriken och så smäller det till i entrén och Alec Baldwin sveper in och tränger sig fram till bardisken och beställer en tequila-shot och sveper den och går igen.
It’s a New York minute.
Och den är hypnotisk.
* * *
Här pågår Labor Day weekend för fullt och det innebär att är påfallande öde på Manhattan, i alla fall i de kvarter turisterna sällan besöker; alla som vanligtvis håller till på de gatorna är ute i The Hamptons, eller längs Jersey shore, och tar farväl av sommaren.
För det är också vad Labor Day innebär:
Sommaren tar officiellt slut med den här storhelgen.
Det känns förstås lite vemodigt, särskilt som etiketten säger att man inte längre får ha ljusa byxor på sig och jag är rätt förtjust i såna, men man kan trösta sig med att det i klimatmässigt avseende bara är en formalitet.
Med lite tur fortsätter sensommaren i ytterligare en dryg månad och då är nog New York som allra, allra bäst.
Värmen blir mjuk, fukten börjar avta och hela stan ler avslappnat.
Kom hit, lyder min rekommendation.

Exakt som första gången ska jag inte överdriva och påstå att det är.
Då, en svinkall januarieftermiddag för drygt 24 år sedan, handlade det om ren chock när taxin passerade det där särskilda krönet ute på Long Island Expressway och hela synfältet plötsligt bestod av det monstruösa Manhattan.
Den 21-årige småstadsgossen pressades ner i baksätet, hans ögon blev lika stora som infarten till Midtown tunnel och pulsen rusade av upphetsning.
När vi sedan styrde ut i själva midtown-gyttret – faktiskt direkt i skuggan av det hus som ett par decennier senare skulle bli mitt hem; en upplysning som hade förefallit fullständigt surrealistisk då – gick det knappt att andas. Intrycken blev för många och starka, känslan av att allt var alldeles overkligt och samtidigt verkligare än något jag tidigare varit med om för förvirrande och förnimmelsen av att befinna sig i en film för omtumlande.
Dessutom blandades upphetsningen den gången med rädsla. Jag hade knappt varit utanför Borlänge, levde i föreställningen att New York var fullständigt livsfarligt och visste att taxichaffisen skulle köra mig och kompisen Thuland till South Bronx och rånmörda oss. Och om han mot förmodan skonade oss skulle vi definitivt hamna i korseld i en uppgörelse mellan två The Warriors-gäng när vi släpptes av på hotellet istället – i midtown, på Lexington Avenue…
Riktigt så stark är upplevelsen som sagt inte när jag nu återvänder hem efter sex veckors semester i Sverige. Det känns snarast hemtamt, jag är mindre rädd än när jag går genom centrala Borlänge och dessutom kommer jag västerifrån, längs Jersey Turnpike från Tony Soprano-land. Längs den vägen är synen av Manhattan skyline inte lika överrumplande eller mäktig.
Men samtidigt:
Det är fortfarande en rungande kick att se finansdistriktets skrapor skjuta upp genom sensommardiset, det känns fortfarande kittlande att ta den tvära kurvan ner mot infarten och sedan försvinna ner i Lincoln Tunnel och det blir fortfarande varmt i hela bröstkorgen när vi fem minuter senare studsar ut i det sprakande, hetsiga, gapiga koaset på Manhattan.
Jag har tjatat om det förr, men det är den verkliga magin med den här staden. Det blir aldrig gammalt att vara här – eller att komma tillbaka hit efter resor (särskilt inte sådana som i huvudsak genomlevts på en vardagsrumssoffa i Dalarna; det är som att byta en permobil mot Kimi Räikkönens Formel 1-kärra). Vardagens outhärdliga gråhet lyckas liksom aldrig ta sitt förlamande grepp i New York. Nånsin. Det fortsätter vara spännande. Varje dag.

Och då är det ändå just vardagen som attraherar så mycket.
Förr, som tillfällig besökare, rasade man runt för att hinna uppleva så mycket som möjligt, var stressad över att kanske inte hinna dricka i de coolaste barerna och äta på de flashigaste restuarangerna , försökte maximera en eller ett par veckor långt äventyr.
Nu springer en mer dämpad men i gengäld djupare eufori ur hemkomsten till alldagliga saker.
Som att sitta på balkongen med vattnigt amerikanskt frukostkaffe och New York Times och kisa mot en varm sol medan staden larmar och tjuter där nere.

Som att promenera längs välbekanta gator och bara ta in folklivet och dofterna och det berusande tempot och vyer där ny och gammal arkitektur, på ett alldeles särskilt sorts midtown-vis, bildar hisnande kontraster.



Som att ägna en slö eftermiddag åt en saktmodig basboll-match mellan Mets och Padres, bara en i mängden av alla poänglösa MLB-strider som ändå vaggar in en i behagligt kontemplativ, amerikansk sommar-feeling.
Som att äta en corned beefhash med två over easy-stekta ägg på sin diner och nicka försiktigt till hälsning åt andra som också sitter vid samma bord varje dag och tillika önskar få vara för sig själva.
Som att halvligga i baksätet på en taxi som styr nerför andra avenyn i skymningen och på trottorarna börjar utserveringarna fyllas och himlen i väster färgas röd och på bilradion sjunger Harry Nilsson, lågt, att the lord must be in New York City.
Som att beställa chinse på delivery och se ett dagsfärskt Letterman med Louis C.K som gäst och sen lägga sig och från huvudkudden se nattens Manhattan glittra utanför fönstret.
Det blir, kort sagt, aldrig som första gången i New York.
Det blir bättre.

Nationen fyller år och allt är som det ska vara.
Fyrverkerier exploderar över natthimlen, ribsen fräser på utegrillarna – och vi här i New York försmäktar i ångande fuktig hetta.
Många har svårt för den lilla detaljen. De tycker att fukten – en varm våtservett man får ingnuggad i ansiktet så fort man sticker ut nosen – är outhärdlig och blir ibland så medtagna att de kommer med befängda påståenden om att till och med den isande vinden längs en öde aveny i januari är att föredra.
Jag blir bara exalterad. För mig är New York aldrig mer New York än när hela stan böjer sig under tyngden av det här klibbet och flykten in i den artificiella a/c-kylan i en butik på, exempelvis, södra Broadway känns som ren frälsning.
Särskilt betagande och fascinerande tycker jag upplevelsen är om kvällarna och nätterna.
Det kladdiga och kletiga och heta dunstar inte bara för att solen går ner, nämligen. Det hänger kvar dygnet runt och för all del – har man bristfällig a/c hemma i lägenheten är det en plåga. Då kan man bli galen på riktigt
Men min dubbla uppsättning apparater brummar pålitligt på full spätta dygnet runt (vilket för övrigt förklarar varför man som new yorker alltid har högre elräkning på sommaren) och ser till att holken här på 48:e våningen alltid är svalt och behagligt tempererad.
Så jag kan obekymrat kittlas och förföras av hur allt där ute i betongdjungeln de varmaste sommarnätterna regredierar till sensuell och sinnlig och skamlös, slapp resignation. Det går liksom inte att göra något annat än att sitta i linne på en trappa – en stoop – utanför lämpligt brownstone-hus och dricka kall öl i papperspåse och titta när girls walk by in their summer clothes, för att citera en sång som inte specifikt handlar om New York men uutgör fulländade soundtracket till den amerikanska sommaren
Jag tror ibland att fascinationen kommer från det faktum att det är varmt på ett sätt som det aldrig var hemma i Sverige. Att det känns lite exotiskt. Annorlunda. Det finns inte ett enda stråk av frisk svalka längst in i de hårdaste vindbyar. Bara mer het ånga…
Eller så handlar det om Kojak. Den klassiska tv-deckaren, lördagskvällarnas själva klimax under några år på 70-talet, var mitt första möte med New York, fröet till det som skulle bli en livslång förälskelse, och som jag minns det plågades karaktärerna, med den stilfullt skallige Kojak himself i spetsen, ofta i brutala värmeböljor, stod och flämtade vid patetiska små kontorsfläktar och blev svettiga på ett alldeles särskilt solkigt, coolt sätt.
En tredje förklaring är att jag fått för mig att gammal doo wop, den mest new yorkska musik som finns , svänger i särskilt harmonisk samklang med the warm summer nights på Manhattan.
Sånger som The Penguins ”Earth Angel”, Five Saints ”In The Still of The Night”, Dions ”Runaround Sue”, Little Anthony & The Imperials ”Tears On My Pillow”, Phil Phillips & The Twilights ”Sea of Love” (från den underskattade Al Pacino-filmen med samma namn) och Platters ”Only You” låter som det känns när man sitter på ett av där trappstegen och för en isbit över sin svettiga hals.
För att inte tala om Drifters ”Up On The Roof”.
Det är för att han inte längre orkar deala med den här krångliga världen det unga jaget i den brottarhiten emellanåt klättrar upp på taket och där njuter han uttryckligen av luft som är ”fresh and sweet”.
Likafullt:
Jag har bilden att det är en sån här tryckande kväll han via en sån klassisk brandstaget tar sig upp på taket på ett gammalt townhouse i östra Harlem, lägger sig på rygg och stirrar upp i den vibrerande natthimlen medan staden larmar några våningar nedanför.
Så det är ”Up on The Roof jag har på hjärnan, och nynnar på, när jag en sen kväll strax före Independence Day går ut och går längs gator och avenyer i Midtown och liksom bara vispar runt lite i blötan. Ser gängen, några i bara shorts mitt i natten, sitta tillbakalutade just på trappavsatser och flabbande kommentara alla som går förbi. Hör skrålet från barer där panoramafönster och dörrar står på vid gavel. Känner doften av matos blandas med förruttnelse. Går en omväg runt en raggig katt som river i några sopsäckar i skenet från en gatlampa, på något sätt ännu mer dämpat och dovt när vi har det här vädret. Får hela tiden stanna och torka fukt ur pannan och dra i skjorta som klibbar mot ryggen.
Det är hypnotiskt.
Så hypnotiskt att jag inte riktigt kan förstå vad jag ska hem till Sverige och göra just nu. Det är bara galet att överge en summer in the city.
Men nu sätter jag mig likafullt på en SAS-kärra och kommer inte tillbaka förrän i mitten av augusti.
Därmed blir det – återigen – stiltje i den här bloggen.
Beklagar.
Men då blir det bättre, jag lovar. Jag ska tillbringa sensommarens eftermiddagar i Central Park, berätta om den blå timmen i Midtown, gå vilse i Chinatown, äta ostron i Brooklyn och gå på baseboll i Bronx.
Tills dess:
Ha en underbar sommar.

On Canal Street in april, when it’s 60 and the snow is melting fast
It’s still shady in the morning, when you’re laughing in your T-shirt, running past
In Tompkin’s Square Park a couple is meeting, say what you want but I feel my heart beating
Cause I love springtime in New York, Springtime in New York, I do

Springtime in New York, when it’s May and the leafs are on the trees
When demolishing a building brings the smell of 1890 to the breeze
On First avenue, our couple is fighting, springtime is wild, New York is exciting
And I love springtime in New York, springtime in New York, I do.

Så lyder de två första verserna i sången som i vanlig ordning följt mig praktiskt taget dygnet runt den senaste månaden, min egen nationalsång den här tiden på året.
Jonathan Richmans ”Springtime in New York”.
Den beskriver det så exakt, den ringar precis hur det känns och jag kan bara instämma:
Jag älskar våren i New York.
Världens bästa stad är aldrig så bra som nu. Aldrig så betagande. Aldrig så magisk
Bakom oss har vi en tung och mörk vinter – som i år började redan med orkanen Sandy i oktober och sedan hamrade oss med snöstormar och permafrost i vad som kändes som en evighet – och framför oss har vi en sommar som i och för sig också kan ha sina poänger men ofta blir ett kletigt, stinkande inferno av tryckande hetta och bedövande disktrasefukt,.
Nu är stan mjuk och mild och doftar sensuellt av blommor och matos och avgaser – och när en ljummen vind rasslar i de nyutslagna löven i träden på den lilla plazan på tredje strax söder om 34:e gatan sträcker den på sig i ogenerat välbehag.
Trappavsatserna vid södra Union Square är knökade av människor som bara ler mot solen, studerar shoppare som hastar ner längs Broadway eller lyssnar på de sista skärvorna av Occupy-rörelsen som står och agiterar strax intill stora tunnelbanenedgången.
I Central Park ligger en ung bankman som tagit resten av dagen off på stora gräsmattan, med uppkavlade skjortärmar och kaffemugg i handen, och kollar på girls som går förbi in their summer clothes.
Och på utserveringarna längs Irving Place – en gatstump, namnet till trots – i Gramercy Park klirrar det redan under tidiga eftermiddagen i glasen och förväntningarna på de löften den annalkande vårkvällen ska infria hänger i luften mellan de vingliga borden.
Själv sitter jag på en bänk i Washington Square Park och bara tar in euforin. Den ruffiga parken, själva hjärtat i Greenwich Village, var för inte alltför länge sedan ett slags sädig langarcentral där majadimmorna aldrig riktigt lättade. Nu får man inte ens röka en cigarett; för något år sedan förbjöd vår supernanny till borgmästare, Michael Bloomberg, rökning i alla parker och vi med den sortens böjelser får snart vara glada så länge vi slipper fem till tio år på Rikers Island för blotta innehavet av ett paket Marlboro. Men myllret av vårrusiga människor är å andra sidan stimulans nog. Det är som att strålarna från den jättelika solen som hänger ovanför Freedom Tower längst ner på Manhattans sydspets smält is som packats i mörka hjärtan under ett halvår och får alla här ute att förenas i ett enda lättat, kollektivt leende.
Fnittriga studenter från NYU:s hoppar över avspärrningarna och kastar sig i det bruna gräs som egentligen är för nymornat för att trampa på.
Storögda turister står vid stora fontänen och nickar i takt till de standards en liten jazzcombo försöker få ordning på.
Skejtarna förvandlar hela södra delen av torget mitt i parken till en scen i Larry Clarks kontroversiella ”Kids” – en film man verkligen borde se om, bland annat därför att den delvis utspelas just i Washington Square Park.
Och vi på parkbänkarna bara lutar oss tillbaka, andas lugnt och kisar mot det skira diset som alltid sveper in under sena eftermiddagen.

Hur var det Jonathan sjöng?
I can feel my heart beating.
I sanning.
* * *
Det är ju inte så att jag riskerat att trötta ut någon med inlägg i den här bloggen och jag ber om ursäkt för stiltjen, men det har den senaste varit extremt intensivt med den NHL-hockey jag bevakar till vardags – inte minst i min andra blogg här på Aftonbladet, .
Ju längre det nyligen startade slutspelet pågår, desto fler hockeyfria dagar blir det dock, så förhoppningen och ambitionen är att aktiviteten ska öka även här.

Någonstans halvvägs, mitt emellan de två pylonerna, vänder vi oss om – och därifrån är vyn över södra Manhattans skyline helt bedövande.
Det är den i och för sig alltid, det finns inget mer spektakulärt i hela västvärlden, men upplevelsen skiftar alltid beroende på vinklar, perspektiv och geografisk utgångspunkt,
Och när jag nu äntligen gör min jungfrupromenad över Brooklyn Bridge kan jag konstatera att panoramat från den 130 år gamla förbindelseleden över East River hör till de allra mest betagande.

Det är förstås snudd på genant att jag efter alla år i stan aldrig tidigare trampat så holy ground.
Brooklyn Bridge är ett av New Yorks allra mest ikoniska landmärken och promenaden över East River, från Manhattan till Brooklyn Heights, en lika essentiell ritual som att åka gul taxibil, besöka Empire State Building, se Rangers på Garden, ligga i gräset i Central Park med Times en solig söndagförmiddag, äta ägg-och-bacon-frukost i oset på en halvsunkig diner, bländas av neonen vid Times Square och dricka dry martini i King Cole-baren på St Regis Hotel.
Men som jag tror att jag skrev i den här bloggen redan för några månader sedan:
Man ska ha något kvar också, man måste spara några upplevelser till verkligt speciella ögonblick.
Och ett sådant ögonblick – så speciellt som ett ögonblick överhuvudtaget kan bli – presenterar sig när Kristian Gidlund kommer på besök.
Kristian är den vackre borlängesonen som, två gånger om, drabbats av svår cancer och som, med skärpa och närvaro och oräddhet som trotsar det fattbara, skriver om sin kamp i Sveriges bästa och mest berörande blogg – ikroppenmin.blogspot.com.
Vi trodde att vår chans att få ”göra” New York ihop hade gått om intet när den helvetiska sjukdomen återkom i slutet av sommaren, men Kristian är inte sorten som bara accepterar en sådan dom.
Så mellan två behandlingar, när hans sargade kropp måste få vila, åker han på ren trots, med ett långfinger sträckt i luften åt ödet, med kompisarna Carl – liksom Kristian medlem i lysande popbandet Sugarplaum Fairy – och Lars på en månadslång roadtrip i USA och den avslutas med några omtumlande dygn i New York.
Och, well:
Brooklyn Bridge, här är vi.
Det blåser som fan när vi kommer ut i det längsta spannet och det känns inte helt lyckat att delar av bron till följd av något slags renovering är täckt av korrugerad plåt och presenning, men det förtar ändå inte magin i den där vyn, i känslan av att äntligen få ta på stenblocken i John Augustus Roeblings odödliga pyloner eller lystern i Kristians ögon när han stannar till, lutar sig mot broräcket och tittar norröver, upp mot Midtown och Empire State Building.

När vi till slut, efter vad som får beskrivas som en tämligen stärkande marsch, når andra sidan hälsas vi på gatuskyltar av meddelandet ”Welcome to Brooklyn – how sweet it is”.
För all del. De vindlande kullerstensgatorna i Dumbo (förkortning för det inte något tilltrasslade stadsdelsnamnet Down Under the Manhattan Bridge Overpass) direkt norr om brofästet är definitivt ”sweet”.
Det var där Al Pacino, som blind, körde Ferrari i ”En kvinnas doft”, så där måste man ju gå en stund och hojta:
– Whoa!
Fast det är äkta Seinfeld-konnässörer jag har med mig så de byter snabbt till Elaine Benes-varianten istället…
På de gatorna kan man också avnjuta de mest hisnande, filmiska vyerna av Manhattan Bridge – systerbron strax norr om klassikern vi just tagit oss över.

Den har inte alls samma status och ställning och vi undrar varför. Med sin hårdare, mer industriella framtoning – och dånet från tågtrafiken, som får hela Dumbo att skaka som Brad Pitts och Gwyneth Paltrows lägenhet i ”Seven” – har den ju klart fascinerande ”Blade Runner”-kvaliteter.
Man kanske ska korsa den också, som ren solidaritetshandling om inte annat.
Det får bli nästa gång Kristian kommer hit.
För det blir en nästa gång också.
Så är det bara.

Och en kväll den här veckan lyser Empire State Building plötsligt blå och gul.
För Swedish House Mafia.

Avskedsturnén har nått New York och den omsusade svenska trion har…well, tagit över. De var med och arrangerade en välgörenhetsgala till förmån för offren för stormen Sandy i torsdags, gjorde – ännu – en grundligt utsåld show på Madison Square Garden nu under fredagskvällen och fortsätter med en trio lika utsålda framträdanden i coola Barclays Center i Brooklyn – Jay Z:s arena – lördag, söndag och måndag.
Och som en hyllning, och sista hälsning, från staden som alltid tagit emot universums härskare med öppna armar tänds alltså toppen av Manhattans mest berömda landmärke i svenska flaggans färger.
Gammal – och New York-romantiker – som jag är kommer jag osökt att tänka på de veckor för länge, länge sedan när The Clash kom hit och gjorde sjutton spelningar i rad på Bond’s International Casino.
Det är en liknelse som haltar på många sätt, jag vet. Det var på en väldigt mycket mindre nivå, uttrycken skiljer sig åt lika världen såg fullkomligt annorlunda ut och ingen lyste upp några skyskrapor för oborstade punkare från London.
Men Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon ägde, i popkulturell mening, New York de där veckorna den tidiga sommaren 1981 – och det gör Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello idag också.
Det är, tycker jag, något väldigt vackert och kittlande med den tanken.
”Men det är väl bara mainstream-publiken som bryr sig om det där”, invänder en sur punknostalgiker i bekantskapskretsen.
Nä. Inte för att det går att jämföra 1981 och 2013 vad gäller den sortens sociala dynamik, men som min vän Ash – samtidsobservatör från Elaine’s hetaste bord, uppvuxen i New Jersey – ringde och frågade inför förra showen på Madison Square Garden:
– Vilka är dom här Swedish House Mafia som varenda hip tonåring i Jersey är helt desperat över att få se på Garden?
Nu lyder svaret:
Trion som äger New York vintern 2013.

Här, kan jag aldrig låta bli att tänka när jag trängt mig riktigt djupt in i hjärtat av East Village, hade jag inte ens velat åka förbi i bil för 25-30 år sedan
Då var det en av Manhattans ruffigaste, risigaste, svårast kriminellt belastade stadsdelar, i vissa kvarter befolkad enbart av desperata crack-konsumenter och deras tungt beväpnade langare.
De jag känner som bodde i området vid den tiden berättar med en uppgivenhet som fortfarande dröjer kvar om övergivna rivningskåkar överfulla av crackheads, om skräp och skit och trasiga gatlyktor överallt, och om hur man helt enkelt fick vänja sig vid att då och då bli rånad på öppen gatan – och andra som verkligen inte bodde där men under särskilt vilda 80-talsnätter fick för sig att det var en spännande idé att fortsätta partyt på någon av de få, extremt ljusskygga klubbarna längs Avenue B beskriver hur taxiresorna ner i mörkret genererade adrenalin av den sort man föreställer sig att utrikeskorrespondenter med fäbless för särskilt livsfarliga oroshärdar lever på.
När jag 1989 tog mina första nervösa steg på samma gator hade läget förbättras – enligt Mats Olssons guidebok ”Olssons New York” så till den grad att East Village gick att jämföra med vilket svenskt förortstorg som helst.
Fast när jag en sen vinternatt stod utanför klassiska B-bar och hoppades få se en ledig taxi ville jag ringa Mats och fråga vad det egentligen var för svensk förortstorg han hade besökt.
Det var fortfarande rätt…hårigt.
Och – det är inte riktigt Vällingby idag heller.
Kvarteren har gentrifierats flera gånger om, man kan gå var som helst, inget är direkt farligt. Men East Village har fortfarande en lite yngre, punkigare, skräpigare, trashigare och mer bohemisk känsla och framtoning än övriga Manhattan.

Jag bodde mina första sju korremånader mitt i smeten, på sjunde gatan mellan första avenyn och Avenue A, i en cool liten lägenhet som tidigare hade härbergerat min föregångare och gode vän Nice Guy Freddy Virtanen (fönstren precis ovanför Tinks…där är den mytomspunna lägenheten).

Det var ett äventyr, men jag kom efter ett tag på att jag var lite för gammal och småborgerlig för att ha högkvarteret just där och flyttade norrut till Midtown istället.
Jag tycker dock fortfarande väldigt mycket om att gå där nere och vara i en stadsdels som känns som en Johnny Thunders-sång låter.
••Exakt hur man geografiskt definierar East Village går att debattera – för att inte tala om hur mycket det går att debattera om man försöker göra den andliga definitionen – men traditionellt är gränserna de här: 14:e gatan i norr, Houston i söder, Broadway i väster och East River i öst.
Somliga säger Lower East Side och i teknisk mening är det förstås inte fel, men det verkliga Lower East Side – det som en gång tillhörde Velvet Underground och idag har både hip status och en alldeles egen, särpräglad sädighet – börjar först söder om Houston (som i New York uttalas ”Hawston”; inte som staden i Texas) och når sin själva kulmen längs gator som Ludlow, Rivington och stora genomfartsleden Delancy.
Alphabet City är en annan term andra slänger sig med, men det är bara en del – den verkligt farliga back in the bad days – av East Village centrerad kring avenyerna A,B,C och D.
Däremot går det att säga Downtown eller Lower Manhattan – fast då täcker man in allting söder om 14: gatan, alltså även Greenwich och West Village, Soho, Nolita, Lower East Side, Chinatown, Little Italy, Tribeca, finanskvarteren och Battery Park City.
Hänger ni med? Allt är ju glasklart…
••Astor Place, en härligt rörig plaza strax väster om Broadway i höjd med åttonde gatan, var länge ett slags knutpunkt för East Village – främst för att traktens enda t-banestation är belägen där; längre österut än så tunnelbanan på Manhattan. Men där har gentrifieringen verkligen suddat ut all särart. Själva torget, där skateboardpubliken gjorde sitt bästa för att få hela området att likna en scen i Larry Clarks ”Kids”, har fått ge plats för flashiga glas-skrapor och bankkontor och jag brukar inte klaga över den sortens förändringar, allting har alltid varit i ständig förvandling på Manhattan, men just där känns det lite själlöst.

St Marks Place – en stump av åttonde gatan: inget torg, namnet till trots – har också bytt skepnad men inte lika dramatiskt och dessutom på ett betydligt mer originellt sätt. Ur punkbohemian har ett slags Little Asia, komplett med karaoke-barer och hippa japanska och koreanska snabbmatshak , vuxit fram. Men en och annan skabbig t-shirt-butik finns fortfarande kvar, liksom ärevördiga skivbörsen Sounds och St. Marks Hotel, känt för att Kurt Cobain och Courtney Love lär ha bott där under en heroinindränkt bender under tidiga nittiotalet. Det var då ett genuint lopphotell, men det lär hålla okej budgetklass idag.

På andra gator i samma kvarter, till exempel ninth och ”min” seventh street, är stämningen mindre prålig och spåren efter de östeuropeiska invandrargrupper som först bebodde den här delen av Manhattan lättare att hitta. Minimala polska kyrkor och gamla ukrainska caféer och serviceinrättningar är inklämda överallt. Men de får trängas med coola små barer och egensinniga kläd- och designbutiker. Den kontrasten, det mötet mellan gamla ukrainska traditioner och modern indie-edge, är ett av East Villages verkliga särmärken.

Tompkins Square Park, känd bland annat från ”Die Hard 3” med Bruce Willis och Samuel L Jackson, är East Villages egen ruffigare Central Park och tillika själva dess hjärta.
Där var en regelrätt tältstad för hemlösa upprättad i slutet av 80- och början av 90-talet och när dåvarande borgmästaren, den misslyckade David Dinkins, bestämde sig för att rensa upp utbröt våldsamma kravaller.
Jag råkade sommaren 1992 hamna mitt i kalabaliken. Jag hade varit inne på B-bar och druckit en eller annan Heineken och när jag klev ut på sjunde gatan kom en hel svärm aktivister rusande söderifrån – och strax bakom en likadan svärm kravallpoliser med dragna batonger. Det var inte direkt läge att stanna och försöka förklara att jag inte hade med saken att göra, så jag fick springa jag också – och hann precis in på A-bar ett kvarter norrut innan de låste dörrarna. Sedan fick vi som var kvar sitta hela natten och titta medan blodiga gatustrider rasade utanför panoramafönstren, och hela natten ekade ramsan över Tompkins Square:
– No justice, no peace!
Idag ska parken föreställa uppstädad och familjevänlig, men jag vet inte jag. Den är fortfarande väldigt populär bland karaktärer som verkar hämtade ur Charles Bukowski-noveller och har en t sunkig och lortig look; det är inte direkt så man vill gå barfota i det bruna gräset.

Men om Wigstock återuppstår till sommaren är en picknick i samma gräs likafullt ett måste. Wigstock var, eller om det nu är, en festival där New Yorks mest spektakulära drag-queens träffades för att show off fantastiska dansnummer och ståupp-framträdanden sprängfyllda av en sorts skämt jag inte skulle kunna återge med mindre än att Jan Helin får juridiska problem.
En essentiell New York-upplevelse, tro mig.
Ursprungligen huserade många av de transorna på Pyramid – en sant legendarisk klubb några dörrar söderöver på Avenue A, omtalad som den dekadenta nattens själva epicentrum. Det ryktet får man säga att den levde upp till den gången jag och den magnifike Lars Nylin kom dit och i entrén fick en liten ak med texten ”Through the night” tryckt över locket. I asken låg det två kondomer och en tub vaselin. Därmed var tonen satt och en liten gosse från Borlänge fick se saker han inte visste existerade och i någon mån fortfarande inte hämtat sig från. Men roligt var det, fan i mig.

Pyramid finns som synes kvar, men idag är Niagara, tvärs över gatan, ett betydligt mer happening etablissemang, tidvis med regelrätta köer utanför entrén – förr unheard of i East Ville. Skulle ni gå dit och råka träffa en bartender som heter Omar, så hälsa från mig. Risken är stor att han bjuder på iskall päronvodka.
På Niagaras sidofasad, längs sjunde gatan, hyllas kvarterens musikaliska sinnelag och historia med en mural av Strummer.

Den har funnits där sedan strax efter Clash-sångarens bortgång för över tio år sedan, men är fortfarande lämnad helt orörd av klottrare och grafitti-artister. Vilket är ett nästan rörande uttryck för respekt.
Fortsätter man österut därifrån hamnar man ett kvarter senare vid stökiga, bedagade, skitiga B-bar – också känd som 7B och, det ursprungliga namnet, Vazacs Horseshoe Bar. Den är i första hand berömd från ”Crocodile Dundee”, men förkommer också – har jag, till allmän häpnad och upphetsning, just förstått – i ”Gudfadern 2”. Jovisst, det är till B-bar Frank Pantengeli går för att möta de förbannade Rosato Brothers och tror att han, under en shootout, blir förrådd av Michael Corleone (när det förstås i själva verket är ormen Hyman Roth som sålt ut honom). Att ramla över den sortens information och sedan kasta i filmen i dvd-spelaren för att kolla och få bekräftat att, jo, visst fan är det dörren till B-bar a Pantengeli står vid i sin fina rock och hatt…det är sånt som gör livet värt att leva.
1986 filmade Paul ”Crocodile Dundee” Hogan på samma adress för att hans vilsekomna karaktär skulle få uppleva det farligaste, coolaste och mest depraverade som existerade i the big city – och efteråt ville en hel värld dit och ha samma upplevelse. Jag var en av alla, jag erkänner, och jag tyckte så mycket om den vildsinta ”scenen” att jag under en period som hör till de roligare i mitt liv i praktiken var stammis.
Idag har jag helt andra vattenhål, det handlar återigen om ålder och grad av kälkborgerlighet, men när jag en eftermiddag nu i februari nådens år 2013 tränger mig in för en nostalgisk Stella kan jag konstatera att allt är sig precis likt. Den slitna, hästskoformade bardisken. De vinda stolarna och borden. Punkskivorna i jukeboxen. Flipperspelet. De skitiga fönstren. De trånga raderna av flaskor i baren. Så trivsamt. På sitt sätt….

Avenue B var den yttersta gränsen på den tiden. Alla sa alltid att ”Avenue A är okej, men på B börjar det lite farligt och C ska man absolut undvika. D talar vi överhuvudtaget inte om”. De reglerna gäller inte längre, Avenue C ser ut som allting annat. Men något sitter kvar hos mig, jag blir i strid med all logik mer spänd där nere. Kanske är det minnet av kvällen när fotografen Niclas Hammarström, som inte är rädd för fan själv, tog med mig och delar av popgruppen Brainpool för en fotografering och vi bokstavligen höll på att kacka i brallorna.

Jag går hur som helst hastigt tillbaka upp till B och flanerar sedan söderut, mot Houston, tills jag plötsligt står vid en trång dörr som leder ner i en källare och tänker att…fan, var det inte här?

Jovisst.
Save The Robots.
Mötet med den gamla legendaren skrev jag i en krönika på nöjessidorna i Aftonbladet bara här om veckan och då såg det ut så här.

NEW YORK. Jaha, stan lamslås på klassiskt sätt av en saftig snöstorm.
Men det gör inget.
Inte när man kan sitta i den källarbar som en gång var mytomspunna svartklubben Save The Robots och le åt ynglingens tafatta gamla försök att ta del av dekadansen.

Det börjar bli rätt tröttsamt, för att inte säga direkt deprimerande med oväder som fuckar upp tillvaron i den här delen av världen.
Så i väntan på Nemo, en snöstorm av den räliga typ New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet inte klarar av att hantera, stävar jag ut på den sortens strövtåg som alltid hjälper en utled själ att glömma både tid och rum och förestående minikatastrofer.
På måfå, utan mål, med den uttalade ambitionen gå vilse – och på något sätt hamnar jag i utkanterna av East Village och står sen plötsligt vid en orange dörr på Avenue B, mellan andra och tredje gatan och tänker att, jamen, var det inte här?
Jovisst.
Gemytliga baren Idle Hands huserar i den betongbunker till källare där Save The Robots regerade de depraverade småtimmarna under 80- och 90-talen.
Jag var där en gång, vintern 1991, och kan inte direkt påstå att jag har glasklara minnen – Save The Robots öppnade fyra på morgonen och stängde framåt nio och jag och mitt sällskap hängde inte på låset, om man säger så – men tillräckligt mycket är i all vaghet såpass bekant att fragment tar form i hjärnbarken.
Den vrålhöga technon som studsade mellan de nakna betongväggarna. Den hembrända sprit en bartender som såg ut som en fullkomligt livsfarlig hybrid av Mike Tyson och Marilyn Manson blandade med apelsinjuice och ville man ha något annat kunde man dra åt helvete för det var vad som fanns. Transvestiterna och skinheadsen. Och heroinlangarna som kom fram och öppnade ytterrockar fulla med piller i små fickor i fodret och när jag, en bortkommen 24-åring från Borlänge ungefär lika dekadent som Bosse Larsson i ”Nygammalt”, sa att det räckte bra med apelsinjuicen var det en som tryckte upp mig mot den där fuktiga betongen och lät förstå att han skulle strimla mig levande om jag köpte av någon annan för han hade frågat först och därför var jag hans kund.
Jag finner det mycket roande att ganska precis 22 år senare sitta i samma lokal och tänka på den tafatte, rädde och ändå djupt trollbundne tjugofyraåringen.
Och jag glömmer för några ögonblick kaoset Nemo tänker komma med.

Men jag inte bara glömde Nemo – som aldrig blev mycket till katastrof.
Framförallt satt jag och njöt av hur mycket jag fortfarande tycker om East Village.

Ja, man kan bara hoppas att ni inte råkar ha en flight till New York just idag.
För nu blir det kaos igen.
Nemo är under insegling.

Nemo är alltså en vinterstorm, en klassik ”nor’easter” som under detnärmaste dygnet kommer att attackera hela nordöstra USA, från New York upp till norra Maine, med vind och kyla och brutala mängder snö. Samma förödelse som när Sandy drabbade oss i höstas behöver ingen oroa sig för, vinterstormarna för framförallt inte med sig samma slags flodvågor och orsakar således inte översvämningar av den sort som krossade till exempel Staten Island, Long Beach på Long Island och Ocean City i New Jersey. Men ändå – man vet att man ska ta sig i aktning när självaste George Costanza, alias Jason Alexander manar till försiktighet på twitter:

När tre decimeter snö faller på ett dygn i en stad som New York – och det är vad det talas om i uppjagade prognoser – blir det kort sagt meckigt nog.
Det låter kanske som en baggis i öronen på genomsnittlig norrlänning, men det här en extremt kompakt miljonstad utan möjligheter att hantera ens hälften så mycket nederbörd; allting slutar bara fungera.
Gator och avenyer blir oframkomliga, allmänna kommunikator – och med dem flygtrafiken från Stockholm, är jag rädd – brakar ihop och butiker och serviceinrättningar förblir stängda eftersom personalen inte kan ta sig till jobbet.
Eftersom det här dessutom är första riktiga snöstormen på några år – vi var gudomligt förskonade ifjol – är Nemo extra riskabel, för människor här har extremt kort minne och tror som vanligt att
Själv ska jag, är det tänkt, på en tillställning längre söderut på Manhattan när det är som värst – en god kollega som ska lämna oss efter två år har avskedsfest – och vi får väl se hur det blir med det.
Om det visar sig vara genomförbart är det väl bara att sitta här, med filmer och proviant, och vänta på att det ska gå att ta sig ut igen.
Som dom säger:
The fun never ends.

En av New Yorks allra största ikoner har lämnat scenen.
Ed Koch, enormt färgstark borgmästare mellan 1978 och 1989, gick bort natten till fredag.
Och nu är New York en stad i sorg.

För Ed Koch var ingen vanlig politiker och han råkade inte bara rädda det då svårt ruttnande New York undan undergången när han flyttade in i Gracie Mansion i slutet av sjuttiotalet. Han utgjorde ett veritabelt förkroppsligande av sin stad, han framstod ända in till sina sista dagar som en levande reflektion av dess temperament och attityd och själ, han VAR New York i lika hög grad som gula taxibilar, Woody Allen, Frihetsgudinnan, Lou Reed, Brooklyn Bridge, Elaine Kaufman, ånga som stiger ur gatorna, George Gershwin-kompositioner och Yogi Berra är och var det.
Många har sedan dödsbudet försökt överträffa varandra i hyllningar av den gamla hårdingen.
– Vi har förlorat en obetvinglig ikon, vår mest karismatiske supporter. Jag ber att få framföra kondoleanser å 8,4 miljoner New York-bors vägnar, hette det exempelvis i ett uttalande från nuvarande borgmästaren Michael Bloomberg, en blekfis i jämförelse.
– Ed Koch levde och andades New York med varje atom i sin kropp, konstaterade senatorn Charles Schumer.
Alldeles sant. Det är bara när man gör det man avbryter ett försök att bli guvernör för att man inser att man i så fall tvingas flytta från New York City.
– Har du nånsin bott i en förort, sa han i en intervju vid tillfället.
– Det är sterilt. Det är ingenting. Det är att slösa bort sitt liv…
Men jag tycker att min gode vän, den briljante Ash Bennington, är den som säger det allra bäst i en Facebook-post idag:

As a kid, I thought ’Mayor Koch’ was a name and title — like ’Duke of Windsor’ — a kind of hereditary peerage. It sounds facetious but it’s not: Growing up in New Jersey, he was the only Mayor of New York I knew. (Maybe the only Mayor of New York there ever was?) Ed Koch had energy, urbanity, and wit — so much so, in fact, that a six year old could sense his charisma — even if the kid just happened to be sitting in the room, while his parents watched the five o’clock news. Before Mayor Koch took office, New York had blacked out, gone broke, and threatened to burn itself to the ground. But despite all its woes, Ed Koch conveyed a charge — a buzzing zeitgeist — which, to a kid of a certain temperament, made New York the only place on earth he wanted to live when he grew up.

Vackert, visst är det`?
Det kanske verkar underligt att en borgmästare väcker sådan uppståndelse; i Sverige finns ämbetet inte ens längre och våra kommunalråd är inte precis några ikoner. Men i USA – och i synnerhet i New York – har borgmästaren samma status på lokal nivå som en president och syns i praktiken överallt hela tiden.
Jag kommer själv ihåg hur fascinerad jag blev av Koch första gången jag kom hit, i februari 1989. Hans sista mandatperiod gick då mot sitt slut, men det spelade ingen roll. Han var på tv hela tiden och gjorde utspel om allt från taxitariffer och undermåligt underhållna broar till Yankees senaste nyförvärv och lämplig klädsel under snöstormen till helgen.
Fast jag visste inte hur man uttalade hans namn; jag sa ”Ed Cock” och det tyckte amerikanska vänner var sällsynt roligt.
Apropå det – eller hur vi nu ska ta oss vidare här – levde Koch som ungkarl hela sitt liv och det gick ständigt rykten om att han i hemlighet var gay.
Och hur hanterade han de ryktena?
Som den bullriga, snabbkäftade, självsäkre och rakryggade new yorker han i sanning var.
När han en gång fick frågan om sin sexualitet replikerade han blixtsnabbt:
– Mitt svar är: Fuck off. Den har ni inte med att göra.
Det finns inga politiker som Ed Koch längre, ens här, och han kommer att bli innerligt saknad.

Ja, januari är januari även i New York, men när det är januari är det i alla fall i New York det är januari.

Hängde ni med där?
Det betyder att januari är den vidrigaste månaden även i världens bästa stad; mörk och kall och evighetslång. Men det är fortfarande världens bästa stad så ska man nödvändigtvis ta sig genom januari någon annanstans än i Karibien är New York alltjämt bästa alternativet.
Fast den senaste tiden…jag vet inte, jag,
Först hade vi en i en klassiska köldknäpp i nästa två veckor – en sådan som alltid sätter sina rostiga klor i den här delen av USA just i januari.
Jag är medveten om att det inte precis varit Grand Canaria hemma i Sverige heller, och att minus tretton-fjorton inte imponerar den som suttit genom en vargavinter i, exempelvis, Ludvika.
Men grejen är att minus tretton-fjorton biter så fruktansvärt mycket hårdare här än i den blågula Bergslagen. Det är, tror jag, något med fukten – den som sveper in oss i varm klibbighet om somrarna – som gör kylan mer intensiv. Man ser det bara man tittar ut genom fönstret. Själva luften får en nyans som går mellan rosa och gaslågeblå, röken från fabriksskorstenar och gator står rakt upp och påpälsade medborgare går där nere på andra avenyn och muttrar ner i det djupfrysta trottoargruset.
Men värst av allt:
Det blåser.
Min bild från Sverige är att det blir vindstilla när det är riktigt kallt, men här ackompanjeras kölden påfallande ofta av hårda vindar och de vindarna är fruktansvärda killers. Står man fel på en öppen aveny när det friskar i ordentlig går de rakt in i benet, rakt in i märgen, rakt in i själva livsanden. ”The wind blows right through you”, som Shane MacGowan sjöng i tidigare nämnda ”Fairytale of New York”. Exakt så, exakt så.
Så se få gånger jag – som verkligen avskyr kyla, borde bo i Florida och helst håller mig inomhus dygnet runt såna här gånger – överhuvudtaget gått ut har det sett ut så här:

Nu har det dock blivit mildare – på onsdag ska det till exempel plötsligt, på typiskt absurt New York-sätt, slå om till plus tretton – men i gengäld är det regnigt och rått och grått och vi väntar alla på den traditionella vinterstormen som också är stående inslag på den lokala januari-menyn och brukar lamslå världsstaden på ett sätt som får en att tänka på Stockholms beryktade gatukontor som snöröjningens FC Barcelona
Men ja, det är ju bara fortsätta rabbla på samma slags envisa mantra:
Det må vara storm, men det är i alla fall i New York det är storm.
* * *
Bland all reklam som alltid ligger och skräpar i postfacket nere i lobbyn – det kommer fortfarande så mycket tryckt skit här att man häpnar – hittar jag en dag ett erbjudande från en kyrkogård i Queens.

”You’ve traveled many roads to get where you are today”, flosklar dom på, ”and the paths you chose made the difference”.
Nu tycker ledningen för St. Michael’s Cemetery att jag ska fortsätta välja väg med samma omsorg – vad fan de nu vet om hur jag navigerat genom tillvaron – och redan nu boka en gravplats, till en rabatt a’ 1000 dollar.
Jag är helt för långsiktig planering och så, men…det får väl vara någon måtta på hur morbida även begravningsentreprenörer kan vara, no?
* * *
Utöver kallt och mörkt och blåsigt är det också väldigt halt ute på gatorna just nu; det får jag en mycket handfast påminnelse om när jag efter en hockeymatch kommer trampande i blankslitna promenadskor, råkar missa en snötäckt isfläck – och sekunden senare ligger jag och sprattlar med bräckta revben och tilltygad armbåge.
Det är för typiskt: jag har hela vintern förmanat mamma, som opererade en höftled i höstas, att vara försiktig när hon är ute och går i det helt igensnöade Borlänge. Sen är det jag själv som, likt en bräcklig gumma, ramlar omkull och gör mig illa.
Kanske var det den tragikomiska bristen på förmåga att ta hand om mig själv St. Michael’s Cemetery hade hört talas om och därför passade på att skicka ut sin äckliga lilla reklambroschyr…
Men jag får väl säga samma sak om det
Revbenen må vara bräckta men det är i alla fall i New York de är bräckta…
* * *
Så hur tröstar man sig när januari aldrig tar slut, begravningsentreprenörerna är ute efter en och det hugger till i revbenen bara man hostar?
I första han med hockey, gamla Seinfeld-avsnitt, nykomponerade Spotify-listor med de bästa låtarna om Texas, en och annan Maker’s Mark efter deadline, Stuart Woods Stone Barrington-romaner och drömmar om ett hus med pool i Palm Springs.
Men en dag går tar jag mig också ut i blötan, promenerar fem kvarter till Scandinavia House på Park Avenue och äter en sån här på Smörgås Chef.

Jag försöker hålla mig från den sortens sötsaker nuförtiden, men nåt undantag måste man få göra när det är januari och tro mig – det här är en fenomenal semla.