Jag skulle hem till Sverige för att fira mammas 75-årsdag och satt lätt uppspelt i en towncar  på väg ut till Newark.

Då kom det bedövande beskedet från Ash, god vän och fellow nattsuddare på Elaine’s:

”I have the sad duty to inform you that our friend Elaine passed away early this morning…”

Det är på dagen två år sedan idag och jag önskar jag kunde säga att tiden läkt såren såpass att det känns lite bättre än i baksätet på den där bilen ute på Jersey turnpike.

Men nej.

Saknaden är fortfarande monumental.

Elaine Kaufman var inte blott färgstark värdinna på en legendarisk krog där jag kände mig mer hemma än jag någonsin känt mig – hon var en vän, en nära förtrolig, en personlig ciceron som hjälpte mig att hitta ett eget, verkligt sammanhang i New York.

Och det är bara att erkänna att mitt liv utan Elaine Kaufman är ett sämre liv. Jag hamnar inte i samma slags hisnande situationer längre, jag blir inte introducerad för lika intressanta människor och utvecklar inte lika berikande vänskaper – och jag får verkligen inte höra historier av samma häpnadsväckande kaliber.

Den där dagen för två sedan försökte jag förtvivlat boka om min flight för att kunna vara med på det som jag visste skulle bli en trösterik vaka uppe i hörnet av andra och 88:e, men det gick inte och jag fick istället genomleva den tyngsta, ensammaste nattflygningen över Atlanten någonsin.

Det har kompenserats sedan dess – och ska kompenseras ikväll också.

Jag ska först ta en taxi upp till Upper East Side och lägga en stor blombukett i mörkret vid de alltjämt nerdragna jalusierna på 1703 Second Avnue.

Sedan träffas de kvarvarande i Elaines familj på Neary’s för att ännu en gång skåla för en vän vi aldrig, aldrig glömmer.

Har jag tur när jag går ut träffar jag den här vännen.

Hon heter Cindy och är drygt 80-årig änka till en man som var prominent del av…ja, ni vet…det dom kallar ”our thing”.

Maffian.

Hon har levt ett häpnadsväckande, fascinerande liv och bjuder man henne bara på ett glas Pinot eller två berättar hon gärna.

Jag brukar sitta som ett barn som just träffat världens mest generösa leksaksfabrikant och bara suga åt mig av historier om legendariska nätter på The Copa och Sands i Vegas, om Sinatra och hans personlige bartender Jilly,  om mytomspunna bossar som Frank Costello och Lucky Luciano, om butikerna på övre Madison Avenue där man köpte silkeskostymer och Coco Chanel-dräkter, om Dean Martins drinkar och Jackie Gleasons raggningsteknik, om juvelerna och bilarna och klockorna, om Johnny Roselli, han som var klassisk go-between mellan the mob och Washington och visste mer än alla andra om allt…

Det finns ingen era och ingen livsstil som kittlar mig mer.

Ändå tycker jag det allra bästa är det enkla faktum att Cindy fortfarande sitter med oss i baren framåt tvåsnåret vilken vardagkväll som helst.

I vad mån det verkligen, som man ibland hör, råder åldersfascism i Sverige vet jag inte men det känns i alla fall som att svenskar slutar gå ut efter en viss ålder och lämnar natten i händerna på en unisont ung publik.

I New York, och resten av USA, fortsätter man äta på restauranger och dricka i barer tills man checkar ut och den sociala ordningen kan vara det som attraherar mig allra mest med att bo här. Blandningen blir roligare, valmöjligheterna fler, stämningen ofta mer avslappnad.

Det var också ett av skälen till att jag trivdes så bra på Elaine’s. Där hände det att jag, så gammal gubbstrutt JAG är, var yngst kring de ystraste borden och jag älskade varje sekund.

Nu är det vardagsrummet stängt och jag får hålla till godo med exempelvis Neary’s på 57:e i närheten av första avenyn istället. Det är såklart inte samma sak, framförallt saknas Elaine själv –  och den hisnande känslan att vem som helst plötsligt kan kliva in genom dörren. Men tiden har stått still även på Neary’s – på ett rätt remarkabelt sätt, till och med – atmosfären är högst värdig och man sitta med karaktärer som Cindy och prata om när Sands entertainment-general Jack Entratter arrangerade nyårsfest 1963 och Red Skelton dansade med Lena Horne…

Dessutom står Duffy, en av legendarerna i Elaine’s-personalen, bakom disken.

Han kan berätta historier som får en att tappa andan, han också.

Så vi ses på Neary’s nästa gång – du och jag och Cindy och alla andra som aldrig slutar gå ut.

* * *

Man tror ju att the boys of NYPD är hårda och cyniska, men helgens hjälte i New York – 25-årige konstapeln Larry DePrimo – bevisar motsatsen.

När han nyligen, i tjänsten, påträffade en uteliggare som satt lutad mot ett skyltfönster i kylan på Times Square utan skor gick den unge polismannen och köpte ett par stövlar åt mannen.

Och betalade ur egen ficka.

– Det var något jag kände att jag bara måste göra. Det var ju så kallt, säger DePrimo till New York.

Den kombinationen av godhet och ödmjukhet ger hela stan nåt hårt i halsen.

Som Post-krönikören Andra Peyser skriver:

– Officer DePrimo committed a small act of random kindness that proved so powerful , so grand and beautiful it turned this shy near-rookie into a rock star. He just doesn’t know it yet.

* * *

Sex, drugs och en jävla massa pengar.
Det är temat i Douglas Brunts debutroman ”Ghosts of Manhattan” – det mest underhållande och fängslande som skrivits om livet på Wall Street sedan Tom Wolfes ”Fåfängans fyrverkeri”.

Missa inte, det är mitt bästa lästips på månader.

* * *

Nu ska jag gå ut och fira att förbannade november är slut.

Med lite flyt ser jag Cindy på Neary’s.

Här står en huttrande punkare på Avenue B i East Village och nynnar på de sannaste raderna i Pogues klassiska Manhattan-fresk ”Fairytale of New York”:

– And the wind blows right through you…

Just så känns det när det blir kallt här – som att den isande vinden blåser rakt genom kroppen och klär själva skelettet i frost.

Vi fick en lite föraning den gångna helgen, i synnerhet under söndagskvällen. Det sved riktigt duktigt i mina och den där punkarens bleka kinder när vi klev ut från Manitoba’s efter midnatt, händer utan skydd av handskar blev snabbt stela som glasspinnar och ögonen tårades lika mycket som av Roy Orbison-serenaderna i jukeboxen inne i baren vi just lämnat.

Och då var det ändå just bara en föraning, en svalkande liten bris jämfört med hur det kan bli i januari och februari när luftmassorna från ishavet driver ner över östkusten och slår New York i rostig kätting.

Jag vet inte vad det är, förmodligen något med fukten, men den kylan är den brutalaste jag någonsin upplevt. Minus 30 hemma i Dalarna är ingenting mot minus arton plus wind chill här. Nej, inte ens den veritabla permafrosten ute på midwest-prärien, till exempel i det platta Iowa, kan riktigt mäta sig – trots att det ibland gör direkt ont att andas när man dagarna efter nyår står på nåt Des Moines-torg och stampar i väntan på en primärvalskandidat.

New Yorks köld är på något sätt bittrare, mer påträngande, elakare, vassare i kanterna, mer besläktad med själva döden. Ja, som punkaren sjöng:

– And the wind blows right through you…

Vidrigt, förstås. Jag hatar verkligen kyla och har många gånger stått förlamad till exempel i taxikön utanför Madison Square Garden efter Rangers-matcher och svurit på att tillbringa alla återstående vintrar i livet i Key West, där dom även i januari samlas på Mallory Square i ljummen skymning och applåderar den spektakulära solnedgången

Å andra sidan var det just den här sortens barbariska vinter som mötte första gången jag kom hit, för 24 år sedan, och därför finns det även de dagarna något som kittlar.

Hur avgaserna luktar när det är riktigt kallt. Hur ångan som stiger upp ur gatubrunnarna tätnar och blir till riktigt tjock rök. Hur det  känns att komma in i en varm butik på nedre Broadway, till exempel lilla bokhandeln Shakespear’s, när den där vinden stuckit knivar i glipan mellan jacka och jeans. Hur dovt det låter i trängseln i hörnet av Lexington och 42:a  när alla påpälsade marscherar mot Grand Central Station och tågen ut till förorterna. Hur det smakar med en espresso och en sambucca när man sitter vid panoramafönstret på lämplig bar i Soho och tittar ut på stackarna som stretar på i motvinden.

Så ibland bylsar jag på mig allt jag har av tröjor och rockar och sjalar och går ut och bara låter den där vinden blåsa rakt igenom mig för romantikens skull.

* * *

En ny New York-klassiker föddes omedelbart när basketlaget Knicks på måndagskvällen åkte ut till nybyggda Barclays Center för tidernas första derby mot Brooklyn Nets.

Matchen skulle ha spelats redan vid säsongspremiären för en månad sedan, men då kom Sandy och skövlade nejden, så den fick skjutas upp till nu.

Det färskaste av alla NYC-derbyn har dock varit värd viss väntan, för det var en fantastisk match – bägge lagen spelade som om själva NBA-titeln stod på spel.

Som New York Posts patologiskt produktive, och alltid briljante, sportkrönikör Mike Vaccaro utbrast under kvällen:

– If this is what we’re in for with the Knicks and the Nets now … sign me up for more, please.

Ja, mig med.

Nets vann för övrigt med 96-89.

* * *

Innan vi når de där djupfrysta januaridagarna ska vi som bekant genom december också – och då är New York som allra mest magiskt.

Det är definitivt ett ämne jag kommer återkomma till de närmaste veckorna, men vill redan nu fresta med några exempel på hur fint de redan klätt trädgården utanför mitt hus.

Barer och restauranger bidrar också till att väva Disney-stämning. Så här ser det till exempel ut på Pastis i Meatpacking District nu.

* * *

På onsdag kan en ensamma vinnare i Powerball-lotteriet dra hem 425 miljoner.

Dollar alltså.

Om det blir jag – och jag har en bestämd känsla av det blir det – får alla som läser det här komma på julfesten när jag abonnerar hela Waldorf Astoria om två helger.

Idag kommer New York ligga öde igen.

Övergivet.

Spöklikt.

Men den här gången handlar det dessbättre inte om att vi sitter och väntar på att en biblisk storm ska komma dundrande från Atlanten och straffa oss för våra synder.

Det är Thanksgiving – den största familjehögtiden under det amerikanska kalenderåret, dagen då praktiskt taget alla sitter med sina närmaste och smaskar på torr kalkon.

Jul?

Ja, it’s coming soon och är stort det också – men bara för kristna. Här finns försiktigt uttryckt en del judar, muslimer, hinduer och allt annat också , och bara teologiskt mer neutrala Thanksgiving passar alla.

Själv funderar jag på att åka ut till amerikanska vänner i New Jersey och göra det på riktigt amerikanskt Sopranos-vis.

Enda problemet är att jag inte är särskilt förtjust i kalkon och fruktar de matsmältningsproblem som drabbade stackars Gigi i samma odödliga tv-serie…

Så kanske stannar jag kvar på Manhattan och njuter av den sällsamma stämning som sprider sig över gator och avenyer den här tysta dagen, kollar på klassisk Thanksgiving-fotboll och tänker på det jag ska vara tacksam över.

Det är just det man förväntas göra – och min lista är lång.

Jag är tacksam över något så simpelt som att jag har el – veckan efter Sandy var ett brutalt wake up-call på den punkten.

Jag är tacksam över att jag på en anonym gata på Upper East Side hittat en turkisk skräddare som kan fixa mina kavajer så att det sitter åtminstone någorlunda anständigt. De bästa skräddarna kommer alltid från Turkiet, så är det bara.

Jag är tacksam över hur det känns när man tar den första tuggan av en perfekt tillagad New York steak, medium rare, på Sparks på 46:e gatan.

Jag är tacksam över att jag kan sitta i den brandgula skymningen den här tiden på året och se pärlbandet av plan som stävar norrut för att göra den där tvära svängen över Long Island Sound och landa på LaGuardia.

Jag är tacksam över att just ha sett Daniel Day-Lewis uppvisning i härligt långsamma ”Lincoln”.

Jag är tacksam över den fullständigt livsfarliga margaritan på Rodeo Bar på tredje avenyn, helst när den inmundigas med VG-kollegorna Thomas Nilsson och Eirik Mosveen medan Tav Falco står och vevar på den lilla scenen.

Jag är tacksam över att ibland få stå i det fullständigt vanvettiga myllret i den stora, andlöst hallen på Grand Central Station i rusningen och känna hur den här stan liksom är en levande organism i sig själv snarare än bara en stad.

Jag är tacksam över att NHL-konflikten snart är över, vad som än sägs, och att jag snart sitter på pressläktaren i elektriska Madison Square Garden och ser världens bästa hockeyspelare kriga.

Jag är tacksam över att New York Times landar utanför dörren varje morgon och att jag just därför kan läsa Maureen Dowds kolumner till den första, blaskiga koppen kaffe.

Jag är tacksam över att jag hann lära känna Elaine Kaufman och då och då fortfarande får träffa delar av den jättelika familj som blev hemlös när hon lämnade oss.

Jag är tacksam över att det bara blir mer och mer gastkramande i ”Homeland” – och att jag själv inte lever under fullt lika mycket press som Nicholas Brody…

Jag är tacksam över de hinkar som tjänstgör som dry martini på Smith & Wollensky.

Jag är tacksam över att jag helt slumpmässigt upptäckt en artist som heter John Edward Baumann och sjunger så bedårande i West Texas-hymnen ”Midland”.

Jag är tacksam över att det bara är en dryg månad tills det vänder och blir ljusare och ljusare och rätt vad det är står man med en kall Stella på trottoaren utanför en stökig bar i East Village som  har panoramafönstren på vid gavel och Oak Man och Tony och Axel och Linda och Ash och Dorinda och Mike är med.

Jag är tacksam över att det trots allt bara är fem och en halv timme med flyg till Las Vegas så att jag kan åka tillbaka och hälsa på alla pengar som blev kvar där förra veckan.

Jag är tacksam över hur roligt det, trots allt, är att läsa Tom Wolfes ”Back to Blood”.

Jag är tacksam när människor här säger ”God bless you” när de tycker att man gjort något bra. Inte för att jag tror på gud, alls, men det låter så…innerligt.

Jag är tacksam över att jag kan på Museum of Modern Art och, bland annat, fundera över mångbottnade budskap.

Jag är tacksam över den gudomliga country-patén på Gramercy Tavern.

Jag är tacksam över hur det låter i Charlie Parkers saxofon i hans inspelning av ”Autumn in New York”.

Jag är tacksam över att New York Knicks plötsligt spelar bra basket och vad det gör med några av mina vänner.

Jag är tacksam över hur det blänker i asfalten på åttonde avenyn strax söder om Penn Station när det regnat; ingenstans lever den klichén upp till förväntningarna som där.

Jag är tacksam över hur hårt man kan stampa takten till Roy Orbisons ”Only The Lonely” i den slitna parketten på Manitoba’s.

Jag är tacksam över slappa eftermiddagar när man kan sitta i en låg trappa i Soho och röka och titta på alla fancy schmanzy new yorkers som är ute och shoppar eller går i gallerier eller bara vill visa upp sig i största allmänhet.

Jag är tacksam över att det då och då kommer över vänner från Sverige man kan sitta och skrocka med över långa bruncher på uteserveringar  i West Village.

Jag är tacksam över ostdisken på Wholesale Food Market på Union Square.

Jag är tacksam över att kunna sitta i baksätet på en taxi som störtar söderöver på FDR Drive om natten och då luta mig bakåt och genom övre delen av bakrutan se hela symfonin av ljus och skyskrapor i ett förföriskt kalejdoskop; ett trick Eric Gadd lärde ut redan 1995.

Jag är tacksam över att jag snart ska åka upp till Harlem och äta på Marcus Samuelssons Red Rooster.

Jag är tacksam över att få i en stad som fått form och karaktär och tilltal av Leonard Bernstein, Andy Warhol, Joey Ramone, Woody Allen, Sammy Davis, Nora Ephron, Duke Ellington, David Letterman, George Gershwin, Henrik Lundqvist, Paul Simon, Martin Scorsese, Madonna, Lucky Luciano, Jay-Z, George Costanza, Patti Smith, Sarah Jessica Parker, Keith Haring, Spike Lee, Jackie Kennedy, A-Rod, Johnny Thunders, Mickey Spillane, Gay Talese, Mike Tyson, Ronnie Spector, Norman Mailer, Patricia Field, Mary Higgins Clark och Frank Sinatra.

Och jag är slutligen tacksam om någon orkat läsa ända hit.

Happy Thanksgiving – och God bless you.

Greetings från New Yorks motpol, och tvillingsjäl,  på andra sidan kontinenten.

New York och Los Angeles är två helt disparata städer, med totalt motsatta karaktärer, prioriteringar, temperament och inte minst geografiska förutsättningar.

Och ändå hör de ihop – som vinter och sommar hör ihop, som svart och vitt hör ihop, som sött och salt hör ihop.

De är de tunga kraftfälten på varsin kust, två maktcentra i separata tidszoner, och måste de grundläggande olikheterna till trots ständigt förhålla sig till varandra.

Här ute i La La Land, tre timmar efter östkusten, ser de till exempel alltid till att ta de viktiga besluten tidigt på morgonen, för som det heter:

– Vi måste få det gjort innan New York går på lunch.

För merparten av branscherna som i alla fall i medial mening har störst betydelse – film, tv, musik, mode och media itself – består USA rentav bara av New York och LA

Resten av landet?

Det kallas helt cyniskt the fly over states…

Själv gillar jag ju det andra också, det mer svårtydda mitt emellan ytterligheterna, men ibland måste man bara åka ut hit för att ta in kontrasten.

Och det finns mycket här som jag älskar och inte kan få hemma på Manhattan. Slappa bilfärder längs Sunset Boulevard västerut, genom West Hollywood och mot Beverly Hills, med Jackson Brownes ”The Pretender” på stereon. Doften av blommor, matolja och avgaser i den varma skymningen. Den fantastiska stämningen på Farmer’s Market.  Vänligheten som förmodligen bara är en fasad men ändå känns som balsam när man just flugit in från ett ständigt buffligt New York. Rasslet i palmerna utanför Dresden Room i Los Feliz. Laidback-feelingen ute vid havet.  Allt det snygga och stiliga och glamorösa och sexiga…

Men det konstiga är att jag efter ett tag alltid helt obemärkt börjar gravitera mot det Los Angeles har av New York-känsla, i synnerhet kvällstid. Eller rättare sagt vad stan har av det New York jag älskar och med varierande framgång försökt göra mig till del av – det som hade ett givet epicentrum på Elaine’s och kan sammanfattas med begrepp som old school, tidlös, stora dry martinis och Frank Sinatras ”Come Fly With Me”.

Ett sådant ställe är Polo Lounge, den klassiska gamla baren på Beverly Hills Hotel. Elegant och förmöget, absolut,  men det är okej. Det är mindre formellt här, man kommer in nästan oavsett hur man ser ut – och kan sen sitta i baren och lyssna när bartenders som tycks ha varit med sedan Dean Martin serverades sin första drink berätta historier från förr.

Hyggligt nyöppnade Craig’s, i hörnet Melrose och Robertson, är något modernare men har samma grundton – och ett enastående kök.

Men allra bäst är Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard precis i gränstrakterna mellan West Hollywood och Beverly Hills.

Den lilla, trånga,  mörka, fönsterlösa krogen är det närmaste LA nånsin kommit ett eget Elaine’s. Samma slags klientel samlas runt både bardisk och de rutiga dukarna på borden, kvaliteten på maten är lika omdiskuterad och precis som i det evigt saknade vardagsrummet på Upper East Side har man känslan att vem fan som helst när fan som helst kan kliva in genom dörren. Harry Dean Stanton hör till inventarierna, George Clooney har en egen kalvrätt uppkallad efter sig och James Caan var en gång involverad i en yster Ali-eller-Tyson-debatt som rasade mellan borden.

Det enda avgörande som saknas är Elaine själv, men i gengäld har de Christian – svensk maitr’d med vass tunga, split vision och varmt hjärta. Hälsa från mig.

Festligast av allt är att jag nästan varje gång jag går dit träffar nån jag känner från Elaine’s .

Dan Tana’s är helt enkelt platsen där New York ”gör” Los Angeles.

* * *

Apropå Elaine hade hon såklart otaliga erbjudanden om att öppna en Elaine’s  west här ute, halva Hollywood hörde till stamgästkretsen, men trots att hon förmodligen hade tjänat grova pengar på en sån utflykt sa hon alltid nej.

Jag frågade ibland varför och det grymtande svaret löd alltid:

– They go home so fucking early out there….

Ja, det är en av de  stora skillnaderna mellan de här städerna. När stämningen i New York börjar nå the febertopp – vid 02.00 – då stänger krogarna i Los Angeles.

Istället lägger de en massa vikt vid – frukosten

Sånt är svårt att anpassa sig till.

* * *

Den obetalbara Joan Rivers sa en gång:

– Det ultimata  modet är att vistas i Los Angeles utan perfekt kropp.

Ett annat talesätt lyder.

– New York är hjärnan och LA är kroppen.

Frågan är då var vi som är båda fula och dumma i huvudet ska ta vägen…

Nå, jag citerar för att det där är en annan av de verkligt betydande kontrasterna i relationen NY-LA. Det är ytligare här. Lite tommare. Mindre intellektuellt. Men kanske roligare också. Om man klagar får man i alla fall höra att man kan åka tillbaka till sin glåmiga höstkyla och sitta och vara gravallvarlig om man vill…

* * *

Lite mer Elaine’s:

I fredags hade Table Four – en välgörenhetsorganisation som tagit sitt namn från författarbordet på Elaine’s och stöder unga skribenter – höstgala på Cibo i Midtown.

Det blev till en formidabel reunion för ett hundratal seriösa nattsuddare som alltjämt letar efter ett nytt hem och var väldigt glada över att få träffa så många likasinnade igen.

En heter Dominic Chianese, är i en bredare krets känd som Uncle Junior och toppade kvällen med några italienska serenader lika känslosvallande som de han sjöng på Jackie Juniors begravning, om ni minns

* * *

Ytterligare ett citat jag gärna använder när jag är här, från Kevin Kline i magnifika LA-filmen ”Grand Canyon”.

– Att göra en vänstersväng i den här stan hör till det svåraste du kommer att lära dig i livet.

Indeed, i de hårdaste trafikerade korsningarna är det en armsvettsframkallande operation.

Men samtidigt…när gud uppfann bilkörning var det Los Angeles han hade i tankarna. Det är magiskt att susa fram på boulevarder och freeways, höra de där skarvarna som sjunger i däcken och liksom bara känna att man är i La La Land.

En tung favorit är den här branta backen på La Cienega upp mot Sunset.

* * *

Nu ska jag gå ut och göra New York igen. I LA.

Det var inte alldeles lätt att se nya Bond-filmen i New York denna lördag…

Det kan man kalla populär film…

Jag åker nu till Los Angeles och ser om jag har större lycka där.

Säsongens första vinterstorm – en klockren nor’easter, kallad Athena – har svept in över New York.

Och den behövde vi ju ungefär lika mycket som vi behöver fler råttor, taxichaufförer som inte kan köra bil och plastiga souvenirer i butikerna runt Times Square.

Dessa klassiska blizzards är wojne-wojne-events redan under normala omständigheter.  New yorkare är lite som britter, nämligen. Vintern kommer som en komplett överraskning varje år och börjar det snöa blir hela stan lamslagen; bilar med däck lika blankslitna som diamanterna i butiksfönstren på 47:e gatan slirar hjälplöst upp på trottoaren, gatubrunnarna täpps till varmed hela korsningar förvandlas till veritabla sjöar och eftersom ingen kommer sig för med att skotta får man pulsa genom drivor för att ta sig in på sin diner.

Nu, en dryg vecka efter Sandy, är det förstås direkt förödande med snö och vind och, ännu en gång, förhöjda vattennivåer.

Här på Manhattan klarar vi oss i och för sig bra, vi får behålla strömmen och behöver bara gå och klaga lite över att det är svårt att ta sig fram i slasket.

Men de områden som fortfarande ligger slagna i spillror efter Sandy – Staten Island, Rockaway Beach, delar av Long Island och hela samhällen utefter Jerseys kust – traumatiseras på nytt.

Det som hunnit återuppbyggas förstörs igen, elledningar som äntligen reparerats kapas ännu en gång av fallande träd och de som vägrar överge sina pulvriserade fastigheter – och de är många, ser man på skakande nyhetssändningar – sitter och lider i kylan, några bokstavligen utan tak över huvudet.

Den här delen av landet visas verkligen ingen nåd just nu.

* * *

Det var som bekant election night i USA i tisdags och bortser man från NY Post är den här stan mycket belåten med utgången.

New York är ett inbitet liberalt, demokratiskt fäste och jag förvånas inte över vittnesmål om att spontana gatufester utbröt både vid Times Square, i East Village och inte minst i Harlem när det strax efter elva, lokal tid, förkunnades att Obama hade återvalts.

Själv var jag i Washington DC, inte precis centrala Alabama det heller, och såg helt osannolika scener utspelas utanför Vita huset mitt i natten.

Här är några skakiga snapshots från det vrålande myllret.

* * *

På grund av det fem dygn långa strömavbrottet efter Sandy fick barnen här i huset i Midtown aldrig fira någon riktig halloween.

Det tog de igen idag, när styrelsen arrangerade en extrainsatt special-halloween bara för The Corinthian, som huset heter.

Flera gånger här under sena kvällen har utklädda små knattar ringt på dörren och ställt den klassiska frågan.

– Trick or treat?

Godis har de fått, av ädlaste svenska märke direkt från Sockerbit i West Village, och jag har varit nästan lika uppspelt som barnen, för alltihop är ju så extremt amerikanskt och jag är här för att få uppleva det amerikanska.

* * *

Själva valvakan i tisdags tillbringade jag hos SVT, i en källarlokal på en bakgata strax söder om Dupont Circle.

Sändningen nådde förstås inte samma höjder som den Aftonbladet-klassiker Karin Magnusson dirigerade hemma i Stockholm, men det var rätt skoj att hänga backstage och följa valdramat med karaktärer som Sören Holmberg, Peter Wolodarski, K-G Bergström, Sveriges USA-ambassadör Jonas Hafström, min panelpartner Karin Henriksson, nye favoritmänniskan Andreas Utterström och en genuin lycklig Martin Gelin.

Vi har några bilder från den trivsamma maratonsittningen också.

* * *

Bloggen är mycket glad och hedrad över ett varmt omnämnande i förre New York-konsuln Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev.

Det bör alla som har intresse av den här stan prenumerera på – vilket jag förstås borde ha påpekat innan jag själv blev omnämnd; nu ser det här ut som skamlöst kamaraderi, men det får ni ta – för trots att han inte längre bor här har Olle bättre koll på Gotham City än någon annan svensk.

Man hittar ansökan på den här hemsidan.

* * *

Man missar inte David Letterman kvällen efter en valdag – och som synes var han i form i natt.

* * *

Själv är jag, en rent nördig fäbless för amerikansk inrikespolitik till trots, rätt glad över att det här valet är över.

Jag tycker nämligen om det här landet, för att inte säga älskar det, och mår illa över att se det så söndrat.

Inte för att det precis är mer enat så här direkt efter Obamas återval. Tvärtom, motsättningarna har förmodligen inte varit skarpare – eller mer otäcka – sedan inbördeskriget. Men när själva striden nu är över kan man åtminstone hoppas på lite mer samförstånd framöver, lite mer insikt om att man inte måste hata alla som hyser andra åsikter, lite fler broar över de hisnande klyftorna – för USA är så mycket bättre, så mycket vackrare, i förenat tillstånd.

Fast det är klart, det är bara två år till mellanårsvalet 2014 och bara fyra till 2016 och man hör redan gurgel om hur republikanerna ska ta revansch då.

Ååh…

* * *

Stod emot i det längsta, men med den här snöstormen gick det inte längre.

Jag har tvingats plocka fram tjocka vinterrocken.

Det är en årlig signal:

Dags att dra nånstans varmt ett tag.

Så i helgen kan det hända att jag flyger till Kalifornien och i så fall kommer det såsmåningom en rapport om  hur, och var,  besökare från New York gör den säregna staden.

Och i ett slag  är allting för egen del nästan helt normalt igen…

Strömmen slogs inte på medan jag var nere i det spöklika mörkret i Kips Bay under fredagskvällen och det var med stor självömkan jag efter några timmar av fåfänga ”nudå!”-rop rakt ut i andra avenyn-natten drog mig tillbaka mot mitt trista Times Square-hotell.

Men vid ett, just som jag börjat leta hotellrum även för lördagen, hojtade Julia, som bor i kvarteret intill, i ett Facebook-mail att strömmen var på igen och strax därpå ringde de från huset med samma budskap och hälsade att ” We’re looking forward to you returning home”.

Det låter förmodligen helt nipprigt, jag har inte precis befunnit mig i nöd, men jag blev så glad att  jag hade kunnat dansa i en musikal. Att leva i kappsäck i egen stad är inte kul.

Nu kan jag, som dessutom kom hem till en lägenhet där det stod några yoghurt i kylskåpet och luktade apa men i övrigt var helt intakt, räknas till de mest lyckosamma.

Över 2 miljoner hushåll runt New York och i New Jersey är fortfarande utan ström och i exempelvis Staten Island, där människor lever i fullständigt fördärvade hus, är situationen helt desperat.

* * *

Det var NY Post som anförde protesterna mot maratonloppet som skulle gått idag, bland annat med bilder på generatorer som användes för att värma presstält i Central Park istället för att ge nödställda ström, och den oefterhärmliga tabloiden är förstås nöjd över att ha fått borgmästare Bloomberg att ändra sig – men man kan inte direkt påstå att han får beröm…

Genial etta det, i all sin dubbeltydighet.

* * *

Stämningen här i östra Midtown har varit fantastisk under denna första dag med ström.

Alla ler, människor stannar och kramas på trottoarerna och var man än kommer – till dörrmännen nere i lobbyn, dinern borta på andra avenyn och kiosken på hörnet – föräras man ett ”good to see you again”.

Och som om det inte vore nog får jag plötsligt ett mail från värden jag hyr av om att jag, av ren omsorg,  får tillbaka pengar på hyran för de dagar jag inte kunnat vara i lägenheten.

Det är något med katastrofer som tar fram det bästa hos människor.

* * *

Staten Island, där merparten av monsterstormens dödsoffer påträffats, beskrivs ofta som New York Citys bortglömda stadsdel och det har aldrig varit sannare än den här hemska veckan.

Den lilla ön söder om Manhattan är för Sandy vad Convention Center i New Orleans var efter Katrina. Myndigheterna verkade först inte ens medvetna om att något särskilt hänt i området, ingen organiserad hjälp kom på flera dagar och misären där ute går nu hand i hand med en helig vrede över att innevånarna övergivits.

* * *
I princip har hela Manhattan el nu, och tunnelbanan går på 80-procentig kapacitet.

Men fullständigt normalt är det inte, i synnerhet inte i trafiken.

Midtown Tunnel, som jag råkar bo direkt ovanpå, är till exempel fortfarande vattenfylld och avstängd. Från mitt fönster ser jag hur månghövdade team från New Yorks motsvarighet till gatukontoret sliter för att göra en av de mest vitala länkarna mellan Manhattan och Queens, inklusive flygplatserna LaGuardia och JFK, användbar igen – och hur spöklikt öde de vanligtvis hysteriskt pulserande in- och utfarterna ligger.

Först när vi får tillbaka de vanliga, vansinniga trafikstockningarna kommer de här kvarteren vara sig själva igen.

* * *

Det sista vi behöver nu är en storm till, men tyvärr:

Framåt onsdag väntas säsongens första ”northeasterer” – alltså en saftig vinterstorm.

Den kommer inte ha tillnärmelsevis samma  kraft som Sandy, men med hårda vindar och, eventuellt, snö kommer den att ställa till elände i redan sårbara områden.

Vädergudarna har nåt otalt med den här delen av landet just nu, det är helt klart.

* * *

Ett annat problem i trafiken är bristen på bensin – eller snarare öppna mackar. På grund av strömavbrotten har färre än 40 procent av New Yorks bensinstationer full service och ännu värre är det i norra New Jersey

Följden:

Milslånga köer, slagsmål och allmänt kaos; i stora delar av Jersey är det i det närmaste omöjligt att ta sig runt utan bil.

Nu har Chris Christie beslutat om ransonering i alla countyn närmast New York och det talas om att militären ska kallas in för att hjälpa till.

* * *

Sandy var en kategori 1-orkan.

Vad händer den dag ett katgori 5-monster slår till på de här breddgraderna?

Att det ska hända är osannolikt, säger de som vet – men det var osannolikt att vi alls skulle få hit två orkaner inom ett drygt år också.

Man vill inte tänka tanken, det skulle ju vara morsning och goodbye med New York.

* * *

Det fantastiska omslaget till nya New York Magazine, som jag härmed helt fräckt snor direkt rån Martin Gelins twitter, visar vad det är för Manhattan vi levt i sista veckan.

* * *

Nu ska jag börja röra mig mot Washington, där jag ämnar genomleva valnatten.

Vi hörs där och då.

Goddag. Ja, här blev det ju inte mycket till uppdateringar om Sandys attack på New York.

Under själva stormen höll jag till i Cover it Live-forumet – och sedan har jag varit lyxflykting på vals mellan olika hotellrum och lite för upptagen med praktiska göromål för att hinna blogga anständigt.

Nu är det fredag och jag lever i och för sig fortfarande i något slags kappsäck – en väldigt liten en – men har såpass mycket ordning på grejorna att jag i alla fall kan ge en liten lägesrapport.

Och läget är fortfarande sådär i New York, tyvärr.

Manhattan är delat i två helt olika universum – ett i norr där det finns ström och livet pågår som vanligt, ett i söder som alltjämt saknar storm och i princip är en katastrofzon vid det här laget. Människor fryser, har ont om mat och dryck och saknar möjligheter att kommunicera med omvärlden.

Utanför själva city ser det ännu värre ut. Delar av Staten Island och Long Island påminner om New Orleans efter Katrina, och liksom där är nöden enorm.

Vi hoppas på bättre tider snart, New York har visat förr att det är en stad som alltid reser sig, men för många känns det tämligen hopplöst just nu.

* * *

Gränsen för el går på Manhattans östsida vid 39:e gatan – och mitt hus ligger förstås på 38:e.

Och eftersom jag bor på 48:e våningen och inte direkt är typen med den fysik som krävs för att gå 96 trappor – två branta per våning – har jag inte sett min lägenhet sedan jag lämnade den mitt under stormen i måndags, när huset faktiskt svajade så våldsamt att jag blev illamående.

Det har inte gått någon nöd på mig ändå, jag har lyckats hitta hotellrum varje natt, men det är krångligt och tråkigt – och dessutom dyrt – att inte kunna vara hemma och jag skulle i nuläget kunna ge åtminstone ett par tår för ström.

* * *

På grund av strul med telefonen har jag inte kunnat ta särskilt mycket bilder från det pågående dramat, men jag ber att få rekommendera det här fantastiska bildspelet från New York Times.

* * *

Under fredagskvällen kom till sist beskedet att New York Maraton, som skulle arrangerats i morgon, ställs in.

Borgmästare Bloomberg har hela tiden insisterat på att loppet ska genomföras, men när vreden över att resurser som behövs för återuppbyggnad och räddningsarbete skulle dirigeras om till ett lopp började närma sig upprorsstämning ändrade han sig.

Helt rätt, det hade varit snudd på perverst att starta ett maraton på Staten Island, där folk bokstavligen ligger och dör – och sedan dirigera om trafiken i en stad som officiellt befinner sig i en ”transportation emergency”.

Å andra sidan kan man ju tycka att det är ett beslut som kunnat tas redan i tisdags. Nu är det många löpare, inte minst svenskar, som åkt hit i onödan.

De kan trösta sig med att de slipper bli utbuade, för det är garanterat vad många frustrerade new yorkers hade mött dem med.

* * *

Medan jag sitter och skriver det här kommer rapporter om att strömmen börjat slås på i områden som Lower East Side, East Village, Soho och Chelsea.

Tydligen utbryter rena folkfesterna där ute, folk som levt i mörker i fem dagar jublar och kramas och dansar och gråter av glädje.

Ännu är det mörkt i mina kvarter, förstår jag, men strömmen kan vara på väg och jag ska fan ta mig dit för att vara med när jublet utbryter där också.

Fler – förhoppningsvis gladare –  rapporter kommer här.

Oh Sandy, the aurora is rising behind us…This pier lights our carnival life forever…Oh, love me tonight, for I may never see you again…

Ja, ni vet hur det är.

När fara hotar börjar man sjunga Springsteen-låtar….

Och i just den här situationen känns ”Sandy (4th of July) väldigt lämplig.

Den inte bara heter som monsterstormen som tydligen har oss i kikarsiktet.
Den ödsliga tonen i sången harmonierar perfekt med atmosfären  på Manhattan denna nådens söndagkväll, on the eve av det dom säger kan bli rena kataklysmen.

Det syns kanske inte så mycket på den bilden, men som Jan Gradvall, på besök i stan just nu, skrev på twitter:
”Väntan på Frankenstorm skapar Snake Plisken-stämning på Manhattan”.

Exakt.

De som inte bor här försvann ut till de andra stadsdelarna, eller förorterna, innan tunnelbanan stängde vid 19-tiden och vi som har våra adresser på ön tömde butikerna på det nödvändigaste innan vi satte oss och hukade i våra lägenheter.

Sen var det öde och tyst där ute.

Och nu kan vi bara vänta….

* * *

Som jag utvecklat i en spalt som ska gå att hitta på mäktiga aftonbladet.se nu på morgonen finns det dock gott om new yorkers som skiter fullständigt i det påstådda hotet också.

De såg att big time-hajpade Irene förra hösten inte blev mer än en vindpust i Battery Park och fnyser nu åt upphetsade myndigheter och tv-meteorologer under Sandys insegling också.

Well, att ”dodge a bullet” är ju cool, men att man gör det en gång betyder inte att man gör det igen.

Men försök säga det åt new yorkers som sätter en ära i att inte låta sig skrämmas av nånting, att inte bry sig om vad myndigheter kommer med för påbud och att aldrig sluta göra precis vad de vill.

De kan vara de i hela världen som är sämst utrustade för att genomleva de dagar som väntar här nu…

* * *

För egen del?

Aningen nervös, jag satt igenom Wilma i Florida hösten 2005 och hyser respekt för naturens  största uppvisningar, men samtidigt har även jag av oklara utvecklat en annan defaitism sedan Irene.

Då var jag, som bor på 48:e våningen,  inte helt road av uppgifterna om att huset här i Midtown skulle komma att svaja i byarna och evakuerade till kompisen Thomas mer skyddade krypin på sextonde våningen i ett hus i kvarteret intill.

Nu är tanken att jag ska rida ut Sandy här uppe och, om de kan ta sig hit, till och med ha ett litet hurricane party under kvällen.

Det är med bra vin stormar ska mötas, det sa redan Tor Heyerdahl.

Men vi får väl se hur kaxig jag är när det börjar skaka i rutorna framåt sena eftermiddagen.

* * *

Tonen på nyhetskanalernas oavbrutna stormrapportering är minst sagt uppskruvad och erfarenheten säger störande nog att de överdriver.

Det är bland annat därför så många låter bli att lyssna, de har hört ”vargen kommer” några gånger för mycket.

Så om det nu för en gångs skull händer nåt jävligt på riktigt vill jag hävda att alarmisterna på exempelvis Weather Channel – som aldrig har fler tittare än inför såna här draman och därför trummar på så mycket de nånsin kan – bär visst ansvar för att somliga inte förberett sig ordentligt.

* * *

Störst är min oro för eventuella strömavbrott.

Bor man på 48:e våningen och har min fysik vill man inte riktigt tänka på en tillvaro utan fungerande hissar.

Då får man vara hemma och uggla i mörkret – eller ta trapporna ner och sen stanna ute tills det går att bli uppforslad igen; att gå uppför skulle för min del vara som att äta flugsvamp för att det inte finns något annat att tillgå.

Pågår avbrotten tillräckligt länge blir man dessutom av med telefon, uppkoppling och dator också – och kan till exempel inte blogga.

Kan ni tänka er nåt så hemskt?

* * *

Men jag litar på Bone Daddy.

Han stod just här och blängde söderut när Irene kom indundrande och så fort hon såg honom vek hon undan.

Sandy kan räkna med samma skrämmande upplevelse om hon visar sig.

* * *

Huruvida uppkoppling och dylikt håller är alltså osäkert, men så länge det går ämnar jag mellan varven uppdatera den här bloggen under stormen.

Titta gärna in nån gång, så jag inte känner mig helt ensam när det börjar bli rough.

Tills dess, här är alltså dagens låt: