Rapport från en vanlig day off  i världens bästa stad.

•09.30: Vaknar, vänder huvudet åt vänster och ser det här.

Dagar blir sällan annat än förträffliga med sådan start.

•09.32: Hämtar tidningarna – Post och Times – utanför dörren.

Brukade ha Daily News också, men den är bortsett från Mike Lupicas söndagskrönikor så erbarmligt stentråkig. De här två har fingret på sin infernaliska stads puls – fast på väldigt skilda sätt.

Just den här onsdagen är den tyngsta storyn, den dom ägnar lejonparten av trycksvärtan åt,  dock nationell – den läckta fundraiservideon i vilken Mitt Romney avfärdar sådär en 150 miljoner amerikaner som lata parasiter. Även den har blaskorna skilda ”takes” på, för att uttrycka det försiktigt. Majestätiska liberalen Times rasar  mot presidentkandidatens omfamnande av den sociala darwinismen – och reaktionära, blodtörstiga och förment streetsmarta Post jublar över att ”sanningen” äntligen förts till togs i den här valrörelsen. En illustration så god som någon över hur splittrat det här landet är.

•09.36: Sätter på kaffebryggaren

Till svenska gästers ständiga chock tycker jag att det räcker med tre delar vatten och två rågade skedar rostade bönor. Jag har blivit så amerikaniserad att jag vill ha mitt kaffe blaskigt. Riktigt blaskigt. Helst ska det ut som te.

Koppen borde för övrigt tilltala Sopranos-konnässörer.

•09.42: Sitter en timme på ”kontoret” . Den blir aldrig gammal, den här utsikten heller. De gånger det tar emot att skriva är det bara att titta upp och så rinner juicerna till igen.

Nu ringer jag dock bara några samtal, svarar på mail och surfar för uppgifter om ännu en NHL-stjärna  som sägs vara aktuell spel för Sverige. Kan konstatera att jag, såvida inga breaking news exploderar över kablarna , har en ganska lugn dag.

•11.00: Står i hissen.

Bor man på 48:e våningen ägnar man avsevärd tid i sin hiss  – och lär sig med tiden respektera en särskild hissetikett. Man ska svara på tilltal men i övrigt tala lågt  – och låta sina medpassagerare kliva av först, särskilt om de är äldre. Man lär sig också att ha tålamod. Fast de här hissarna har lite mer speed än de där antika pjäserna som segar sig genom äldre fastigheter i Stockholm. Det tar mindre än minut från lobbyn till 48:e – och lock för öronen är således en permanent åkomma.

•11.02: Morsar på dörrvakterna nere i lobbyn – här Bazil och Ronnell från förmiddagsskiftet.

De sköter tillvaron för oss som bor i de åtta hundra lägenheterna i det här huset och för det får de prata hur mycket sport med oss de vill. ”How about them Yankees” är garanterat den vanligast förekommande kommentaren i Manhattans entréer – och nu finns det anledning att säga det också, för trots en skakig september leder Bronx Bombers fortfarande sin division i Major League Baseball och ska kunna ta sig till slutspel. Fast Bazil och ”Ronnie” och deras kollegor  får dricks också. Kring jul varje år ska man gå runt och ge dem kuvert med sköna dollarsedlar i och det är inte tillrådigt att snåla. Då kommer ens post så lätt bort, ens gäster blir otrevligt behandlade och går ens a/c sönder får man hjälp tidigast nästa tisdag.

•11.12: I tunnelbanan. Grön linje 6, på väg söderut.

Man kan tycka att en sån vardagsföreteelse borde förlora sin romantiska lyster efter några år , men jag tycker fortfarande det är en häftig upplevelse att åka tunnelbana i New York. Det ruffiga och skitiga där nere i underjorden , den konstigt dunkla belysningen , råttorna i skräpet nere på spåren och den helt sanslösa ljudvolymen när ett expresståg dundrar förbi på stationen gör att det för mig alltid känns som att jag är med i en film. En hårdkokt och spännande en.

•11.25: Tar mig in på den underbara Barnes & Nobles-bokhandeln vid norra Union Square.

Sedan Borders gick i konkurs här om året har de stora bokvaruhusen blivit betydligt färre och nu sägs det att Barnes & Nobles hänger på gärsgårn också. Försvinner dom vet jag inte vad jag gör, för att gå och kontemplera i de där hangarerna är en favoritsysselsättning. Man behöver inte vara ute efter något särskilt, det är avkopplande bara att gå där bland böcker och blueray-filmer och tidningar. Och det står en fritt att ta valfri bok, slå sig ner på golvet och läsa. I timmar. Utan att ha som ambition att överhuvudtaget handla. Det låter företagsekonomiskt tveksamt, men är väldigt angenämt – och kalla söndagskvällar kan Barnes se ut som ett jättelikt vuxendagis. Fast tyst.

Just idag har jag dock ett mål med mitt besök:. Stuart Woods nya ”Severe Clear”.

Stuart var stammis på Elaine’s och i decennier började hans godmodiga, puttriga kriminalromaner om Stone Barrington alltid med samma rad: ”Elaine’s, late” . Utom en gång, då löd den där första ensamma raden. ”Elanie’s, early”. Sedan fick man träffa Elaine herself under storyns gång och hon sa alltid att Woods var den av som försökt som bäst fångade hennes sätt att prata. Jag håller med. Nu tvingas Stone Barrington och ständige följeslagaren Dion – som alla vi andra – frekventera andra ställen när de ska äta och dricka och det är inte riktigt samma sak, men just ”Severe Clear” verkar rätt lovande. För övrigt är Stone Barrington ett väldigt tufft namn. Så skulle jag också vilja heta. Stone Bjurman. Men jag får nöja mig med att känna Håkan Stone.

•11. 45: Går och skrotar lite på grönsaksmarknaden  vid Union Square – en älskad institution som anordnas på just Union Square måndagar, onsdagar, fredagar och lördagar.

Jag ska inte ha något, det förstår ni som läst den här bloggen tidigare. Hemma hos mig lagas ingen mat. Men det roar mig ändå att gå och kolla vad det är lantbrukarna kommit åkande med från Hudson Valley och New Jersey och Pennsylvania. Tomaterna verkar sensationellt fina, tycker jag. Så är det också här många av de bästa kökscheferna i stan handlar sina råvaror.

•12.00: Lunch – för en gångs skulle inte på ”min” Gemini i Midtown utan här, på The Coffee Shop på Union Square.

Coffee Shop har i decennier varit en av stans hippaste diners, känd för stilig, neoklassisk inredning och många pretty faces – både bland borden och i personalen. Det senare brukar inte båda gott vare sig för service eller kvalitet, men jag tycker ofta maten är utmärkt och får nu såväl en härligt mustig tomatsoppa och därefter en helt ok sallad på krabba och avokado vid den coola bardisken.

Läser också tidningarna mer noggrant och blir så till mig av den fantastiska Maureen Dowds krönika om Romney i Times att det tydligen syns, för servitrisen kan inte låta bli att sätta sig på stolen intill och läsa i tandem. Hon instämmer i min entusiasm och utbrister flera gånger ”Oh my god, this is so good”.

•13.00: Man kan inte röra sig vid Union Square utan att sätta sig på trappstegen i den södra delen och ägna sig åt lite people watching, i alla fall inte när man är ledig.

Det är som allra bäst under sen eftermiddag och tidig kväll, när rusningen har börjat och torget – som allt på Manhattan – blir ett regelrätt inferno av människor som rör sig i alla riktningar. Elektriciteten då, känslan av att staden får eget liv och blir en pulserande organism…den är magisk. Men det är schysst även en sån här eftermiddag. Dom är nåt att se, dom gapiga, självsäkra, exhibitionistiska, nervösa, smarta och roliga new yorkarna.

•14.00: Har rört mig neråt St. Marks Place, ett stycke gatstump som en gång var vital och spännande huvudled genom konstnärernas East Village, men nu blivit ett slags turist-bohemia, som Haight Asbury i San Francisco ungefär.

Det här är väldigt typiskt St Marks . Fast döm inte hunden efter håret, man kan köpa väldigt snygga bowlingskjortor på Trash – några med knappar som ser ut som små martini-glas.

•14.30: På St Marks Place håller också mina ryska barberare till och där har jag en rendezvous

Det coolaste är förstås att luta sig tillbaka i en av de klassiska barberarstolarna , löddras in ordentligt och sen få sin ursäkt till skäggväxt borttagen med rakblad. Jag har gjort det åtskilliga gånger och det är en särskild känsla att blotta halspulsådern för en främling med just rakblad i näven. Tufft känns det också. Som vore man Luca Brasi. Men dubbelhakan har med åren antagit sådana proportioner att jag vill försöka dölja den åtminstone på något sätt, så Lora – min favorit – får bara ansa skägg och hår den här gången, med apparat.

Det blir så fint det kan bli med såna estetiska råvaror…

•15.15: Även Kim’s Video låg tidigare på St Marks Place men har nu flyttat några kvarter österut, till första avenyn mellan sjunde och åttonde gatorna – runt hörnet från det som för nio år sedan var Fredrik Virtanens hem.

Som namnet mycket antyder är det en videobutik – men också en av Manhattans få kvarvarande skivaffärer, som av en händelse med väldigt utpräglad indie-prägel. Jag är lika uppkopplad som någon annan, men vill gärna premiera dom som fortfarande orkar driva den här sortens besjälade, kunniga butiker – och kommer ut med nya alster signerade Cat Power och Dinosaur Jr.

Ser också att någon som heter Jansson skrivit upp sig på en lista för att få butikens nyhetsbrev på mail. Bra där, Jansson. Det brevet rymmer mycket matnyttigt.

•15.45: Fikar på Starbucks i hörnet av första avenyn och tredje gatan.

Det finns de som fnyser åt Starbucks. De menar att cafékedjan – med sådär en sju miljoner filialer på Manhattan – är den yttersta symbolen för den förhatade gentrifieringen . Men jag är semiberoende av deras Vanilla Latte (ja, ni hör ju hur det gått med kaffesmaken…) och måste bara ha en ibland. Som nu. Sitter och funderar över det speciella med just hörnet första och tredje. De här kvarteren i East Village var för 25-30 år sedan riktigt ruffiga och plågade av kriminalitet, men på tredje gatan mellan första och andra var det alltid lugnt, för här – runt hörnet från min Starbucks – har Hells Angels sitt New York-högkvarter och…ja, då händer inget. Jag går själv förbi och ser det uppförstorade klubbmärket på en dörr efter min fika, men något säger mig att det inte är alldeles hälsosamt att plåta så telefonen får ligga kvar i fickan. Jag hoppas dock att man kan skriva att det är något komiskt att New York Law School tagit över lokalerna vägg i vägg..

•16.30: Glider planlöst längs södra Broadway i eftermiddagsvimlet, går in och ut i butiker, tittar i skyltfönster, köper strumpor på Bloomingdale’s downtown och stannar ett tag till vid Prince Street.

I den korsningen, Prince och Broadway,  är det alltid en alldeles särskild mess av människor och det kan vara ohyggligt frustrerande om man har brådskande ärenden i området, men så här en ledig seneftermiddag är det häftigt att bara stå och ta in kaoset. Det är den där elektriciteten igen, den där känslan av att staden har eget liv…

•17.30: Hamnar helt oplanerat på Mulberry Street i Little Italy. Där pågår San Gennaro.

Det är en gatufest och religiös högtid ni känner igen från åtskilliga tv-serier och filmer med maffiatema. Det var under San Gennaro på just Mulberry – det enda, kulturminnesmärkta som återstår av Little Italy, resten har Chinatown ätit upp – den unge Vito Corleone, som bekant spelad av DeNiro, sköt ihjäl den förfärliga Fanucci i ”Gudfadern 2”. Så man står ju kvar och känner på stämningen ett tag. Det luktar sockervadd och stekt korv.

•19.00: Träffar min bror, alltjämt kvar i stan och firar sin 50-årsdag, på  Broome Street Bar i de sydligaste regionerna av Soho.

Det är en underbart gammal, sliten och rustik bar med godmodig – och nästan lika rustik – personal som gärna tjatar med gästerna, särskilt när de, visar det sig, har Dr John-tischa på sig. Vi får efter en stund sällskap i vårt hörn av baren och det av en svensk. Inget konstigt med det, det går inte att vara på Manhattan utan att träffa landsmän, så är det bara. Med den här är det dock lite speciellt. Han kommer från Säffle, visar sig heta Kadhammar och jodå – det är Aftonbladet-kollegan Peters bror. Världen kan vara rätt liten.

•21.00: I klassisk gul taxi norrut, längs Madison Avenue.

När man åker sån ska man komma ihåg att slå av den lilla videon myndigheterna tvingar chaufförerna att montera i sin stolsrygg. Inte så mycket för ens egen skull, men för chaufförens. Samma meddelanden maler nämligen om och om igen i den lilla rutan och att sitta en hel dag och höra exempelvis Regis Philbin yla om sitt kreditkort var femte minut kan antagligen leda till mental ohälsa. Det vore inte lyckat, för sett till hur merparten av dem kör är New Yorks taxichaffisar redan psykotiska så det räcker.

•21.30: Äter middag vid bardisken på italienska  krogen Paola’s på Madison och 92:a. Bartender – den legendariske Alex från Elaine’s.

Han jobbar där tisdagar och onsdagar och då flockas vi gamla stammisar från Elaine’s kring hans bardisk. Nu träffar vi exempelvis ”min” Ash och hans vän Natalie.

Det är, som jag tidigare berättat, så livet ser ut för oss idag. Vi jagar efter våra gamla favoriter från Elaine’s, men hittar inget nytt hem. På Paola’s är det dock oerhört angenämt att vara hemlös, för maten håller världsklass. Jag äter rent himmelsk mozzarella och sen en panerad kalvstek som förtjänar ett helt eget blogginlägg . I ett hörn ute i restaurangen sitter för övrigt Donald Fagen från Steely Dan. Någon förslår att vi ska skicka över en drink, men Alex avråder. Fagen är, förklarar han lite fint, inte så social av sig…

•01.30: Tillbaka på kudden, fjorton timmar senare. Tittar åter åt vänster, ler och säger godnatt.

Maureen Dowd är enligt min försynta åsikt USA:s just nu bästa levande politiska skribent och hon når hisnande höjder med den här New York Times-krönikan om Mitt Romneys kommentarer om hur han inte bryr sig om 47 procent av befolkningen i landet där han vill bli president:

http://www.nytimes.com/2012/09/19/opinion/dowd-let-them-eat-crab-cake.html?_r=2ref=maureendowd&

”It’s literally rich: Willard, born on third base and acting self-made, whining to the rich about what a great deal in life the poor have”.

Det är såna rader man önskar att man kom på själv.

Ropen ekar taktfast nere i Zuccotti Park igen.

– We-Are-The-Ninety-Nine-Percent, We-Are-The-Ninety-Nine-Percent, We-Are-The-Ninety-Nine-Percent!

Det var där, på den lilla plazan i skuggan av nya Freedom Tower och – mer signifikativt – ett par kvarter från New York-börsen, Occupy Wall Street-rörelse  hade sitt eget ground zero förra hösten.

Och under måndagen, själva årsdagen av den planerade revolutionens födelse, kom de tillbaka – vänsteraktivister, anarkister, hippies, trumslagarmarodörer,  bråkstakar och en hel del vanligt folk som bara vill se att bankjättarnas inflytande över den amerikanska demokratin, som de säger, begränsas något.

Det blev inte precis som ifjol; de var inte inte lika många och de fick verkligen inte bygga någon ny tältstad; barska poliser såg till att ingen tog med sig minsta liggunderlag in bland lönnträden.

Men en liten påminnelse om att OWS-rörelsen inte tynat bort helt fick New York i alla fall – vare sig New York ville eller inte.

OWS

Precis som senast blev det en del sammandrabbningar med det jättelika polisuppbåd borgmästare Bloomberg återigen kommenderat ut. Sammanlagt 180 människor greps under fåfänga försök att marschera ner till rigoröst avspärrade Wall Street och störa verksamheten på New York Stock Exchange.

Trist för dem. De får tillbringa natten i det lokala jättehäktet downtown och roligare platser finns, om man säger så.

Men det är ju ändå en stilla bris i jämförelse med förra hösten, när 700 togs i ett enda massgripande under ett demonstrationståg över Brooklyn Bridge.

För att inte tala om när Bloombergs styrkor under natten den femtonde november utan förvarning gick in och med förbluffande brutalitet evakuerade Zuccotti; spöade upp alla som inte försvann frivilligt, rev tälten och slängde  alla kvarlämnade tillhörigheter i stora containrar.

Det blev, till mångas oändliga sorg och andras lika oändliga glädje, slutet på festen.

* * *

Själv var jag ofta där nere förra hösten, dels för att rapportera åt Aftonbladet – dels privat för att jag tyckte att det som till slut verkligen blev ett regelrätt tältläger var en rätt intressant plats att vistas på.

Jag har med tiden blivit påfallande kälkborgerlig och mycket av det som ryms i den brokiga rörelsens veritabla arsenal av åsikter och idéer framstår som felaktigt och ibland rent vansinnigt i mina gubbiga gamla ögon, men det kändes som något nytt hände just där och då, att något slags paradigmskifte ägde rum, att något USA inte sett sedan 60-talet plötsligt tog form.
Det var det värt att se och lyssna på – särskilt som ockupationstanken spreds över resten av USA och till och med delar av övriga västvärldens.

Att de aldrig lyckades enas om en handlingsplan eller ens några konkreta krav kändes efter ett tag både frustrerande och lite löjeväckande, absolut. Jag hade också full förståelse för att de som bor och jobbar på södra Manhattan till slut ville göra en Himmelska fridens torg med de huliganer som tyckte att protester mot JP Morgan bäst genomförs genom slå på trumma dygnet runt. Och bristen på hygien och, på sina håll, klädstil kan bara beskrivas som alarmerande.

Men likafullt:

Det var fascinerande att vara där, kanske också i någon mån för att jag kände igen mitt eget 17-åriga, naiva och upproriska jag i så många av de som ville störa den allmänna ordningen lite.

Därför är det också, någonstans, lite glädjande att se att de, om så bara för en dag, är tillbaka.

Jag har inte särskilt många ägodelar med det som brukar beskrivas som affektionsvärde.

98 procent av den gamla skivsamlingen bor i ett eget rum hemma hos en kompis i Borlänge, det lilla jag äger av gamla fotoalbum ligger på en vind nånstans och Charlie Watts-dockor räknas inte.

Så om det inte vore för de här två barstolarna skulle jag i princip kunna gå ut och aldrig komma tillbaka och inte känna nåt särskilt.

Men de är desto mer värdefulla. De stod under 47 år, från 1963 till 2010, i baren på Elaine’s och ropades in när inredningen från den legendariska Upper East Side-krogen auktionerades ut ifjol.

Jag är väldigt tacksam över  att ha så handfast minne från det som i fem år var mitt verkliga hem i New York. Det skänker viss tröst.

De kittlar fantasin också, de rangliga små pjäserna. Man kan ju bara föreställa sig vilka celebra rumpor som vilat på dem och ibland, när jag sitter här ensam om kvällarna, inbillar jag mig att jag kan höra ekot från svunna nätter där uppe på 88:e gatan.

Till exempel den när Frank Sinatra hade beef med Gudfadern-författaren Mario Puzo vid bord fem, när världens bästa dansare Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov duellerade över den slitna parketten med varsin stol eller när Leonard Bernstein efter stängning en decembernatt 1963 satte sig vid pianot som då stod intill köksingången och Jackie Kennedy, ute för första gången sedan den officiella sorgen efter mordet var över, blev uppbjuden och dansade – det var alltid Elaines eget svar när man frågade om bästa kvällen nånsin; ”the night Jackie danced”.

Den förra first ladyn hade sedan, resten av sitt liv, ett eget bord längst in i lokalen, där hon alltid fick vara i fred – det såg den bastanta värdinna till.

Jag hade besökt Elaine’s under New York-resor sedan slutet av 80-talet och bestämde mig när jag flyttade hit för att det som varit Woody Allens, Norman Mailers, Nora Ephrons, Mick Jaggers, Michael Caines och Sam Shepards vardagsrum även skulle bli mitt.

Och att bli stammis är ju inte särskilt svårt. Man går till ett ställe ofta och ser till att dricksa bra, sen är man det bara.

Det tog dock ett drygt halvår innan jag introducerades för Elaine själv – den då 78-åriga, enorma värdinnan som hade varit på plats praktiskt taget varje natt sedan öppnandet 1963 och alltjämt vaggade runt bland borden varje afton och såg till att alla hon tyckte om trivdes.

Det gick över förväntan, för efter den introduktionen var jag del av familjen och fick alltid bra bord.

Men betydligt viktigare:

Jag fick en egen surrogatmamma i New York, en vän och skrovligt streetsmart mentor som ledsagade, gav råd, presenterade mig för människor som blivit mina bästa vänner här i stan och såg till att det alltid landade en välblandad drajja på bordet i samma stund som jag slog mig ner.

Jag skulle kunna skriva hela romaner om alla fantastiska nätter under de rara små lyktorna utefter ”the line”, som den eftertraktade raden med bord utefter ena långsidan kallades. Inte minst med Ash – karaktären på den undre bilden här ovan. Det är de roligaste jag överhuvudtaget upplevt, någonstans.

Men allra bäst var det ändå lugna kvällar när Elaine slog sig ner vid ens bord, när man fick ha henne för sig själv och hon berättade sina makalösa historier om författarna som flockades kring borden i början av 60-talet och alltid åt och drack på kredit i decennier, om kvällen när nyblivna Stanley Cup-mästarna New York Rangers stormade in med buckla och allt, om hur hon såg Jussi Björling på gamla The Met i sin ungdom och om uppväxten i Bronx.

Till exempel.

Tyvärr är det där bara just minnen nu.

I december 2010 gick Elaine efter en tids sjukdom bort och mindre än ett halvår senare slog den coolaste saloonen på Upper East Side igen – främst för att människan som fick ärva hela härligheten olyckligtvis bara var intresserad av att krama ur den så mycket pengar som möjligt.

Det var en dyster tid och vi delade som synes med hela New York.

Dessvärre är det fortfarande rätt dystert, för svaret på den ständiga frågan ”Har du hittat nåt nytt ställe efter Elaine’s nu då” lyder:

Nej.

Vi är rätt många som letar efter ett nytt hem och vi ses ofta på ställen där gammal personal från Elaine’s jobbar nu. Hos Alex på Paola’s på Madison och 91:a, till exempel. Eller hos den rakt igenom älskvärde bartender Duffy på Neary’s på 57:e och första.

Men det är inte samma sak.
Det känns inte lika familjärt, stämningen blir aldrig lik hög och man har aldrig den där hisnande känslan att vem fan som helst plötsligt kan svepa in genom dörrarna.

Och framförallt:

Elaine Kaufman är inte där – och kommer aldrig att vara igen.

Vi letar ändå fåfängt vidare medan vi drömmer oss tillbaka – jag främst med hjälp av två insuttna barstolar.

* * *

Inget har egentligen hunnit under de inledande kapitlen, men man kan bara av den långsamt stegrande laddningen ana att Lee Childs nya Jack Reacher-roman, ”Wanted Man”, är en rungande comeback efter sega ”The Affair”.

När vi ändå är inne på ämnet Jack Reacher måste jag be att få framföra en formell invändning mot att någon i Hollywood kommit på den befängda idén att låta Tom Cruise spela honom på film, med start i december.

Jag har inget emot Cruise per se, tvärtom, men enmansarmén Reacher är ett monster till man, två meter lång, muskulös som en Belgian Blue och allmänt skräckinjagande i sin framtoning och inte för att vara elak men det finns inte smink eller special effects nog i hela drömfabriken för att få TC att leva upp till en dylik beskrivning.

Klantarslen, de skulle anlitat Stormare istället.

* * *

Förra året hölls – efter många om och men – en minnesstund för Elaine på en teater vid Lincoln Center och då fick mina stolar göra ett sista offentlig framträdande.

Arrangörerna ville nämligen återskapa baren uppe på scenen och bad därför att få låna de gamla klenoderna.

För den oerhörda insatsen fick jag ett tack i programmet och ni får ursäkta skrytet här, men torftigare tacklistor skulle jag vilja påstå att man kan hamna på…

* * *

Det var länge sen sist, men eftersom lockout-hotade NHL-spelare höll ett möte i ett ballroom 50 våningar nedanför råkade jag i veckan åter hamna i den roterande baren högst upp i Marriott-skrapan vid Times Square, The View, och plötsligt mindes jag varför jag förr brukade ta med mig förstagångsbesökare i New York just dit.

Drinkarna är förbluffande dyra och man vill helst undvika Times Square, det har blivit ett Ullared med  mer neon, men jisses – vyerna där uppe, utsikten, känslan. Det är som att åka helikopter i ultrarapid mellan Manhattans allra mest betagande skrapor.

Se det som ett väldigt hett tips.

* * *

Elaine var som sagt en streetsmart Bronx-böna, lika rapp som grov i käften, och fullständigt omöjlig att bringa ur fattningen.

Min absoluta favoritstory är den om när hon blev rånad någon tidig kväll i slutet av 60-talet.

En ruffig karaktär dundrande in genom dörren, satte en pistol mot huvudet på henne och skrek…

– This is a robbery!

Elaine lutade sig långsamt tillbaka, gav honom en klentrogen blick och svarade, med sin raspiga baryton:

– Yeah? As if that hadn’t occured to me yet…

Beklagar den lilla stiltjen i New York-bloggen men jag har alltså en bror på besök och vi har nu börjat fira hans 50-årsdag.

Det tar viss tid, för att inte tala om ork, i anspråk så jag hinner helt enkelt inte utgjuta mig så mycket om min hemstad.

Men lugn, snart är jag tillbaka med tirader om gamla stamkrogar, trängseln kring Midnight Tunnel i rusningen, den snurrande sky-baren vid Times Square och Sons of Anarchy-premiären.

Tills dess kan ni ju grotta ner i den här New York-hymnen; en av de bästa någonsin.

Fantastisk tidig höstdag i New York idag, med en absolut klarblå himmel och något som nästan kan liknas vid hög luft.

Och här är det som kommer att vara soundtrack i någon månad nu.

Utsikten söderöver från min balkong i natt (något suddig, men ändå…):

Plötsligt har det gått elva år sedan massakern på södra Manhattan och som vanligt blir det dämpat och förstämt i stan idag.

Fast ändå inte riktigt som vanligt.

För första gången hålls ingen officiell ceremoni vid Ground Zero i år. Hundratals anhöriga kommer att samlas kring det nya minnesmonumentet där nere och efter en infekterad debatt har man beslutat att på traditionellt sätt läsa upp offrens namn, men inga politiker – inte borgmästare Bloomberg, inte president Obama – närvarar och inga tal ska hållas.

Tioårsdagen ifjol fick därvidlag markera ett slags slutpunkt.

Om man med det kan säga att New York gått vidare vet jag inte, man lämnar förmodligen aldrig ett trauma av den magnituden bakom sig, men det kollektiva sorgearbetet har nått en ny fas – och många är de facto glada över att 11 september passerar utan alltför mycket uppståndelse.

För åtskilliga av de som upplevde terrorattackerna på plats är 9/11-ceremonierna en påfrestande påminnelse om ett av livets allra hemskaste ögonblick och förra året, när det i flera veckors tid bara handlade om 11 september i amerikansk media, hade jag vänner som mådde direkt dåligt. Några kände att de tvingades genomleva den ohyggliga morgonen för ett decennium sedan på nytt.

Nu slipper de om de inte aktivt söker upp rapporteringen från Ground Zero –  och det är förstås nåt hälsosamt och bra med det.

Ett annat tecken på att New York i någon mån börjat distansera sig från det som alltid benämns ”that day” är att södra Manhattans skyline är på väg att restaureras.

Freedom Tower, skrapan som ersätter de två World Trade Center-tornen, passerade redan i somras Empire State Building i höjd och håller nu, långsamt, på att bli helt färdigställd.

Jag har från min lilla holk på 48:e våningen i Midtown kunnat följa dess tillblivelse och blivit varm i bröstkorgen av att se det som känts som en trasig tandrad repareras igen.

I natt hade Freedom Tower för övrigt tänts i rött, blått och vitt.

11 september är ändå fortfarande 11 september.

* * *

US Open slutade i natt med en enastående dramatisk, vacker och närapå fem timmar lång femsetare till final mellan Novak Djokovic och Andy Murray.

Efter att ha tappat 2-0-ledning i set slog Murray tillbaka och vann till sist sin första Grand Slam-titeln nånsin.

Nu kan han, om han vill, gå ut och vara kung här i stan de närmaste veckorna.

Är det något New York City älskar är det en champion med stort hjärta.

* * *

Det bästa med att ha Netflix – som väl snart ska lanseras på bred front i Sverige – på sin PS3:a är den oändliga mängd dokumentärer som står till buds.

Jag har just sett en om Lyndon B Johnson och vet nu väldigt mycket mer om vilken sällsam kuf som satt i Ovala rummet på 60-talet.

Roligast:

Texas-bjässen blev under sina sista, bittra levnadsår, de efter tiden i Vita huset, rena hippien och sparade ut så långt hår att han kunnat sjunga i Bad Company.

* * *

Sena nätter har en tendens att sluta vid jukeboxen på Manitoba’s – en sädig liten bar på Avenue B i East Village som sångaren från Dictators, Handsome Dick Manitoba, äger och gjort till ett slags museum över punkscenen på södra Manhattan under tidigt 70-tal.

Här är några bilder från en sådan yster natt alldeles nyligen.

* * *

Det känns fortfarande lite opassande att invänta det här datumet med sån , men idag kommer alltsamman:

Ny Dylan-skiva, ny Lee Child-roman, nytt NHL-spel från EA Sports och ny säsong av Sons of Anarchy.

Ett år rymmer inte många dagar av den kalibern.

* * *

Dagens New York-låt. Ibland är det britter som är bäst på att beskriva, och berätta om, det här landet.

Som Jerry Seinfeld sa när han var på resa (och, såsmåningom, råkade hamna hos the bubble boy…):

There’s nothing finer than being in your diner.

De flesta som bor i New York tillbringar oproportionerligt mycket tid på just diners och därför gäller det att hitta sin egen; en där man verkligen känner att nothings’ finer.

Jag har två.

Dels Gemini på andra och 35:e för soloäventyr, dels Sarge’s på tredje och 36:e för bruncher med Thomas Nilsson, norska VG:s New York-fotograf och nära affilerad i försöken att lösa tillvarons stora gåtor.

Det är verkligen inget märkvärdigt med Gemini, det finns tusentals liknande everyday-restauranger över hela stan, men de har det man ska ha, brygger föredömligt blaskigt kaffe och eftersom jag är där nästan varje dag i veckan blir jag väl behandlad och får alltid stort bord så jag kan veckla ut både Post och Times – det kanske viktigaste av allt.

På Sarge’s är stämningen lite, hur ska vi säga, barskare.

De underbara judiska mammakaraktärer som serverar – några av dem så antika att det inte skulle förvåna om de hällt upp kaffe åt Moses – himlar med ögonen om man krånglar med beställningarna, formligen slänger åt en juiceglaset och skäller ut en om man inte äter upp de sanslösa portionerna

Men maten är lysande.

De har förmodligen stans bästa corned beef hash, det närmsta USA kommer pyttipanna, och en borscht det händer att jag ligger och tänker på när jag inte kan somna.

Äta hemma?

Nä…man gör ju liksom inte det.

Under de sju år jag bott i min lägenheten har jag använt spisen högst tio gånger – och sen i och för sig fått se gäster envisas med att slå på den några gånger också, men det är ju deras problem.

Jag är som Paul Sorvino-karaktären i ”Goodfellas” som när han erbjuds att ta över en krog slår ut med armarna och säger:

– What do I know about the restaurant business? I know how to sit down and order food, that’s it.

Precis.

De flesta jag känner, särskilt de som är singlar, har samma syn på matlagning. Faktum är att det förekommer att new yorkers helt sonika rviver ut sina kök och använder utrymmet till något mer angeläget.

Det är ju så mycket enklare att gå ut och äta – eller beställa hem.

Kvällstid är det, såvida jag inte är ute och rullar hatt, delivery som gäller och det finns som synes en del att välja på.

Det kan vara det allra bästa med att ha sin vardag här. Alla restauranger står till tjänst med delivery i sitt närområde och det kostar inget extra; man får bara se till att dricksa duktigt åt den unge man som vanligtvis kommer springande med krubbet.

Hur står ni ut utan?

Och utan diners?

Jag förstår inte.

* * *

Steve Forbert-konserten på City Winery  i fredags kväll skulle jag vilja beskriva med den underskattade termen ”trivsam”.

Det var inte himlastormande, särskilt som han underlät att framföra sånger jag gått och väntat i nästan 30 år på att få höra i känsliga live-versioner, särskilt ”It Isn’t Gonna Be That Way” och ”Tonight I Feel So Far Away From Home, men…ja, trivsamt. I all nedtonad anspråkslöshet,

Roligast:

Materialet från nya skivan ”Over With You”, som släpps i veckan, lät väldigt lovande.

Får ni chansen att se nåt ni gillar på just City Winery, på Varick Street i västra Soho,  ska ni by the way ta den. Det är ett fantastisk litet etablissemang som faktiskt gör sitt eget vin  – helt ok – och håller konserter i ett stort men ändå intimt och vackert rum som på nåt sätt får mig att tänka på en gammal gillestuga.

Bokar man biljett tidigt kan man få stol och bord precis vid scenkanten och det är inte så dumt.

På programmet framöver återfinns bland andra John Hiatt (25-26 september), Los Lonely Boys (28-30 september), Allen Toussaint (1-2 oktober) och Suzanne Vega, som 9 oktober ska fira att det är 25 år sedan hon gav ut ”Solitude Standing”.

Då lär man få höra om en diner också. ”Tom’s diner”, närmare bestämt – föremålet för en av de stora klassikerna på den skivan

* * *

Månadens viktigaste leverans kom på fredagseftermiddagen.

Nu klarar man sig ett tag.

* * *

Det är inte så överdrivet varmt här längre, men fukten…uh, man kan bli galen av den.

Så nu hoppas vi på regnet Travis Bickle ber om i ”Taxi Driver” – eller åtminstone ett rejält jävla åskväder som rensar luften åt oss.

* * *

Idag, söndag, landar storebror Ola ute på Newark och en timme senare lutar han sig tillbaka här i den legendariska korresoffan.

Han ska fira 50-årsdag här i New York och jag vill bara varna andra som råkar vara här i veckan.

Det blir inte stillsamt…

* * *

Spritbutiken i hörnet av tredje och 37:e pluggar Karlsson’s Golden Vodka just nu.

Det måste väl vara svenskt, no?

För  övrigt undrar jag varför Systembolaget aldrig har såna här driver. Gratis vodkasmakning mellan fem och åtta…det är ju suveränt.

* * *

Här är dagens New York-låt, med älskade Dion:

Ikväll ska jag gå och se den här gamle hjälten på City Winery långt ner i västra Soho

Som alla rimligen förstår efter att ha sett den videon är jag sjukt peppad.

För övrigt har han rätt, Steve.

It isn’t gonna be that way.

Så du vet

Alla som bor i Manhattan-lägenheter har roommates. Annars går det inte. Här är mina

Från vänster: Charlie Watts, Betty Boop, Bone Daddy, Joey Ramone, en godhetens voodo-docka från New Orleans, Elvis och Henrik Lundqvist.

Grymt gäng. True New Yorkers på ett eller annat sätt. Även om dom är britter, från Tupelo eller Åre från början.

Som framgår har Charlie blivit halshuggen. Högst olyckligt, men resor över Atlanten kan vara svåra – särskilt när man ligger nerknölad i en hård resväska. Men he’s still with us.

Bone Daddy, om någon undrar, är skyddsängeln. Han stod i fönstret och blängde  när orkanen Irene försökte drabba oss förra hösten och när hon såg det vek hon undan och drog till Vermont istället.

Bone Daddy regerar.