Kolla, det moln som under den kladdiga onsdagseftermiddagen kommer stävande in över Midtown och parkerar ovanför Empire State Building ser ut som det som siktades på samma latitud och longitud i apokalyptiska filmen ”Independence Day”.

Det dolde ett rymdskepp befolkat av något aningen avogt inställda slemskallar från främmande galax och de verkade inte tycka att det var nåt speciellt alls med det älskade art deco-mästerverket, för strax därpå hade de,  med hjälp av något slags intergalaktisk superlaser,  förvandlat det till en grushög.

Så jag står kvar vid vardagsrumsfönstret och tittar tills läget, bokstavligt, klarnat, för man vet aldrig. En rymdinvasion hade varit något att ringa hem till redaktörerna i Stockholm och liverapportera om.

Men ibland – för att inte säga alltid – är ett moln bara ett moln och jag får fortsätta ha King Kongs gamla skrapa i blickfånget när jag tittar upp från mitt skrivbord.

Bra det.

Det är så jag tankar inspiration.

* * *

Vi hade stor tv-kväll i Amerika i natt.

Men det berodde inte på Bill Clinton.

Jo, jag tittade litegrann på hans tal från konventet i Charlotte, eftersom jag är political junkie, men jag var rätt ensam.

För samtidigt visades säsongspremiären i fotbollsligan NFL, mellan New York Giants och Dallas Cowboys, på NBC och då snackar vi nationell angelägenhet av Hylands Hörna-kaliber.

Att låta ett viktigt politiskt anförande krocka med en sådan happening…ja, jag vet inte vad man ska jämföra med, men det är i paritet med att vara Stefan Löfven och planera ett avgörande tal med potential att fälla alliansen samtidigt som svenska fotbollslandslaget spelar EM-final.

Inte så lyckat.

Men regerande mästarna från Gotham City blev utklassade, så Bubba kan hoppas på att desillusionerade New York-fans slog över och såg i åtminstone slutet av tiraden.

* * *

Nån gång ska jag, när jag nu har ett så här eminent forum, inleda ett korståg mot att taxi i New York har skiftbyte mellan 16.00 och 18.00 – just nu när chaufförerna behövs som mest.

* * *

Vid sidan av New Yorker är New York Magazine det lokala favoritmagasinet, inte minst tack vare John Heileman – en av USA:s bästa politiska reportrar, känd inte minst som medförfattare till explosiva  ”Game Changer”, om valkampanjen 2008.

Han är förstås med på den här resan också och att döma av det förstklassiga Joe Biden-reportaget i senaste numret, framvaskat under en vecka med vicepresidenten on the campaign trail, samlar han material till en ny dokumentation av samma sort och samma klass.

Det där leendet alltså…det är rätt mycket Good Ol’ Boy över det. Och dessutom en hel del De Niro i ”Goodfellas”…

* * *

Med tanke på vad datumet representerar och vad för stämning som griper omkring sig i den här staden när det infaller känns det nästan osmakligt att sitta och längta efter elfte september, men det är inte mitt fel att så mycket jag gått och febrat efter i månader når offentligheten just på tisdag.

Hör här:

Nya Dylan-albumet ”Tempest” släpps, Lee Childs nästa Jack Reacher-drama ”Wanted Man” landar i boklådorna, EA Sports sjösätter  spelet NHL 13 och så är det säsongspremiär för omistliga tv-serien ”Sons of Anarchy” på FX.

Samtidigt.

Jag kommer att rusa omkring här på parketten och lyssna, läsa, spela och titta på en och samma gång.

* * *

Veckans T-shirt-fynd:

Ni som kan ert Sopranos förstår precis hur cool den är.

Det fanns en för ”Orlandos Gentleman’s Club, Baltimore, Md” också och den var egentligen ännu vassare, men de som inte känner till ”The Wire” – och de är olyckligtvis många – skulle kunna tro att man gick omkring och gjorde reklam för en verklig strippklubb och det vore inte så lyckat för herr korrespondenten.

* * *

Dylans nya har jag dock redan börjat tjuvlyssna på; i-tunes började streama redan i tisdags och så finns ju den här absurda videon där ute sedan förra veckan.

Magnifikt, om ni frågar mig.

Det är just ”New York Groove”, ursprungligen inspelad av småtöntiga glambandet Hello och sedan förädlad av Ace Frehley från Kiss, som utgör soundtrack när jag kommer tillbaka till Manhattan – om än efter aldrig så korta resor.

För just så känns det.

Så fort jag, som nu efter elva dagar i Florida och Georgia, rattar genom Holland Tunnel och plötsligt kommer ut i den komplicerade rondellen i Tribeca försätts jag i en annan stämning, en annan rytm, ett annat – underbart – lynne.

Och det slutar aldrig vara hisnande. Det är som är grejen med den här platsen. Hur mycket tid man än tillbringar här, hur länge man än stannar, fortsätter New York City vara en rungande, omtumlande kick.

Det blir aldrig grå vardag, det känns aldrig monotont, det är aldrig glåmig tristess i en busskur på Fridhemsplan när 52:an aldrig kommer.

Någon sa en gång att själva livskänslan intensifieras när man går ut på en Manhattan-gata och den kommentaren har jag citerat flitigt sedan dess för den ringar in min upplevelse med sån lysande precision.

Så känner jag varje dag, hela tiden; när jag går de mest välbekanta gatorna i östra Midtown bara för att äta brunch på min diner på andra avenyn, när det börjar bli högtryck och allsång till Dead Boys-dängor kring bardisken på Manitoba’s i East Village, i trängseln på bussen längs 34:e gatan mot Madison Square Garden för en Rangers-match, under långa introverta söndagseftermiddagar på bokhandeln Barnes & Nobles på norra Union Square, kvällar då lätt libertarianske vännen Ash vill diskutera guvernör Cuomos påstådda tillkortakommanden över travar av färsk mozzarella på  Paola’s på Upper East Side, på rygg i det slitna gräset i Washington Square Park medan Axel förklarar hur kräftor ska kokas i en Gramercy Park-lägenhet och när jag står här vid fönstret på 48:e våningen om nätterna och tittar på de miljontals lamporna där ute.

Livet pulserar då.

Igår var det Labor Day och jämförelsevis helt folktomt; amerikaner har så få och korta storhelger att de verkligen tar tillfället och intensivsemestrar när chansen väl finns.

Men det var likadant i alla fall, lika  euforiskt som vanligt att korsa ”min” andra avenyn och ta in vyn norröver.

Kort sagt:

Det är en oerhörd ynnest att vara tillbaka i The New York Groove.

* * *

Roxette spelade på Beacon Theatre – Manhattans kanske vackraste konsertlokal, vid sidan av Carnegie Hall – i söndags.

Här har ni utsikten från min bänkrad, precis framför bland andra Micke Nyqvist och Anna Ternheim.

Man kan läsa mer utförligt om tillställningen, och om Per Gessles syn på saker och ting, i Aftonbladet idag, men jag vill även här understryka att Per och Marie orsakade förbluffande minihysteri på Upper West Side.

Så här såg det ut utanför sceningången – en dryg timme efter de sista tonerna av ”Listen To Your Heart” klingat ut.

* * *

En dryg vecka kvar, bara.
Sen dundrar Jax Teller uppför Main Street i fiktiva Charming i norra Kalifornien igen.

Ny säsong av grymma ”Sons of Anarchy” står alltså för dörren och vad jag förstått av trailers och förhandsskvaller kan det bli den mest outhärdligt spännande hittills, vilket sannerligen inte säger lite.

Intressantast:

Jimmy Smits, ni vet Bobby Simone i ”NYPD Blue” och Matt Santos i ”West Wing”, dyker upp i rollen som läbbig före detta älskare till Gemma.

* * *

Bob Dylans nya album, ”Tempest”, (nej, inte en hyllning till Europe…) får fem av fem av recensenten Will Hermes i senaste numret av Rolling Stone.

Det känns som snudd på tortyr att inte få höra förrän nästa tisdag.

* * *

Fortsättningen av veckan ser lovande ut.

Tennisens US Open pågår ute i Flushing Meadows i Queens – en essentiell New York-upplevelse, missa inte! – New York Giants begår NFL-premiär mot självaste Dallas Cowboys och på fredag lirar gamle favoriten Steve Forbert på City Winery.

The New York Groove pumpar vidare.

Det är Labor Day – en av USA:s största helgdagar, straffad enkom av Thanksgiving och i paritet med juldagen, Memorial Day och 4th of July – idag. Och som synes är den rätt grå. Men det passar ju bra, för Labor Day markerar den amerikanska sommarens slutpunkt. Så det SKA vara lite deppigt…

Jag har just lämnat Wåfflan Hansson vid lunchkantinan och försöker tränga mig genom presscentermyllret för att nå det ständigt röriga hörn Foreign Press Center reserverat åt oss från fjärran land.

Då kliver en uppjagad, svettig, ung reporter fram, kör en recorder i nyllet på mig och frågar om det är okej att han ställer en fråga.

– Om vad, undrar jag

Då dyker det upp en lika uppjagad och svettig kameraman och riktar sin lins i min riktning.

– Okej, fortsätter den förste, nu filmar vi. Jag måste fråga: Hur kändes det när orden ”legitimate rape” kom över dina läppar.

– ???

– Ja, hur kändes det…

Det tar några ögonblick att inse att den transpirerande gossen tror att jag är Todd Akin – dåren från Missouri som torgförde teorierna om att kvinnor inte kan bli gravid när de våldtas.

Man skulle tro att det är någon form av jönsigt studentspex, för jag och Akin-idioten är ungefär lika snarlika som Chris Christie och Televinken, men när jag helt häpen förklarar att jag är svensk mediafigur blir den unge mannen generad, ber om ursäkt och lommar iväg.

Så:

Det finns människor som på fullt allvar tror att jag är Todd Akin.

Jag kommer inte att kunna sova på veckor.

* * *

Häromnatten hamnade jag och Wåfflan och Martin Gelin på Tampas stora Marriott-hotell, det som ligger alldeles intill Tampa Bay Times Forum, och därmed hade vi äntligen hittat det här konventets partycentral, med två barer fullkomligt belamrade med heavy-hitters från det konservativa USA och let me tell you:

Dom krökar stenhårt på såna här evenemang. Jag har inte sett något liknande sedan backstage-området på Hultsfredsfestivalen i början av 90-talet.

Mest kittlande att se var Rudy Giuliani. Han satt i ena hörnet av de stora baren, i beige kostym, och klirrade lite med isen i ett whiskeyglas.

Plötsligt reste han sig och gick ut på verandan utanför, var borta i några minuter och kom tillbaka i bara skjortärmarna.

– Han kanske gick ut och rökte på, föreslog någon i sällskapet.

Det hade just varit nåt.

Kvällen slutade med att New Yorks ex-borgmästare gick och stod och grabbkramades med en gubbe som såg ut precis om Dominic Strauss Kahn, men…nej, det scoopet fick vi inte.

* * *

Det är nåt speciellt med sista kvällen på ett sånt här konvent.

Jag gillar atmosfären när alla hänger av sig kavajer och blusar, kavlar upp skjortärmar, lättar på slipsar och förenas i ett sista utbrott av lössläppt hänförelse.

Jag är glad att jag fick uppleva det igen.

* * *

Clint Eastwoods redan klassika anförande, på bästa tv-tid, är det konstigaste jag sett på en scen – i möjlig konkurrens med Charlie Sheens debacle på Radio City Music Hall i New York, när han satt i en fåtölj på estraden och pratade så mycket skit att publiken till slut vrålade av frustration

Men redan den provocerande usla filmen ”Hereafter” indikerade ju att den gamle hjälten håller på att lose it.

– Clint Eastwood, I assume?

* * *
Nu börjar jag röra mig mot New York igen, saknaden efter den de här skymningarna i vardagsrumsfönstret har blivit för stor.

Vi hörs därifrån om några dagar.

TAMPA. Det är familjevärderingarnas, gudsfruktans och den moraliska resningens parti som håller konvent i Tampa.

Så det får väl betraktas som något pikant att de många strippklubbarna i stan – Tampa konkurrerar med Atlanta om epitetet ”USA:s strippklubbshuvudstad” – enligt uppgift gör strålande affärer just nu.

Delegater, partifunktionärer och allsköns hangarounds flockas tydligen på etablissemang som Thee Dollhouse, Mons Venus, 2001 Odyssey och Scores.

– De gör i snitt slut på 150 dollar per person och kväll. Demokrater genererar inte alls samma business, säger Dollhouse-ägaren till CNN.

Man kan tycka att det är lite motsägelsefullt – för att inte säga skenheligt – att å ena sidan tugga fradga av indignation om dom råkar visa ett kvinnobröst på tv och samtidigt förlusta sig med nakna strippor på etablissemang som heter Mons Venus, men jag är faktiskt inte förvånad..

Jag minns när George Magazine – den fantastiska politiska månadstidning John F Kennedy Jr var med och startade i mitten av 90-talet – inför konventen 1996 gjorde omfattande intervjuer med de lyxprostituerade som reste från hela landet för att närvara vid samhällsdebattens två stora högtider.

De förväntade sig betydligt bättre business i San Diego, där republikanerna samlades, än i Chicago, platsen för demokraternas samkväm.

De konservativa gossarna var, hette det, betydligt mer angelägna om att betala för att få tumla runt i sänghalmen med nattfjärilarna.

Å andra sidan kan jag trösta de som värnar det republikanska partiets rykte att kunderna från högerkanten i regel bara intresserade sig för vanligt,  odramatiskt missionärsställningsbeppande.

The kinky stuff var det i första hand mjuka liberaler som ville ägna sig åt.

Tänk vad lite man egentligen vet om folk…

* * *

Det har gått sådär med jakten på Good ol’ Boys, PJ O’Rourke och annat skoj i den fuktiga Tampa-natten.

Allting är så utspritt i den här bukten att någon självklar partycentral liksom inte kunnat uppstå – eller så sitter alla på Thee Dollhouse och skrockar om nätterna, vad vet jag.

På mitt eget hotell i downtown bor det mest unga volontärer och de spottar i och för sig inte i glasen, det råder betydande högtryck i den lilla lobby-baren efter midnatt, men ursäkta om jag bekräftar eventuella fördomar här:

Dom är ohyggligt arroganta sprättar, omöjliga att föra en anständig bardiskskonversation med. Oavsett vem man är och vad man tycker kan man ju inte sitta och gaffla om det svenska skattetryck efter ett par järn.  Då är det de verkligt angelägna spörsmålen som ska avhandlas:  Skvaller om Mike Huckabee, de perfekte dry martini-måtten, sex, huruvida Ali eller Tyson var bäst, storleken på Chris Christies kavajer och Hank Williams-texter.

Ett par nätter återstår dock här i värmen och jag ger inte upp.

Hyatt downtown, i natt, kan bli nåt.

* * *

Min gode vän Thomas Nilsson, fotograf åt norska VG, närvarade under onsdagsmorgonen vid ett av de sorglustiga väckelsemöten Newt Gingrich håller under veckan och kallar ”Gingrich university”.

Efteråt blev Thomas tvungen att uppsöka en toalett och där, i ett bås för sig själv, satt just Gingrich och…how to put this någorlunda smakfullt…ja, tryckte.

Det är den sortens lätt surrealistiska upplevelser som gör ett konvent och jag räknar kallt med ett uppslag i VG imorrn.

* * *

Ett annat skäl till bristen på bra nattliga eskapader att rapportera om  är förstås att jag i min obetydlighet inte blir inbjuden till de mer officiella tillställningar som arrangeras .

Häromnatten ställde till exempel Jeb Bush, Dubyas brorsa, till med en ångande salsafest på en klubb i närbelägna St Petersburg och de som kom därifrån febrade om att de inte hade en aning om att en Bush kunde ställa till med något så hett.

New Jersey-biffen Chris Christies BBQ har också förutsättningar att bli minnesvärd, det lär till exempel inte snålas med grillsåsen, men jag får inte loss någon invitation dit heller.,

Planen är dock att ta rygg på Martin Gelin i fortsättningen. Han har helt andra sorts försänkningar i den här världen och kan säkert charma sig till ett ”plus 1” på de mest åtrådda gästlistorna.

Party time is now.

Kanske.

* * *

Precis som igår natt kör jag en så kallad Cover It Live från kvällens session i Tampa Bay Forum, inkluderande bland annat vicepresidentkandidaten Paul Ryans anförande.
Start 01.00 och framåt, så är du uppe i natt – gå in på aftonbladet.se och häng med.

TAMPA. Här har vi en av de good ol’ boys jag yrade om i förra inlägget.

Jag menar, kolla slipsen. Sån har man inte om man inte gillar det goda livet här i livet – och samtidigt är van att bestämma, gärna bakom stängda dörrar.

Fast, nja, egentligen inte.

Les Moore, som han heter, kommer från Oregon och där har dom inte riktigt den fascinerande kulturen – och dessutom låter han lite för arg när han pratar om Obamacare och hur jobbigt det är för hans företag och the federal government och what not.

En riktig good ol’ boy är aldrig arg. En riktigt good ol’ boy vet att han in the end får sin vilja igenom vad som än sägs och därför har han alltid ett självbelåtet leende på läpparna.

Så jakten på the REAL good ol’ boys går vidare, men tills vidare får ni nöja er med en liten bild på Les.

Och några andra bilder från Tampa.

             Inte ens tillvätverket blåste upp så HÄR många ballonger…

SVT:s Stefan Åsberg och hans eminente fotograf Kyle går så hårt fram att det blir alldeles suddigt.

Norska VG:s fotograf Thomas Nilsson säger hej.

TAMPA. Har inte sett några Good ol’ boys i Tampa ännu.

Men det är såna jag letar efter när jag är på republikansk konvent och lärdomen från St Paul i Minnesota 2008 är att jag kommer få mitt lystmäte.

Good ol’ boys är…ja, det finns väl ingen riktig entydig förklaring, men det handlar i alla fall i den politiska världen om en särskild sorts halvkorrupt lebeman med goda kontakter, rymligt samvete och lång erfarenhet av hemliga uppgörelser ratificerade med stadiga handslag, grabbiga ryggdunkar och höjda whiskeyglas, eller som det heter här:

Backroom deals.

Från St Paul minns jag särskilt en 75-årig herre i Louisiana-delegationen som med ormskinnsboots, fingrarna fulla av tjocka ringar och en brokig skjorta ogenerat spänd över kraftig buk utstrålade så mycket Good ol’ boy att jag blev alldeles förhäxad.

Man kunde se på honom att han tog det goda i livet för givet, att han var van att ta beslut – företrädesvis bakom stängda dörrar, med män av samma kaliber – och att eventuell kritik om bristande etik berörde honom ungefär lika mycket som rekommendationer om nyttig mat. Och så kom han som sagt från Louisiana. Det är Good ol’ boy-kulturens själva ground zero.

Rufflare av den otvungna typen är, dessbättre, på utdöende och det är väl därför jag är så fascinerad. De säger mycket om USA och varför det blivit som det blivit här och innan de är helt utdöda vill jag gärna bjuda på en drink och höra mer.

* * *

Ja, det där med att New York-bloggen är ute och reser ibland fick ni alltså vidimerat rätt snabbt.

Jag är som sagt i Tampa på det republikanska konventet – och ska sedan vidare till det demokratiska i Charlotte, North Carolina.

Så kan det gå.

Här blir det dock ingen regelrätt bevakning av politiken och händelseförloppet på konventen. Det följer man istället med fördel på kollegan Carina Bergfeldts utmärkta valblogg, här:

https://bloggar.aftonbladet.se/usavalet2012/

Själv ämnar jag utgjuta mig om sånt jag ser och hör i kulisserna, vid bardiskarna  på kvällarna, i CNN:s mytomspunna grill (varför har inte Aftonbladet en sån?) och ute i den kvävande fukten på gatorna.

Samt, alltså, jaga Good ol’ boys…

* * *

Vi kommer av allt att döma inte att utsättas för en direkt hit av orkanen Isaac, men får räkna med ett satans regnande och blåsande under måndagen. Ja, det friskade i rätt duktigt redan igår kväll.

Men att lägga ett konvent just här, vid kanten av Mexikanska golfen,  i slutet av augusti är också som att lägga en simtävling i Torne älv i januari.  Det är själva peaken av orkansäsongen – och oddsen för trubbel i de här delarna av landet just nu bedrövliga.

Vad var det, till exempel, för fel på Phoenix? Eller Dallas?

Man kan också undra vad dealen är med republikanska konvent och orkaner som hotar New Orleans

2008 drog Gustav in över Big Easy – just som McCain och Palin skulle krönas i St. Paul.

Nu, exakt fyra år senare, ser Isaac vara på väg åt samma håll.

Vill Gud säga nåt?

* * *

Det coola med att kliva ut på golvet inne på St Pete Times Forum är inte att se att ballongerna redan är riggade i taket, att man kan klättra upp på den flashiga scenen eller att John Bolten, den inte helt liberale valrossmustaschen George W skickade till FN, kommer och stryker just där jag står och skickar sms till Wåfflan Hansson om var vi ska äta lunch.

Det coola är att veta att det var just här Fredrik Modin från Njurunda hissade Stanley Cup-bucklan mot taket 2004  – och att det också är här, på isen under parketten,  Victor Hedman till vardags utför sina piruetter.

We’re not worthy, faktiskt.

För övrigt kan jag, som den New York-bloggare jag nu är, meddela att jag lokaliserat delegationen från The Empire State – eller åtminstone sektionen på golvet där den ska sitta.

Bättre läge än väntat, faktiskt. Jag trodde mina fellow new yorkers, som trots allt representerar en liberal bleeding heart-stat, skulle bli styvmoderlighet behandlade en sån här gång men de får vistas smack mitt i partyt..

Istället har delegationen från Nebraska knuffats ner i sämsta hörnet utan utsikt över nånting. Förbryllande, där borta i midwestern-spenaten har de ju solida konservativa credentials, ju.

* * *

Som någon påpekade under gårdagen heter Ry Cooder-låten jag tipsade om ”Mutt Romney Blues”, inte ”Mitt Romney Blues”.

Jag var tydligen helt blind för det u:et, men det gör ju bara ännu roligare eftersom mutt betyder, ungefär, byracka och det som sagt är hunden som utgör jaget i texten.

Man kan inte vara helt säker, men jag har en bestämd känsla av att vi aldrig kommer att få se en ledarsida i en svensk tidning propagera för mer drickande.

På lunchtid.

Men det här är New York och i New York kan vad som helst hända.

Så här sitter vi sedan några dagar och begrundar följande rubrik från härligt skrupellösa tabloiden New York Posts opinionssidor:

”Drinking at lunch makes you smarter, more fun – and a better New Yorker”.

I åtföljande text svingar Kyle Smith – till vardags filmskribent, men ansatt av så långt utvecklad oppositionsneuros att den inte helt gravallvarliga ledarredaktionen emellanåt bereder honom utrymme –  sin sabel för det kloka och nyttiga i en stänkare eller två till lunchlaxen.

Han menar alltså att man blir båda klyftigare och mer underhållande om man krökar under arbetstid och åberopar till och med vetenskap, ehuru dubiös, för att föra sin poäng i hamn. En studie i tidskriften ”Consciousness and Cognition” – den som prenumererar räcker upp en hand – ska ha visat att den som oljar upp sig till 0.08 promille eller mer blir lite djärvare, lite snabbare i tanken, lite mer kreativ när beslut ska fattas.

Smiths slutsats:

Det är bättre att göra business efter några glas – och Don Draper i tv-serien ”Mad Men” har alltid rätt….

Hela resonemanget är förstås dumt. Barnsligt. Oansvarigt. Vi känner alla till alkoholens skadeverkningar, vi vet alla att samhället, inte minst det amerikanska, skulle må bättre om det dracks mindre.

Men…det är lite skoj också. Dels för att det är så genuint new yorskt att klämma in en dylik kampanj mitt bland Mitt Romney- och- Obama-analyser på en ledarsida, dels för att myten om den ” three martini lunch” Smith ständigt återvänder till – och vill se återupprättad! –  känns så hisnande.

Det var ett begrepp i framförallt slutet av 70-talet när avdragsrätten vid representation i USA var lika generös som det grekiska pensionssystemet, och regelrätta spritluncher utgjorde regel snarare än undantag i praktiskt taget alla branscher – journalistiken inte precis undantagen.

Excesserna tog sig såna uttryck att president Carter till slut gick ut och fördömde tre-martini-luncherna (innan han, som Kyle Smith skriver, drog på sig en tröja och berättade för oss hur deprimerade vi var…).

Man har ju minst sagt svårt att föreställa sig den sortens dekadans idag. Den som beställer in en drajja, för att inte tala om tre, vid tolv på dagen skulle inte bara få sina affärspartners att rynka ihop sina pannor i onåd  – det är inte socialt accepterat i några sammanhang alls.

Jag följer själv de spelreglerna på striktaste vis och dricker inget starkare än apelsinjuice och kaffe – till på köpet blaskigt a m e r i k a n s k t kaffe – på min osiga lilla diner i Murray Hill. Jag är fostrad så, man är helt enkelt inte påstruken på kneget – och de fåtaliga gånger jag i ungdomligt oförstånd ändå varit har det snabbt visat sig att Kyle Smiths teorier inte alls stämmer på mig. Jag blir bara oskärpt.

Men samtidigt:

Jag håller inte för otroligt att de hade lite roligare förr…

* * *

Jaha, det här är alltså en ny blogg, orkestrerad av lilla mig – Aftonbladets utsände i New York sedan snart åtta år tillbaka.

Den ska, som ni kan se i beskrivningen här till höger,  i huvudsak fokusera på vardagen i världens bästa stad  och eftersom det är jag som skriver kommer den framförallt att handla om sånt som ligger mig varmt om hjärtat.

Få se vad står det där uppe…musik, bardiskar, film, onyttig mat, tv-serier, blaskigt kaffe, Lee Child-romaner, snygga skyskrapor, media, bowlingskjortor, amerikansk inrikespolitik och den speciella känslan när man promenerar tredje avenyn söderut i skymningen. Lägg till bilåkning och Zeb Macahan och vi är hemma.

Däremot blir det ingen hockey här. Det ämnet avhandlas även fortsättningsvis i NHL-bloggen. Den blir således kvar, om någon undrar.

* * *

Apropå  just film sörjer jag Tony Scott, som fasansfullt nog tog sitt liv för en vecka sedan.

Han gjorde med serietidningspastichen ”True Romance” en av mina favoritfilmer alla kategorier, fullspäckad av oförglömliga karaktärer och scener och detaljer.

Som inledningsscenen där Christian Slater-karaktären Clarence Worley förklarar för ett bedagat ragg varför han skulle kunna ligga med Elvis. Som Brad Pitt i sitt livs roll som försoffad stoner. Som den avslutande shootout-festen på Ambassador Hotel. Som Gary Oldmans ohyggligt sunkiga hallick, Pre-Sopranos-James Gandolfinis ”förhör” med Patricia Arquettes Alabama, Hollywood-mogulen Lee Donowitz och djupt saknade Chris Penn, Seans underskattade lillebror.

Allra, allra överjävligast bäst är dock scenen när psykopat-duon Dennis Hopper, som spelar Clarence Worleys ex-polis till pappa, och Christopher Walken, maffia-capo som Clarence råkat stjäla en resväska kokain av, går i clinch.

Spelet dem emellan, blicken hos Hopper när han inser att han kommer att dö oavsett vad som händer och måste försöka få det att hända innan han tvingas avslöja var sonen tagit vägen, historien han berättar för att förolämpa Walkens sicilianske gangster så grovt att han blir skjuten direkt och de vansinniga skrattsalvor Walken-karaktären fyrar av innan han slutligen går i Hoppers morbida fälla…det är helt förstummande.

Tack för den och so long, Tony Scott.

* * *

Bästa låten just nu, när all uppmärksamhet riktas mot det republikanska partikonventet i den täta augustifuktens Tampa, är Ry Cooders ”Mitt Romney Blues” – skriven ur hundens perspektiv, alltså hunden som kandidat Romney inför en bilsemester med familjen back in the day helt famöst band fast på biltaket.

Det är, oaktat var man står politiskt, väldigt skoj.