Det är möjligt att trafiken på Sunset Boulevard är lite glesare än vanligt – och precis som i New York har trottoarerna tömts på turister. Bara bofasta angelinos rör sig ute – och praktiskt taget alla är disciplinerade och bär ansiktsmask och håller avstånd där det behövs.
Annars märks det inte att Los Angeles åter blivit en hotspot med stegrande smittspridning och stressade lokalpolitiker som varnar för att sjukhusen snart inte har plats för fler patienter.
När vi i mars och april befann oss i samma situation på Manhattan – multiplicerat med rätt höga tal, det ska ju sägas – var mörkret kompakt, ångesten bedövande och gatorna helt tomma.
Här kan jag ändå äta brunch på Mel’s (varifrån någon kanske minns en viss Little Richard-story), butikerna på Rodeo Drive har öppet, drinkar väntar på älskade Dan Tana’s och det ÄR fortfarande en utmaning att göra en vänstersväng i korsningen Sunset och Fairfax.

Kanske går det att ha synpunkter på att hårdare restriktioner inte återinförts, men jag har ju åkt hit och kan inte säga så mycket. Jag är egentligen mest glad att hitta detta home-away-from Home – det är framförallt LA, Vegas, Palm Springs, Nashville, Tampa, DC och New Orleans som är ”mina” städer utanför New York – i så pass skapligt skick.
• • •
Vet inte om ni såg men under den korta vistelsen i Vegas hann jag intervjua en kasinoboss – från Katrineholm!
Det är, tycker jag, en rolig detalj att inga Vegas-kasinon nånsin haft en tanke på att stänga en endaste minut av dygnets 24 timmar – och att det därför inte fanns några nycklar eller ens lås på dörrarna när de tvingades bomma igen i mars.
För en gammal Vegas-romantiker som yours truly är det också enormt stort att få komma in kontoret som nämns i artikeln. Ojvoj, som det brukar heta i grannbloggen.
• • •
Okej, allt är inte som vanligt på Mel’s. De har på grund av pandemin fimpat ”valet”-servicen så jag får parkera själv och det låter kanske som den alldagligaste sak i världen på andra håll, men på Sunset Boulevard är det unheard of. Det visar sig också att varannat bord är avspärrat – och servitrisen har inte blott munskydd utan ett helt plexi-visir för ansiktet. Och plasthandskar. Men The Elvis Scramble smakar himmelskt ändå.
• • •
För första gången någonsin var det en lättnad snarare än deprimerande att lämna good times-Vegas och ratta ut på I-15 och störta söderut genom den sönderbrända Mojave-öknen.
Kasino-anläggningarna gör vad de kan för att minimera risker, men många gäster uppför sig som om den här krisen bara är ett påhitt – några vägrar konsekvent att ta på beordrad ansiktsmask och hamnar i ständiga dispyter med säkerhetsvakterna – så…thanks, men rouletteborden får nog vänta tills corona-viruset brunnit färdigt
• • •
Den folkliga resningen efter mordet på George Floyd för en dryg månad sedan har, tycker jag det känns som, gjort ett ännu tydligare avtryck i Los Angeles vardagsliv.
Plywood-skivorna som täcker butiksfönstren längs Melrose har vi och för sig i Soho och på femte avenyn också – USA:s brädgårdar måste senaste tiden gått nästan lika bra som företagen som producerar ansiktsmasker – men de jättelika muralerna är definitivt fler här, liksom människorna som står i vägrenar och på trottoarer med Black Lives Matter-skyltar och uppmanar trafikanterna att tuta.
Something is happening here, mister Jones – för att nu travestera Dylan.
• • •
Apropå muraler: Los Angeles har gått igenom mycket 2020.

• • •
På den skylt en sjavig karaktär håller upp vid trafikljuset utanför Stratosphere när jag kör en sista repa på Strippen är budskapet mindre politiskt.
Där står bara, helt oprovocerat – Go fuck yourself.

Tack och bock, liksom.
Det kallar jag attityd.
• • •
Några bilder till från La La Land – och vägen hit.

Las Vegas har öppnat igen.
Fast en ny, besynnerlig verklighet råder även i neonskenet längs The Strip.
Några exempel på färska inslag i vardagen i detta Disneyland för vuxna – otänkbara så sent som i vintras:
Man får temperaturen kontrollerad innan man tillåts komma in på kasinogolven, spelarna vid blackjackborden skiljs åt av plexiglas-skivor, all personal bär ansiktsmask och i barerna krävs att de törstiga håller två meters avstånd i alla riktningar.

Känns väl…sådär. Nödvändigt förstås, om dessa stationära kryssningsfartyg nu alls ska vara öppna, men med ansiktsmasksskyddad näsa tryckt mot en plexiglasskiva är det svårt att uppbåda upp den där extatiska, larger-than-life-artade det-här-kan-bli-roligaste-kvällen-någonsin-känslan som brukar forsa genom blodomloppet när man får tärningen vid craps-bordet på, exempelvis, Encore.
Det förbannade viruset har verkligen vänt upp och ner på allting och inget får vara så roligt som det ska vara.
Men roulettekulan landar i alla fall på 4 och 21 några gånger, så tja, gud ger och gud tar.
• • •
På en specifik plats visar sig dock allt vara precis som vanligt:
Ute på vägen.
Ensam bakom ratten, på väg från Salt Lake City till Vegas, med Little Feats ”Willin’” på stereon, går det faktiskt att glömma att pandemi över pågår.
Däcken sjunger sin eviga serenad i vägbanan, det utomjordiska landskapet i nordvästra Arizona förstummar och själen blir alldeles lugn.




Gick det skulle jag genomleva resten av den här krisen så – på en neverending roadtrip.
• • •
Medan New York fått ner smittspridningen till ett minimum blir situationen mer och mer prekär här ute i spenaten och därför införde guvernör Cuomo idag nya restriktioner för resenärer från vissa delstater med särskilt alarmerande statistik.
Ännu så länge återfinns varken Nevada eller Kalifornien på Svarta listan men det kan ändras snabbt så med lite otur väntar 14 dagars karantän när jag åker hem igen.
Jaja, två veckor känns ändå som en baggis efter denna vår.
• • •
Födelsedagsmiddagen på Sinatra – en enda stor kulinarisk hyllning till Ol’ Blue Eyes på Encore – överträffade alla förväntningar, trots att de var enorma.
Det visade sig att min kompis Ash hade kontaktat restaurangen och dessutom köpt en förträfflig flaska vin så, well, en kunglighet hade inte fått ett bättre mottagande.

Där och då kändes det också som att pandemin aldrig utbrutit – och det var för att få känna just så, om än bara för en kväll, jag tog mig hit.
• • •
Att Vegas öppnat igen är en sanning med så kallad modifikation. Flera megaresorts ligger fortfarande öde och mörka, bland dem The Mirage, Mandalay Bay och Tropicana. Den gamla klassikern – Tropicana – öppnade sina dörrar på södra Strippen 1957 och har sedan inte varit stängd en sekund. Förrän nu. Det säger en del om magnituden i den här världshändelsen – ifall nu någon behöver bli påmind.
• • •
Att få temperaturen rutinmässigt testad i hotell- och kasino-entréer känns lite obehagligt, men det är å andra sidan skönt att få bekräftat att man inte går omkring med oupptäckt feber.
• • •
Det var inte igår det byggdes nya resorts på Strippen, Vegas bygg-boom gjorde tvärnit efter den ekonomiska krisen 2008, men nu håller Resort World på att färdigställas på adressen där Stardust regerade förr i tiden.

Det känns lite hoppfullt mitt i all gloom.
• • •
Människor är människor överallt och tyvärr ser jag alldeles för många på Wynn och Encore som inte bär mask, inte håller avstånd och inte tar den högst konkreta faran med smittspridning på nödvändigt allvar.
Så för första gången någonsin känns det bra att ett besök här ute blir rätt kortvarigt.

I den gnistrande morgonsolen styr chaffisen från 777 – New Yorks bästa car service; Uber framstår som Postnord i jämförelse – ner i Midtown Tunnel och några minuter senare är jag utanför Manhattan för första gången sedan 1 mars.
Sedan dess har det ”bara” gått drygt tre och en halv månad men det känns oändligt mycket längre sedan och det har varit en av de mörkaste och tyngsta perioderna under mitt halvsekel på jorden, så när vi kommer ut i Queens och störtar iväg längs Long Island Expressway dunkar hjärtat exalterat i bröstkorgen. Jag kan inte riktigt tro att det är sant…
Det är dock bara början på en omvälvande dag som slutar i – the Utah Desert. Inte på en rattlesnake speedway, men ändå.
Ja, nej, jag vet. Man ska helst inte vara ute och flänga under pågående pandemi och mer eller mindre allvarliga förebråelser har duggat tätt från oroliga vänner ett par dygn, men jag kunde inte sitta kvar i den där lägenheten längre, jag var tvungen att komma bort och vindarna viskar alltid ”Go west” i mina öron så nu är jag på rätt sida Rocky Mountains, där jorden är rödbrun, klippformationerna utomjordiska och horisonterna oändliga, och i denna del av the promised land ska jag sladda runt ett tag, på highways som aldrig tar slut, och skriva om hur det är här ute i coronavirusets tidevarv.
Vi ses, då och då, i bloggen om ni vill.
• • •
Så sent som i förrgår stod en representant för den amerikanska flygindustrin i TV och sa att det ”håller på att bli som vanligt igen”.
Det är inte precis så det ser ut på JFK denna måndagmorgon. Jag checkar in och passerar säkerhetskontrollen snabbare än när jag tar bussen på 34:e gatan – och innanför avspärrningarna ligger monsterterminal 4 nästan helt öde. Praktiskt taget alla butiker och restauranger är stängda, högst beskedliga skaror av passagerare står och hukar vid enstaka gater och i Deltas vanligtvis bullriga, myllrande lounge är det så tyst och tomt att det nästan känns obehagligt att sitta där och smutta på en blaskig kaffe. Som att jag bara är där och stör den svårt reducerade personalstyrkan.




Själva flygresan är rätt besynnerlig den med.
Såväl passagerare som kabinpersonal måste ha ansiktsmask, alla mittensäten är blockerade och ingen servering förekommer. Man får en vattenflaska och ett litet paket med kex och ost och skittles och that’s it.
Inte high flying a la George Clooney i ”Up in the Air” precis.

För att får tiden att gå ser jag istället om ”Doctor Sleep”, fjolårets uppföljare till ”The Shining”, men den är så oerhört mycket sämre och tråkigare än jag minns från i höstas att jag somnar – och när jag nånstans i höjd med Denver vaknar kan jag av blicken från medpassageraren tvärs över gången utläsa att jag förmodligen snarkat alldeles för ljudligt genom det sladdriga munskyddet.
Sorry, medmänniska.
• • •
Det är visserligen en sketen Cheese Factory, för så många fler öppna etablissemang hittar jag inte i downtown Salt Lake City, men ändå – att åter sitta vid ett restaurangbord (på behörigt avstånd från alla andra gäster, jodå – social distansering är en grej även i Utah) med en meny, och beställa in mat och dryck är löjligt exalterande.
Igen, det känns som det var i ett annat liv, en annan tid, det hände senast.
• • •
Givetvis – när jag kommer hit håller de på och renoverar mormonernas heliga tempel och omsusade Temple Square är inte festligare att besöka än Slussen i Stockholm just nu.

In i själva templet hade jag i och för sig inte fått komma i vanliga fall heller, dit har bara troende mormoner tillträde.
Det skulle förmodligen inte hjälpa ens om jag berättade att jag en gång åkte hiss med Mitt Romney i Des Moines i Iowa – och att han luktade popcorn.
• • •
De tar som sagt pandemin på allvar här också, det märks på fler sätt än att de möblerat om på Cheese Factory, och bedrövligt vore det annars; Utah har haft en rätt betydande ”uptick” i konstaterade fall senaste veckan (om än på en oerhört mycket lägre nivå än vad vi upplevde i New York i mars april, man ska ju komma ihåg det också).
Men långtifrån alla ute på stan som bär ansiktsmask och inte vet jag vad sådana egentligen gör för skillnad, men efter tre månader på ett Manhattan där absolut ingen går ut utan någon form av skydd för mun och näsa är det lite chockerande att se.
• • •
Tror jag är enda gästen på hela stora Marriott-hotellet i City Creek och apropå filmen jag såg tidigare är Redrum-känslan i korridorerna påtaglig.

• • •
Varför är det ingen som berättat att de har spårvagn i Salt Lake City?

Det är ju nästan lika förträffligt som tunnelbana…
• • •
Solen går ner i Utah och det är sleepy time out west.

Imorrn kör jag till Vegas för att fira en liten högtid.

Publikfiasko i Tulsa.
Likafullt:
Om han till äventyrs känner till dem torde Donald Trump ha nynnat på sånger som John Morelands ”High on Tulsa Heat”, George Straits ”Tell Me Something Bad About Tulsa” och Bob Wills ”Take Me Back To Tulsa” på Air Force One tillbaka till Washington i natt.
Det var ju där, i den tryckande heartland-hettan i den dammiga och sällsynt omsjungna lilla staden bland sydöstra Oklahomas rullande kullar, han trots beskedliga publikskaror fick bekräftat att han definitivt kan bli omvald i november.
Efter den här omskakande våren, och särskilt de senaste veckornas sociala oroligheter, har man lätt kunna få rakt motsatt intryck. Att USA vänt sig mot sin president, att han är rökt och stekt och garanterat kommer förlora i samtliga 50 delstater om fem månader.
Och det är i och för sig sant att motståndet är oerhört massivt. De som opponerar sig mot Trump-administrationen gör det med en hetta som liknar ingenting. Ingen president i modern tid – inte Kennedy, inte Nixon, inte Reagan, inte ens Obama – har väckt lika starka aversioner hos meningsmotståndarna som Trump.
Men som framgick i BOK Center – till vardags hemmaplan för hockeylaget Tulsa Oilers, farmarlag till regerande Stanley Cup-mästarna St Louis Blues farmarlag! – betyder det inte att stödtruppernas entusiasm dämpats. Tvärtom. Människor som likt Justin Bieber-fans köar i dagar för att få en skymt av en politiker och mitt under en förödande pandemi tränger sig in i en ishall och står där och vrålar i flera timmar, är inte blott supportar. De ägnar sig åt ren dyrkan.

Och även om det i vanlig ordning till sist lär vara bara några tusen väljare i de vanliga swing-staterna – Ohio, Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, Nevada och Florida – som avgör alltihop saknar graden av entusiasm verkligen inte betydelse i amerikanska val. Det är, som exempelvis måttligt högerorienterade Michael Moore varnade för i en Facebook-post i förrgår, påfallande ofta de kandidater som försätter ena eller andra sidan i febrig hänförelse som lyckas locka ut flest väljare på valdagen – och det vore magstarkt att påstå att Joe Biden skapat mycket till ”mania” ännu.
Så vad man än tycker om presidentens oändliga haranger i Oklahoma-kvällen – och även den som vänder ut och in på sig själv för att för att förbli neutral tvingas ju erkänna att de rymde en och annan hårresande rad – är det värt att komma ihåg, och vara förberedd på, att han fortfarande har betydande stöd där ute och absolut kan vinna igen.
• • •
Även bloggen skulle varit i Tulsa, men nekades ackreditering – Trump-kampanjen är rätt besvärlig för ”foreign press” på den punkten – så jag stannade hemma och är med facit i hand inte så ledsen för det. Ytterligt få i den där ishallen bar vad jag kunde se munskydd – och mötet pågick i åtskilliga timmar. Tack, men nej tack – så säker är jag inte på att jag redan haft covid och blivit immun.
Ledan vid att bara sitta här och glo i det gravt deprimerande New York har dock vuxit sig så stor att det faktiskt får vara nog. Kommande vecka tar jag mig västerut och nästa inlägg här kommer publiceras från…någon annanstans.

Jaha, en ensam midsommar på Manhattan.
Lite…ja, melankoliskt är väl ordet.
Inte för att midsommar heller under normala år är mycket till happening här men kommer man från Dalarna, och dessutom råkar vara född denna tid på året, har man samma relation till denna högtid som skåningar med särskild fäbless för gås har till Mårtendagen.
Den ska helst firas ordentligt – med vänner och familj och helst en liten fiol-slinga nånstans i bakgrunden.
Ett stängt, skyggt New York i ansiktsmask svarar inte riktigt upp mot kravbilden.
Men man får göra som Kajsa Warg slog fast att man måste göra och det visar sig att Aquavit, Håkan Swahns skandinaviska stjärnkrog på 55:e gatan, börjat med delivery under pandemin. Så jag kan ändå ordna lite fest för mig själv.



Fem sorters sill, potatis, ost, hårt bröd, köttbullar, en Carlsberg och riktigt kall OP – från en flaska som någon svensk som varit här på besök måste haft med sig, men jag kan inte minnas vem? – i ett alldeles för sällan använt snapsglas från Hank Williams-museet i Montgomery, Alabama sitter mycket fint.
Det är nästan så jag glömmer hur mycket jag saknar vissa som samtidigt sitter och skrockar i syréndoften den ljusa sommarnatten i Dalarna, med blomsterkrans på sniskan och lagren fulla av anekdoter som aldrig för slitna.
• • •
Nu är det officiellt. På måndag går New York City in i fas 2 i öppningsprocessen. Det innebär framförallt att restauranger och barer får öppna sina uteserveringar.
Gott så.
Man kan i och för fråga sig varför de inte lika gärna kan ske redan i helgen – som enligt väderprognoserna ska bli en dröm – men guvernör Cuomo låter just nu som lägervakt och hotar såväl etablissemang som gäster med betydande repressalier om hans riktlinjer inte åtlyds.
Han har blivit svårare att tycka om på slutet, han också.
• • •
Fynd i postfacket idag.

Så ser kort ut som små masar ute i världen får av sina mammor. Och ja, jag har som utlovat visat för dörrmännen i lobbyn och förklarat vad det är för färgglad häst…
• • •
I normala fall hålls faktiskt en svensk midsommarfest i Battery Park längst ned på Manhattans sydspets. Den brukar vara lite väl familjär och klämmigt för min smak, men i år saknar jag till och med den.
Att nu, efter all doom och gloom, sitta mitt i uppspelta picknick-sörjan och se spelmän i daladräkt med Frihetsgudinnan som fond…det hade varit direkt exalterande.
• • •
Nu ska jag gå till Central Park och plocka sju sorters blommor och sedan lägga under kudden och drömma om det vaccin en sköterska någon gång pumpar in i blodomloppet.

New York har sänkt garden, skriver oroliga alarmister i New York Times med den händerna-i-sidan-indignation bara oroliga alarmister i New York Times kan frambringa.
Och jag ger syn för sägen när jag går ut idag – och för första gången sedan sådana blev obligatoriska glömmer att ta på mig ansiktsmask. Jag kommer på det först i hissen ner till lobbyn och just då stannar den förstås på våning 39, eller vad det är. Där kliver en liten väderbiten gubbe på och börjar omedelbart skälla.
– Ni har ju ingen mask! Är ni inte klok, människa?
– Sorry, jag glömde…jag ska åka tillbaka upp och sätta på mig en direkt, urskuldar jag mig.
– Man ska ha mask, vet ni väl? Alltid!
– Jo, men som jag sa…jag glömde just idag. Det ska inte hända ig…
– Ska det vara så svårt att komma ihåg? Skäms!
Så har det blivit i New York. Mask på. Annars bryter man inte bara mot lokala förordningar. Man är en social paria och blir grundligt utskälld av sina grannar.
Samtidigt råkar det ju nu vara så att New York, vad de ängsliga skönandarna på Times än förfasar sig över för dagen, som enda delstat och enda storstad i princip har besegrat corona-viruset. Till skillnad från i andra regioner som, i likhet med oss, börjat öppna sina ekonomier fortsätter våra siffror nedåt. Färre och färre som testas visar sig vara smittade, covid-sjuka som behöver vård på sjukhus är lika få som när krisen började och dödstalen börjar bli så låga att de knappt skulle omtalas om vi inte hade befunnit oss i den här krisen.
Så det är kanske inte så konstigt att vi slappnar av en smula – och dessutom visar lite otålighet i väntan på att restriktionerna lättas ännu mer. Vi har liksom fastnat i den beskedligaste av faser och frustrerande lite händer.
Snälla magister Cuomo, vi har ju varit så duktiga – ge oss uteserveringar och restauranger och barberare och gym och bibliotek och hotell och handymen som kan komma hit och laga min diskmaskin.
Jag lovar, jag ska aldrig mer glömma ansiktsmasken…
• • •
Saker och företeelser jag för alltid kommer förknippa med våren 2020: Den röda nödsignalen i toppen av Empire State Building. Anthony Fauci. Det eviga tjutet från ambulansernas sirener i den öde vargtimman. Bröderna Cuomo. Hydroxiklorokin. Real Visions Daily briefing från marknaderna. Sofia Talviks karantän-konserter. Zoom. Woodford Reserve. Talking Sopranos-podden. Delivery-vin. Bästa svenskarna i NHL-historien. Bob Dylan. No Justice No Peace. Konstiga drömmar. Handsprit. Tiger King. Ensamhet. Sam Cooke. 19.00-applåderna för the frontline workers. Utegångsförbud. Little Richard. New York New York nygamla status som lokal nationalhymn. Flockimmunitet. N.W.A. Plasthandskar. Självklippning.
• • •
Aprop ansiktsmask har jag äntligen kompletterat de sladdriga engångsvarianterna i tunn papp med mer fancy doingar.

Lite saltare, inte sant?
Well, denna accessoar kommer vara norm i New York för lååång tid framöver, så det är lika bra att börja uppgradera det privata sortimentet.
• • •
Det är inte bara längtan efter New Yorks bullriga, kaotiska vardag som börjar bli svår. I vanliga fall tillbringar jag hela vårarna på resande fot, för Stanley Cup-slutspelet, och därefter brukar en lång roadtrip följa – och alltihop där ute börjar verkligen dra.
Här är några platser jag skulle vara tillbaka på exakt i detta ögonblick.

Well, nu är är det ju midsommar och allt, så vi får se vad som händer framöver…

”Jag sitter i en bar, jag sitter i en bar…”.
Så stod det i sms jag skickade till nästa alla jag känner i fredags kväll, för nu går det undan i ambitionerna att återaktivera vardagen i New York.
Egentligen får man ju inte sitta inne i barer ännu och när jag gick ut i den kokheta eftermiddagssolen hade jag inga andra föresatser än att dricka ett par kalla på trottoaren utanför stambaren här i kvarteret. För det är tillåtet. Man köper en öl, ett glas vin eller en drink i dörren och står sedan utanför och dricker. Som vore man i New Orleans. Bara det visade sig vara en sensationell kick efter exakt tre månader av tristess och ångest och ensamt muttrande i soffan.
Men precis som jag skulle sänka sista klunken i plastmugg nummer två och gå hem kom bartendern Tommy ut och sa att ”hey, vi vill ändå att du ska ha de bekvämt, sätt dig i hörnet i baren, var diskret och ha ansiktsmasken på dig när du beställer och pratar med oss”.
Ett ögonblick senare hoppade jag för första gången sedan början av mars upp på en hög barstol och jag har inte känt liknande lycka sedan Brage gick upp i Allsvenskan 1979. Det finns mycket lite här i tillvaron jag tycker bättre om än att sitta i barer och bara vara, tänka, läsa, lyssna och möjligen prata. Det ÄR livet för mig – och inget har jag saknat mer denna vedervärdiga vår och sommar.

Ytterligare några stammisar ramlade in de följande timmarna och det blev påfallande trivsamt och jovialiskt runt kranarna men vi höll social distans – detta hemska begrepp – och hade maskerna på mellan klunkarna.
Fönstren ut mot andra avenyn stod på vid gavel för kvällen var varm och alla som gick förbi, inklusive polisen, såg vad som pågick men ingen orkade klaga på att vi bröt mot reglerna.
Det stärker känslan att vägen tillbaka till livet ligger öppen.
Å andra måste såväl min bar som alla andra i grannskapet stänga vid nio och den absurda anomalin – ett New York som likt ett annat Skövde har last call strax före 21.00! – indikerar att det fortfarande dröjer innan vi är framme.
• • •
Sviten höll i 93 dygn.
Så många kvällar i rad – från tolfte mars och framåt – har jag och min buddy Ash på Upper East Side hörts digitalt, antigen på Zoom och Facetime, för att hålla modet uppe hos varann.
Men på fredagkvällen bröts denna ”streak” och när vi nu inte längre befinner oss ens i semi-lockdown är väl den kontakten inte lika nödvändig, men det var verkligen bra jobbat av oss och lite vemod känner jag.
Får nog ta och ringa upp när jag satt punkt här…
• • •
Nere på St. Marks Place, i East Village, blev det tydligen lite väl mycket partaj under helgen och i natt fick polisen åka dit och säga åt folk att gå hm.
Det var inte populärt. Som New York Post skriver. ”They’ve gone from booze to boos in East Village”.
Fyndigt.
Men hur mycket barerna och folklivet lockar får vi ju försöka fatta att vi fortfarande har viruset hos oss och att ett avsevärt mått av försiktighet därför fortfarande är nödvändigt.
• • •
Det brann i USA i natt igen. I Atlanta. Wendy’s-serveringen där ännu en svart man, Rayshard Brooks, sköts ihjäl av polis natten mellan fredag och lördag har bränts ner och vreden är, återigen, stor i den väldiga sydstatsmetropolen.
Det här landet mår verkligen inte bra.

Under onsdagen hände något otroligt.
Jag träffade en kompis…

Det låter kanske inte så sensationellt – snarare som den mest alldagliga sak i världen – men faktum är att jag inte haft fysisk kontakt med en enda människa jag känner den här fördömda corona-våren. Sista gången det hände var lördag sjunde mars, under och efter en hockeymatch på Madison Square Garden. Sedan har jag varit ensam – i 95 dygn.
Så när Thomas – femstjärnig fotograf från Hässelby som bott här i snart 25 år och de senaste femton huvudsakligen jobbat åt norska VG – idag erbjöd sig att svänga förbi och hämta upp mig för en liten biltur och sedan också dök upp var det bara konvenansen som hindrade mig från att falla gråtande i hans famn.
Det må vara hänt att jag har mer gemensamt med inpiskade enstöringar än med klämmiga sällskapsmänniskor och ofta talar om hur mycket jag tycker om att vara själv, men det har visat sig att det finns gränser. Thomas blotta uppsyn kvalade lätt in som the höjdpunkt of 2020.
Thank you, buddy!
• • •
Det var för att bevaka en av de otaliga Black Lives Matter-demonstrationerna Thomas hade tagit sig till stan – han bor i förortsvilla norr om Manhattan numer, den gamle punkaren… – och jag hakade på för att, tja, få se what’s going on.
Tåget började i majaröken nere i Washington Square Park och följde sedan hela femte avenyn norrut, förbi Herald Square, upp till New York Public Library och ”min” Brytan Park och let me tell you – det fanns verkligen inget att vara rädd för. Stämningen var fredlig, polisen syntes knappt till förrän i några småsömniga konstellationer runt Bryant Park och de bilister som fick sin rush hour, sådan den nu är, förstörd visade bara sympati och förståelse. Det enda jobbiga var fukten. Den gav den där känslan, så klassisk i New York, att hela ens lekamen blivit insvept i en het våtservett. Men lite får man väl stå ut med när yttrandefriheten ska utövas.
Här är ett gäng bilder (och en video) från eftermiddagen – den bästa sedan början av mars.

Vi har öppet – men please hold.
Ett bra tag till.
Om New York City var en konsert – och så kan man definitivt karaktärisera detta sällsamma, kaotiska arrangemang till stad – har vi med måndagens ”re-opening” möjligen låst upp dörrarna till hörsalen.
Men ännu ska scenen riggas, soundcheck genomföras och läktarna fyllas.
Själva föreställningen dröjer – länge, länge.
Jo, det är lite mer liv där ute. Trafiken på andra avenyn har tätnat. Fler rör sig på trottoarerna om dagarna. Butiker som varit stängda sedan mars fyller på lagren igen. Och under en lång eftermiddag i ljuvligt solstekta Bryant Park går det nästan att ana konturerna av vanligt myller och trängsel och puls. Hey de spelar till och med pingis i det lummiga, nordvästra hörnet.



Det är en lisa att se och höra och vara med om. Det har ändå gått 95 dygn sedan det var sjunde mars och vi senast upplevde en normal dag på Manhattan.
Men sedan går jag hemåt i skymningen, österut längs 42nd Street, och får en svidande påminnelse om att orkestern så att säga inte ens stämt upp ännu.
Det är som att promenera på Hagavägen i Borlänge, från Centrum till Bullermyren, vid halv nio en onsdagkväll i september.
Allt är stängt. Trottoarerna ligger helt öde. Någon enstaka bil susar förbi varannan minut.
På 42nd Street. I New York. Mitt på Manhattan. Det ska omöjligen kunna vara så – särskilt inte när upprymda myndigheter just hängt öppet-skyltar i toppen av skyskraporna. Och snart måste det här tillståndet på något sätt verkligen upphöra och kulisserna aktiveras med människor och energi och stress och jäkt och larm och sorl och action. Tålamodet börjar ta slut. Vi vill höra musiken igen.
• • •
Det har gått en vecka sedan de regelrätta kravallerna rasade – och de alltjämt talrika demonstrationerna genomförs utan skärmytslingar när polisen inte längre behöver se till att ett poänglöst utegångsförbud åtlyds.
Men det är spänt. Den relativa freden på gatorna känns skör. Demonstrationer slingrar sig fortfarande genom alla stadsdelar varje dag och ordningsmakten följer varje steg. Minsta gnista kan, anar man, få den vredgade branden att flamma upp igen.

För att nu inte tala om de längre perspektiven. Vad som skulle hända om poliserna i Minneapolis frikänns vid den framtida rättegången törs jag inte tänka på. ”Kan omöjligen bli så”, invänder du?. Det sa de efter den chockerande misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 också. Netflix och Amazon rymmer åtskilliga dokumentärer om vad som hände sedan.
Dagen när domen mot Derek Chauvin faller – någon gång i vinter, gissningsvis – bör nog den nervöse befinna sig någon annanstans i världen.
• • •
Vad gäller pandemin skulle New York kunna beskrivas som USA:s svar på Sverige.
Resten av landet ser fortfarande på oss här uppe i nordöst som resten av Europa ser på er. Misstänksamheten är djup. Alla från New York, New Jersey och Connecticut som reser till Florida måste exempelvis fortfarande underkasta sig två veckor i sträng karantän och tomten de har till guvernör där nere, Ron DeSantis, vägrar mildra det tre månader gamla dekretet.
Det känns helt nipprigt. New York VAR ground zero i mars och april, sure, men nu är det säkraste platsen på kontinenten eftersom stormen mojnat här men håller på att blåsa upp på allvar överallt annanstans.
Någon får upplysa DeSantis så jag kan köra ner och hälsa på familjen Sibner i Lakewood Ranch.
• • •
Den oväntade WHO-rapporten om att asymtomatisk covid-smitta är ”very rare” vill amerikanska myndigheter inte tro på, verkar det som.
Och undra på det. Om den stämmer har vi nämligen gjort väldigt mycket helt i onödan i det här landet…
• • •
Den klassiskt ångande New York-sommaren har slagit till med full kraft och a/c-aggregaten brummar på full spätta i alla rum.
Lite oroande. När för många hushåll brakar på med luftkonditionering samtidigt överbelastas det antika elnätet i denna landsända lätt, varmed omfattande strömavbrott hotar hela New York – och just nu är ju alla hemma.
Oh boy, en blackout a la sommaren 1977…det är verkligen det sista den här staden behöver nu.

Ja, vid min gud – vi är framme vid början på slutet av covid-krisen i New York.
Efter 88 dygn på rygg vaknar staden som aldrig sover äntligen ur sin koma.
Redan under söndagen hävdes det utegångsförbud vi levt med om kvällarna sedan oroligheterna eskalerade förra måndagen – och idag inleds fas 1 av ”re-opening of New York City”.
Det innebär verkligen inte att allt blir som vanligt i ett slag. Vi kommer inte storma ut och bilda kittlande myller i korsningarna, fylla barerna eller sitta hopträngda på Yankee Stadium för att se Aaron Judge damma ut home runs i South Bronx. Så roligt blir det först efter ytterligare några faser. Men alla butiker får, förutsatt att de följer vissa säkerhetsprotokoll, öppna, tillverkningsindustrin börjar snurra och arbetslagen återvänder till alla byggen – och bara det innebär att det blir mer liv och rörelse där ute.
Känslostormen över att vi äntligen nått denna vändpunkt är inte riktigt lika stark som vi hoppades när vi drömde om den under de mörkaste nätterna i mars och april; den sprittande euforin dämpas av det spända stämningsläge stan fortfarande har att deala med efter senaste veckornas sociala konvulsioner.
Men ändå.
Lite kommer jag vissla när jag trampar ut i denna nya morgon.
• • •
Egentligen skulle det omdebatterade utegångsförbudet löpt fram till måndagsmorgonen men de Blasio – vår hårt ansatte borgmästare – meddelade alltså redan under söndagsförmiddagen att syftet med den extraordinära åtgärden hade uppnåtts och att vi därmed skulle slippa fler emergency-larm i mobilerna.
Tro för den sakens skull inte att allt är frid och fröjd i Metropolis igen. Nej, vi har inga gatustrider längre, inga kravaller rasar i Brooklyn och inga plundringståg sveper rent i upscale-butikerna i Soho och Meat Packing District. Men vreden och kampandan består och otaliga demonstrationståg ringlar sig dagligen upp och ner längs gator och avenyer.

Så kommer det, gissar jag, fortsätta sommaren lång.
• • •
Just som klockan hade passerat midnatt, för bara några timmar sedan, började det plötsligt dåna i hela östra Midtown…

Det är uppenbarligen inte bara jag som längtat efter just denna dag, för att citera en annan sångare.
• • •
Munskydden slipper vi inte bara för att stan, så sakteliga, börjar öppna. De ska även fortsättningsvis vara på när vi vistas utomhus – och om någon glömmer ser dalmatinern som bollar med en yellowcab utanför NYU-sjukhuset vid 34:e gatan och första avenyn till att påminna.

Tänk att någon gjort sig det besväret.
• • •
Ha en happy monday. Det ska vi, verkligen, ha här. Det kan nog vara dags att förenas med de andra och dricka några kalla på trottoaren utanför kvartersbaren Bravest framåt eftermiddagen…