The Boys dök upp redan idag.
Sex Thunderbirds från flygvapnet och lika många Bluebirds från flottan flög i formation på den för en gångs skull klarblå himlen över norra New Jersey, Long Island, Brooklyn, Queens och Manhattan för att hylla sjukvårdspersonalens oerhörda uppoffringar i kampen mot viruset som träffat den här landsändan som en kategori 10-orkan.

De kom, som väl framgår av den taffliga bilden, aldrig särskilt nära min utkiksplats och jag skulle ljuga om jag påstod att upplevelsen var överväldigande på det avståndet – därtill krävs att den dånande kraften från motorerna i den sortens plan vibrerar i bröstkorgen.
Men så var det inte heller för mig de utförde sin uppvisning, det var som sagt för de som dag ut och dag in riskerar sina liv för att hjälpa svårt sjuka och smittsamma främlingar på sjukhusens alltjämt hårt pressade avdelningar och rapporterna under dagen säger att de – exempelvis sjuksköterskorna på brutalt drabbade Elmhurst-sjukhuset i Queens, beviljade en paus för att ta del av hyllningen i skyn – fick den emotionella kick det var meningen att de skulle få.
De kände sig – meddelade de i nyhetssändningarna – uppskattade. De kände att resten av landet ser och bryr sig. De kände att det finns hopp.
Så tack for showen, boys.
• • •
Skildringarna av vad den här krisen gör med just sjukvårdspersonalen i New York, vad de ofta unga kvinnorna och männen som strider allra längst fram i frontlinjen är med om och hur det påverkar dem, är för övrigt fortsatt skakande.
Den här veckan har vi ha alla upprörts svårt av vad som hände Lorna Breen, 49-årig akutläkare som alternerade på Columbia University-sjukhuset på nordvästra Manhattan och Presbyterian på östsidan och till slut inte orkade längre.
Hon hade efter ett par veckors ohygglig kamp på överfulla avdelningar själv blivit smittad och gick i karantän, men kom efter någon vecka tillbaka till jobbet. Hon var dock för medtagen för att fortsätta särskilt länge och till slut tog familjemedlemmarna med henne till föräldrarnas hem i Charlottesville, Virginia.
Där valde Lorna Breen, förfärande nog, att avsluta sitt eget liv.
Under tisdagskvällen framträdde dock hennes far, själv läkare, i Chris Cuomos CNN-show och han sa sig vara övertygad om att det var viruset i sig, snarare än den emotionella stressen, som hade orsakat skador i hjärnan som ledde till det fasansfulla beslutet – i så fall ännu en av många skrämmande indikationer om att det inte bara är lungorna den förödande mikroorganismen angriper,
En far förstår rimligen sådant bäst och alldeles oavsett: Fan ta detta virus.
• • •
En olycklig bieffekt av dagens flyguppvisning var att lite för många, enligt myndigheterna, gick ut för att titta och inte ägnade sig särskilt mycket åt social distansering.
Inte bra, det vi vunnit under de här två vidriga månaderna lär lätt kunna gå förlorat om det åter börjar myllras på de mest tätbefolkade kvadratkilometrarna på kontinenten.
Men jag ska inte säga något för under sena eftermiddagen stod inte jag heller ut med att vara kvar i lägenheten utan satte på mig munskydd och plasthandskar och gick ner till East River och satt en stund vid promenadstråket och tittade på människor, fåglar och de få pråmar som fortfarande stävar söderut i den ärstoppsgröna bifloden.
Man bara måste ibland, annars går det inte.
Här är några bilder från det lilla äventyret.

Redan för två veckor sedan var det en lokal radiostation som försökte förena hela stan i allsång till Frank Sinatras version av ”New York, New York”.
Exakt tre minuter efter den dagliga jubel-ritualen – när vi tittar ut på balkonger och i fönster och visslar och applåderar och slår i kastruller för sjukvårdspersonal, poliser, matbutiksbiträden, busschaufförer, delivery-bud och alla andra ”essentiella” som krigar längst fram vid fronten och håller åtminstone de mest elementära funktionerna i samhället vid liv – skulle de första, käcka takterna i den höga bensparkarnas serenad som i över ett halvt sekel utgjort Manhattans inofficiella nationalsång börja dåna över takåsarna.
Det hördes ingenting.
Nada.
Jag stod i kylan på balkongen och spetsade öronen som en antilop på savannen med förskräckt vittring på lejon, men förgäves.
”De får ta till sig första meningen i den gamla klassikern och start spreading the news”, skrev jag i ett snopet sms till en vän.
Nu verkar de ha gjort just det, för se och lyssna här på dagens tagning från samma balkong.

I’ll make a brand new start of it
In old New York
If I can make it there, I’ll make it anywhere
It’s up to you, New York, New York

Svårt att förstå på avstånd kanske, svårt att uppfatta som annat än fånigt rentav, men efter sju veckor i det förtvivlade tillstånd som råder här är den sortens små manifestationer av enighet och hopp otroligt rörande.
Ännu starkare lär det blir senare i veckan, eller om det nu sker veckan därpå, när de lovat att stridsflyg ska flyga i formation över stan.
Jag är sannerligen inte särskilt militärisk av mig, men det kan jag inte vänta på.
Bring it, boys.
Visa att vi inte är övergivna, skänk oss känslan att hjälp är på väg…
• • •
Över 56 000 amerikaner har nu, meddelades det under måndagskvällen, dött i covid-19.
Det betyder att siffran för antalet döda under Vietnamkriget – sammanlagt strax under 59 000 – snart passerats.
På en dryg månad.
Det verkar inte ha sjunkit in överallt, allra minst i Vita huset, men den här fasansfulla pandemin kommer gå till historien som ett av USA:s mest uppslitande trauman.
Någonsin.
• • •
Beklagar att kommentatorsfunktionen har upphört att fungera i den här bloggen, ska kolla med den eminenta teknikavdelningen om det går att lösa på något vis.

Hm, här – i denna lilla New York-blogg – har det varit tyst ett tag.

Sedan drygt två och ett halvt år tillbaka, rentav.
Sorry, jag kom av mig. Det fanns, kändes det som, aldrig riktigt så mycket tid som behövdes för att inläggen om hemstaden – och andra platser jag med jämna mellanrum besökte i den värld som fanns tills för två månader sedan – skulle bli tillräckligt bra.
Tid finns det däremot gott om nu, när New York stannat i vad som känns som nukleär vinter och jag bara sitter här i karantän i min lilla Manhattan-lägenhet och försöker parera oro, ensamhet, rädsla, tristess, sorg och saknad.
Så det är kanske läge att skaka liv i den insomnade dagboken från The Big Apple och just denna regniga måndag passar bra för en nystart, för i helgen passerade vi ett dystert jubileum.
Det var igår söndag på dagen 50 dygn sedan sjunde mars och sjunde mars tog tiden slut i New York.
Vi hade varit nervösa redan innan dess, de första officiella fallen i stan hade rapporterats, något olycksbådande hängde i livsluften där ute – men det var den lördagen, sjunde mars, det smällde på riktigt.
Själv var jag på en hockeymatch på Madison Square Garden den kvällen och i den fullsmockade backstage-hissen upp till pressläktaren under sena eftermiddagen plingade det plötsligt till i allas telefoner. Guvernör Cuomo hade, visade det sig, precis utlyst ”State of emergency” för hela delstaten. ”My God, jag vill inte vara här, jag vill hem”, sa en kvinna på väg till sitt pass som värd i logerna högst upp. Oron, för att inte säga skräcken, lyste i hennes ögon.
Men matchen spelades, utan att någon riktigt kunde fokusera på det som försiggick på isen, och när jag efter slutsignalen lämnade min vanliga gamla plats på den vidsträckta balkong där media huserar minns jag att jag undrade hur länge det det kunde tänkas dröja innan jag skulle få se den ärevördiga gamla hallen igen.
Så här i efterhand känns den frågeställningen tämligen…banal. Ja, löjeväckande.
Det som hänt sedan den lördagkvällen, vad vi gick gått igenom och hur New York blivit, är ingenting annat än ofattbart – och huruvida vi nånsin kan avnjuta hockey inför publik igen är i sammanhanget ovidkommande.
Viruset har svept in i världsmetropolen som en biblisk förbannelse och lämnat efter sig tiotusentals döda, bedövande sorg och spöklik tomhet och tystnad på gator som i vanliga fall vibrerar av elektrisk action – dygnet runt.
Det har jag skrivit om i krönikor som den här, den här och den här.
Nu påstås vi ha det allra värsta bakom oss. De ständigt omtalade kurvorna pekar åt rätt håll, för första gången sedan första april avled färre än 400 under ett dygn i helgen, tsunamin av patienter som ett tag dök upp på sjukhusen varje dag har blivit en mer hanterbar flod.
Men vi befinner oss fortfarande i en allvarlig krissituation och Manhattan ligger verkligen i träda.
Det framgick om inte annat väldigt tydligt när jag i lördags tog mig ut på en liten promenad för första gången på en vecka. Å ena sidan var det enormt skönt bara att få komma ut, lappsjukan börjar verkligen bli ett problem – och å andra sidan bara obehagligt. Det är så öde där ute, så kusligt, så snarlikt det vi tidigare bara sett i overkliga katastroffilmer.
Bland annat gick jag längs 42:a gatan, i västlig riktning från andra avenyn, mot Grand Central Station. Där hade det en normal lördageftermiddag varit magnifik röra. Bumper-to-bumper-trafik och så mycket folk, på väg i alla riktningar, på trottoarerna att man fått veva sig fram.
Nu såg det ut så här

Fullständigt förstummande.
Här är ytterligare några små snapshots från östra Midtown coronans grepp





Vad är det Mick Jagger sjunger i den alldeles färska Rolling Stones-dängan?
I’m living in a ghost town.
Sannerligen.
• • •
Vi får väl se hur det blir men ambitionen är i alla fall att hålla liv i den här bloggen nu – och då och då berätta om sådant som det kanske inte går att göra hela krönikor eller artiklar om.
Hoppas det kan ge något.

Den här tiden på året, från slutet av augusti till mitten av september, är alltid intressant i New York.
En bunt återkommande evenemang – framförallt US Open, Fashion Week och Generalförsamlingens öppnande borta i FN-skrapan – krockar eller hakar i varann och skänker alla sin egen speciella ”buzz” åt den lokala stämningen, manifesterad både i den allmänna gatubilden, i media och inte minst i nattlivet.
På ställen som Balthazar i Soho, heta stekhuset The Breslin på 29:e mellan femte och sjätte och Dock’s – eminent hangar till fisk- och skaldjurskrog i mina hemkvarter – är det inte helt ovanligt att en klick fancy IMG-modeller, bulgariska diplomater och John McEnroe har borden till varandra.
Såna scener ser man inte på så många andra ställen i världen….

Från US Open-starten till FN-spektaklet – världsdiplomatins egen julhelg – har Page Six en field day också..
Page Six är New York Posts anrika skvallersida – sällsamt nog aldrig publicerad på sidan 6, men ändå – och på många sätt den verkliga termometern under stans tunga och just nu hålls vi via dess vassa små notiser ajour om vilka tennisstjärnor som dinerar var, vad för högdjur som sitter front row under modeveckans mest fashionabla visningar och hur statschefer av varierande vikt för sig på de exklusiva mottagningarna i våningarna på Upper East Side.

Jag gillar överhuvudtaget det där med att man alltid har basal koll på alla sådana happenings – utan att man nödvändigtvis är så överdrivet intresserad. Fashion Week betyder exempelvis ingenting för mig, den världen känns rent främmande, men det är en sann New York-institution så den gör ändå avtryck hos alla någorlunda receptiva och jag gillar det.
Särkilt när den, som sagt, genererar så kittlande kollisioner i natten.
 Där gnuggar Vogue-redaktören Anna Wintour armbåge med Roger Federer, där träffas Miranda Kerr och Jimmy Connors – och så smyger Leonardo DiCaprio, ständigt i solbrillor, förbi eftersom han är i stan för att se tennisfinalen…
• • •
Det är även en del annat som alltid händer just de här veckorna – och tränger sig in i diskussionerna om Rafael Nadals forehand, Vera Wangs vårkollektion och Nordkoreas kärnvapenprogram.
Fotbollssäsongen börjar, minnet av offren för 9/11-attackerna hedras vid gripande ceremonier – och våldsamma stormar kommer stävande mot värnlösa städer i södern.
Just nu dundrar Irma, som bekant, in över södra Florida.
Länge fanns det förhoppningar om att hon, så tätt inpå sydöstra Texas bödel Harvey, skulle bli en så kallad ”fish storm˝; alltså vika av i nordostlig riktning och bara bli ett besvär för, ni vet, delfinerna.
Men tyvärr.
I skrivande stund, natten mot söndag, gör denna monster-orkan flisor av älskade gamla Key West, The Last Resort, och sedan verkar det som att den kommer tugga sig upp längs Floridas västkust och, i värsta fall, orsaka översvämningskatastrof i det helt utlämnade Tampa,.
Jag hatar orkaner.
Det har jag gjort ända sedan jag som mer utpräglad, tyvärr något harig nyhetskorre sommaren 2005 fick tre kategori 5-bestar på halsen.
Den sista, Wilma, satt jag igenom i Naples på Floridas västkust – högst tänkbar destination även för Irma inom några timmar.
– Är du på en tågstation, frågade mamma när jag ringde hem och försökte upplysa om att allt var lugnt.
Nej, jag satt i ett rum på Ritz-Carlton Golf Resort, en av de mest robusta byggnaderna i trakten, på behörigt avstånd från Mexikanska Golfen, men det lät verkligen som ett X 2000-lok dundrade förbi på en meters avstånd.
Fönstren skakade, väggarna knakade – och de få gånger jag vågade mig fram för att titta låg palmerna vågrätt i ständigt blixtrande i trägården utanför.
Den natten gjorde sådant intryck att jag i några år blev besatt av orkaner och – för att jag var så rädd – lärde mig allt om dem.
Hur de nu, under orkansäsongens peak, alltid börjar som tropiska vågor och ”disturbances” som driver ut i Atlanten från Sahara på afrikanska kontinenten, formas till ”tropical depressions” nånstans i höjd med Cap Verde, fortsätter österut och under rätt förhållanden utvecklar sin fruktade rotation innan de når Leeward-öarna i östra Karibien – och att oktoberstormar, som den förbannade Sandy vi fick smaka på ända här uppe i New York för fem år sedan, oftare bildas längst söderut i Karibiska sjön, utanför Belize och Honduras, och sedan stävar norrut.
Jag fick samtidigt ett rätt bra hum om hur hög- och lågtryck, jetströmmar, ”wind shear”, vattentemperaturer och hydrologiska fenomen som El Nino påverkar styrka och riktning.
Just därför känns det så olustigt att sitta här i natten och på CNN och Weather Channel se stormens öga, med sina bestialiska ”eyewalls”, närma sig Key West.

Jo, Irma har tack och lov nedgraderats till en trea efter ha passerat Kuba, men för de pyttesmå öarna där nere i the keys är även en sån potentiell tragedi.
Jag säger som gubben som för några timmar sedan intervjuades utanför igenbommade Sloppy Joe’s på Duval Street:
May God be with the Conch Republic.

Labor Day Weekend pågår i USA.
Den markerar det inofficiella slutet på den amerikanska sommaren – och att sommaren verkligen rör sig mot sin dystra epilog känns tydligt i New York.
Det är grått och svalt och till och med fritt från fukt – vanligen den tunga plågan i månadsskiftet augusti-september.
Märkligt, jag tycker det känns som det bara var någon vecka sedan vi hängde in vinterrocken och ystra som kalvar hälsade våren välkommen.
Personligen har jag dock trevligt ändå.
Först åker jag ut till Queens och kollar US Open-tennis på jätteanläggningen Billie Jean King National Center och jag vet att somliga tycker det låter konstigt men tro mig – det är en essentiell New York-upplevelse.
Tennisturneringar på andra platser – till exempel Wimbledon – må vara stela och uppstyltade soaréer för de burgna klasserna, men inte US Open. Det är en stökig, högljudd folkfest som liksom rör sig till takterna av Ramones, lokala stoltheter uppväxta några hårda backhand-slag från tennisstadion.
Bara en viss sorts spelare klarar av att prestera i den miljön. Jimmy Connors var en sån, liksom Mats Wilander – och av dagens superstars är det framförallt Roger Federer som verkar bli inspirerad och höjer sig ytterligare ett par snäpp när han kommer till New York
Den omåttligt populärare schweizaren jagar, 36 år gammal, jagar just nu sin tredje Grand Slam-titel för året där ute och draget under matcherna han spelar påminner om det på Yankee Stadium när Bronx Bombers går i clinch med Boston Red Sox.
I sanning häftigt.




En annan kväll är det konsert med nye favoriten Zephaniah OHora på Union Pool i Williamsburg i Brooklyn.
Om honom och hans sensationella debutalbum skrev jag i lördagskrönika på nöjet i helgen (och kör i repris i slutet av det här inlägget, för den finns inte ute på nätet ännu) och meddelas kan att det inte alls fanns fog för farhågorna om att den osannolike honky tonk-virtuosen inte skulle vara lika bra på scen.
Vi är visserligen bara 40-50 stycken som står i den vackra konsertlokalen och lyssnar – vilket väcker en del frågor om den påstådda country-boomen i Brooklyn… – men vi har det desto trevligare och något säger mig att var och en av oss i framtiden kommer att kunna skryta med att , ”jo, jag var faktiskt på OHoran-konserten på Union Pool i september 2017”.

Innan konsert äts det middag i Brooklyn också.
Tanken är först att vi ska få sätta gafflarna i biffar på klassiska Peter Luger, men där är det Labor Day-helgen till ära sold out, så jag och min kompis – vi kan kalla honom Olsson – får istället tränga oss in i baren på St. Anselm på Metropolitan Avenue, några kvarter från Union Pool.

Utmärkt ställe, visar det sig.
De grillade sardinerna som får tjänstgöra som förrätt är visserligen lite pillriga att hålla på med, men smakar ljuvligt, och den skivade sirloin-steken grillas till perfektion av de kvinnliga kockarna i det öppna köket. Och i sejdlarna serveras skummande Brooklyn Pilsner.
Överhuvudtaget är det, som vanligt, väldigt mycket liv och rörelse och elektricitet i luften längs de bar- och krogtäta gatorna i centrala Williamsburg.
Note to self, som det heter:
Häng där oftare
Då slutar ju också fler kvällar med suggestiva bilresor tillbaka till Manhattan, genom de mest fantasieggande industrikvarter och över den 59th Street Bridge som fick Paul Simon att känna sig så groovy – och varifrån nattvyn över ön är helt förstummande.
Det är nästan så jag börjar sjunga för min Uber-chafufför

Slow down, you move too fast
You got to make the morning last
—–

Krönika från Aftonbladet 1/9

NEW YORK. Rustik country ska inte vara gjord i Brooklyn – allra minst av artister med så fantastiska namn.
Men faktiskt.
Zephaniah OHora från hipster-paradiset på andra sidan East River har med ”This Highway” gjort ett av de bästa country-album jag hört på flera år.

Den här krönikan kanske jag får ångra för om allt gick som det skulle såg jag Zephaniah OHora och hans The 18 Wheelers på klubben Union Pool i just Brooklyn i natt och tänk om det var en monumental flopp till konsert?
Det skulle dock förvåna, för ”This Highway”, som jag helt random upptäcker för att Café-redaktören Markus Kyléns febrar på Twitter, är inget annat än en sensation.
På fler sätt än ett, dessutom.
Bara det faktum att en karaktär som bor i Brooklyn och heter Zephaniah OHora ger ut ett country-album räcker egentligen för att jag ska sätta mig upp i soffan med ett förbryllat ”what?”.
I Brooklyn spelar man in hip hop eller ingår i LCD Soundsystem – och Zephaniah Ohora… det låter snarast som namnet på en bad guy i ”Fantomen”.
Men inte nog med att den stilige mannen från andra sidan floden – inte helt olik Willy DeVille i framtoningen – är inne på country i största allmänhet. Det handlar om rustik, gisten, country a la Bakersfield-skolan med riktig jävla twang, buckligt honky tonk-sväng, och vinande, klagande fioler – när det inte är mer smäktande, romantisk ”countrypolitan”.
Om Kylén bara spelat upp skivan för mig hade jag förmodligen trott att det var något outgivet med Buck Owens, Merle Haggard, Bobby Bare, Johnny Paycheck eller rentav Ray Price, som Herr OHoran i färska intervjuer beskriver som sin allra störste idol.
Så låter ju ingen nuförtiden, allra minst i Nashville – och det är ingen släng mot det samtida Music City för där görs fortfarande mer förstklassig musik än stan får cred för, men det är verkligen en upplevelse att höra något som inte finns längre men plötsligt gör det i alla fall.
Särskilt som det är utfört med så glödande kärlek, med så mycket själ och med sådan melodisk stringens.
För det är det också.
OHoran är en jävel på att skriva låtar.
”Way Down In My Soul”, ”High Class City Girl From The Country”, ”I Do Believe I’ve Had Enough” och särskilda favoriten ”Take Your Love Out Of Town” – det bästa stycket heartbreak på den här sidan Hank Williams, höll jag nästan på att skriva – är femstjärniga kompositioner.
Så mot Brooklyn – inte för pumpa-latte med indie-skäggen, utan för honky tonk!

Under utflykterna i det förlovade landet händer det att jag kommer till platser där jag får för mig att jag skulle vilja stanna.
”Fan, en lägenhet eller ett hus här…det kunde kanske vara nåt istället för New York ett tag”, har jag vid talrika tillfällen tänkt i både Nashville, Vegas, Austin, Palm Springs, LA, Tampa, Chicago, Memphis och New Orleans.
Men så kommer jag tillbaka till The Greatest City In The World och bara…no way!
Som nu.
Jag landar kraftigt försenad på JFK vid halv ett på natten. Regnet öser ner och när det upphör hänger den klibbiga fukten kvar som varmt klister i luften och jag blir sjöblöt i den frustrerande långa taxikön utanför terminal 4 och sen kör den grinige chaffisen alldeles fort längs Van Wyck Expressway och i Midtown Tunnel, som dom aldrig slutar renovera, är bara en fil öppen så genom den går det förfärande långsamt istället.
En kvart senare står jag dock i vardagsrumsfönstret på 48:e våningen och tar in den overkliga vyn av Manhattan i nattskrud och det känns som första gången och euforin formligen brusar i bröstkorgen.
Fuck Nashville och Austin, säger jag tyst för mig själv.

Det är bara här jag kan kliva ut genom dörren och på ett ögonblick vara i den myllrande, stressade, speedade, högljudda, buffliga och underbara svärmen på en aveny i rusningen.
Det är bara här solen sätter glasskrapor som de i djungeln på södra Manhattan i brand med rätt sorts eftertryck – och bara här kan man stå vid relingen på en skruttig färja i East River och begrunda miraklet.
Det är bara här gamla vänner från Elaine’s-tiden en vanlig vardagkväll väntar på Hudson Malone på 53rd and 3rd – yes, Ramones-fans, en favoritbar råkar ligga på just den adressen – och beställer in en skummande Stella redan innan jag hunnit fram till baren, hojtar sig genom ystert skvaller och mustiga debatter om Trump och spelar Sam Cooke på jukeboxen.
Det är bara här det aldrig blir tyst och stilla och dött – utom på Thanksgiving Day, men då sitter man ju ändå inne och äter kalkon så det var ju detsamma.
Det är bara här det viskande ekot i tunnelbanegångarna, till exempel i den stora entréhallen under Union Square, låter som soundtracket i en tidig Scorsese-film.
Det är bara här det känns som att staden är en organism i sig själv, ett levande väsen med egen rytm och egen karaktär och egen själ, en självständig enhet som andas och rör sig för egen maskin, oberoende av sina innevånare.
Det är bara här de går att sitta på en bänk i Washington Square Park en solig lördageftermiddag och studera den vilda mixen av NYU-studenter, hippies, barnfamiljer, junkies, skejtare – som tagna direkt från Larry Clarks ”Kids” – turister, gatuartister och exhibitionister som vill visa världen sina färdigheter i allt från tai chi till jojo.
Det är bara här det plötsligt, när som helst i vilken korsning som helst, kan kännas som att man är inne i en låt signerad Lou Reed, Jay-Z, Paul Simon, Madonna, Duke Ellington, Willy DeVille, Lady Gaga, Dion & The Belmonts, Laura Nyro, Village People, Television, Public Enemy, Leonard Bernstein, Sonic Youth, Billy Joel, LCD Soundsystem, Mambo Kings eller Lil’ Kim.
Det är bara här det i twilight-skenet vid halv åtta en augustikväll knappt går att ta sig fram på andra avenyn norr om 45:e gatan för de knökfulla uteserveringarna tar upp nästa hela trottoarerna och resten ockuperas av de som väntar på bord, men det gör inget för hela scenen känns så fantastiskt levande och medryckande och exciting.
Det är bara här varje tid på dygnet har sin specifika atmosfär, sin specifika känsla, sin specifika färg.
Det är bara här det står ett uppjagat bud utanför en bodega på sjunde avenyn och slafsar i sig en pizza-slice från en flottig papptallrik, medan några Haiti-bördiga taxichaffisar dividerar om lotto-nummer med det indiska biträdet inne vid kassan.
Det är bara här man kan gå på Pete’s Tavern i Gramercy Park och sänka en pilsner vid bordet där O’Henry runt 1905 påstås ha skrivit ”The Gift of Magi” – och sedan korsa ön för ett glas till på White Horse Tavern, där Dylan Thomas en kväll i början av 50-talet sänkte så många whiskey att han gick hem till Chelsea Hotel och dog.
Det är bara här Yankees spelar baseboll – och äntligen ser ut att nå slutspelet i år – medan tunnelbanetågen rasslar förbi bakom ena läktaren, på upphöjda spår mellan South Bronx ruffiga bostadslängor.
Det är bara här det finns stekhus som Sparks, Keens, Smith & Wollensky, The Palm, Wolfgang’s, Peter Luger, Strip House och Gallagher’s.
Det är bara här man under promenader på Upper East Side kan peka mot luxuösa paradvåningar högt upp i de grandiosa fastigheterna och säga att ”ja, där bor Woody Allen, där växte Jackie Kennedy upp och där gömde sig Greta Garbo”.
Det är bara här US Open i Tennis alldeles strax ska avgöras.
Det är bara här man kan gå till lilla rockabilly-butiken Enz’s i East Village och köpa Steady Clothing-skjortor och Bettie Paige-inspirerade klänningar.
Det är bara här det finns samma blixtrande kontraster, samma kittlande paradoxer och samma halsbrytande, inspirerande – och för rasister säkerligen mardrömslika – blandning av folkslag, kulturer, stilar, religioner, ideologier, språk och sätt att vara.
Det är bara här den mexikanske servitören på kvarterets diner säger ”Hey boss, good to see you again” och ställer fram en kopp genomskinligt kaffe utan att fråga.













Så, nä – ingen flytt till Tennessee.
New York it is.
• • •
Har sedan länge stående rader på Powerball – en av flera amerikanska motsvarigheter till Lotto – och lyckas för några ögonblick intala mig att det är jag som plockar hem onsdagens jackpot a’ 759 miljoner dollar – alltså sådär en sex miljarder kronor.
Det är det inte. Det är en 53-årig sjuksköterska från Chicopee i Massachusetts som heter Mavis Wancyk. Hon har valt att ta ut hela vinsten som klumpsumma och efter skatter får hon nånstans kring 450 miljoner bucks.
Rätt in på kontot.
– Jag ringde till jobbet och sa upp mig och nu ska jag bara ligga i sängen och fundera på vad jag vill göra, säger hon till lokaltidningen.
Låter rätt angenämt.
Själv hade jag tre rätt, vann sju dollar och får nog se till att upp på morgnarna även i fortsättningen.
• • •
Ikväll är det Fight Night.
Obesegrade lätt- och welterviktsmästaren Floyd Mayweather går upp mot irländske UFC-mästaren Conor McGregor i T-Mobile Arena i Vegas.
Det jippot – kallat ”The Money Match” – febrade de om i Sin City redan när jag var där för två helger sedan.
– Det är hela höstens happening, stan kommer att vibrera, meddelade fler än en taxichaffis.
Även New York lyckas hetsa upp sig rätt ordentligt på förhand.
Matchen må vara ett fånigt spektakel, men ingen vill missa den, så det är bara att tränga sig in på lämplig bar och försöka hitta en hygglig plats i närheten av en tv-skärm.
Trots allt – inget är som en Fight Night.

I hear the summer’s almost gone, som Andres Mattsson sjunger i Popsicles odödliga ”Hey Princess”.
Ja, den är ju det.
Och därmed börjar också årets roadtrip i västerled närma sig sitt slut.
För att citera även Bob Dylan – USA:s egen Andreas:

I’m going back to New York City, I do believe I’ve had enough.

Inte för att jag egentligen plågas av någon hemlängtan eller är ivrig över att få sätta punkt för den här utflykten. Tvärtom. Uttrycket ”Borta bra men hemma bäst” har jag alltid betraktat som förnumstigt snömos och när folk talar om att hur mycket de efter resor ser fram emot att ”få sova i sin egen säng” fattar jag ingenting.
Jag tror snarare som Karin Boye:

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Så skulle någon redaktör mot alla odds höra av sig och säga ”Du, kör en månad till, mot östkusten i sakta mak, vi pröjsar” skulle jag inte tveka ett ögonblick.
Men samtidigt:

Jag har bara varit två dygn i New York sedan början av juli och får lite, eller snarare mycket, abstinens av tanken på det elektriska myllret vid Lexington och 42:a i eftermiddagsrusningen.
Först dock – en sista etapp genom öknen, från Coachella Valley till Phoenix.
Den tar fyra timmar – lite drygt med några mack-stopp i The Vast Nowhere som breder ut sig mellan Palm Springs och Arizonas största metropol – och under de fyra timmarna absorberar jag allt det magiska med extra lidelse.
De breda Goodyear-däckens suggestiva viskande i vägbanan.
Vyn av de bruna och röda bergens taggiga krön i fjärran, som skulpterade av Ry Cooders gitarr i ”Paris, Texas”.
Adrenalinpåslaget när en väldig, pysande och stånkande megatruck med släp pressar sig förbi i högerfilen.
Kaktusarna, Joshua-träden, tumbleweedsens och de dammiga palmerna i landskapet på bägge sidor om vägen.
Fraset i fingrarna från styrofoam-muggen med svagt kaffe från Chevron-macken i Blithe.
Hugget i hjärtat när Zephaniah Ohoras & The 18 Wheelers – purfärskt kanontips från förre Café-redaktören Markus Kylén – smeker igång vemodiga country-pastoralen ”Take Your Love Out of Town” i en av de mastiga uppförsbackarna öster om Indio.
Billboard-skyltarnas reklam för burgerhak, strippklubbar, motell och bensin för 2.13 per gallon.
Kylan från bilens ständigt väsande a/c-fläkt, händernas grepp om den stora ratten, känslan när underarmens hud nuddar förarsätets mjuka skinnklädsel.
Bettet i burriton med steak och black beans på småsunkiga Oscar’s Cantina i Tonopah.
Det kittlande i att åter tugga mil efter mil på Interstate 10, 3960 kilometer lång från Santa Monica i väster till Jacksonville i norra Florida i öster och antagligen det cross continental-monster jag skulle skriva flest låtar om ifall jag vore kompositör.
Hettan som slår emot när jag kliver ur The Big Bad Cadillac på en rastplats i höjd med delstatsgränsen – liksom dofterna av olja, asfalt, kaktus och varm jord.
Synen av Phoenix skyline, med sina glänsande glasskrapor i den sena eftermiddagens rodnande solsken.
Den kvinnliga GPS-röstens metalliska påminnelse om att det är dags att ta av vid Exit 47 B och sedan keep right på Lincoln Road…
The American Highway, man.
Den är min min gospel, den är det ständiga lockropet i mina öron, den är blodet som pumpar i mitt hjärta.

I den blå timmen, när skymningsljuset sakta tonar bort och mörkret tätnar över det mäktiga San Jacinto-bergets krön, spinner The Big Bad Cadillac som en katt – nästan helt ljudlöst – längs de svarta asfalten genom öknen.
Och på stereon börjar Don Henley sjunga:

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air

Det är ”Hotel California” som inleds med de raderna och just den baktalade Eagles-klassikern utgör sedan flera decennier själva ledmotivet när jag – alltid i den tidiga kvällen – cruisar runt på vägarna i Coachella Valley, mestadels bara på måfå.
Den låter, i alla fall i mitt huvud, exakt som det känns under dessa planlösa utflykter i the desert twilight; ger sonisk gestalt åt luften som dallrar i hettan strax ovanför vägbanan, vinden som mojnar och blir mjuk och sinnlig, de förföriska dofterna som stiger upp ur den solstekta sanden och letar sig in i bilen genom nervevad ruta.
Jag trodde länge att det var just ”Colitas” det luktade, att det var ett begrepp Henley & co hittat på att för beskriva den kaliforniska öknens essens, men ”Colitas” är, fick jag så småningom lära mig, mexikanskt slang för Cannabis och really, den doften stöter man bara på kring vissa ”kliniker”.
Det som osar när jag saktar in vid en korsning på Gene Autry Trail, samtidigt som gatlyktorna börjar tändas i dalen, är en söt och sinnlig blandning av gräs (vanligt gräs alltså…), sand, värme, olivolja och blommor.
Jag drar efter andan av hänförelse – och på radion sjunger Henley vidare:

”How they dance in the courtyard, sweet summer sweat
Some dance to remember, some dance to forget”

• • •
När det är på dagen 40 år sedan Elvis dött ska man ju egentligen vara i Memphis och jag ägnar delar av onsdagen – sextonde augusti – åt att gräma mig över att jag inte är det.
Fan, för 20 år sedan, när vi – jag och Virren och Sten och Börje och Skivhandlarn – hängde utanför Graceland under det väldiga fackeltåget upp till graven…det var ju en oförglömligt magisk kväll.
Men jag kan i alla fall svänga förbi Graceland West – ett hus Elvis köpte på Chino Canyon Road i Palm Springs 1970 och sedan bodde i några månader om året fram till sin bortgång sju år senare.
Där händer ingenting, det är rätt förfallet och har sedan länge varit till salu, men ändå – det känns fint att åka förbi och visa vördnad.

Kvar finns också det mer imponerade hus vid Ladera Circle där Elvis och Priscilla firade sin honeymoon sommaren 1967.
Det är självklart att åka förbi även där.


Sen sätter jag mig i en bar för att skåla för The King, men om det får ni läsa mer i lördagens krönika i Aftonbladet.
• • •
Leran från Rocky Mountains har sköljts ner i Rancho Mirages brunnar och The Big Bad Cadillac är fin igen.
Det kan kanske verka koko att åka till biltvätten med en hyrbil, men som jag påpekade i ett tidigare inlägg är det ett svårt etikettsbrott att åka omkring med skitig bil i Kalifornien och etikettsbrott är inte min grej.
Så jag styr in på Elephant Car Wash i just Rancho Mirage, slänger nycklarna till en ung, flink kille och säger ”The Works!”.
För det är inte som i Sverige, att man själv kör in i en tvätthall och så är det bra med det. I service-kulturens USA ger sig ett helt team på kärran; dammsuger, fejar inredningen, tvättar rutorna, kör genom maskintvätten två gånger, gör ren däcken och slutligen vaxar hela exteriören för hand.
För det ska de förstås ha dricks, men då känns det också som att man fått ett nytt exemplar av sin bil direkt från fabriken.
Den gnistrar som en disco-kula i solen och jag skiner ikapp med lyckligt leende.
Så ska en Cadillac se ut.




• • •
Eagles i all ära – egentligen är det cikadorna som står för öknens verkliga soundtrack.
Det är ett slags syrsor som finns här ute – ja, överallt i USA där det är varmt men framförallt i Gram Parsons-landskapet väster om The Rockies – och efter mörkrets inbrott sätter de igång en symfoni av gnisslande, knirrande, drillande sång.
Den symfonin ingick ofta i ljudspåret i gamla westerns och deckare och när jag som knatte kom hit första gången, i slutet av 70-talet, och hörde i verkligheten och blev jag alldeles förtrollad.
– Wow, låter ju som när Zeb Macahan tänt lägereld på prärien och lutar sig tillbaka mot sadeln för att sova…
Nu, när jag återvänt till hotellet efter min skymningsfärd, sitter jag i mörkret på balkongen med en kall öl och bara lyssnar.
Knirr, knirr, knirr. Gnissel, gnissel, gnissel.
Oupphörligt.
Det är så suggestivt, så poetiskt, så fantasieggande.
Och högt där uppe, på det svarta himlavalet, lyser hundratals stjärnor för oss alla.

Dagbok från vägen – till formen lätt inspirerad av Anders Westgårdhs sentida Facebook-poster.

Vaknar vid kvart i åtta av att den evigt brummande, otympliga A/C-pjäsen under fönstret plötsligt tystnar – som en sjöman när fartygets motor slås av ute på Atlanten mitt i natten. Förstår först inte var jag är och ser mig oroligt omkring i dunklet. Inser snabbt att det är ännu ett motellrum, omöjligt att skilja från något annat jag bott i senaste veckorna. De ser alla likadana ut, och har alla samma air av död. I alla fall tidigt om morgnarna. Efter en stund minns jag att just det här ligger i Barstow i Mojave-öknen, mittemellan Las Vegas och LA. Längre orkade jag inte efter sista urladdningen på The Mirage. Får lite ångest. Tänker: ”Vad gör jag här?”. Tänker också: ”Vad ensam jag är. Om ändå Maria var här. Eller Peter. Eller Roger. Eller Fredrik”. Försöker somna om men ger upp efter fem minuters snurrande i tunna lakan. Går upp. Gläntar på gardinen. Solen bränner från skoningslöst molnfri, klarblå himmel. Det syns tydligt att det redan är hett i arla morgonstunden. Säkert över 30 grader. En bjässe med latinskt utseende, i boots och stråhatt och ljus flanellskjorta som spänner över bröstkorgen, går förbi på vändplanen precis utanför. Det krasar i det nästan vita gruset. På motorvägen strax bortanför sköljer strömmen av bilar och 18-wheelers i bägge riktningar. Svisch, svisch, svisch låter det oavbrutet. Och klonk, klonk, klonk – från skarvarna i vägbanan. The soundtrack of The Highway. Jag river förpackningen av en liten påse kaffe och lyckas få igång mini-bryggaren vid tvättstället – på typiskt motellvis placerat utanför badrummet. Slår på tv:n. Mer bilder från vansinnigheterna i Charlottesville. Dårar paraderar med nazi-fanor. I USA. Mår fysiskt illa. Dricker kaffet. Det är vattnigt. Precis som jag vill ha det.

Efter att ha kollat mail och nyhetssajter och sociala medier baxar jag upp resväskan i den obäddade sängen och börjar rota efter rena och inte alltför skrynkliga kläder. Det är den stora utmaningen efter några dygn on the road, i synnerhet när lägerelden tänds på nya platser varje kväll och inget hinner lämnas in för tvätt eller pressning. Lyckas med hjälp av ång-tricket (man hänger plagget på en galge i badrummet, vrider på duschen på högsta värme och stänger dörren) få en bowlingskjorta med lätt skabröst Betty Paige-tryck på bröstet någorlunda slät. Blir glad. Duschar själv också – och får ännu en gång anledning att begrunda min gamla käpphäst om bristen på likritning i VVS-branschen. De amerikanska motellrummen må vara identiska i övrigt, men precis alla har olika slags duschanordningar. Just den här är hyggligt lättfattlig och trycket imponerar. Man skulle nästan kunna blästra skrovet på en atlantångare med den knallhårda strålen. Sen borstar jag tänderna, duttar på en droppe lukta-gott, tar en snus, packar ihop mitt bohag och går ut till bilen. Ingen utcheckning är nödvändig. Räkningen ligger i farstun, inskjuten under dörren medan jag var hos John Blund.
Bilen är en Cadillac. Visserligen en modern SUV-variant, och svart istället för rosa, men ändå. Biffen drove up in a brand new Cadillac. Det är ju bilkulturens, frihetens och den eviga vägens ursymbol.

Min XT5-version är dock törstig som en kamel. Bensinmätaren rör sig frustrerande fort under de långa raksträckorna genom öknen. Nu är den dessutom skitig. Ett bibliskt regn under ett lunchstopp i en lerig sänka i Klippiga Bergen ställde till det. Gör en mental notering om att jag måste till biltvätten innan jag angör Los Angeles. Att åka omkring med smutsig bil i La La Land är som att gå med matrester i skägget i andra städer.
I Barstow spelar det mindre roll. Jag har passerat denna Mojave-öknens frontier town i vid oräkneliga tillfällen, på väg till och från Vegas, men aldrig utforskat den närmare. Nu har jag gott om tid och kör några spontanvarv i omgivningarna, framförallt på den intakta snutt av Route 66 – The Mother Road! – som till den lokala turistbyråns upphetsning fortfarande löper rakt genom stan. Gillar vad jag ser. Bygden är dammig och sliten och old school. 50-talet pågår liksom fortfarande. Spontan tanke: Fler filmer borde spelas in i Barstow.
Hittar en fin diner – Black Bear Diner – och äter lunch där. Funderar på att, som provokation visavi Socialstyrelse-spöket som följer en svensk född på 60-talet världen över, beställa in ställets specialitet. Den heter The Grizz och består av 2 pannkakor på grädde (!), två tjocka skivor bacon, två korvar och tammefan en skinkstek också. Men nån måtta får det vara. Tar corned beef hash med två ägg, stekta over easy, plus en stor apelsinjuice – ”A large OJ”, som jag säger för att spela lite Allan – och svart kaffe (”A cup of Joe”, säger jag dock inte…). ”OK honey, it’ll be right out”, lovar en ung servitris med tovigt hår, kulspetspenna bakom örat och kaffefläckar på det vita förklädet. Vid bordet intill sitter tre stora, skäggiga truckers och karvar stumt i biffar och bakade potatisar. Längre bort stimmar en barnfamilj. ”Mummy, mummy I want cake”, vrålar en missnöjd gosse. Förgäves, som det verkar. Vid ett fönster sitter en ensam kvinna och ser ut som Patti Smith. Hon tittar frånvarande mot de rödbruna bergen i väster. På en tv i taket, som alltid med nerskruvat ljud, pågår ”The Steve Harvy Show” och i radion ekar Eagles. ”Take it To The Limit”. Sure, good old Randy Meisner. Jag häller salt och tabasco på äggen. Det börjar kännas riktigt bra igen. Ingen ångest mer. Och jag är ju inte ensam. Jag är själv. Skillnad, det.
Nästa stopp: En stor Shell-mack ute vid I-15. Tankar 88-oktanigt. 9 gallons. Så mycket mer går det inte i och jag börjar fundera på om tanken helt enkelt bara är liten. Det vore ju absurt. I en Cadillac. Såna ska ha bränsletankar som jumbojets, känns det som. Inne på macken provianterar jag vatten och mer kaffe och ser om de har några tacky souvenirer till min American Shrine hemma i Midtown-lyan. Hittar ett klistermärke från Gold & Silver Pawnshop, pantbanken på norra Las Vegas Boulevard där de spelar in History Channel-klassikern ”Pawn Stars”. Där var jag bara något dygn tidigare och såg han Chumlee, den bisarra karaktären, livs levande. Det var festligt. Så jag köper det klistermärket, plus en ful nyckelring det står Barstow Trucking Paradise på.


Sen är det time to go. Knappar in hotellet i Rancho Mirage i Coachella Valley på telefonen och naglar fast den i en suverän liten nypa som jag enkelt och smidigt satt i den lilla ventilationsluckan intill ratten. Älskar den lilla grimaljen. En av mina käraste ägodelar. Nypan alltså. Inte för att jag egentligen behöver hjälp att ta mig från Barstow till Coachella Valley, but still. Jag gillar att ha GPS-instruktioner som stöd.
Tar förstås genvägen över Lucerne Valley, längs Highway 247 och Old Woman Springs Road. Det är en av mina favoritsträckor i den västra hemisfären. Två smala filer rakt genom en tyst öken. Senapsgul sand. Någon Joshua-palm här och där. Tumbleweeds som blåser längs vägrenen där Anton Corbijn nyligen filmade nya scener till U2:s ”The Joshua Tree”-turné. Enstaka hus, de flesta kantstötta ruckel man undrar hur någon kan bo i, utspridda på behörigt avstånd från varandra. Och närmast total isolation. För det mesta är jag alldeles ensam där ute, sånär som på ett par skygga coyotes som hastar över vägbanan. Men plötsligt noterar jag en rostig pickup-truck i backspegeln. Den kommer närmare och närmare, i hög fart. Till slut är den uppe alldeles bakom. Ska det bli som för Kurt Russel i filmen ”Breakdown”, inspelad just i dessa trakter? Sväljer hårt. Men nej, den unge mannen i förarsätet, med baseboll-keps på snedden och solglasögon med spegelglas, kör om och försvinner snabbt i horisonten.


Fipplar ett tag med Spotify-appen i telefonen för att få rätt sorts ledmotiv. Gram Parsons, förstås. My Morning Jacket. Mojave 3:s ”Give What You Take”. Nya Allison Krauss. Men mest zappar jag runt mellan de hundratals kanalerna på den suveräna satellitradion, Sirius. Howard Stern intervjuar John Mellencamp, som verkar vara rätt besynnerlig men tydligen har släppt ett bra album. Och på E Street-kanalen är Rob Lowe gäst-DJ. Han spelar ”The Price You Pay”.

You make up your mind, you choose the chance you take
You ride to where the highway ends and the desert breaks
Out on to an open road you ride, until the day you learn to sleep at night with the price you pay

Efter ett par timmar når jag Yucca Valley och kör breda 29 Palms Highway utför, ner mot skogen av vindkraftverk utanför Palm Springs, i skymningen och jag vet att det är en sekvens från denna roadtrip jag aldrig kommer att glömma. Resor av det här slaget når alltid sina klimax just i sådana oväntade ögonblick, när atmosfären plötsligt tätnar och känslan av att these lanes can take us anywhere intensifieras – ofta till följd av att ljuset förändras och skänker nya dimensioner åt landskapet. Nu är himlen rosa, luften liksom tjock och euforin i bröstkorgen intensiv.
Hur är det hon säger, Karin Boye?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Vid midnatt ligger jag i en ny säng och kollar nya Netflix-avsnitt av ”Ozark” på laptoppen.
Vid fönstret brummar den stora A/C-pjäsen tryggt.

Och här fick jag för mig att vyerna i Colorado var så himlastormande…
Då glömde jag att Arizona och Utah finns.
Det är inga delstater som vanligen toppar överdrivet många bäst-i-USA-listor – särskilt inte Utah – men faktiskt:
Där bjuder den amerikanska naturen, med hjälp av sten och sand i de mest förbluffande formationer och färger, på sin allra största show.
Arizona har förstås den stora, världsberömda hiten i Grand Canyon, men Monument Valley och Valley of The Gods i Utahs sydöstra hörn – på gränsen till Arizona, som av en händelse – är ett enligt mitt förmenande en ännu större upplevelse.
Dock:

Nästan var man kommer i de två västliga grannstaterna är landskapet ett veritabelt konstverk.
Jag blir påmind om det när jag efter passagen genom Rocky Mountains fortsätter västerut mot I-15, som leder söderut mot Nevada och strax innan delmålet Las Vegas snittar ett hörn av Arizona.
Det är som att köra på en annan planet – eller genom Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders-filmen ”Paris, Texas”.
Bergsmassiven, ravinerna, de uttorkade sjöarna, sänkorna, klippblocken…de känns emellanåt helt overkliga.
Vore det inte för vaga aningar om att seismologisk aktivitet i förhistorisk tid orsakat dramatiken skulle man lätt kunna få för sig att en lekfull gud skulpterat, mejslat och modellerat den röda jorden här ute – bara för skojs skull
Kanske är det, trots allt, inte så konstigt att en av de mer bisarra religionerna fått fäste i just Utah…
Tyvärr är jag jag en tafflig fotograf och utrustad med inget mer än en I-Phone kan jag inte alls göra panoramat jag har utanför vindrutan rättvisa, men försöker ändå och hoppas det framgår att resan från Denver till Las Vegas – längs I-70 och I-15 – rekommenderas å det varmaste.














• • •
Annan bra sak med Utah:
Man får köra fort.

I övriga stater out west är är hastighetsbegränsningen satt till 70 eller 75 miles per hour, men i mormonernas rike får man braka på i 85 (128 kilometer i timmen); den enda plats i hela landet där ännu högre hastighet, 85, tillåts är på förhållandevis korta Texas State Highway 130 mellan San Antonio och Austin.
Dessutom ser man aldrig några poliser i Utah – och inte heller i Idaho, Montana, Wyoming eller The Dakotas heller, för den delen.
Hemma på östkusten är vi glada om vi får köra i 65 – och The Highway Patrol lurar bakom varje krön.
Så det är med ett extra mått av euforisk frihetskänsla bultande i bröstkorgen jag brakar förbi platser som Crescent Junction, Hanksville, Devil’s Canyon, Ghost Rock, Salina, Sigurd, Aurora och Fremont Indian State Park.
• • •
I-15, ja.
Det är huvudledan genom Las Vegas och jag har en fåfäng idé om att jag, för första gången i historien, bara ska köra förbi.
För att få veta hur det känns att se drömmarnas resorts på håll – och störta vidare.
Men det går såklart inte.
När jag närmar mig inser jag att jag måste få kasta lite tärning så jag stannar och bokar ett par nätter på The Strip.
Dumt. Dyrt. Onödigt. Och alldeles underbart. Första kvällen, när en bekant gammal bartender på Venetian blandar perfekta Tom Collins och ett craps-bord plötsligt blir hett, är en sån jag kommer minnas med brett leenden hela hösten.
Om jag går plus?
Såklart inte.
Jag kommer ju tillbaka kvällen därpå och som Robert DeNiros Ace Rothstein – baserad på verklighetens Frank ”Lefty” Rosenthal – säger i underskattade ”Casino”:
– The cardinal rule is to keep them playing and keep them coming back. The longer they play, the more they lose. In the end, we get it all…