Det här är en historia om Erik Niva. Sveriges mest konflikträdde stjärnkrönikör.

Tidigare satt pressen alltid inspärrade bakom vakter och räcken i samband med landskamper men dagens öppna läktarmiljöer ska uppmuntra publiken att genom att få ansvar för sitt eget uppförande också sköta sig bättre. ”Sätter du människor i en bur kommer de börja uppföra sig som djur” som en allsvensk ledare förklarat strategin med. Men den innebär också nya utmaningar för en stjärnkrönikör på Sveriges största tidning.

För om vi ska jämföra Erik Niva med något så får det ändå bli en surikat på Skansens djurpark. Det är liksom inte lämpligt att släppa ut det kramgoa lilla djuret bland de törstande barnen. Pälsen skulle bli hård av sockervadd, benen brutna av klumpiga små människofingrar och ögonen utstuckna när de griniga små förmågorna jagar nya glänsande saker till sina pärlplattor.

Men det är precis vad som har hänt på Sveriges fotbollsarenor. Med fasansfulla följder.

För som om situationen inte var illa nog har den moderna mediautvecklingen aderat yttterligare ett element till den här kokta surikat-soppan. När Erik Niva numera går på landskamp är det inte för att lämna en text till tryckeriet vid 02:45. Istället har den uppburne krönikören numera det inte alltid så upplyftande uppdraget att försöka leverera samma text med samma kvalité i samma ögonblick som domaren blåser i sin pipa och alla spelare som kört överkropp den senaste veckan ägnar sig åt att byta tröjor med varandra.

Det är nu skådespelet startar. Vi kan väl kalla det Lill-Skansen med ”klappa en vän” på programmet.

För samtidigt som Niva kämpar frenetiskt med att få till de där sista raderna på sitt mästerverk så lämnar resten av publiken sina platser för att gå hem. På väg till utgången finner de sin favoritkrönikör tacksamt tillgänglig och i dessa sociala tider finns det ju bara en sak att göra. Det ska tas bilder.

För oss som får bevaka skådespelet från lite avstånd, tryggt skyddade som om vi satt i en safaribil på serengeti, är detta några extremt underhållande minuter. Ofta mer givande än matcherna i sig. Det går ungefär till så här:

Niva hamrar frenetiskt med lika stressade ögon som Snoop Dogg på väg genom den svenska tullen.

Trevlig åskådare 1: Niva, kan jag ta en bild.

Konflikträdd krönikör: Absolut.

Trevlig åskådare 2: Niva! Har du tid?

Konflikträdd krönikör: Självklart. Kul!

En rads hamrande på texten till.

Trevlig åskådare 3: Det är ju Niva, bild!

Konflikträdd krönikör: Ja. Okej.

Trevlig åskådare 4: BILD!

Konflikträdd krönikör:

Så pågår det ett tag. Vi brukar ofta nå upp mot tvåsiffrigt innan alla intresserade passerat igenom klappstationen och gett sig ut i natten. Kvar sitter en sönderstressad krönikör och skickar med några minuters fördröjning in sin krönika.

Det mest frustrerande av allt: Texten är alltid precis lika briljant som vanligt. Den där jävla surikaten alltså.