Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika från lägret i Frankrike.

 

SAINT-NAZAIRE. Du gamla, du fria, du världsbästa erövrarnation i världen.

De svenska superhjältarna har landat i skitlandet Frankrike.

De togs emot som befriare.

 

Den svenska nationen, den svenska nationen. Älska nationalismen med passion. Förstör din fiende, låt dem lida i förbannad vanheder.

Med den välsignade attityden intog i går den svenska hären Atlantkusten, och om de haft några fiender här hade de varit illa ute.

Det har de inte.

I samma ögonblick som stålfågeln från Stockholm tog land i Frankrike möttes våra hjältar av barn i räta led, som beströdde marken med nyplockade blommor.

De sjöng, de jublade, det var en änglakör i samklang med universum, dagen var både het och sval i förening, och mitt i ett oföränderligt och evigt kosmos tronade Sebastian Larsson och Pontus Jansson som de fyrar europamästerskapen väntar att rotera kring.

Sebastian hade dessutom klippt sig, utan att någon förstod varför – hans förra frisyr stod inte Michelangelos David efter i något enda stycke.

Landslagshjältarna togs väl om hand – fattas bara annat! – bland carraramarmor och guldkranar i ett hotell som varit lyx för de flesta men som måste framstått som ett simpelt vandrarhem för Erkan, Jimmy och Zlatan.

Det finns ingen anledning att övervärdera det träningspass som sedan genomfördes (det var bara en uppvärmningsträning), men det är ändå min uppgift att meddela att båda lagen vann överlägset och att ingen åkte in i mitten under kvadratspelet. Det mest anmärkningsvärda var att Pontus Wernbloom – denna evolutionens teknikkrona – såg ut att missa en passning, men det berodde på en osannolik kombination av en illa klippt fransk gräsmatta och det faktum att den var ämnad för Alexander Milosevic, som fult sparkats ner av tyska legosoldater och därför är hundra mil härifrån.

Motgången bekom nu varken Wernbloom eller någon av hans moraliska monster till lagkamrater.

Erik Johansson dribblade, den titaniske Kim Källström skrev autografer till alla barnen i publiken (de var 70 000) och John Guidetti tatuerade gräset med sina rationellt irrationella löpningar, utan att någonsin snudda marken.

Det här är inte ett lag, det är en världskarta för resten av Europa att orientera sig efter.

– I had tears in my ears, förklarade ledaren, poeten och mästerlingvisten Erik Hamrén.

Själv torkade jag mina ur ögonen och såg fram mot nästa dag, nästa stund, nästa träning med Sveriges hjältegäng.

De behöver inte träna, de gör det ändå!

Methiye Kaleci