Jag tar stegen ned längs gången, går förbi volontär efter volontär, kryssar mellan de två sista vakterna och möts av Stade de Frances mäktiga innandöme. Det påstås att drömmarnas teater finns i Manchester men det är hit till Paris mina drömmar letat sig.

Jag var tolv år när Zinedine Zidane stångade hem VM-guldet till Frankrike på hemmaplan. När den motvilligt skallige fransmannen tog över en hel nation och fick se sitt namn klistrat över triumfbågen i Paris. Jag var också i Frankrike då men så långt ifrån Paris att jag lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.

Jag satt med familjen i en liten hyrbil på den franska Medelhavskusten, nedanför Béziers strax sydväst om Montpellier. Vi följde VM växelvis på vår lilla nyinköpt franska tv (skärmen lika liten som på en Iphone) med tillhörande radioantenn och (när pubbesökarna inte var för stökiga) på campingens större variant. Jag minns att jag fick se finalen men tvingades sedan försöka sova samtidigt som ortsbefolkningen gjorde allt de kunde för att hålla turisterna vakna genom att åka bilparad med tillhörande tutor runt och runt genom byn.

Men det var faktiskt inte Zidane som lockade mig allra mest. Det var det då nybyggda betongfundamentet Stade de France.

Jag utvecklade tidigt en fascination för fotbollsarenor. Faktiskt lika mycket för själva byggnaderna som för det som pågick inne i dem. Under våra bilsemestrar i Europa tvingade jag därför mina många gånger alltför tålmodiga föräldrar att besöka arena efter arena trots att ligorna då sedan länge hade säsongsuppehåll.

Amsterdam Arena, Estadio San Mamés, Camp Nou… Och lokala spelplatser på diverse franska och spanska kustorter. Men aldrig Stade de France.

Trots att vi var i Paris ansåg mina föräldrar (med den kunskap jag i dag besitter om den lokala trafiken fullständigt korrekt) att det helt enkelt var för bökigt att åka ut till Saint-Denis bara för att en grabb innan tonåren med stora ögon skulle få stirra genom stängslet på en rund betongbyggnad. Så det blev aldrig något Stade de France.

Sedan dess har jag haft nöjet att få besöka flera av Europas finaste fotbollsarenor, tyvärr långt efter att fascinationen för byggnaderna ironiskt nog försvunnit. Men i dag var ändå något alldeles speciellt.

Efter presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic (Erik Hamrén fick sitta bredvid och titta på också) skulle jag ta mig tillbaka till presscentret. Då visade en lokal volontär fel väg.

Istället för att komma upp på läktaren hamnade jag med fotograferna djupt nere i arenans innandöme. Efter någon minuts labyrint slog ljuset emot mig. Den slättande asfaltsinfarten rakt in i arenans absoluta hjärta. Stade de France. Det var faktiskt mäktigt.

Jag har längtat hit ända sedan 1998 och nu 18 år senare stod jag på samma plats som gjorde Zinedine Zidane odödlig i fotbollshistorien. Men det första minnet som slog mig var något helt annat.

Det var den där kvällen på campingplatsen. Den stora grinden in, det lilla bageriet till höger, poolområdet till vänster, de palmliknande träden längs vägen, tennisbanorna, bouleområdet där de franska herrarna samlades varje eftermiddag klockan 16:00 för att tävla om en fin flaska rött, husbilen, det illgula fällbordet som attraherade små franska flugor så intensivt att det till sist såg ut som en prickig tiger, den lilla fotbollsplanen och den fläktande franska medelhavsvärmen.

När jag nu äntligen stod på Stade France så längtade jag tillbaka till campingen. Det är fan omöjligt att bli helt nöjd i det här livet alltså.