Hur toppar man att få intervjua Nordirlands och hela EM:s antihjälte Will Grigg? Hur toppar man att få stå på en helt öde arena sånär som på två klackklickar rivaliserande supportrar som tillsammans sjunger den riktiga EM-låten? Hur toppar man att få sen en själaglad Gareth Bale ligga på Parc des Princes gräs med sin dotter i famnen och supa in atmosfären efter att ha skrivit in sig i Wales fotbollshistoria?

Jag vet inte. Så det är nog bäst att åka hem.

Jag lämnar Paris om 1,5 timme och jag gör det med många fina EM-minnen i bagaget. Tyvärr involverar väldigt få av dem det svenska landslaget.

Utan att utvärdera Erik Hamréns totala insats som förbundskapten måste vi konstatera att EM blev ett enda stort misslyckande. Inte bara på grund av uttåget redan i gruppspelet utan mest med tanke på hur det gick till. Den usla insatsen mot Irland, noll skott på mål efter två matcher och den totala avsaknaden av offensiv energi när allt skulle avgöras.

Zlatan då? Det var ju han som skulle göra det. Med några dagars perspektiv bör vi kanske ge oss på att även försöka utvärdera 34-åringens egen insats och när man ska summera Zlatans svaga EM väcks tyvärr en ofrånkomlig men mycket obekväm fråga. Påverkades Zlatans fokus av allt som hände utanför planen?

När landslaget samlades i Båstad gjorde stjärnan från hotellbalkongen reklam för sitt nya klädmärke. När laget fick två dagar ledigt innan avresan till Frankrike åkte Zlatan till Paris för att lansera sin klädkollektion. Mitt emellan Irland- och Italien-matchen kunde Sportbladet sedan avslöja att Zlatan inte längre hade något gällande sponsoravtal med Nike sedan anfallaren själv valt att träna i Adidas-skor.

Ovanpå allt det var Zlatan dessutom mitt i ett klubbyte och ägnade även tid åt att skicka grattis-hälsningar åt sin nya EM-kompis Max Martin.

Jag litar fullt på att Zlatan Ibrahimovic är så professionell och rutinerad att han inte låter andra åtaganden störa honom och hans prestationer på planen. För det är trots allt de insatserna som gör allt det andra möjligt. Men när Volvo nu lanserat sin nya reklamfilm med fotbollslandslagets före detta lagkapten så kan jag inte låta bli att få en sur smak i munnen.

Hela filmen är uppbyggd på att Zlatan och det svenska landslaget misslyckats i EM. Det är till en dov ljussättning en sammanbiten Ibrahimovic tar avsked efter sin sista landskamp och det märkliga är att filmen spelades in långt innan EM.

Redan i april besökte Zlatan sitt Rosengård för att filma scenerna. Är det verkligen så att han redan då förberedde sig på ett EM-fiasko?

Självklart kan, och har förmodligen, filmen haft en annan version i det fall Blågult skulle gå långt i EM men bara tanken på att Ibrahimovic och Volvo legat och väntat på att Sverige ska försvinna med lanseringen får en att fundera. Att de sedan profiterar på känslan av ett svenskt landslagsmisslyckande känns ännu konstigare.

Jag unnar Zlatan Ibrahimovic all sportslig och kommersiell framgång. Han är och kommer förmodligen alltid att vara vår störste fotbollsspelare genom alla tider. Han har förtjänat allt.

Men att landslagskarriären skulle sluta så här känns tråkigt. Att den dessutom avslutas med att vi lämnas med alla de här bittra frågorna gör det hela ännu sorgligare.

Tur då att mitt EM också varit så mycket mer. De makalösa svenska fansen, Andreas Isakssons värdiga avsked, Albin Ekdals sensationella comeback men ändå trots allt allra mest Will Grigg.

Det är fascinerande med hjältar men ännu mer fängslande med anithjältar – även fast vi kanske ska ändra på det epitetet nu. För efter att ryssar försökt slå ihjäl människor på Marseilles gator, ungerska fascister intagit EM:s läktare, engelska huliganer sjungit Daesh-ramsor, kroater försökt stoppa matcher (hur hedervärd orsaken där än var) och Storbritannien kysst hela Europa farväl så gjorde ramsan om Will Grigg det precis motsatta under EM. Den förenade.

– Det är briljant. Våra fans har varit otroliga och att få höra den från dem är fantastiskt men det mest speciella har ändå varit motståndarfansen. Atmosfären runt EM har varit otrolig, som Grigg själv sa i går.

Passande då att de allra sista minnesbilderna jag har från EM är på Wales och Nordirlands klackar när de tillsammans gungar fram till ”Will Grigg’s of fire”. Sen gick vi ut i Paris-natten och hörde den på barer, caféer, i tunnelbanan och i hotellobbyn.

Den känslan hoppas jag att jag aldrig glömmer.