Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara högt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika, efter Sverige–Wales.

 

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland. Vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

3–0 mot Wales, och det borde varit det femdubbla.

Här har vi ett lag redo för VM-guld!

Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 3–0 mellan Sverige och Nordirland (eller nåt) på Friends Arena den 5 juni 2016.

Man vet exakt var man befann sig – om man var född.

Skottland (eller nåt) kom till Solna för att försöka ställa sig i vägen för den fruktade svenska hären av världsspelare, men de åkte hem till Dublin (eller nåt) med svansen mellan benen, ditstoppad av tappra blågula fotbollskrigare som varken viker undan eller slår ner blicken.

Såg ni, världen?

Längst bak gjorde teknikfenomenet Andreas Isaksson – han blir både yngre och vackrare för varje år som går – en match av det slag som gjorde honom tvungen att byta ut sig själv av ren humanism.

Isaksson tog varenda skott som skottarna kastade mot honom, ända tills det halvdanska, helfantastiska bollstoppargeniet Robin Olsen upprepade bedriften med samma bravur.

Backlinjen? Tja, var ska vi börja. Den släppte inte ett enda irländskt skott förbi sig.

Erik Johansson och Andreas Granqvist (varför kallas han ”Granen”, när ”Monumentet” vore så mycket mer adekvat?) – tack, ni svenska vakttorn, huggna i granit. Med bröstkorgar av platonium skulle ni tvinga brasilianare och argentinska dvärgar på knä, lämnat Tyskland och Spanien, utskitet av kalk och vatten, på knä.

På flankerna forsade Usain Bolt-övermannen Martin Olsson och den allomfattande övermänniskan Mikael Lustig fram med en fart som gjorde att de på väg tillbaka mötte sig själva på väg fram.

Detta, kära vänner, var en fotbollsfuga som Bach och Beckenbauer blott kunnat drömma om. Och det inför en supporterkör – 250 000 på läktarna – som sjöng som änglar för att hylla sina nationalklenoder.

Första halvlek överträffades av den andra, som i sin tur övertrumfades av den första.

I barmhärtig allsmakt bytte Erik Hamrén (Skandinaviens och Europas bäst klädde man – och trummis!) ut Zlatan Ibrahimovic innan han gjort hat-trick, men hur stoppar man egentligen ett lag där varje spelare står på Manchester United blöta önskelista?

Med Zlatan upphöjt vilande födde John Guidetti fram ett mål och två barn ur sin bultande, muskulösa buk, medan en trupp fylld av gåvor (Emil Forsberg, den norrländska präriens gud! Kim Källström, denne titan! Oscar Lewicki! Messi-kopian Sebastian Larsson! Marcus Bergkamp!) exploderade i passningsorgier som motiverade en seger med 9–0.

Det bästa av allt?

Att man gjorde detta med sina allra bästa spelare kvar på bänken.

Nu åker dessa helgon till skitlandet Frankrike, för att spela hem ett EM-guld, men frågan är om Europa är stort nog för dem. Ge oss ett VM! Ett OS! Ett intrastellärt Galaxmästerskap!

Det här är mitt team. Det finns inget bättre.

Methiye Kaleci, gästkrönikör, Sportbladet.

 

Plusbetyg:

Andreas Isaksson (46) +++++

—

Mikael Lustig +++++

Erik Johansson +++++

Andreas Granqvist +++++

Martin Olsson (46) +++++

—

Sebastian Larsson +++++

Kim Källström +++++

Oscar Lewicki (60) +++++

Emil Forsberg (61) +++++

—

Marcus Berg (76) +++++

Zlatan (61) +++++++

 

Avbytare:

Robin Olsen +++++

Ludwig Augustinsson +++++

Albin Ekdal +++++

Emir Kujovic +++++

Jimmy +++++++

John Guidetti +++++