Vid midnatt natten mot tisdag kommer jag och tv-kollega Bornehav (ni vet en sådan där kille som en gång varit hyfsat begåvad på fotboll och därför tror att han kan allt inte bara om spelet i sig utan sporten och alla dess inblandade) till Paris. Vi checkar in på ett hotell som måste fått mängdrabatt på röda sammetsgardiner och dämpad belysning, jag tar hissen upp och öppnar rumsdörren. Det första som möter mig är det här:

Det är alltså en röd tron i läder. Upplyst med punktbelysning som förmodligen monterats av någon pilsk Martin Timell-figur. Första frågan är om jag kommit rakt in på en strippklubb, den andra om stolen kommer snurra ett halvt varv in i ett lönnrum om jag sätter mig i den och den tredje hur många som idkat älskog i samma stol? Frånvaron av svar på den sista frågan får mig att genast slå bort tanken på att ägna natten åt att sitta naken på tronen och beställa gåslever från receptionen.

Så, medan ni försöker få bort den bilden ur era huvuden kan vi gå vidare till dagen efter.

Det är tisdag och Zlatan Ibrahimovic har kallat till pressträff för att lansera sitt nya klädmärke. Jag ska inte bli långrandig om den (igen) eftersom jag redan varit det så det räcker och blir över (här).

Låt oss istället förflytta oss till Pornichet och onsdag 08:30 för en första pressträff med rundvandring på spelarnas hotell. Det är nu man gör det naiva juniormisstaget att för en sekund tänka att det här nog ändå blir en lugn dag. Lite frukost, en sightseeing och sen ut för att kasta ett första öga på träningsanläggningen. Då ringer telefonen.

”Zlatan är på väg.”

Problem ett: Var är han?

Problem två: Var landar han?

Vi kastar oss iväg till första bästa flygplats och möter en överraskad herre på omkring 167 glada vårar. Han lovar mig att visa receptionen.

Jag har bråttom. Han har inte bråttom. Vi går söligare än Yaya Touré i en CL-semifinal samtidigt som ett på flightradar misstänkt litet flygplan på väg från Paris närmar sig. Till sist är vi framme hos nästa oförstående men väldigt trevlige herre.

”No, not here.”

In i bilen igen. På med GPS:n, plattan i botten och sikte på nästa flygplats.

En kvart senare är vi på plats och möter omgående ett par poliser som stängt av hela infarten till landningsområdet. De bekräftar att det är den långe svensken som ska ta mark men har inget bra förslag på hur en fotograf med teleobjektiv, en tv-människa (med obetydande fotbollsmeriter) utan teleobjektiv och en skrivande journalist (som mest undrar vad han egentligen ska göra där) ska få en bra överblick över landningen.

Vi kör ett helt varv runt flygplatsen (den är gigantisk eftersom Airbus både tillverkar och testar sina nya flygplansmodeller här). Till sist parkerar vi vid ett ödehus mitt ute på en fransk sommaräng säkert en kilometer bort.

”It’s a Bird…It’s a Plane…It’s Superman!”

Det är ett litet vitt privatplan. Sju fönster på varje sida. Det slår ner i asfalten och kränger sedan snabbt höger in i en parkeringsficka med en stor svensk flagga vajandes ovanför.

Vi är för långt ifrån för att se vad som händer sen men jag kan tänka mig hur Zlatan kliver ur planet, tar fyra steg ned för trappan och med orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind” kliver ut på marken för att inleda sitt EM-äventyr på allvar.

Samtidigt taxar vad som närmast kan beskrivas som en rymdraket ut från Airbus garage.