Det snackas om vem som ska spela vänsterback, om det blir Fransson eller Hiljemark bredvid Albin Ekdal och om Ola Toivonen kan stjäla John Guidettis startplats i anfallet. Vi diskuterar kort och gott väldigt mycket Sverige inför VM-kvalmatchen här i Luxemburg men talar nästan ingenting om våra motståndare.

Säg så här: Nämn en spelare i Luxemburgs landslag (Giffarnas Lars Krogh Gerson är skadad och missar matchen). Det är rätt svårt men tänk hur annorlunda det hade kunnat vara. Tänk att Luxemburg haft en av världens absolut bästa mittfältare. Killen Juventus i somras betalade över 300 miljoner kronor för och som fått ansvaret att fylla en del av luckan efter världens dyraste fotbollsspelare Paul Pogba.

För faktum är att Miralem Pjanic spelade för Luxemburgs U17 och U19-landslag.

Pappa Fahrudin och mamma Fatima hade flytt Bosnien med sin ettårige son 1991 – precis innan krigets utbrott – för att börja ett nytt liv i trygga Luxemburg. Fahrudin var själv fotbollsälskare och skulle komma att figurera både som spelare och tränare inom den luxemburgska fotbollen. Men det är hans son som gjort de riktigt stora avtrycken.

Redan tidigt anade Fahrudin att pojken hade magi i fötterna. Miralem var en flitig besökare på pappas matcher och fick sin egen första fotbollströja som sjuåring i Schifflange 95, en liten förening i nästan lika lilla Schifflange med knappt 10 000 invånare 14 kilometer sydväst om huvudstaden.

Luxemburg är som bekant inte särskilt stort och ryktet gick snabbt om den begåvade bolltrollaren. 2004 stod en rad klubbar på kö för att värva nu 14-årige Miralem Pjanic men det var franska Metz som drog det längsta strået efter ivriga tips från förre landslagsspelaren för Luxemburg Guy Hellers. Samma år tog Hellers också över förbundskaptensjobbet i den lilla finansstarka nationen men förhoppningen att få slussa in nationens genom tiderna mest lovande spelare skulle han bli blåst på.

När Miralem Pjanic landslagsdebuterade fyra år senare gjorde han det i Bosniens tröja.

– Jag har ingen aning om vilken nivå jag hade varit på i dag om jag valt Luxemburg istället. Men jag tror att alla förstår mitt val. Jag hade chansen att uppfylla en dröm: Att spela VM med mitt hemland. Bosnien har gått igenom några väldigt svåra år, folk var deprimerade över kriget och möjligheten att göra folk lyckliga igen, om än bara tillfälligt, gör mig stolt. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden, speciellt inte i fotboll. Jag kanske blir tränare i Luxemburg, sa Pjanic till Le Quitiden i mars i år.

Då var stjärnan tillbaka på Josy Barthel Stadion i Luxemburg för en träningslandskamp. En mycket speciell match för i dag 26-årige Pjanic.

– Det innebär att jag får chansen att träffa min familj och på arenan kommer det också finnas gamla vänner och tidigare tränare.

Efter 67 minuter byttes Miralem Pjanic in och på tilläggstid tog han hand om bollen på vänsterkanten nedanför Josy Barthels allt annat än imponerande läktare. Pjanic drev in från vänster och det var nästan övertydligt vad han var ute efter. En kontakt senare låg han i gräset med bollen i händerna och vädjade om frispark. Han ville visa sin gamla hemmapublik vad han lärt sig under åren i Metz, Lyon och Roma. Och han fick chansen.

Under sin första säsong i Lyon 2008/09 spelade Pjanic tillsammans med brassen Juninho Pernambucano, enligt många den moderna fotbollens allra främste frisparksskytt. Miralem var redan innan övergången från Metz en mycket duglig spelare på fasta situationer men Juninho kom att göra honom till en av fotbollens främsta. Det var därför med ett förväntat sus från publiken som Pjanic lade upp bollen på den gropiga gräsmattan.

Han tryckte ner gräset framför bollen med sin vänsterfot, tittade en gång på vardera sida av muren, tog ett djupt andetag och stegade upp sina tre steg. Fyra sekunder senare satt bollen perfekt i det första krysset.

Det var inte bara Bosniens tillresta fans som jublade över målet. Även stolta Luxemburgare hyllade Pjanic som en av sina egna. Men det är inte därför den här matchen kan komma att bli mycket speciell i Luxemburgs fotbollshistoria. Det beror på vad som hände tre minuter efter att Miralem Pjanic sprungit in på planen.

Då var det hemmalaget som signalerade byte och 32-årige Sankt Gallen-spelare Mario Mutsch joggade av gräset och ut på de blå löparbanorna. I hans ställe kom istället Vincent Thill in.

Om du inte kan nämna någon spelare i Luxemburg är det här ett namn värt att lägga på minnet. Varför? Han beskrivs som den nye Miralem Pjanic.

Thill är bara 16 år gammal, spelar på mittfältet, värderas som en frisparksexpert och lämnade redan 2012 Niederkorn för att fortsätta sin utveckling i franska Metz. I samma klubb och under samma ungdomstränare som Miralem Pjanic en gång blommade ut.

– Jag har hört en del om honom via vänner som fortfarande är kvar i Metz och de säger många bra saker. Nu handlar allt om hans egen inställning. Metz är ett bra ställe, det är en perfekt plats att börja sin fotbollskarriär på. Jag känner dessutom hans familj. En gång i tiden spelade hans pappa mot min pappa, säger Pjanic.

Vincent Thill fick aldrig chansen att göra något frisparksmål mot Bosnien den där kvällen i mars men hemmapubliken hade anledning att jubla ändå. Matchen var nämligen 16-åringens a-landslagsdebut och innebar därmed, trots 0-3 förlusten mot Pjanics Bosnien, en stor seger för hemmanationen.

För om Pjanics besök var en påminnelse om vad Luxemburg kunde ha fått blev matchen också en garanti på vad den lilla nationen nu har att vänta. En framtid med Vincent Thill i den vitblå landslagströjan.

När Thill två månader senare på samma arena satte 1-2 mot Nigeria blev han den förste spelaren i världen född på 2000-talet att göra ett internationellt landslagsmål och på fredagen kan 16-åringen starta mot Sverige.

Med tanke på vem förebilden är gör vi nog bäst i att inte ge hemmalaget några bra frisparkslägen.