”Va? Johaug? Vad har hon nu råkat ut för”

Det var ungefär min instinktiva reaktion på nyheten att Therese Johaug testats positivt för doping. Det var innan jag hade läst förklaringen, sett tårarna eller fått höra från läkaren. Det var när jag bara hört tre ord.

Therese Johaug dopad.

För det var så ju så svårt att ta in. Den taniga, friska lilla idrottstjejen från Norge kunde väl ändå inte vara dopad. Det är ju inte så en dopad idrottare ser ut.

De ser ut som Johan Mühlegg med galna ögon likt en ilsken tjur och snor hängande nedför hakan över den ovårdade skäggväxten. Eller som Justin Gatlin med sina svällande muskler och arroganta uppsyn. Eller som Ekaterini Thanou med sin både kvinnliga och okvinnliga framtoning på en och samma gång.

De ser inte ut som Therese Johaug. Och de kommer inte från Norge.

De kommer från öster: Från Ryssland, Baltikum och andra gamla Sovjetstater genom statligt finansierade dopningsprogram i ledares besinningslösa jakt på god propaganda. De kommer från väster: Från USA eller Sydamerika i enskilda idrottares giriga jakt på ära och pengar.

De kommer inte från en gård i lilla Dalsbygda med en pappa vid namn Thorvald som arbetar vidare med gårdssysslorna i ett försök att skingra tankarna från den ofattbara nyheten.

Jag fick inte ihop det och varför fick jag inte ihop det? För att jag är en fördomsfull människa med åsikter och inbyggda föreställningar om folk, ursprung och traditioner. Jag är inte perfekt och jag tror inte jag är ensam heller.

Vi människor är fördomsfulla.

Jag minns en vacker sommarkväll på Stockholms Stadion i slutet av juli 1999. Jag var 13 år och pappa hade tagit med mig till DN-galan för att jag skulle få se hur långt och högt friidrottarna egentligen hoppade (han tyckte inte tv:n gjorde dem rättvisa). Jag minns ingenting av det men jag minns ett ärevarv, ett lopp och en segerkram.

Jag minns hur ”Här kommer Pippi Långstrump” dånade ur högtalarna när en av Sveriges mest populära idrottare gjorde entré. Det skulle bli Ludmila Engquists comeback efter att häcklöperskan besegrat cancern och hon hade själv bett speakern sätta på den muntra Astrid Lindgren-sången för att ta bort lite av dramatiken från ögonblicket. Det hjälpte inte.

Så fort Engquist visade sitt blonda hår ställde sig publiken i kurvan på Stadion upp. Sedan reste sig person efter person från sitt säte och bildade en sakta våg av hyllningar samtidigt som Ludmila gick ärevarv runt arenan. Det här var alltså innan loppet.

Två år tidigare hade hon vunnit Svenska Dagbladets bragdmedalj, folkets kärlek genom Jerringpriset och utsetts till ”Årets svensk” av P4:s lyssnare. Två år senare var hon inte svensk längre.

Då satt Ludmila Engquist på ett hotellrum på Kastrup i Köpenhamn klädd i chinos och en ribbstickad kofta och berättade att hon dopat sig. I samma ögonblick blev hon i mina och många andras ögon ryska igen.

Inte i passet men i sättet jag såg på henne. För en dopad person passar illa i mina fack om hon är svensk. Det blir så ohyggligt mycket mer bekvämt för mig om hon är ryska. Då går det att förstå.

Det här är inga fördomar jag är stolt över men de finns där och jag tror att jag, genom att erkänna dem, lättare kan analysera dem och på sikt kanske lära mig att tvätta bort dem. Om inte det går kan jag i alla fall utvärdera mina egna känslor och beslut utifrån dem. För det är ofrånkomligen så att de påverkar mig. Men inte bara mig. Många fler med mig.

Ta Abeba Aregawi som till sist frikändes från alla dopningsmisstankar. Trots det stoppades hon från att tävla i OS, efter påtryckningar från flera gamla svenska friidrottshjältar, när förbundet hänvisade till ”osäkerheten kring Abeba Aregawis idrottsliga och medicinska status och miljö”.

Även här reagerade jag instinktivt. Det ligger en hund begraven här. Inte bara kring Aregawis märkliga äktenskap som ledde till det svenska medborgarskapet utan visst kunde inte heller dopningsmisstankarna sakna grund. Visst var känslan att allt var väldigt, väldigt skumt.

Det finns fortfarande märkliga omständigheter kring Aregawis äktenskap men i dopningsfrågan är hon friad. Därmed var hon rent juridiskt fri att tävla. Därmed borde hon också varit ren i min och andras ögon – men det var hon inte.

Det är en obekväm fråga att ställa mig själv men hur stor påverkan har Aregawis ursprung här? Hur stor skillnad hade det varit för mig om hon varit uppväxt i mitt land, i min stad eller på min gata?

Therese Johaug är inte uppväxt i mitt land men i det Norge jag som svensk ser som något av en lillebror. Jag har varit där, jag känner norrmän och jag kan förstå det norska språket, maten och kulturen. Norge är för mig trygghet. Det är inte Ryssland eller Etiopien.

När nyheten om Therese Johaug kom reagerade jag därför på ungefär samma sätt som om det hade varit Charlotte Kalla. Något måste vara fel här. Hon kan ju inte ha dopat sig. När en osminkad och hulkande Therese Johaug sedan satt på podiet och med tårar i ögonen bedyrade sin oskuld var det också lätt för mig att tro henne.

Men om det hade varit en ryska som suttit där på podiet. Hur hade jag sett på det då?

Hade jag köpt förklaringen att hon fått i sig anabola steroider genom en läppsalva? Hade jag trott på läkarens förklaring att han helt enkelt glömt att kontrollera om salvan innehöll något förbjudet preparat? Eller hade jag varit betydligt mer kritisk?

Jag gillar inte svaret på den här frågan men jag är ganska säker på att jag vet det.

Jag hade förmodligen pekat mer på det fullständigt osannolika i att läkaren inte noterat den gigantiska dopingvarningen på salvans förpackning. Om jag ens hade brytt mig att lyssna så länge och vid det laget inte redan dömt ut idrottaren som en fuskare. Sedan hade jag med all säkerhet, oavsett utgången av utredningen, för all framtid sett på henne som en fuskare och sorterat in hennes märkliga förklaring bland LaShawn Merritts penisförlängning och Dieter Baumanns tandkräm som de sämsta bortförklaringarna i idrottshistorien.

Jag säger inte att Therese Johaug dopat sig med avsikt. Det är en annan diskussion. Men jag hoppas att alla som tar ställning antingen för eller emot henne, och alla andra idrottare som hamnar under misstankar, först tar ett steg tillbaka och funderar över vilka föreställningar och fördomar de eventuellt tar med sig in i bedömningen.

Alla dopningsfall ska bedömas efter fakta. Problemet i Johaugs fall är att hennes starkaste försvar aldrig kan bevisas på annat sätt än genom muntliga redogörelser. Nu är det upp till Internationella skidförbundet att avgöra sanningshalten i dem. Jag hoppas att de inte tar hänsyn till om de presenteras på norska eller ryska. Medvetet eller omedvetet.