SVT gör en beundransvärd satsning och visar sydafrikanska derbyt Orlando Pirates mot Kaizer Chiefs. FM-favoriten Lebohang Mokoenas gamla gäng mot lokalrivalen som spelaren Kaizer Motaung startade 1970 efter att ha hämtat influenser från fotbollen i Nordamerika. Det är en inblick i världsfotbollen som vi aldrig annars hade fått och det är bara att supa in atmosfären.

Vuvuzelorna kastar mig tillbaka till Sydafrika-VM 2010 när lille Andres Iniesta blev störst i världen. Den här gången dånar de inte kring några korrupta Fifa-pampar utan från 90 000 fotbollsälskare inne på Soccer City i Soweto, Johannesburg. Här finns inte heller någon våldsam rivalitet utan bara hängivna supportrar som sida vid sida samsas om arenan i respektive lags färger. Trots det är den en livsfarlig match.

1991 dog 42 supportrar i samband med derbyt och 2001 43 stycken. Båda gångerna på grund av bristande säkerhet när konkurrensen om platserna inne på arenan blev för stort. Folk klämdes ihjäl. Så het är matchen i Johannesburg. Så privilegierade borde vi känna oss över att matchen nu går att se på statlig svensk tv. Så vad gör jag då?

Jag byter till Premier League halvtimmen in i matchen.

Det är smärtsamt att medge men bara att erkänna. När jag har att välja mellan en av världens hetaste fotbollsmatcher och ett köplag framavlat ur kommersialiseringens egen vagga så väljer jag det senare. Jag ser hellre Manchester United-Burnley, trots att jag inte hejar på något av lagen, än Orlando Pirates-Kaizer Chiefs.

Det är egentligen helt fruktansvärt. Jag vill tro mig ha ett intresse för fotbollens historia, jag vill gärna skryta med att hålla supportervärdena högt och jag älskar att göra min röst hörd när företagarna sätter ytterligare en klo i fotbollens själ. Likafullt avskyr jag att ingen numera spelar i svarta skor, föraktar att den klassiska engelska fotbollspubliken är utbytt mot rika turister och sörjer att det numera är legoknektarna Zlatan Ibrahimovic samt Paul Pogba som ska bära Manchester United framåt och inte hemmafostrade Ryan Giggs och Paul Scholes.

Premier League och Manchester United står egentligen för allt jag är emot med dagens fotboll. När en spelare värvas lika mycket för sitt marknadsvärde som sina fotbollskunskaper och när en åskådare som köper lunch på arenan värderas högre än en som tar av sig tröjan en svinkall oktoberdag och skriker halsen ur sig för att försöka bära sitt älskade lag framåt. Trots det är det precis den ligan jag, i konkurrens med allsvenskan, följer med störst intresse. Men varför?

Varför när det spelas så mycket bättre fotboll i Spanien? Varför när det bjuds på så mycket livligare stämning i Tyskland. Varför när legenderna, myterna och dramatiken i historierna är så mycket större i Italien?

Jag tror den enskilt största faktorn är tryggheten. Jag är bekant med Premier League, mina vänner följer samma liga, jag känner till spelarna och Niklas Holmgrens röst är så familjär att min hund förmodligen hade sprungit till honom innan mig om han kallat på henne på stan. Jag vet också att ingenting kommer förvåna mig. Det är ungefär som att se en Beck-film på TV4 en söndagkväll. Du vet precis vad som kommer hända även om du inte sett filmen förut och att du kommer bjudas på precis önskad mängd spänning som aldrig oroar dig men ändå gör att du orkar sitta igenom de två timmarna.

Eller som Glenn Hysén så målande beskrev det i en av svensk tidningshistorias mest läsvärda krönikor i veckan.
”I Beck är det inte så mycket kärlek, men det händer saker. Det är det jag gillar mest, det funkar inte att se på en film på två timmar eller läsa en bok på 300 sidor när det bara är ett mord. Det ska vara tre-fyra i alla fall, ju fler desto bättre.”

Om Premier League är som en Beck-film är Orlando Pirates mot Kaizer Chiefs en svartvit konstfilm som någon eldsjäl i Rwanda gjort ideellt med hjälp av en crowdfunding-insamling. Jag vet att jag borde se den men likafullt sätter jag på den där förbannade Beck-filmen igen. Gör det mig till en usel fotbollsälskare? Kanske. Otvivelaktig till en hycklande sådan i alla fall.

För man kan inte lägga pengar och intresse på Premier League utan att direkt eller indirekt stödja kommersialiseringen av fotbollen. Samma sak gäller Champions League. Som Johan Esk beskriver det i Dagens Nyheter kan Zlatan Ibrahimovic också utan tvivel stå som symbol för hela den så föraktade ”moderna fotbollen”.
”Zlatan vet ingenting om hur det är att lida för ett lag”, skriver Johan Esk.

Precis så är det. Men just det här lördagen orkar jag inte lida för något lag. Just den här helgen vill jag bara ha enkel, simpel och trygg underhållning. Kort och gott en stor jävla taco-buffé.

Klart jag ska skämmas för det. Klart jag gör det också. Men jag är inte bättre än så. Inte just i dag i alla fall. Tyvärr är det precis det som gör att jag fruktar att den Europeiska superligan kommer bli av inom några år. Tyvärr är det precis det som gör att allting jag vill påstå mig hålla kärt med fotbollen redan är hotat, i alla fall högst upp i näringskedjan.

Reklammännen som byggde Premier League har lyckats. Det smärtar mig att erkänna men så är det och jag är långt ifrån ensam. PL-produktionen är så bra på att hitta rätt strängar i våra manipulerade hjärnor att vi egentligen köper vilken skit som helst bara formatet är det så tryggt bekanta.

Det är precis som att det finns 34 Beck-filmer – det är inte för att någon ställer speciellt höga krav på dem. Jag lånar Glenn Hysén igen för att försöka beskriva och andraplatsen  från när Glenn rankar sina Beck-favoriter.
”2. ’Mannen med ikonerna’ Det är några ryssar som är styckade i en sjö. Jag har för mig att Persbrandt snackar ryska och det är imponerande.”

Det räcker att Persbrandt snackar ryska för att Glenn ska vara frälst och det räcker att Zlatan spänner sin tofs för att jag ska bli intresserad. Sorgligt men sant.