Jag läser på Svenska fotbollförbundets hemsida på kvällen den 23 november:

”I slutet av matchen inträffade som alla vet tråkiga incidenter. Rapporteringen från media har varit stor och tyvärr olycklig i en fråga där det påstås att delegaterna skall anmäla Henrik Larsson till Disciplinnämnden. Detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida.”

Det har gått tre dagar sedan skandalen i Helsingborg där ett antal maskerade personer tog sig in på planen, stal tröjan från Jordan Larsson och slungade objekt mot Henrik Larsson som själv intagit en ställning som närmast påminde om de där gamla slagsmålsspelen i arkadhallen.

Det är den ställningen, som kan anses provocerande, samt Larssons val att trotsa säkerhetsinstruktionerna och gå bort till fansen som säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist den 21 november tydligt säger kommer anmälas till Svenska fotbollförbundets Riksombud.

– I stora drag kommer vi anmäla två saker: dels användandet av pyroteknik under matchen, att det togs med in på planen och att åskådare kunde ta sig in på planen men också Henrik Larssons agerande mot fansen, säger Winqvist.

Vad tänker du på då?

– Larsson går ju i någon form av ställning mot fansen, gör sig redo att slåss. Det kommer vi också ta med i anmälan till riksombudet.

Är anmälan gemensam för dig och matchdelegaten?

– Vi har snackat om det här och snackas oss samman om de här bitarna inte för att det ska stämma överens men vi är väldigt noggranna speciellt när det blir så uppmärksammat som det här. Sen är vi fria att uttrycka oss som vi vill men vi har samstämmighet.

Det är här Svenska fotbollförbundet nu insinuerar att Sportbladet ljuger och att ”detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida”. Men jag har själv lyssnat på intervjun och det är precis så Winqvist säger.

Oavsett vad så är det den här oklarheten i SvFF:s uttalande, och inte medias rapportering, som är ”olycklig” och det är inte bara beklagligt – det är dessutom allvarligt i en fråga som redan är lika het som ett nödbloss.

Varje gång det inträffar en publikskandal i allsvenskan ser vi samma sak. Det är som att många hänsynslöst springer till varsin ringhörna. I det här fallet de som ”har en förståelse för fansens frustration” och i andra ringhörnan de som kritiserar huliganerna. På sociala medier ser det ofta ut som fansen står i den ena ringhörnan och ”kämpar för supporterkulturen” och att media återfinns i den andra och vill ”rensa alla allsvenska arenor från publik”.

Om du inte känner igen dig själv i beskrivningen placeras du ändå ofrånkomligen i ena hörnan i mångas ögon.

Efter att jag kallat Helsingborgs-huliganerna som sprang in på planen för ”jävla idioter” efter händelsen i helgen fick jag två typer av mail. Många berömmande med folk som höll med – men också flera med hård kritik för att jag inte uttryckte en förståelse för ”fansens frustration”, Henrik Larssons ”svek” mot Helsingborg och tränarens ”provocerande uppträdande”.

Om vi bortser från att just de här huliganerna så fall skulle ha packat ner sina rånarluvor ifall att de skulle bli så frustrerade eller provocerade att de bara var tvungna att hoppa in på planen och därmed begå brottsliga handlingar så är det som irriterar mig mest att ingen tillåts stå med en fot på vardera sida i debatten. Vare sig du vill eller inte så bedöms det på bara några sekunder om du är med eller mot fanskulturen. Följden blir att debatten aldrig når till dess kanske viktigaste punkt: Den där vi börjar diskutera lösningar.

Istället står de som fördömer kvar i ena ringhörnan och tvingas försvara varför de kritiserar människor som begår brottsliga handlingar och i andra hörnan står de som anser att supportrarna saknar en stark röst i debatten och skriker halsen av sig för att ”försvara supporterkulturen”. Ofta ett hedervärt, men i det här fallet enligt mig missriktat jobb, för det gör det på många sätt omöjligt att kritisera det ena och samtidigt ha förståelse för det andra. Så fort någon försöker ta ett steg in i mitten blir de fösta tillbaka i sin ringhörna. Ingen får agera i gråskalan där emellan med vettiga argument utan alla avkrävs på känsloyttringar och tillhörighetsförklaringar. Antingen så är du med oss eller mot oss.

Efter skandalen i Helsingborg gjorde Sportbladets reporter Michael Wagner sitt jobb och kontrollerade med säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist vilka som skulle anmälas. Svaret blev att även Henrik Larssons agerande skulle utredas. Det som följde var en, milt uttryckt, storm av skit mot förbundet (trots att ingen ännu hade funnit Larsson skyldig). Kända svenska fotbollsprofiler riktade hård kritik mot anmälan och kallade det hela bland annat för ”ett skämt” istället för att avvakta utredningen.

Kanske är det därför förbundet backar och skyller på media. För att tvätta sitt eget varumärke. Kanske är allt ett missförstånd. Oavsett blir följden olycklig.

Konsekvensen blir att Sportbladets nyhetsrapportering pekas ut som lögnaktig i en så het fråga som den om huliganer. Därmed underbyggs den misstänksamhet mot media som redan finns (och inte minst syntes efter Helsingborgs Dagblads uppföljningar av skandalen i Helsingborg). Det är ansvarslöst av SvFF och hjälper ingen i den här viktiga debatten.

Det ökar bara avståndet mellan de två ringhörnorna och försvårar ännu mer för det där potentiellt avgörande mötet i mitten. För när alla skrikit klart och tröttnat på att peka finger hoppas jag ändå att vi den här gången kan slå oss fria från den blå och röda hörnan och ta ett kliv ut i mitten.

Väl där hoppas jag att vi kan begrava frågor som ”vems fel var det” och påståenden som att ”ni hatar supporterkulturen” och istället tillsammans komma fram till svar på betydligt viktigare frågeställningar. Som ”hur stoppar vi huliganismen som ger svensk supporterkultur ett dåligt namn genom att sätta skräck i människor, skada föreningar och polarisera hela den svenska fotbollspubliken”? (Notera nu: Huliganerna – inte fansen). Det är ju det enda svaret vi behöver.