I morgon delas ”Sveriges finaste idrottspris” ut. Det är Svenska Dagbladets bragdmedalj jag talar om. Otyget till pris som för mig skapar mer irritation än glädje. Ni vet vad jag menar.

”Det måste bli Bragdguldet!”

Meningen som aldrig någonsin varit inledningen på en vettig och sansad diskussion. Låt mig ge några exempel.

En sökning på google från det senaste året ger omgående solklara Bragdguld till i tur och ordning Jenny Rissveds, Peder Fredricson, Susanna Kallur, Henrik Stenson, Sofia Mattsson, Anna Holmlund, fotbollslandslaget för damer, Lars Lagerbäck, Frida Hansdotter, Leksand, Mattias Ekström och Gefle IF. Hade Svenska herrlandslaget i fotboll slagit Frankrike i VM-kvalet hade vi tack vare Olof Lundhs penna tvingats skicka in även dem i skaran.

Om du är dum nog att ge dig in i den där årliga diskussionen (och mot förmodan är så skicklig att du lyckas övertyga din motpart om att Lagerbäck tävlade för Island och att en plats i en högstadivsion i ishockey eller att passera ett krisande Helsingborgs IF i bottenstriden av allsvenskan knappast bör kvalificera dig till Sverige finaste idrottspris) kommer den debattkåte personen framför dig sedan ofrånkomligen ställa frågan som leder in på det allra längsta och mest dödslängtansframkallande samtalet du någonsin kommer stöta på.

”Vad är en bragd?”

Skjut mig!

Vi har faktiskt ägnat en förskräcklig halvtimme åt den där förbannade meningen på redaktionen i dag och det följer alltid samma fördärvliga mönster. Den yngre generationen skriker generellt att allt är en bragd. Om Leo Messi vinner Guldbollen är det en bragd. Om Storbritannien vinner VM i Bowles är det en bragd. Om ”The Mauler” vinner valfri match utan att blöda ur är det en bragd. De tror tamejfan att det är en bragd om Sarah Sjöström vinner SM i simning.

Sen kommer vi till den äldre generationen som älskar att rida fram på sina höga paragrafer. Här trycks det mer på att prestationen måste komma ur ett underläge. Här ska Leksand minsann ha Bragdguldet bara för att de startade en säsong uselt men avslutade den tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar alla egentligen hade på dem från början. Svenska Dagbladet har till och med tvingats skriva en artikel om frågan ifall Leksand ska ha medaljen – ännu märkligare var det när Bragdnämndens sekreterare Anders Lindblad avkrävdes på en motivering till varför Sanna Kallur inte är aktuell i år.

Hon tog sig till OS, trots att hon inte klarade kvalgränsen, med halva Ölandsbron inopererad i benet. Bragd!

I SVT:s sportpanel var de inblandade så övertygade om att Sarah Sjöström skulle få priset att Lindblad kände sig tvungen att rida ut på Twitter och rätta den snedseglade diskussionen. ”Sportpanelen i SVT diskuterade Bragdguldet. Intressant. Sarah Sjöström deras favorit. Ingen verkade ha koll på statuterna dock”, skrev Lindblad.

Statuterna, alltså den skrivelse juryn ska förhålla sig till när de väljer pristagaren, lyder:

”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas. Sålunda kan inte den idrottsutövare, som varit avstängd för doping, komma i fråga för guldmedaljen.”

Nu lär Henrik Stenson få priset för att han bröt den svenska majorförbannelsen och gott så. Det var ju ett avgörande av hög rang och visst kan det argumenteras för att ”avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge” – även fast det gäller nästan alla golftävlingar sedan Tiger slaktade allt motstånd (och i praktiken alla idrotter med någon typ av finalspel). Det är också precis det som är problemet.

De där statuterna går att läsa precis hur du vill. Det är lite som bibeln, alla kan hitta stöd för sin uppfattning i de där raderna. Det syns också på medaljörerna.

2012 fick Lisa Nordén Bragdguldet för att ha tagit OS-silver i thiathlon och 1996 prisades kanotisterna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson (jag orkar inte ens börja argumentera för hur små de här sporterna är globalt och hur liten konkurrensen i praktiken därmed är). Det räcker egentligen att det är OS så om innebandyn bara kommer med på programmet kan Kim Nilsson ha en stående taxibokning till SvD:s redaktion vart fjärde år.

Sedan 2010 har svenska längdskidåkare fått medaljen vid hälften av tillfällena. Två av de gångerna har det varit stafettlagen som belönats (2010 herrarna och 2014 damerna). Då talar vi alltså om längdskidor där det rimligen bara är en handfull länder som kan få ihop fyra åkare med tillräcklig kunskap för att kunna valla ett par plankor. Men absolut, kör!

För det har faktiskt varit värret. 1959 fick Agne Simonsson Bragdguldet efter att ha gjort två mål mot England på Wembley. I en träningslandskamp. Och Svenska Dagbladets sportredaktion, alltså de som ska dela ut priset, är sedan 2012 till och med nedlagd.

Så passa på att ge Gefle IF priset nu när astmatikerna haft ett mästerskapsfritt år. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Låt mig bara slippa de där förbannade diskussionerna.

(Och våga nu inte börja argumentera för vem som ska få priset i kommentarsfältet!)