Skidskyttet har blivit Sveriges största sekt
avDet finns en märklig religiös sekt i Sverige. Närmast koordinerat kokar de kaffet varje helg, tinar de från julen överblivna saffransbullarna och plockar fram mandelkubben från skafferiets allra innersta gömmor.
För ett par vintrar sedan var F21 i Norrbotten halvvägs upp i luften med sina bombplan sedan de misstagit sektens samlade rop om ”FULLT HUS!” för flyglarmet och varje helg töms halva den svenska elreserven när ivriga entusiaster ska mäta egna stav till stav-tider. De är så många att Gotland snart kommer tvingas bygga vallar för att skydda Visby från svallvågorna som uppstår när Sveriges samlade landmassa gungar till i samma ögonblick som de tillsammans dunsar ner i sina tv-soffor.
Det är svårt att säga exakt när rörelsen grundades men redan 2000 varnades det för att rekrytering gick rekordsnabbt och 2009 kunde vi definitivt konstatera att genomslaget var ett faktum.
Skidskyttet hade då blivit den mest populära återkommande tv-sporten i Sverige.
Visst, fotbollslandslaget hade sin miljonpublik på de få landskamperna som spelades, klubblagsidrotten på många sätt en starkare ställning hos de yngre tittarna och OS visar alltid fina siffror men skidskyttet hade det helg efter helg. Miljon efter miljon. Så höga siffror att de på toppen till och med passerade längdskidåkningen.
Starten var Magdalena Forsbergs framgångar i slutet på 90-talet – en framgångsera som sedan fortsatte med Anna Carin Zidek, Helena Ekholm, Björn Ferry och Carl-Johan Bergman – men trots att framgångarna sedan flera år uteblivit har miljonpubliken fortsatt att fascineras av de kvarvarande misslyckade skidåkarna från Ryssland, Tyskland och Norge som hittat en pensionsförsäkring i den så suspekta sporten.
Svenska skidskytteförbundets generalsekreterare Ingemar Arwidson säger att tittarsiffrorna låg på 400 000 tittare när de nådde botten för några år sedan. Nu är de, trots avsaknaden av ett ordentligt svenskt uppsving, tillbaka runt miljonen. Det är egentligen helt sjukt.
Ännu märkligare är det när vi betänker vilken försvinnande liten sport skidskytte är. I RF:s statistik stod 2014 endast 2355 personer listade som medlemmar i en skidskytteförening (föräldrar och andra funktionärer inräknat). Det är 111 elva fler än som samma år var engagerade i svensk casting och 255 färre än de som sysslade med organiserad frisbee.
Ingemar Arwidson förklarar delvis siffrorna med att skidskytteföreningarna missförstod det nya anmälningssystemet som infördes 2013 (då sporten tappade från 9254 till 1599 medlemmar) men oavsett så medger även Arwidson att antalet aktiva skidskyttar i Sverige är försvinnande få.
– Det första jag identifierade när jag blev generalsekreterare 2010 var att vi trots oerhörda framgångar under 15 år inte hade blivit en enda skidskytt eller förening mer. Vi var bara 500 när vi 2011 satte upp målsättningen att bli dubbelt så många till 2014. Nu är vi 1300 och målsättningen är att bli 2000 till 2019.
Anledningen till det låga antalet aktiva skidskyttar har inte varit ett bristande intresse utan dyra anläggningar. Det är något förbundet nu hittat en lösning på genom att låta ungdomar tävla i luftgevärsskidskytte på tio meter korta skjutbanor utan tillståndskrav och redan nu anar skidskytteförbundet också effekten i landslaget.
– Jag skulle påstå att Hanna Öberg, Anna Magnusson och Jesper Nelin är början på den vågen. Definitivt.
Det här ger det redan starka skidskyttet den där tredje och för alla andra sporter avgörande ingrediensen för att snärja nytt folk till sin idrottssekt.
Jag talar om treenigheten som är den svenska idrottssjälen.
1. Svenska framgångar
Vann Sverige VM-guld?! I bowling med trestegsprotes? Hissa flaggan älskling!
2. OS
Skulle varpa komma med på OS-programmet skulle svenskarna skråla framför tv-apparaterna som om det var en VM-final i fotboll och inom fyra år ha belönat halva Gotland med Konungens medalj i högblått band.
3. SVT
”Var fan är fjärrrkontrollen”, frågar vi oss men ser sedan André Pops bekanta biceps tona upp sig i tv-rutan. Sen nöjer vi oss med vilken idrott SVT än skedmatar oss med i den genomtrygga Vinterstudion där Pops gungar oss som små spädbarn i den statliga kanalens trygga famn.
Jag skulle kunna sätta mina samlade besparingar på att precis vilken idrott som helst hade kunnat nå miljonpublik minst vart fjärde år om samtliga av de tre ovanstående förutsättningar blev uppfyllda. Skulle Internationella olympiska kommittén till exempel få för sig att innebandy är framtiden skulle Kim Nilsson (ni får googla här) sitta i Skavlan inom ett par veckor.
Men grejen är den att skidskyttet lyckas locka miljoner trots att bara två av tre förutsättningar är uppfyllda. Det är något unikt och anledningen är att skidskyttet för första gången lyckats plocka in en fjärde dimension till treenigheten.
Vi kan kalla den Kaffeaspekten.
Det är generalsekreterare Ingemar Arwidson som själv tar upp den.
– Skidskyttet är inte bara som en straffspark i fotboll där du vet att det är ett slag utan det är fem kulor som alla måste sitta. Det ger en utdragen spänning. Sedan hinner du också hämta andan och dricka din kopp kaffe innan det är dags för nästa spänningsmoment igen. Jag är helt övertygad om att populariteten har med det att göra.
Tron på treenigheten bröts i samma stund som skidskyttet hittade en fjärde helig graal. Med en helt ny utövarbas och nya generationer som för första gången fostrats som skidskyttar och inte är omskolade skidåkare ser framtiden nu närmast skrämmande stark ut.
För vad kan egentligen konkurrera med något så svenskt som den ultimata kaffesporten?