Fotboll och ekonomi är knappast de sexigaste ämnena i världen (räknar med att runt 80 procent av ni som läser det här redan är på väg att leta sig vidare på era mobiler). Men jag måste be er om lite tålamod.

För det här handlar om AC Milan – en av Europas mest klassiska klubbar. Gänget som vann Serie A så sent som 2011, klubben där Grenoli satte Sverige på fotbollskartan, laget där Paolo Maldini alltid ställde upp med sin fläckfria frisyr och gänget som till sist fick rulla Alessandro Costacurta av planen.

Men nu är Milan illa ute. Riktigt illa ute.

Det hette så sent som i april att den kinesiska räddningen hade kommit. Med löften om tunga investeringar och nya sportsliga framgånger som på glansdagarna tog kinesiska Yonghong Li då över den mäktiga institutionen i italiensk fotboll.

Men är ett miljardlyft likt Chelsea under Roman Abramovitjs att vänta eller bör Milans fans till och med vara ännu mer oroade efter än innan affären? Football Italias sammanställning gör att det finns fog för oro.

Eller som de beskriver det: Gamarna cirkulerar ovanför Milan.

Ni kan med fördel kasta er över Football Italias engelska text här, annars försöker jag redogöra för det på svenska här under.

Gamarna i det här fallet är Paul Singer, grundare av den amerikanska hedgefonden Elliott Management Corporation. En vinstdriven fond som specialiserat sig på att köpa företag i ekonomisk knipa för att sedan vrida alla kronor de kan ur de döende kropparna. 2009 beräknades en tredjedel av fondens portfölj bestå av företag i kraftig skuld eller på randen till konkurs.

De drar sig inte heller för att ge sin in i kamp med maktfullare spelare. 1995 gick de upp i ringen mot Peru, 2008 mot Kongo och 2002 inledde de en bitter ekonomisk strid med Argentina. Ja, länderna alltså!

Den argentinska staten hade då hamnat i stora ekonomiska problem och vägrade helt enkelt att betala sina skulder. Chockade obligationsinnehavare var då så desperata att Elliott Management Corporation lyckades köpa obligationer till ett totalt värde av 5,5 miljarder kronor – för blott en miljard kronor.

För att förenkla det köpte alltså fonden rätten till skulder den argentinska staten hade för ett reapris mot att de tog risken att aldrig få några pengar alls tillbaka av Argentina. Grejen med Elliott Management Corporation är dock att de har gott om såväl resurser som knep för att driva in skulder andra skulle ha svårt att få igen.

2002 lyckades fonden få den ghananska hamnen i Tema att beslagta det argentinska militärfartyget (!) The Libertad. Skeppet skulle släppas ut på öppet hav igen först om den argentinska staten betalade tillbaka 176 miljoner av de miljarder kronor de var skyldigt Elliott Management Corporation. Det krävdes till sist att FN ingrep och förklarade skeppet som immunt i egenskap av ett militärt fartyg för att Libertad skulle kunna segla vidare.

2007 var det sedan det argentinska presidentplanet som, om president Nestor Kirchner inte fått ett sent tips, hade hamnat i hedgefondens ägo. Planet skulle landa i USA för underhåll men hade, om inte Kirchner ställt in besöket i sista stund, beslagtagits tillsammans med de bensinpengar piloten fått med sig i kontanter.

Förra året fick Argentina, efter att skulden genom kraftiga räntor växt i nästan 15 långa år, till sist nog av Paul Singers eviga jagande och gick med på en kompromiss med hedgefonden. Nationen betalade då Elliott Management Corporation 21 miljarder kronor för att lösa skulden – en 369 procentig avkastning på fondens investering.

Hedgefonden styr i dag över investeringar på motsvarande 264 miljarder kronor och har gett en årlig avkastning på 14,6 procent åt sina investerare. Men vad ska de då med en fotbollsklubb till? För fotbollsklubbarna tjänar inte pengar. De kostar pengar.

Under Silvio Berlusconis 30 år långa styre dominerade Milan stundtals europeisk fotboll men gjorde faktiskt bara ekonomisk vinst under tre av de 30 åren. Under 2016 förväntas klubben ha gjort en förlust på 728 miljoner kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Champions League-segraren Real Madrid gick 291 miljoner kronor plus förra året. Det är inga summor som lockar hedgefonder av Elliott Managements storlek.

Så vad är de ute efter?

Hela anledningen till att hedgefonden ens investerat i Milan är den nye kinesiske ägaren Yonghong Li och kanske framförallt Lis desperation.

Le kom överens med Berlusconi om att köpa 99,93 procent av AC Milans aktier för motsvarande 7,2 miljarder kronor innan årsskiftet mellan 2016 och 2017 samt betala av ytterligare drygt två miljarder kronor i skulder. När avtalet undertecknades tvingades den kinesiske affärsmannen samtidigt betala in 970 miljoner kronor i pant.

I december hade Yonghong Li dock inte lyckats skrapa ihop pengarna och bad om ett uppskov till mars. I utbyte betalades ytterligare 970 miljoner kronor i pant till Berslusconi.

När deadlinen den 3 mars närmade sig sköts affären så upp ytterligare en månad med 485 miljoner till i pant. Sedan, med bara två veckor kvar till köpdatumet den 13 april, upplöstes Lis företag Sino-Europe Sports.

Kinesen stod nu utan ekonomisk backning och med risken att förlora de 2,4 miljarder kronor han redan lagt in i pant för klubben. Den 28 mars säkrade han till sist ny ekonomisk hjälp – från Elliott Management Corporation.

Fonden pumpade in 2,45 miljarder kronor för att lösa affären. I utbyte har Li tvingats lova att betala tillbaka pengarna inom 18 månader – plus en 11,5-procentig ränta. Om Li misslyckas kommer hedgefonden ta över en del eller alla av aktierna i AC Milan.

Nu är frågan hur kinesen tänkt sig att på 18 månader lyckas skramla ihop de 2,45 miljarder han uppenbarligen inte hade när han köpte AC Milan? För han lär knappast tjäna ihop dem på AC Milan.

Klubben går i förlust och har i den åldrande, och delade, arenan San Siro inga större utsikter att utöka matchdagsintäkterna. De kommersiella inkomsterna från den tidigare så hett eftertraktade kinesiska marknaden har inte heller visat sig vara översvallande för andra klubbar som försökt. Den här affären sker också samtidigt som tv-avtalet för de italienska klubbarna väntas sjunka, snarare än öka, i värde.

Misslyckas Yonghong Li med att skrapa ihop pengarna kommer en av fotbollens mest klassiska klubbar snart vara i händerna på en skandalomsusad hedgefond vars enda intresse kommer vara att få igen sina stålar – med ränta.

Gamarna cirkulerar.