Soran Ismail är emot regeringens nya förslag om utökad skolidrott och Svenska fotbollförbundet är i öppet krig med Riksidrottsförbundet där en av Sveriges två största idrottsorganisationer kräver den andra på en offentlig ursäkt.

Eller?

Om bara någon hade ringt och frågat först.

 

Soran Ismail är komiker. En del av sin tid ägnar han, vid sidan av program som Parlamentet och turnéer, åt en komisk podcast vid namn ”Till slut kommer någon att skratta”.

Den 10 oktober släpps avsnittet ”Aron på lustgas”. Det kan knappast undgå någon som lyssnar att det är en podcast baserad på trams. Det är tre komiker som sitter och är just komiker. Ämnena blandas vilt, åsikterna haglar, skämten likaså. Efter ett tag kommer trion in på ett samtal om simborgarmärken.

”Baddaren får du om du inte drunknar. Det är två som begravs och de andra får Baddaren”.

Men sen händer något som ska komma att under några dagar ta plats i svensk politisk debatt och nog kan beskrivas som förra veckans stora snackis på sociala medier. Det ska väcka avsky hos många, applåderas av andra, sågas av tv-profiler, kritiseras av seriösa krönikörer och skapa rubriker i bland annat Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och tidningen Café. För att nämna några.

Det Soran säger som har sådan otroligt kraft är:

– Jag motsätter mig, eller jag har kommit fram till och jag kan kasta det på er så får ni argumentera så kanske jag kan ändra mig, men jag tycker att det är sjukt rentav att vi har idrott i skolan. Jag tycker att det ska vara förbjudet med idrott som ämne i skolan. De enda som kan ha det är de som har den sista lektionen så att man kan gå hem och duscha. Jag tycker det är helt sinnessjukt att tvinga barn att vara nakna med varandra. Det är en sådan oerhörd grund för psykisk ohälsa och mobbing. Alla mår dåligt av sina kroppar.

Sprängstoft så klart, om det hade sagts i riksdagen eller på en seriös debattsida. Nu är det ord från en komiker i vad som måste klassas som ett komiskt uppträdande. Att likställas med ett framträdande på Norra Brunn eller ett inslag under Tips från coachen i tv-programmet Parlamentet,

Men i användares och journalisters jakt på innehåll tar orden omedelbart skruv i sociala och traditionella medier. Folk förfasas, rasar och debatterar. En utveckling Soran Ismail med fascination följer i tystnad.

För det är INGEN som ringer honom och frågar vad han egentligen menar med sina ord. Om hans ens menar allvar.

– Nej. Det enda som hänt är att Expressen erbjudit mig att skriva en debattartikel i ämnet. Och så du då, till den här bloggen, säger Soran.

Hur ser du på efterspelet till uttalandet?

– Det är såväl förståeligt (folk) som beklagligt (media). Det är beklagligt att ta något ur sin kontext och presentera det för andra, sina läsare i det här fallet, som något annat än det var ämnat att vara. Men när det väl har skett så är det förståeligt att folk som har sett rubrikerna och läst artiklarna har reagerat så starkt som de har gjort.

Vad är det mest absurda du sett bland uppföljningarna?

– Svårt att säga, det är så oerhört mycket som är så oerhört dumt men allra dummast får nog vara när det påstods att jag hade sagt det som ett svar på regeringens nya förslag om fler idrottstimmar (som de tydligen har/hade lagt?). ”Komikern Soran Ismail svarar regeringen”. Dels är det ljug dels tycker jag det är en lite märklig uppställning att göra, komiker vs regeringen.

Jag tror samtidigt inte att det här är ett enskilt fall utan till och med en talande bild av hur den offentliga debatten ofta fungerar i dag. Alla pratar (läs tycker) om varandra men ingen pratar med varandra vilket oftare leder till missförstånd än konstruktiv dialog. Det oroande är att det här verkar gälla hela vägen upp. I förra veckan till och med till toppen av svensk idrott.

Nyligen publicerade Dagens Nyheter en rad artiklar om ett mejl som Svenska fotbollförbundets riksinstruktör Hans Wildow skickat till landets 24 fotbollsdistrikt. Brevet handlade om förbundets satsning ”Future Team” där syftet är att fånga upp fotbollstalanger med sen fysisk utveckling som annars hade riskerat att puttas bort och tröttna.

Problemet var att mejlet innehöll en rad minst sagt tveksamma formuleringar. Förbundet skrev att tonåringarna som kan bli aktuella för satsningen ska vara 15 år och i ”pre-puberteten eller i puberteten”, skriver förbundet. Vidare ska de ha ett ”pojkutseende och pojkkropp”.

En ledare reagerade, med all rätt, och hörde av sig till DN som, också med all rätt, skrev om det hela. Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson var en av många som tyckte till i artiklarna.

– Associationen som jag får är att idrotten, och i det här fallet fotbollen, är något som har en kroppsfixering och ett genusperspektiv som är snett – och som bara är avsedd för de få som har kommit igenom pärleporten, sa Eriksson och lade till:

– Det är ju precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta.

Det här fick i sin tur Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att reagera. I ett rubrikvänligt och åsiktspackat öppet brev till Björn Eriksson förfasades förbundsordföranden över att Eriksson inte hade hört av sig till förbundet innan han kom med vad SvFF tolkade var kritik mot deras verksamhet.

”Enligt dina uttalanden i DN associerar du Future team-verksamheten med ’…precis tvärtemot vad vi vill. Vår uppfattning är ju att alla ska kunna idrotta’. Du talar också om att Future Team skulle vara något ’som bara är avsett för de få som har kommit igenom pärleporten’. Det är uppenbart att du inte har en aning om vad du pratar om”, skrev Karl-Erik Nilsson och konstaterat att:

”Det hade varit bra om du hade läst den texten innan du uttalade dig för DN. Ännu bättre om du hade kontaktat mig eller någon annan på SvFF – vilket faktiskt är det minsta man kan begära”

Det osade känslor men att Svenska fotbollförbundet skulle höra av sig till Eriksson för att fråga varför han sagt som han sagt blev aldrig aktuellt. Det skulle visa sig mycket olyckligt då Björn Eriksson som svar på brevet förklarade att allt byggde på ett missförstånd.

– Det föreligger ingen motsättning och jag kan därför inte be om ursäkt men däremot beklaga att det skett ett missförstånd. Jag har inga negativa uppfattningar om SvFF:s arbete med det här projektet, sa RF-ordföranden.

Eriksson sa att han helt enkelt uttalat sig om vilka associationer de olyckliga formuleringarna gav och inte själva verksamheten. RF-ordföranden underströk istället att han är mycket positiv till själva lägret och publicerade även en förklaring på RF:s egen hemsida. Hela SvFF:s öppna brev byggde alltså på en olyckligt otydlig formulering från Eriksson och ett missförstånd från Karl-Erik Nilssons sida.

Följden blev att de högsta företrädarna för Sveriges två största idrottsorganisationer öppet lyckades svärta ner varandras varumärken på sina egna hemsidor när allt som hade krävts var ett telefonsamtal. Som vanligt är det också mångdubbelt fler som läser de första artiklarna med spetsiga rubriker än de senare förklaringarna med mer milda ordval. Många tar därmed aldrig del av informationen att allt egentligen handlat om ett missförstånd.

Det finns mycket gott med internet men den fart åsikter tar och den brådska många har att kasta sig ner i skyttegravarna oroar. Tendensen att överdriva för att höras i bruset skrämmer.

5 736 000 svenskar har Facebook. Det innebär 5 736 000 djärva publicister på jakt efter innehåll och spridning. Det ger oss också en kokande kittel av medvetna missförstånd och överdrifter i jakt på internets allra mest värdefulla valuta: Åsikterna.

Det är som om många aktivt letar efter saker att missförstå, att reta upp sig över eller att bli kränkta av. Det mest lysande exemplet är kanske Icas försök att bjuda sina kunder på tårta vilket fick till följd att sociala medier-användare rasade över avsaknaden av laktosfria alternativ eller veganska tårtor. Någon efterfrågade till och med ”ett tårtfritt alternativ”.

Ica ville bara bjuda på lite tårta. pic.twitter.com/nVzyilkumT

— Magnus Edlund (@magswede) September 20, 2017

Det enda Ica ville göra var att bjuda på tårta men där det finns en möjlighet att känna och tycka så kommer det förfasas och gnällas. För det är vad som fungerar bäst i sociala medier. Åsikter, känslor, upprördhet.

Det gör också att media jagar alla typer av åsikter. Bara de senaste dagarna har vi i svensk sportmedia kunnat läsa en artikel byggd på tre läsarkommentarer i en brittisk tidning och en annan om vad en norsk sportreporter med 2000 följare på Twitter skrev om en match i Premier League. Men då var det i alla fall tydligt vad det handlade om.

När någon däremot tar sig friheten att plocka citat ur sitt sammanhang och inte nyansera de med ett samtal till åsiktsproducenten (snart ett yrke) i fråga kan det bli både fel och orättvist. Det ger också en offentlig debatt som blir fullständigt meningslös. Istället för att leta lösningar tillsammans (i Soran-fallet kring mobbningen i skolan) delas alla upp i två läger och uppmuntras att ställa sig och skrika på varandra.

Jag frågar Soran igen:

Hur intelligent skulle du bedöma att det offentliga samtalet är i dag?

– Inte alls. Eftersom intelligens grundar sig i en vilja att begripa eller förstå och det offentliga samtalet väldigt sällan har det som ambition. I de få fall där någon försöker så kapas det av de ointelligenta. Ibland är det personer, ibland är det system.

Så till sist kanske vi ska ta oss an själva grundfrågan till det här blogginlägget också. Är Sveriges nu offentligt främste kritiker till idrott i skolan emot idrott i skolan?

Soran Ismail, vill du förbjuda idrott i skolan?

– Nej.