”På plats i Ruka!”

Klockan är 08:51 när Erik Niva noterar att jag just nu befinner mig intill den ryska gränsen i Finlands allra mörkaste skogar. Det går att ta på hans skadeglädje.

”Road är ett underord. Betänkt att jag levde 18 år under dessa förhållanden. 90 minuter kortare dag bara”, skriver han i nästa sms.

Förhållandena är en dag där solen går upp vid 09:24 och vänder igen vid 14:15 utan att egentligen ha tagit sig över trädtopparna. Termometern står på tvåsiffrigt minus och jag har sex tröjor på mig.

Varje morgon är en prövning med kläderna mot klockan. Det tar minst tio minuter att klä på sig och då är jag ännu brandsmansredo med högar och metodik. Men det jobbiga är inte att det tar tid – problemet är tajmingen. Börjar du för sent blir du försenad. Börjar du för tidigt får du stå i en hotellobby och svettas eller utanför en hotellobby och frysa. Det går inte att vinna.

”Jag åker gärna till Lillehammer”, sa jag till chefen för några månader sedan när vi pratade om att jag skulle göra min skidpremiär. Sedan dök flygbiljetten till Kuusamo upp i mailen.

Med fanns en hyrbilsbokning. När vi skulle hämta ut bilen på flygplatsen frågade jag undrande den 14-åriga killen i Hertz-kassan var nyckeln var.

– Den sitter i. Bilen är igång. Ni hittar den ute på parkeringen.

Det finns inga gatljus. Enda gången du faktiskt ser vägen är när helljuset reflekteras mot renarna som håller på att korsa den.

Men hotellet då?

För 1,5 vecka sedan satt jag i en hotellobby i Milano och laddade för VM-kvalet i fotboll mellan Sverige och Italien. Hotellet hade spa, generösa rum, fem stjärnor och en lounge med 24 timmars fri tillgång till prosecco, tilltugg och kaffe. När vi skulle åka till matchen satt den italienska fotbollsgräddan och skålade i lobbyn. FC Barcelonas sportchef Ariedo Braida var ett av flera bekanta ansikten som sken ikapp med kristallkronorna.

Vårt hotell i Kusaamo heter ”Tropiikki” eftersom det mitt i byggnaden finns en pool där de vitbleka finländska gästerna flyter omkring som isflak samtidigt som du försöker hålla nere din frukost bakom panoramafönstren intill. I morse hade ett gäng pensionärer vattengympa samtidigt som jag fyllde på min grötskål.

Hotellet i Milano hade ”stans hetaste cocktailbar”. Hotell Tropiikki har en O’Learys. Jag åt deras Boston Celtic-burgare första kvällen. Jag lär göra detsamma fyra dagar i rad. På tv:n visades en hockeymatch från den finska ligan. Höll en tumme för Oulun Kärpät i vita tröjor. Bakom gapade hotellets inomhuslekpark med Angry Birds-tema ekande tom.

I hotellobbyn finns det varken några bekanta ansikten eller några skinande leenden. Faktum är att ingen ler i Ruka. Anledning är att det ilar för mycket i tänderna om du fläker undan ditt tandkött i kylan.

Jag anar att det var ungefär så här det var för Erik Niva att växa upp i Malmberget.

”Som sagt 18 år”, messar han.

Jag svarar ömt att jag kan känna viss sympati med honom. Hans svar dröjer men jag måste ändå koncentrera mig på klädprocessen inför avfärden till dagens skidtävling.

Tre par strumpor, långkalsonger, jeans, täckbyxor, underställströja, t-shirt, en till underställströja, tjocktröja, en till tjocktröja, jacka, mössa, halsduk, vantar och yttervantar. Sedan skorna. Mina ”jag ska landa på månen-skor”.

Det engagerade tre personer i friluftsbutiken i Stockholm när jag skulle sätta ihop den här rymdkapseln till utstyrsel. Den kostade mig mer än min totala ersättning för alla vinterns skiduppdrag kommer landa på.

Börjar ifrågasätta mitt yrkesval när jag lufsar ut till bilen. Skrapar rutorna bara för att inse att de när jag väl sätter mig i bilen har hunnit frysa igen. Tvingas halvligga i bilen och spana ut genom en liten springa längst ner på vindrutan. Hoppas att renarna håller sig undan.

De 15 första minuterna är det iskallt i bilen. De sista fem svettas jag. När vi är framme kastar min kollega Malin upp bildörren på jakt efter frisk luft. Det som möter oss är en virvlande snösmocka av obarmhärtig finländsk natur.

Jag har precis fått på mig mitt andra par vantar när det plingar till i fickan. Tvingas välja mellan att kväva min nyfikenhet och vänta med att läsa meddelandet tills jag kommer inomhus eller riskera att bryta det skyddskal mot kylan jag tillsammans med expertisen i friluftsbutiken så målmedvetet konstruerat.

Häver av mig vantarna. Vet att jag nu har 30 sekunder på mig att både läsa och svara på sms:et innan kylan nått in till skelettet i mina fingrar.

Det är Erik som hört av sig igen.

”Sätter mig och googlar världscupprogrammet nu. Har aldrig tidigare haft sån stuns i fingrarna. Gör du långloppscupen också…?”.

Precis innan mitt mobilbatteri dör i kylan skickar han ett nytt meddelande.

”Lenzerheide över nyår blir fint”.

Ridå.