Har Neymar förvandlats från den sprallige lilla brasilianske pojken som älskade att spela fotboll till hela fotbollsvärldens största ärkediva?

Jag måste erkänna att jag hoppas det.

Vad jag vet är att jag hade förstått det.

Den senaste rapporteringen om Neymar är minst sagt kittlande. För enligt spanska Sport (som efter 25-åringens uppbrott med Barcelona gärna tar alla chanser att skriva ner brassen) så är Neymar trött på det anonyma motståndet i den franska ligan och har bestämt sig för att ”spela Ligue 1 à la carte”.

Han ska alltså ha bestämt sig för att helt enkelt själv välja och vraka kring vilket motstånd han anser matchar hans kvalitéer. Resten tänker han stå över.

Det ska självklart mycket till om det här ska stämma och med tanke på prestigen i skytteligsegrar, en hägrande guldsko och den Ballon d’Or Neymar jagar tror jag inte en sekund på att brassen skulle vilja stå över något större antal matcher ens mot blåbärslagen. Men nu påstås det alltså ändå att han vilade mot Angers senast för att han ville komma fräsch till samlingen med det brasilianska landslaget.

De möter Japan i en träningsmatch på fredag…

”Vill bara lämnas i fred”

Men det är ju inte bara det här att Neymar nu vill välja matcher ”á la carte” utan det finns fler pusselbitar som kan peka mot att brassen nu förvandlats till den där fullständigt uppblåsta fotbollsdivan jag trots allt älskar att fascineras av. Vi minns alla det offentliga straffbråket med Edinson Cavani men det finns också gott om rapporter från Frankrike om spänningar mellan Neymar och tränaren Unai Emery.

Min personliga favorit är den från L’Equipe om att Neymar tröttnat på att Emery har alldeles för långa videogenomgångar inför matcherna. Enligt tidningen har 25-åringen nu förklarat för sin tränare att han ”inte vill lyssna och borde lämnas ifred”. Den där typen av fras vi väl alla slänger oss med i samtal med våra chefer?

Sen har vi ju den där härliga anekdoten om logerna på Parc des Princes. Enligt RMC Sport har Neymars entourage (det är klart han ska ha ett entourage) klagat på att de tilldelats en loge med utsikt ut från arenan istället för in mot planen. Det innebär en obekväm promenad på flera meter när gänget (efter att kan vi anta ha konsumerat det obligatoriska antalet champagne-flaskor och sänkt minst två ostron per person) sedan måste ta sig från logen till sina platser på läktaren.

Nu har PSG dock sett till att Neymar fått hoppa före i kön (Marquinhos fick sin loge tidigare den här säsongen efter fyra år i klubben) så att Neymar Sr och brassens många vänner kan lämna logegrannen Kylian Mbappé bakom sig och sitta kvar med arslena i fåtöljerna även när matchen har börjat.

Ska Neymar nu spela á la carte kanske det inte är en så dum idé heller.

Jag älskar divor

Jag ska erkänna att jag älskar fotbollens divor. De har legat mig varmt om hjärtat ända sedan VM 94-krönikan i SVT (jag ska inte tjata om den) där det konstaterades att Romario ”inte kunde acceptera något annat än en fönsterplats på flyget till USA” och Hristo Stoitjkov ärligt målades ut till den kvinnogalne egoist han också var.

Visst tillför också divorna något. Dynamiken mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo hade till exempel aldrig varit densamma om inte den ene framställts som guds egen (skatteplanerande) son och den andre mer eller mindre som en fåfängd och egoistisk djävulsdyrkare.

Men det som gör Neymar-fallet extra intressant är att det är som om han på en natt vänt från den sympatiske lagspelaren till den galne envåldshärskaren. För visst var vi många som var imponerade av hur såväl Neymar som Luis Suarez accepterade att spela andrafiolen bakom Leo Messi i Barcelona och därigenom möjliggjorde ett annars omöjligt stjärnanfall klubben även tidigare försökt bygga med sviktande resultat (Romario, Stoitjkov och Hagi gjorde inte riktigt samma succé tillsammans i klubben efter nämnda VM 1994).

Men när sommaren kom hände något med Neymar. Och visst går det att både förstå och faktiskt försvara honom.

Hade Neymar stannat i Barcelona hade han aldrig blivit mer än Leo Messis lagkamrat. Han hade aldrig kunnat bli världens mest berömde fotbollsspelare och aldrig heller världens bäst betalde fotbollsspelare.

Nu är han redan det senare och det är bara upp till honom själv att se till att han även blir det förstnämnda. Ett par år i dominanta PSG som följs av en övergång till Real Madrid och han kan mycket väl vara där. Men allt det här kräver också att han tänker på sig själv. Det kräver också ironiskt nog PSG.

Den Qatar-ägda Paris-klubben betalade inte två miljarder för att få en lagspelare som kan förbättra kollektivet sportsligt. Nej, det ägarna betalade för var ett varumärke som ska härska fotbollsvärlden. En stjärna som ska sprida glans inte bara på PSG utan hela nationen Qatar. Då håller det inte att Edinson Cavani överskuggar Neymar. Då fungerar det inte om Unai Emery håller brassen tillbaka.

Därför kan Neymar göra precis vad han vill i PSG så länge han presterar på planen och därför gör han också rätt i att ta alla chanser att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar för att göra just det. För det är trots allt hans jobb att skina mer än alla andra. Det är därför PSG betalat sådana astronomiska summor för honom och misslyckas han kommer de knappast vara särskilt förlåtande.

Tvingas bli egoister

Elitfotbollen var kanske en gång för länge sedan en lagsport där framgångarna bara mättes i titlar. I dag är den (tyvärr) en politisk bricka där rätt sorts uppmärksamhet är det som räknas. Där de individualistiska stjärnorna härjar och härskar.

Det är inte bara i PSG det gäller. Fråga bara svenske landslagsanfallaren Isaac Kiese Thelin, just nu i belgiska Waasland-Beveren.

– Jag har ändrat min mentalitet och blivit mer egoistisk. Innan kunde man göra en bra match men kanske inte något mål men här i Sverige var det ändå ”okej, han har gjort en bra match”. Men utomlands så kan jag göra en fantastisk match men inget mål och så är det skit. Jag försöker vara piggare i avslutslägena nu och ändra arbetsfokus lite.

Syns du inte så finns du inte. Ta nu det vittnesmålet och dubblera det några hundra gånger så har du Neymars utgångsläge.

Jag förstår därför varför 25-åringen tar för sig. Jag förstår varför han gör allt för att flytta fram sin position och skaffa sig så mycket makt han bara kan.

Jag har en nära vän som en gång hade som nyårslöfte att ”tappa fotfästet”. Kanske krävs det också att Neymar gör just det för att lyfta till fotbollshimlen.