Jag minns det som i går. Vi var på en campingplats i Spanien, stranden nedanför var full av glas och en bit söder ut låg mäktiga Barcelona med ett stort tak av smogg över sig.

Mamma slappnade av efter maten med en guidebok samtidigt som pappa hade gått och diskat. Efter att tag höjde hon rösten.

– De verkar ha ett museum på fotbollsarenan här…

Hon kan inte ha anat vilken dörr hon i det ögonblicket öppnade.

---

Det är fars dag i dag när jag blickar ut över San Siro för andra gången i mitt liv. Monsterarenan med plats för 80 000 åskådare strax utanför Milano.

När jag som barn spelade Fifa på tv-spelet bläddrade jag alltid fram till San Siro som hemmaarena, ställde om klockan till kväll och vädret till varmt. I dag är det så kallt att du måste ha mössa och den grå himlen känns nästan lika tung som smoggen över Barcelona men arenan ligger ändå där precis lika omisskännlig med sina elva runda betongtorn, det svävande taket och de massiva röda bjälkarna.

Det finns få arenor in Europa som har en så tydlig identitet som San Siro.

Det känns som du har två val när du bygger en arena. Antingen bygger du det fyrkantiga parkeringshuset (Friends bland många) eller så investerar du inte bara pengar utan även själ och hjärta i din konstruktion. Giancarlo Ragazzi måste ha gjort det och mycket till när han skissade upp San Siros självsäkra former.

Det är en arena som är rund och fyrkantig på samma gång. Mäktigt stor men lika behagligt flytande. En elvabent mammut utan huvud.

Förra gången jag var här var på en av de där campingresorna med mina föräldrar. Jag kan inte ha varit mer än tolv år men minns stora delar av besöket som i går. Omklädningsrummet där tröjorna hängde. Hur vi visades hela vägen ut på innerplanen där delar av stolarna och gräset till min stora besvikelse var upprivet. Uppvärmningsytan inne i katakomberna (jag kunde inte förstå varför de inte bara kunde springa ut på planen). Någonstans i en flyttlåda i min källare ligger också fortfarande en liten blå bit stol jag stal med mig från arenan.

Det här var mitt i sommaren och det spelades därför ingen fotboll på San Siro vid just den här tiden men trots det är besöket på den vilande jättearenan ett av mina starkaste semesterminnen från barndomen. Jag gissar att det i dag är drygt 20 år sedan vi var där.

---

Tillbaka på hotellet ringer jag min pappa för att höra vad han minns från San Siro. Om han kommer ihåg hur mamma klagade på priset på rundtursbiljetten, den jättelika glasmontern med hyllningar enbart till svenska Grenoli inne i muséet eller den Roberto Baggio-tröja jag fick med mig hem (den där pirattypen man kunde köpa i marknadsstånd i turisthålorna över hela Italien. Jag köpte även en George Weah till min bästa vän som besviket undrade vem fan han var när han fick presenten. Vi såg bara mästerskapen på tv och Weahs Liberia prenumererade inte direkt på VM-biljetter).

– Jag kommer inte ens ihåg att vi var där. Jag minns arenorna i Amsterdam, Barcelona och Bilbao men där smällde det så då stack vi därifrån (det här var på den tiden Eta utförde terrorattentat i sin kamp för ett självständigt Baskien), säger pappa.

Mamma minns inte heller.

Pappa är den där SVT-sportintresserade typen. Han ser all sport som visas på ettan och tvåan men har fortfarande inte provat knapp tre, fyra och fem på fjärrkontrollen. Mamma ansluter till tv-soffan först när det är OS.

Trots det åkte de med mig (nästan) överallt jag pekade när vi var ute på semester och jag som barn ivrigt stirrade efter fotbollsarenor genom bilfönstret. Sedan gick de tålmodigt bredvid mig när jag drömskt tittade upp mot de jättelika betongfundamenten de fick ut lika mycket av som en sjösjuk på båtmässan.

Det är fars dag i dag. Det är också min första fars dag. Jag vet fortfarande inte om min son kommer vilja besöka fotbollsarenor, teknikmuseum, dansshower eller flyguppvisningar men vad han än vill ska jag försöka stå där lika tålmodigt uppmuntrande som mina föräldrar alltid gjorde. För vem vet vilken betydelse det där för mig glömda ögonblicket kommer få som barndomsminne för honom.