Det är mindre än en månad kvar till 2018 – ett år med OS i Sydkorea i februari och en het fotbollssommar med Sverige i VM igen. Två glödande evenemang som fick undertecknad att så sent som för en vecka sedan bara längta efter att få skåla in det nya året, begrava 2017 i arkivet och se fram emot ett spirande 2018.

Sen kom vecka 49. En vecka som egentligen borde få oss alla att ge upp allt hopp om idrotten.

I tisdags kom domen mot Ryssland efter dopningsskandalen i Sotji. Nationen stängs av från OS i Sydkorea och mannen bakom den gigantiska dopningskonspirationen som svärtat ner den olympiska historien Vitalij Mutko stängs av från spelen på livstid.

Mutko var tidigare idrottsminister under Vladimir Putin och pekas i McClaren-rapporten ut som chefen för hela dopningsoperationen i Sotji. Till IOK:s egen utredning ledd av Schweiz tidigare president Samuel Schmid bidrog visselblåsaren Grigorij Rodtjenkov med ett 52 sidor långt vittnesmål där han bland annat beskrev dussintalet personliga möten med just Mutko.

Mindre än en timme efter IOK:s dom mot Ryssland publicerade även Fifa ett uttalande. ”Det här får ingen påverkan på förberedelserna inför VM i Ryssland 2018 när vi fortsätter att jobba för att kunna leverera det bästa arrangemanget vi kan”, skrev det internationella fotbollsförbundet.

Ett VM där basen heter… Vitalij Mutko!

Det är inte bara så att Mutko får sitta kvar. I samband med att VM-lottningen hölls i Moskva i fredags fick den av IOK nu alltså livstidsavstängde ryssen i över en timme hålla ett passionerat anföranden för den internationella pressen om Rysslands oskuld där han också anklagade västmedia för att försöka snedvrida sanningen och underblåsa myten om en konspiration mot Ryssland. Allt det här bara dagar före IOK:s dom, på Fifas evenemang, direktsänt i Fifas tv-kanal, med Fifas logga bakom sig och med Fifas president vid sin sida.

Ja, men IOK tvättade ju i alla fall sin buk den här veckan. Eller?

Utöver Mutkov stängde organisationen också av presidenten för den ryska olympiska kommittén Alexander Zhukov. Zhukov väntas dock välkomnas in i värmen igen så fort spelen i Sydkorea är över vilket gjorde att IOK egentligen bara behövde ersätta honom tillfälligt på positionen i organisationskommittén för OS i Peking 2022.

Så vem valde den världsomspännande organisationen som älskar att slå sig själv för bröstet och tala om sin kamp för fred och rättvisa som tillfällig ersättare? De valde Juan Antonio Samaranch.

DEN Juan Antonio Samaranch? Den avlidne spanjoren sprungen ur Franco-regimen som påstås ha rekryterats av KGB och sedan basade över IOK under deras kanske smutsigaste kapitel i historien när mutorna avlöste varandra? Nej, självklart inte han men väl hans son med samma namn.

Det fanns tydligen ingen lämpligare.

En tredje rysk IOK-topp som också blev avstängd i veckan heter för övrigt Dmitry Chernyshenko och är fortsatt president för världens näst största hockeyliga KHL. Inga konstigheter där heller alltså.

Men Sverige då? Ärliga, hederliga, underbara Sverige?

Jag har fortfarande svårt att helt glömma anklagelserna mot SvFF-toppen Karl-Erik Nilsson. De från normalt välinformerade norska Josimar om att han förra hösten gav bort Sveriges Uefa-röst till slovenen Aleksander Čeferin i utbyte mot att Nilsson själv skulle få en plats i Uefa exekutivkommitté.

– Helt taget ur luften, sa Karl-Erik Nilsson innan han valdes in i Uefas exekutivkommitté.

Konspirationsteorier månne men det är ändå en omständighet som får en att fundera efter SvFF:s plötsliga byte från den meriterade holländske kandidaten Michael van Praag.

Men det är ju ett år sedan säger ni. Nu talade vi ju om vecka 49. Okej då.

Så sent som i tisdags tog fotbollsarbetaren Janne Andersson ut Sveriges landslag till januariturnén i Abu Dhabi. Ett emirat i det Förenade Arabemiraten som norska klubblaget Rosenborg häromdagen bestämde sig för att inte åka på träningsläger till efter kraftfulla reaktioner från klubbens supportrar.

– Vi undervärderade de politiska sidorna av beslutet vi tog, som sportchefen sa efteråt.

Rosenborg hade möjligen tagit ett opolitiskt beslut men insåg också att konsekvenserna av det blev politiska. Med sin närvaro skulle de ofrånkomligen visa en acceptans för ett land vars värderingar de inte delar. Det ville de inte.

Sverige kommer åka ändå, för femte året i följd, och på tisdagens presskonferens förklarade generalsekreterare Håkan Sjöstrand varför.

– Vår inställning är som tidigare att vi spelar och att vi kan spela i de länder som den svenska regeringen, Fifa, Uefa, FN och EU har normala relationer till även om det finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar. Men vi är naturligtvis medvetna om det och vi pratar också med såväl spelare som ledare om de förutsättningar som råder i det här landet och naturligtvis tar vi avstånd från alla former av diskriminering.

Sverige tar alltså avstånd genom att besöka. Men varför ens resa till ett land där det ”finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar”?

– Att vi åker till Abu Dhabi beror på att vi tycker att det är helt perfekta träningsmöjligheter helt enkelt, sa Sjöstrand.

Jaha. Dåså.

Men det fanns kan ni tänka er en skenhelighet som fick mig att skratta ännu högre i veckan.

När Bayern München ställdes mot PSG i Champions League kastade Bayern-fansen falska euro-sedlar på Neymar. Brassen som blev världens bäst betalde fotbollsspelare när han i somras rekryterades av den Qatar-ägda Paris-klubben.

En vettig protest mot en fotbollsspelare som följt pengarna och i samma ögonblick blivit ett försvarspolitiskt vapen i en odemokratisk nations jakt på bra PR? Absolut, om det inte vore för Bayerns egen nutidshistoria.

Bayern har lagt sina fyra senaste vinterläger i Qatar, är sponsrade av Qatars internationella flygplats och leds av en president som nyligen avtjänade ett fängelsestraff för skatteflykt.

Heja idrotten!

Men nu vänder vi blad, lägger champagnen på kylning och laddar för det magiska idrottsåret 2018. Ett år då vi återigen kommer jubla obehindrat framför tv-apparaterna åt Charlotte Kallas framgångar i Sydkorea och Janne Anderssons kullerbyttor i Ryssland.

Allt samtidigt som de som styr och profiterar på vår kärlek till idrotten fortsatt är män klädda i dyra kostymer sydda av skandaler.

Vad kul det ska bli!