Startsida / Inlägg

”Gå mot Rikets sal!”

av Patrik Brenning

”Nu ser ni Jehovas vittnen och rikets sal på höger sida. Det är inte varje dag man går dit men i dag ska vi faktiskt göra det.”

Konduktören på den blåvita Bergslagenexpressen har precis fått klartecken att utrymma tåget. Någon minut senare pulsar 20 uppgivna resenärer ut i den meterhöga snön. En kvinna får ledas fram. Andra glider närmast handlöst ner för den lilla backen på spårområdet. Efter tio meter har snön hittat in i den oplåstrade skarven mellan min sko och strumpa. Några meter senare är den nere vid hälen. När jag väl är framme vid Rikets sal har snön redan börjat smälta av värmen från min fot. Snart rinner det smältvatten mellan tårna.

taget tag

Jag har precis påbörjat min andra jobbresa i vinterförutsättningar. Den första var en prövning. Den andra kunde också ha börjat bättre.

Väl framme på parkeringen söker jag desperat efter den stabila Volvo vi bokat för att ta oss vidare till Idre och världscuptävlingarna i skicross. Till sist vinkar en herre med en Avis-skylt bredvid en koreansk jätte till metallkonstruktion på fyra hjul.

Eller bil i motsvarande klass”. Jag ska aldrig missa de orden i en hyrbilsbokning igen.

Fotograf Allard granskar kritiskt vårt rymdskepp till kärra. Han har gjort de årliga vinterdäckstesten i Aftonbladet i en evighet och är allt annat än nöjd.

– Det här är ju knappt några vinterdäck! Vad är det för gummi du har på kärran?

– De kom med bilen, svarar Avis-mannen som trots allt varit snäll nog att åka upp med bilen till Rikets sal åt oss.

Fotograf Allard lommar besviken till bagageutrymmet för att häva in sina väskor samtidigt som Avis-mannen vänder sig mot mig på jakt efter en förklaring till däcksågningen.

– Han har kört rally, säger jag utan att hinna tänka på hur den kommentaren kommer landa.

Sedan ser jag genom rutan hur Avis-mannen sorgset följer oss med blicken när vi sladdar ut från parkering. Som om han är säker på att det är sista gången han ser sina kära bil i nuvarande skick.

Fördelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns inga människor.

Nackdelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns desto fler älgar.

Vi ser två på väg upp när vi rör oss fram lika försiktigt som en småbarnsförälder i glasavdelningen på NK. Vi har inget fäste men det finns å andra sidan inte något att glida in i heller. Bara snö.

Efter att ha avverkat två långintervjuer, två tv-inslag och en stenhård lasagne för 120 kronor på Idre Värdshus hoppar vi in i bilen igen för att leta rätt på vårt boende.

Pernilla Wibergs hotell var fullbokat när cheferna väl bestämde sig för att Idre var den perfekta platsen att skicka herr Brenning till en helg i januari. Istället får vi plats på ett Fjällhotell en timmes bilresa rakt ut i ingenstans.

Fotograf Allard svär över både vägen, tiden och bilen samtidigt som jag smyger in en Ipren för att orka ta mig fram till textlämningen vid midnatt.

Dagen efter ska jag lämna av Allard vid fjällbussen. Ett dygn får räcka för honom.

buss

Nästa kväll är det därför på egen hand jag kliver in in matsalen på Fjällhotellet igen. Det är helpension (det finns inget annat att äta i närheten) och maten går inte att klaga på. Däremot systemet.

Det här är ett sådant där familjärt hotell där du uppmanas att lära känna nya människor. Jag får därför veta att jag ytterst motvilligt placerats med ett annat sällskap.

Vägen fram till bordet med den totala ovetskapen om vem jag ska tvingas dinera med påminner om boardingen på flygplanet som för några år sedan skulle ta mig till en kvalmatch i fotboll mot Kazakstan. Sex timmars flygning tillsammans med några ytterst tappra, och ännu mer välförfriskade och stimmiga, svenska supportrar i 40-årsåldern.

Jag hamnade på raden precis framför en av dem och tanken på sex timmars ”vi är svenska fans allihopa” ringandes i öronen fick mig att snegla mot nödutgångarna innan det visade sig att han var den allra mest välmarinerade av dem alla. Han slocknade som ett barn efter fem minuter.

När jag nu synar matsalen inne på Fjällhotellet inser jag att ingen här kan vara under 50 år. Alla har kommit två och två för att åka längdskidor mitt ute i obygden. Jag undrar verkligen vad vi ska prata om.

Jag placeras bredvid ett par som ska visa sig komma från Göteborg. Jag har en bok med mig som socialt skyddsnät men till min stora glädje ska det visa sig att vi har mycket att diskutera.

De har visserligen åkt 100 kilometer på skidor under sin vecka på hotellet (jag har knappast kommit upp i det under hela min livstid) men de har inget intresse av att åka Vasaloppet.

– Vi åker Marcialonga i Italien istället. Det är bättre mat, bättre viner och så är det roligare när de som hejar på dig i spåret har minkpäls istället för skidoverall, säger herren.

De ska dessutom visa sig ha sommarhus bredvid Anders Svensson och det är ett par fina timmar vi delar där i stearinljusskenet innan servitrisen hämtar våra efterrättstallrikar och lämnar oss med en vänlig upplysning:

Det blir klubb här i kväll med dans på loftet.

Det har under dagen kommit upp en buss med danssugna pensionärer från Kramfors. De har egen orkester med sig – ett band vars namn slutar på Z –så användandet av ordet ”klubb” i sammanhanget hade fått varenda Stureplansprofil att sätta pulvret i halsen.

Jag torkar mig snabbt runt munnen, tackar för sällskapet och rusar till mitt rum i den intilliggande byggnaden. Till min glädje finns det dagen efter inga spår av övergreppet på finkulturen som under natten måste ha begåtts där på loftet kvar.

Det är sista dagen och jag börjar pusta ut. Ska efter frukosten bara ta mig bort till Idre, jobba några timmar och sedan snigelköra det koreanska slagskeppet tillbaka till Mora.

På parkeringen inser jag mitt stora misstag. Jag har glömt värma upp bilen och nu är tiden för knapp för att vänta. Letar febrilt efter en isskrapa men hittar ingen. Det kom tydligen inte med bilen.

Så om det här på omvägar råkar nå Avis biluthyrning i Mora har jag en liten hälsning till er:

Ni måste köpa nya vinterdäck. Och om det råkar vara så att det finns lite repor i vindrutan efter att jag i minus 18 tvingats skrapa panoramafönstret med nyckelbrickan så får ni faktiskt skylla er själva!

idre

Idre.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB