Det svettas av ilska i Hockeysverige. På en liten rink i Piteå står två adrenalinstinna 14-åringar och slår frustrationen av sig mot den buktande sargen, i Mora har någon flisat ner Vasaloppsmålet med sina bara händer för att tillverka fler hockeyklubbor och på Östermalm i Stockholm står tio avdankade skridskopojkar och, i brist på is, skjuter silvermedaljer mot fönstren på Alex Schulmans lyxvåning.

Där inne samlar Schulman sedan girigt ihop silvret och maler ner det i sin mässingskvarn. Kvarnen där din frustration som genom magi förvandlas till nya Schulman-miljoner.

Bara att skriva den här texten är egentligen att gå i precis samma fälla. Fällan den stilistiskt begåvade och ogenerat reaktionssökande Schulman byggt sig ett yrkesliv på. Den där nästan allt kreativt skapande i grunden går ut på att skapa känslor och diskussion snarare än att göra någon slags intellektuell poäng.

Det finns inget som helst fel i det. Problemet uppstår när vi behandlar det som något annat.

Som när Hockeysverige tar Schulmans rasande attack på JVM som bokstavligt allvar. Eller när Fotbollssverige kräktes avsky på hans raljanta attack om att du inte kan älska ett utländsk lag som ditt lokala svenska.

Jag kan tycka att det är synd av flera skäl. Det ena är att alla naivt spelar Schulman rakt i händerna när de protesterar och fäktas mot den då bara ännu mer glödande mässingskvarnen. Det andra är att de viktiga poänger Schulman faktiskt gör glöms bort och avfärdas mitt i allt raseri.

Kan man säga ”vi” om ett lag i ett annat land bara för att man en gång förälskat sig i dess fotboll via tv:n? Vilken del är man egentligen i den klubben? Räcker det att köpa en tröja och förkunna sin kärlek för att bli en del av klubben? Behöver man åka dit för att få kalla märket sitt? Och i så fall hur många gånger?

Jag har inte svaret på de frågorna men visst borde vi diskutera det där, framförallt med tanke på vad det internationella intresset för till exempel storlagen i Premier League gjort med klubbarna. Hur det pumpat upp priserna på biljetter och därmed stängt ute de lokala fansen. Hur det förvandlat värdena på varumärkena så mycket att hela nationer nu köper fotbollsklubbar för att skapa affärsrelationer eller måla över övergrepp i såväl krig som fred.

Det borde vi prata om men alla var tyvärr för arga för det när Schulman hade publicerat sin medvetet provokativa text i augusti. Och mässingskvarnen glödde.

Visst finns det också ett behov av att prata om pressen uppmärksamheten kring JVM skapar på så unga människor men ännu mer motiverad kan jag tycka att Schulmans kritik mot sportjournalistiken kring turneringen är. Jag tycker själv det kanske största bottennappet i modern sportjournalistik var när Chris Härenstam och Mikael Renberg grät i direktsändning från en juniorturnering i hockey. Inte för att segern skapade känslor hos dem, det är hela sportens grunduppgift, utan för att de där och då helt glömde sitt uppdrag.

Men frågan är om inte Niklas Wikegårds vokabulär faktiskt är än mer problematiskt. För det går inte att komma ifrån att det förstärker stereotyper och på många sätt är våldsbejakande. Det är manligt att vara hård, det är ofta motiverat att slåss och allt är tillåtet i jakten på en seger. Även när killarna på isen fortfarande bara är juniorer och allt egentligen borde handla om utbildning och förädling , av såväl ishockeykunskaper som människor gällande uppförande och sportslighet i strävan efter att forma vettiga människor både på och utanför isen.

Jag tror att det stora problemet här är att idrott handlar om känslor – känslor som skapar både bra och dåliga reaktioner.

Det är magin i att kunna bli lyrisk över något så obetydligt som att en vuxen man sparkar in en läderboll i ett nät som gör det värt att bry sig om sport men det är också närheten till de känslorna som gör att även journalister ibland tappar fattningen och perspektiven. Jag har själv gått i den fällan. Det är också just de ohämmade känslorna hos supportrarna som gör idrotten till en så lockande slagpåse för en provokatör som Alex Schulman.

Så vad ska vi göra då? Sluta känna?

Nej, men det är Niklas Wikegårds uppdrag att mitt i en känslostorm hos tittarna bryta ner och förklara med kyla istället för hetta. Att fundera över vilka signaler han skickar och vilken förebild han är för sina såväl unga som gamla tittare. Precis som det är alla journalisters och supportrars ansvar att mitt i en rasande krönikörsattack ta ett steg tillbaka och fundera över inte bara varför texten skrivs utan också om den bakom de där reaktionssökande formuleringarna faktiskt har något värt att diskutera.

Hittar vi inga sådana poänger kan vi ju bara avfärda den som smörja. Finner vi dem däremot är vi skyldiga oss själva och idrotten att för en sekund lägga känslorna åt sidan och ta texten på allvar. Är det något galet som pågår här? Finns det någonting vi måste försöka förändra i vårt och andras uppförande?

Sen kan vi återgå till tv-soffan och det som är så fängslande med idrott. Glädjen OCH tårarna.