Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans krönika, efter EM-premiären Sverige–Irland.

 

Noll skott – ett mål.

Det här var inte matchen när våra stolta svenska krigare förlorade två poäng.

Det här var matchen när Sverige färgade Paris i gult och blått och på samma gång upphävde alla jordens naturlagar.

 

Efter att blixten slagit ner i hans drake uppfann halvsvenske Benjamin Franklin åskledaren. Efter att ett äpple fallit i hans huvud förstod svenskättlingen Isaac Newton tyngdlagen. 1925 förklarade Albert Einsteins svenske assistent fysikens lagar för honom.

Stryk allt. Glöm allt ni trott er veta. Det gäller inte längre. I EM-premiären mot Skottland (eller något) trotsade det stolta svenska landslaget alla naturlagar. De sköt noll skott – de gjorde ett mål.

Stade de France gungade under trycket av 800 000 hoppande svenska fötter. Betongen vittrade. Pålarna föll. Titanet böjdes. Inga mänskliga material (utom möjligtvis svenskt stål) håller för tyngden av 64 miljoner kilo blågul passion men inga tyngdlagar kan heller stoppa den patriotiska sång som fyllde den franska natten.

Stade de France kollapsade men de svenska fansen stod kvar.

Det påstås att Bruce Springsteen-publiken hoppade sönder Ullevi 1985. Den 13 juni 2016 föll inte bara Stade de France. När fransmännen vaknade i morse och blickade ut över sin tätort lutade Eiffeltornet, Triumfbågen låg i ruiner och Louvren hade tagit sådan skada att Mona Lisa börjat med Zlatan-tofs för att hålla håret på plats.

På det gula gräset löpte våra krigare från Marathon till Athen och tillbaka igen. Martin Olsson slet upp vänstersidan så att den irländske högerbacken till sist stod i en grop med enbart sin orange hjässa ovanför marken. Emil Forsberg lurade upp walesarna (eller något) på översta etaget där Maximilian Ibrahimovic mötte med en fist bump. Och Jimmy. Jimmy!

Sverige behövde noll skott för att göra ett mål. Jimmy behövde noll minuter för att avgöra matchen.

Det går inte att förklara det magiska. Det går inte att teckna ner koden till fullständighet (fast den börjar med Z). Det går inte längre heller att likt Einstein försöka förstå betydelsen av ordet ”tid”.

– Tid är det du målar med en klocka, sa Einstein.

Jimmy Durmaz och hans lagkamrater behöver inga klockor. De behöver ingen tid. De står över så simpla lagar.

Det var Zlatan som skickade ner blixten i Franklins drake. Det var Oscar Lewicki som sprang till paradiset och tillbaka för att hämta äpplet som föll i Newtons huvud. Eiffeltornet lutar, triumfbågen har fallit och Mona Lisa har Zlatan-tofs. Det är vad vi kan förstå i dag.

Noll skott – ett mål. Det är vad framtidens forskare ska försöka förklara.

Methiye Kaleci, gästkrönikör, Sportbladet.

 

Plusbetyg:

Andreas Isaksson: +++++

Mikael Lustig: +++++
Victor Nilsson Lindelöf :+++++
Andreas Granqvist: +++++
Martin Olsson: +++++

Sebastian Larsson: +++++
Kim Källström: +++++
Oscar Lewicki: +++++
Emil Forsberg: +++++

Zlatan: +++++++
Marcus Berg: +++++

Erik Johansson: +++++
John Guidetti: +++++
Albin Ekdal: +++++
Jimmy: ++++++++

Jag tar stegen ned längs gången, går förbi volontär efter volontär, kryssar mellan de två sista vakterna och möts av Stade de Frances mäktiga innandöme. Det påstås att drömmarnas teater finns i Manchester men det är hit till Paris mina drömmar letat sig.

Jag var tolv år när Zinedine Zidane stångade hem VM-guldet till Frankrike på hemmaplan. När den motvilligt skallige fransmannen tog över en hel nation och fick se sitt namn klistrat över triumfbågen i Paris. Jag var också i Frankrike då men så långt ifrån Paris att jag lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.

Jag satt med familjen i en liten hyrbil på den franska Medelhavskusten, nedanför Béziers strax sydväst om Montpellier. Vi följde VM växelvis på vår lilla nyinköpt franska tv (skärmen lika liten som på en Iphone) med tillhörande radioantenn och (när pubbesökarna inte var för stökiga) på campingens större variant. Jag minns att jag fick se finalen men tvingades sedan försöka sova samtidigt som ortsbefolkningen gjorde allt de kunde för att hålla turisterna vakna genom att åka bilparad med tillhörande tutor runt och runt genom byn.

Men det var faktiskt inte Zidane som lockade mig allra mest. Det var det då nybyggda betongfundamentet Stade de France.

Jag utvecklade tidigt en fascination för fotbollsarenor. Faktiskt lika mycket för själva byggnaderna som för det som pågick inne i dem. Under våra bilsemestrar i Europa tvingade jag därför mina många gånger alltför tålmodiga föräldrar att besöka arena efter arena trots att ligorna då sedan länge hade säsongsuppehåll.

Amsterdam Arena, Estadio San Mamés, Camp Nou… Och lokala spelplatser på diverse franska och spanska kustorter. Men aldrig Stade de France.

Trots att vi var i Paris ansåg mina föräldrar (med den kunskap jag i dag besitter om den lokala trafiken fullständigt korrekt) att det helt enkelt var för bökigt att åka ut till Saint-Denis bara för att en grabb innan tonåren med stora ögon skulle få stirra genom stängslet på en rund betongbyggnad. Så det blev aldrig något Stade de France.

Sedan dess har jag haft nöjet att få besöka flera av Europas finaste fotbollsarenor, tyvärr långt efter att fascinationen för byggnaderna ironiskt nog försvunnit. Men i dag var ändå något alldeles speciellt.

Efter presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic (Erik Hamrén fick sitta bredvid och titta på också) skulle jag ta mig tillbaka till presscentret. Då visade en lokal volontär fel väg.

Istället för att komma upp på läktaren hamnade jag med fotograferna djupt nere i arenans innandöme. Efter någon minuts labyrint slog ljuset emot mig. Den slättande asfaltsinfarten rakt in i arenans absoluta hjärta. Stade de France. Det var faktiskt mäktigt.

Jag har längtat hit ända sedan 1998 och nu 18 år senare stod jag på samma plats som gjorde Zinedine Zidane odödlig i fotbollshistorien. Men det första minnet som slog mig var något helt annat.

Det var den där kvällen på campingplatsen. Den stora grinden in, det lilla bageriet till höger, poolområdet till vänster, de palmliknande träden längs vägen, tennisbanorna, bouleområdet där de franska herrarna samlades varje eftermiddag klockan 16:00 för att tävla om en fin flaska rött, husbilen, det illgula fällbordet som attraherade små franska flugor så intensivt att det till sist såg ut som en prickig tiger, den lilla fotbollsplanen och den fläktande franska medelhavsvärmen.

När jag nu äntligen stod på Stade France så längtade jag tillbaka till campingen. Det är fan omöjligt att bli helt nöjd i det här livet alltså.

Sent på fredagskvällen kom beskedet via landslagets Twitter-konto:

”Morgondagens träning är helt stängd. Det betyder att media måste planera för att lämna träningsarenan efter avslutad mixed zone.”

De 15 minuter media normalt får se för att fotografer och tv ska kunna fotografera spelarna var nu strukna. Landslagsledningen ville kunna blanda in taktik i uppvärmningen, var den förklaring spelarna gav (Vi får försöka föreställa oss hur de tänjer musklerna i en rak 4-4-2 med Emil Forsberg droppandes in mellan vad- och höft-mjukningarna).

För media återstod en tuff utmaning. Hur ska vi fylla kanalerna när vi inte har några bilder?

SVT:s fotograf filmade klippbilder på andra journalister samtidigt som profilen Jane Björck släpade bakom med sändningsväskan.

TT valde att filma ett blått skynke.

Starka bilder ändå.

Jag och Simon Bank tror oss ha hittat en annan väg ut.

I brist på tillgång till spelarna får vi helt enkelt ta det närmaste vi kan komma. Så välkomna till mediacentret där spelartruppen vakar över oss som gudar på gigantiska vepor.

Men vad är det egentligen de vill ha sagt rakt ut till världens samlade media? Här är vår teori:

Journalistik 2.0.

Bakom det blåa skynket tittar de fram. Stirrandes med fuktiga blickar som rädda rådjur. Stilla, stilla. Sedan trippar de målmedvetet fram förbi rovdjuren och ställer sig vid betet.

Betet är i det här fallet runda bord med små inplastade namnskyltar. På en står Kim Källström, på en annan Victor Nilsson Lindelöf och på en tredje Albin Ekdal. På den sista står gasellen Andreas Isaksson.

Mellan oss rovdjur i pressen och dem flyter repet likt Röda Nilen men Moses har inget som helst intresse av att dela den. Istället vandrar mannen med makt att frälsa, landslagets presschef Niklas Bodell, runt och samlar ihop flocken när klockan tickat för långt.

Likt en Stureplansvakt går han rundar mellan stationerna och plockar ut spelarna som blivit lite för överförfriskade med frågor. För vissa, som Albin Ekdal, dröjer det många minuter. För andra, som Kim Källström, avbryts spektaklet redan efter ett par minuter (trots att Kim själv inte visat några tecken på att ha tröttnat). Men regler är regler, träningar ska genomföras och (vissa) tider ska följas.

På alla andra plan är landslagets aktiviteter planerade in i minsta detalj. På en skylt i hotellentrén sitter förhållningstiderna angivna ned på minuten. Då ska alla vakna, då ska alla äta, då ska alla träna, då ska alla spela Madden 12 på Xbox 360 och då ska alla gå och lägga sig. Tidsschemat får absolut inte brytas med det enda undantaget i tiden med media som används som någon slags tidsmässig panktbank där landslagsledningen använder Stureplansvakten för att hämta tillbaka förlorade minuter.

Redan innan mästerskapet flaggade vi för den enkla matematiken. Minst 50 journalister väntades och förbundet förlängde den mixade zonen till en halvtimme men bara två spelare åt gången skulle framträda samtidigt. 25 journalister per spelare. Ni förstår. Alla förstod. Trots den här stolta programförklaringen som inledde samma möte:

När matstunden är över vid vattenhålet i det varma tältet intill träningsplanen i Saint-Nazaire vänder sig en kollega (som inte gjort sport sedan EM 2004) mot mig och undrar om det där var allt. Japp.

Men Moses lovar att det ska bli bättre i morn. Det har han gjort i 2,5 år nu. Nämnde jag att jag är ateist? Det är nog killen från brittiska Sky Sports också…

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika från lägret i Frankrike.

 

SAINT-NAZAIRE. Du gamla, du fria, du världsbästa erövrarnation i världen.

De svenska superhjältarna har landat i skitlandet Frankrike.

De togs emot som befriare.

 

Den svenska nationen, den svenska nationen. Älska nationalismen med passion. Förstör din fiende, låt dem lida i förbannad vanheder.

Med den välsignade attityden intog i går den svenska hären Atlantkusten, och om de haft några fiender här hade de varit illa ute.

Det har de inte.

I samma ögonblick som stålfågeln från Stockholm tog land i Frankrike möttes våra hjältar av barn i räta led, som beströdde marken med nyplockade blommor.

De sjöng, de jublade, det var en änglakör i samklang med universum, dagen var både het och sval i förening, och mitt i ett oföränderligt och evigt kosmos tronade Sebastian Larsson och Pontus Jansson som de fyrar europamästerskapen väntar att rotera kring.

Sebastian hade dessutom klippt sig, utan att någon förstod varför – hans förra frisyr stod inte Michelangelos David efter i något enda stycke.

Landslagshjältarna togs väl om hand – fattas bara annat! – bland carraramarmor och guldkranar i ett hotell som varit lyx för de flesta men som måste framstått som ett simpelt vandrarhem för Erkan, Jimmy och Zlatan.

Det finns ingen anledning att övervärdera det träningspass som sedan genomfördes (det var bara en uppvärmningsträning), men det är ändå min uppgift att meddela att båda lagen vann överlägset och att ingen åkte in i mitten under kvadratspelet. Det mest anmärkningsvärda var att Pontus Wernbloom – denna evolutionens teknikkrona – såg ut att missa en passning, men det berodde på en osannolik kombination av en illa klippt fransk gräsmatta och det faktum att den var ämnad för Alexander Milosevic, som fult sparkats ner av tyska legosoldater och därför är hundra mil härifrån.

Motgången bekom nu varken Wernbloom eller någon av hans moraliska monster till lagkamrater.

Erik Johansson dribblade, den titaniske Kim Källström skrev autografer till alla barnen i publiken (de var 70 000) och John Guidetti tatuerade gräset med sina rationellt irrationella löpningar, utan att någonsin snudda marken.

Det här är inte ett lag, det är en världskarta för resten av Europa att orientera sig efter.

– I had tears in my ears, förklarade ledaren, poeten och mästerlingvisten Erik Hamrén.

Själv torkade jag mina ur ögonen och såg fram mot nästa dag, nästa stund, nästa träning med Sveriges hjältegäng.

De behöver inte träna, de gör det ändå!

Methiye Kaleci

 

 

 

Vid midnatt natten mot tisdag kommer jag och tv-kollega Bornehav (ni vet en sådan där kille som en gång varit hyfsat begåvad på fotboll och därför tror att han kan allt inte bara om spelet i sig utan sporten och alla dess inblandade) till Paris. Vi checkar in på ett hotell som måste fått mängdrabatt på röda sammetsgardiner och dämpad belysning, jag tar hissen upp och öppnar rumsdörren. Det första som möter mig är det här:

Det är alltså en röd tron i läder. Upplyst med punktbelysning som förmodligen monterats av någon pilsk Martin Timell-figur. Första frågan är om jag kommit rakt in på en strippklubb, den andra om stolen kommer snurra ett halvt varv in i ett lönnrum om jag sätter mig i den och den tredje hur många som idkat älskog i samma stol? Frånvaron av svar på den sista frågan får mig att genast slå bort tanken på att ägna natten åt att sitta naken på tronen och beställa gåslever från receptionen.

Så, medan ni försöker få bort den bilden ur era huvuden kan vi gå vidare till dagen efter.

Det är tisdag och Zlatan Ibrahimovic har kallat till pressträff för att lansera sitt nya klädmärke. Jag ska inte bli långrandig om den (igen) eftersom jag redan varit det så det räcker och blir över (här).

Låt oss istället förflytta oss till Pornichet och onsdag 08:30 för en första pressträff med rundvandring på spelarnas hotell. Det är nu man gör det naiva juniormisstaget att för en sekund tänka att det här nog ändå blir en lugn dag. Lite frukost, en sightseeing och sen ut för att kasta ett första öga på träningsanläggningen. Då ringer telefonen.

”Zlatan är på väg.”

Problem ett: Var är han?

Problem två: Var landar han?

Vi kastar oss iväg till första bästa flygplats och möter en överraskad herre på omkring 167 glada vårar. Han lovar mig att visa receptionen.

Jag har bråttom. Han har inte bråttom. Vi går söligare än Yaya Touré i en CL-semifinal samtidigt som ett på flightradar misstänkt litet flygplan på väg från Paris närmar sig. Till sist är vi framme hos nästa oförstående men väldigt trevlige herre.

”No, not here.”

In i bilen igen. På med GPS:n, plattan i botten och sikte på nästa flygplats.

En kvart senare är vi på plats och möter omgående ett par poliser som stängt av hela infarten till landningsområdet. De bekräftar att det är den långe svensken som ska ta mark men har inget bra förslag på hur en fotograf med teleobjektiv, en tv-människa (med obetydande fotbollsmeriter) utan teleobjektiv och en skrivande journalist (som mest undrar vad han egentligen ska göra där) ska få en bra överblick över landningen.

Vi kör ett helt varv runt flygplatsen (den är gigantisk eftersom Airbus både tillverkar och testar sina nya flygplansmodeller här). Till sist parkerar vi vid ett ödehus mitt ute på en fransk sommaräng säkert en kilometer bort.

”It’s a Bird…It’s a Plane…It’s Superman!”

Det är ett litet vitt privatplan. Sju fönster på varje sida. Det slår ner i asfalten och kränger sedan snabbt höger in i en parkeringsficka med en stor svensk flagga vajandes ovanför.

Vi är för långt ifrån för att se vad som händer sen men jag kan tänka mig hur Zlatan kliver ur planet, tar fyra steg ned för trappan och med orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind” kliver ut på marken för att inleda sitt EM-äventyr på allvar.

Samtidigt taxar vad som närmast kan beskrivas som en rymdraket ut från Airbus garage.

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara högt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika, efter Sverige–Wales.

 

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland. Vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

3–0 mot Wales, och det borde varit det femdubbla.

Här har vi ett lag redo för VM-guld!

Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 3–0 mellan Sverige och Nordirland (eller nåt) på Friends Arena den 5 juni 2016.

Man vet exakt var man befann sig – om man var född.

Skottland (eller nåt) kom till Solna för att försöka ställa sig i vägen för den fruktade svenska hären av världsspelare, men de åkte hem till Dublin (eller nåt) med svansen mellan benen, ditstoppad av tappra blågula fotbollskrigare som varken viker undan eller slår ner blicken.

Såg ni, världen?

Längst bak gjorde teknikfenomenet Andreas Isaksson – han blir både yngre och vackrare för varje år som går – en match av det slag som gjorde honom tvungen att byta ut sig själv av ren humanism.

Isaksson tog varenda skott som skottarna kastade mot honom, ända tills det halvdanska, helfantastiska bollstoppargeniet Robin Olsen upprepade bedriften med samma bravur.

Backlinjen? Tja, var ska vi börja. Den släppte inte ett enda irländskt skott förbi sig.

Erik Johansson och Andreas Granqvist (varför kallas han ”Granen”, när ”Monumentet” vore så mycket mer adekvat?) – tack, ni svenska vakttorn, huggna i granit. Med bröstkorgar av platonium skulle ni tvinga brasilianare och argentinska dvärgar på knä, lämnat Tyskland och Spanien, utskitet av kalk och vatten, på knä.

På flankerna forsade Usain Bolt-övermannen Martin Olsson och den allomfattande övermänniskan Mikael Lustig fram med en fart som gjorde att de på väg tillbaka mötte sig själva på väg fram.

Detta, kära vänner, var en fotbollsfuga som Bach och Beckenbauer blott kunnat drömma om. Och det inför en supporterkör – 250 000 på läktarna – som sjöng som änglar för att hylla sina nationalklenoder.

Första halvlek överträffades av den andra, som i sin tur övertrumfades av den första.

I barmhärtig allsmakt bytte Erik Hamrén (Skandinaviens och Europas bäst klädde man – och trummis!) ut Zlatan Ibrahimovic innan han gjort hat-trick, men hur stoppar man egentligen ett lag där varje spelare står på Manchester United blöta önskelista?

Med Zlatan upphöjt vilande födde John Guidetti fram ett mål och två barn ur sin bultande, muskulösa buk, medan en trupp fylld av gåvor (Emil Forsberg, den norrländska präriens gud! Kim Källström, denne titan! Oscar Lewicki! Messi-kopian Sebastian Larsson! Marcus Bergkamp!) exploderade i passningsorgier som motiverade en seger med 9–0.

Det bästa av allt?

Att man gjorde detta med sina allra bästa spelare kvar på bänken.

Nu åker dessa helgon till skitlandet Frankrike, för att spela hem ett EM-guld, men frågan är om Europa är stort nog för dem. Ge oss ett VM! Ett OS! Ett intrastellärt Galaxmästerskap!

Det här är mitt team. Det finns inget bättre.

Methiye Kaleci, gästkrönikör, Sportbladet.

 

Plusbetyg:

Andreas Isaksson (46) +++++

—

Mikael Lustig +++++

Erik Johansson +++++

Andreas Granqvist +++++

Martin Olsson (46) +++++

—

Sebastian Larsson +++++

Kim Källström +++++

Oscar Lewicki (60) +++++

Emil Forsberg (61) +++++

—

Marcus Berg (76) +++++

Zlatan (61) +++++++

 

Avbytare:

Robin Olsen +++++

Ludwig Augustinsson +++++

Albin Ekdal +++++

Emir Kujovic +++++

Jimmy +++++++

John Guidetti +++++

 

Så var det då äntligen dags. Svenska fotbollförbundet hade lyckats övertyga Zlatan Ibrahimovic om att efter en grillkväll sätta sig ner framför förbundets mobiltelefon och medverka i prestigeprojektet Blågult Inifrån.

Appen där förbundet alltså ska leverera sin egen historia från landslaget. Bakom kulisserna som det är sagt. Exklusiva saker. Spännande grejer. Världsomvälvande innehåll. (Vi har sedan tidigare bland annat fått se Granen möta Ludde i en pingismatch och de svenska spelarna gå upp för en flygplanstrappa).

Så vad fick folket då ut av den här sällsynt exklusiva intervjun med Zlatan Ibrahimovic? Ja, den pågick en knapp kvart och jag kan väl helt enkelt lista den svar för svar (scrolla ner för en kortare sammanfattning)

Hur många mål gör du i EM?

– Ett par stycken.

Vad gillar du för mat?

– Blandat mat.

Hur hoppas du att det går mot Irland?

– Vinst. Absolut vinst.

Vad har du för shampoo?

– Blandat.

Vad har du för bil?

– Några roliga bilar

Hur går det med vaden?

– Bra, tack. Mycket bra.

Vad har du för bil?

– Ja sa till dig. Jag har många roliga bilar.

Det där var hela oredigerade inledningen. Samtidigt steg tittarantalet upp till 800 där det stannade. Efter ett tag började det istället dala. Märkligt nog var folk inte övertygade av denna uppvisning i intervjuteknik. Men vi fortsätter väl:

Hunter or hunted?

– I am the hunter. I hunt.

Vilket än den största fisk du tagit?

– En gädda jag fått. Hur många kilo håller jag hemligt. Annars blir det att alla fångat större än mig. Det vill jag inte att det ska bli.

Vem är din idol?

– Mohammed Ali

Presschef Niklas Bodell bryter in: Vi har precis fått veta att han är väldigt sjuk.

– Ok. Vi hoppas på det positiva.

Presschef Niklas Bodell väljer en till fråga: Har du druckit Vitamin Well i dag?

(Här tänder Zlatan till för första gången)

– Varje dag. Varje dag. Jag hoppas ni också dricker Vitamin Well. Det är bara dricka och bli stark.

Kommer du återvända till Inter?

– Man vet aldrig vad som händer men det tror jag inte. Jag har gjort mitt i Inter.

Komma du komma till Norrköping någon gång?

– Kan hända. Man vet aldrig.

Hur länge kommer du spela fotboll?

– Så länge jag känner mig fräsch och håller mig på topp.

Vilket lag hamnar du nu i?

– Hemlis, hemlis. Snart får ni reta på allt. Hemligt.

Boxershorts eller kalsonger under shortsen när du spelar?

– Boxershorts. I alla fall jag. Det är upp till var och en.

Bästa tränare du haft?

– Jag har haft många bra. Många. Många jag trivts med.

Vem är bäst i världen och varför?

– Jag tror Messi för tillfället. Behövs inte förklaras varför.

Presschef Niklas Bodell bryter in igen. För nu är det dags för mer reklam.

Vad tycker du om den svenska EM-låten?

– Bra, mycket bra låt. Tempot är annorlunda. Den hörs. Man reagerar när man hör den. Bara positivt.

Vad tänker du på när du ska lägga en straff?

– Inte tänka. Bara gå fram, vara säker på din sak och skjuta i mål. Svårare är det inte.

Hur kändes det att göra cykelsparken?

– Bra. Mycket bra.

Vad spelar du för tv-spel

– Far Cry har vi spelat och nyss klarat det.

Och nu blir det mer reklam.

Vad gillar du med nya Volvo?

– Den är som mig. Komplett. Hög nivå och Made by Zlatan.

Ännu mer reklam.

XC90 eller V90?

– Du väljer själv. XC90 mer familjär. V90 funkar som familjebil men är mindre jämfört med XC90. Bara du har en Volvo så är det ok.

Har dina barn ärvt din talang?

– Vi får se. Tiden kommer avgöra.

Reklam!

Porsche eller Ferrari?

– Volvo.

Hur rankar du dagens trupp jämfört med den 2012?

– Dagens trupp är mer spännande. Vi har en ny generation som håller på att slå sig in. Många tar för sig av de nya. Så vi får se hur det går.

Hur långt är du nu?

– 1,97. Så nu börjar man väl krympa. På väg nedåt.

Här plockar Bodell återigen ordet för nu ska det krängas biljetter till Wales-matchen.

Vi ska prata lite om Wales-matchen på söndag också.

– Hoppas ni kommer. Vår sista match inför den stora turneringen. Vi ska bjuda till och den spelas i Stockholm. Friends Arena.

Vad tycker du om Gareth Bale?

– Han har gjort det bra. Gjorde det bra i Madrid och har lyckats ta sitt land till EM. Så bara positivt.

Det regnar hemma i Paris?

– Det är översvämningar överallt. Så är det när man lämnar ett ställe. Det går bara nedåt.

Zlatan tröttnar och tar över både frågor och svar själv.

– Ska vi avsluta med två frågor? Vad har du för telefonnummer. 007 Agent. Favoritlag i allsvenskan? Malmö, Malmö, Malmö FF.

Där slutade det. Så om vi då ska sammanfatta vad vi lärde oss om Sveriges i särklass mest intressanta idrottsman alla kategorier genom idrottshistorien när Svenska fotbollförbundet ska äga sin egen story?

Ja, Zlatan har alltså fångat en gädda, vet inte om hans barn ärvt hans talang, tycker positivt om Gareth Bale, spelar i boxershorts, vet att det regnar i Paris, äter blandad mat, använder blandat shampoo, har några eller många roliga bilar, hoppas att Sverige vinner mot Irland, är 197 centimeter lång, tycker det känns mycket bra att sätta en cykelspark från halva planen, har precis spelat klart Far Cry och kommer kanske någon gång under sin livstid att besöka Norrköping.

Var ju en formidabel succé det här och vad jag hört är inte alla på Svenska fotbollförbundet särskilt imponerade över den nya appen heller.

Jag tycker faktiskt den är kanon – när damlaget får fria händer med den. Caroline Segers direktrapport från spelarbussen är något av det mest personliga och underhållande material jag sett skapas av någon som inte är journalistutbildad inifrån ett landslag.

Men då slapp ju hon å andra sidan fylla halva sin rapport med reklam för matcher, låtar, drycker och bilar. Det verkar däremot herrlandslaget tycka är det allra viktigaste att förmedla till sina supportrar som betalat 20 kronor för att få ställa frågor till sin idol.

Men vad fan. Zlatan kanske kommer till Norrköping på besök någon gång i alla fall. Bara för hotellen att duka upp den blandade maten, stryka boxershortsen och ställa fram sin schampoobuffé. Nu när de vet vad den störste vill ha.

Säg det lugn som varar. Det är dags att stålsätta sig för de närmaste dagarna kommer bli väldigt intressanta kring det svenska fotbollslandslaget.

Inom kort släppts Olof Lundhs bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” och det ska bli spännande att se hur den landar hos förbundet. För det delas ut kängor vill jag lova.

Ögnade boken under eftermiddagen och såväl förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson som förbundskapten Erik Hamrén och Players Manager Marcus Allbäck får några rejäla snytingar.

Karl-Erik Nilsson ja, förbundsordföranden som blev förvånad när skandalen kring Fifa briserade, stod vid Michel Platinis sida när mutorna kring honom rullades upp och till sist investerade hela sitt förtroendekapital i Gianni Infantino – som nu kan bli avstängd efter att ha försökt skicka ner Fifa i samma korrupta dynghåla som de legat i under det senaste decenniet. Heja vårt fega fotbollsförbund där all slags etik och moral är till salu så fort någon dinglar med en Europa League-final framför Friends Arenas utsvulltna käftar.

Annars har ju Erik Hamrén varit lika bekväm som Peter Crouch på ett ungdomdisco under de senaste veckorna. Det är ingen överdrift att säga att det verkar som om förbundskaptenen själv också tycker det är skönt att det är slut snart. Det är inte alls samma ängslighet och stridslystna inställning utan en betydligt mer bekväm Erik Hamrén.

Bekvämt har spelarna det också kan vi hoppas. Efter dagens förmiddagspass, bakom en halv kilometer svart tyg som förbundet plastat upp för att stoppa alla från att se träningspasset (det var inte jätteglada miner hos lokalbefolkningen när förbundsvakterna gick ronder runt träningsplanen och föste hem åskådarna), väntade gemensam middag med familjerna på Norrvikens Trädgårdar strax väster om Båstad. Räknar dock med att det var den ordinarie landslagskocken som lade upp laxen (de flög till och med med honom när de bodde på ett av Marseilles lyxigaste hotell för en träningslandskamp för ett par år sedan). Man kan ju inte äta vilken pytt i panna som helst liksom.

Annars är det absolut bästa med bilderna från kvällens evenemang att flickvännerna dök upp sådär ledigt uppklädda som sig bör till en finare kvällsmiddag i försommarsolen. Landslagsspelarna? Träningskläder, löparskor och sportsockor.

Dinner ✨

Ett foto publicerat av elinwass (@elinwass) Jun 2, 2016 kl. 11:54 PDT

Ett foto publicerat av Maja Nilsson (@majaenilsson) Jun 2, 2016 kl. 10:30 PDT

På order uppifrån kan vi ana men de kunde ju ha ansträngt sig lite. De har ju trots allt Sveriges bäst klädde man i truppen.

Nu ser det ut som i den där brytpunkten någonstans mellan mellanstadiet och högstadiet när alla tjejer tycker sig ha blivit vuxna men ingen av killarna ens förstår poängen med att  ha skosnören när det finns kardborreband. Det går ju fortare liksom.

I dag fortsatte landslaget sitt EM-läger i Båstad. I dag öppnade också Sillybloggen. Det slutade i en otäck krock som innebar att de blågula spelarna under hela dagen haft en idiot med laptop efter sig som visat absolut noll intresse för vad de haft att säga.

Det började redan vid frukost.

Fortsatte med Zlatans presskonferens.

Drog över på mixade zonen med bland andra Pontus Jansson.

Förflyttades till Båstad Gifs klubbhus.

Och avslutade på den temporära pressläktaren på den lokala idrottsplatsen.

Zlatan hade kunnat dunka upp en boll i krysset, fira med att svepa en badkar äppelmust, klippa av Erkan Zengins tofs, kyssa Peab-mannen Erik Paulsson på läpparna och avsluta med att vända upp och ner på Pepes Bodega utan att jag hade märkt något.

Apropå Pepes Bodega ja. Vi är i partymeckat Båstad men av det märks inte mycket. Hotellet är så fullbokat av konferensande bomullstoppar som framåt 23-tiden fått både ett par och fler glas rödvin för mycket innan för västen med dumma idéer som följd att parterapeuternas intresseorganisation borde gå in och sponsra hela stället.

Landslaget ligger dock tryggt undanbäddade en bra bit ifrån skandalernas kärna i sitt Riviera hotell. Men det betyder inte att de inte kan festa. Fråga bara Mikael Lustig.

What did we do to deserve Mikael Lustig? pic.twitter.com/wPRJYlBsUc

— Jack Young (@Young_67) May 31, 2016

Alla landslagsspelare som bjuder på sig själva ska hyllas förutsättningslöst men det tog mig trots det många timmar att smälta den videon så när ni är klara med det är det förmodligen en ny dag här i Båstad (och Lustig redan bokad som huvudakt på Summerburst). Då lovar jag att återigen vara fullt fokuserad på landslaget.

På återhörande då.