Det är en guppig väg fram till längdhoppsgropen. Ansattsmattan ligger utslängd som en halmmatta på en fransk turiststrand. Groparna vattenfyllda efter dagens monsunregn. Om du mot förmodan lyckas ta dig hela vägen utan att snubbla väntar en överfull sandlåda. Skulle du vara Carl Lewis och sätta världsrekord landar du i en mindre insjö. Strax innan de två änderna som uppvaktar varandra sådär vårintensivt som vi människor också har en förmåga att göra efter några glas rosé för mycket på en solgassande uteservering.

Välkommen till effekten av svenska fotbollslandslagets intåg i Båstad.

Vi är bara ett spjutkast från Örebäcksvallen som har förvandlats från en nedgången idrottsplats för friidrott och fotboll till en nedgången fotbollsarena med en spelplan av internationell toppklass. Runt planen ligger ett mörkare gräs – nylagt med tre meters bredd för att inte landslagsspelarna ska riskera skador om de faller utanför de vita linjerna.

Det var här Båstads friidrottare tidigare nötte meter efter meter på underlag som närmast kan beskrivas som ren asfalt. Nu ska de få en ny träningsplats men den dröjer till hösten 2017. Tills dess är de förpassade till den temporära banan på andra sidan den lilla bäcken. Bana och bana förresten. För att möjliggöra för någon slags träning har kommunen ordnat en tillfällig löparbana. Den är 80 meter raklång och består av svart grus på brun sand på den plats där den nya friidrottsarenan ska börja byggas.

Men så – ett diskuskast till bort så möts jag av något annat. En bild som vi alla nog känner igen.

Där pågår den här måndagskvällen något som lockat horder med åskådare. Längs hela långsidan står besökarna med blickarna intresserat fäst vid planen. Bakom dem har någon smällt upp en grill och vänder hamburgare. Klockan är efter 21 men ingen har bråttom hem.

Det första jag ser av själva händelserna på planen är en skallig kille som ska skicka en boll mot en tillsynes fastcementerad anfallare som på ett ögonblick ska försöka lyfta sina järnklot till fötter och producera någon slags hastighet i djupled. Han tar ett steg innan han ger upp och parkerar dankarna i gräset igen. Då har bollen ämnad för honom seglat 20 meter både för långt och högt och landat i målvaktens trygga famn. Ytterbacken som levererat höstlövet fyller försommarkvällen med ett avgrundsvrål av besvikelse.

Det möts av ett muntert sus från publiken. Sedan det där golftasslande ljudet av smågenerade kommentarer. Det är lätt att förstå engagemanget. För det här är ingen vanlig kväll i Båstad. I kväll är det nämligen derby mellan Båstad Gif och Grevie GIK i division 5 nordvästra Skåne.

Båstad grävde upp hela sin idrottsverksamhet för att få Zlatan till stan. Det kanske var värt det. Men det som brinner på andra sidan ån är värt så otroligt mycket mer. Det är en bild av den allra vackraste sidan av Fotbollssverige bortom alla krav på extra planbredd, 50 bollkallar, staket och välbetalda stjärnor. Eller förmågan att kunna slå en djupledsboll på 30 meter för den delen.

Fotbollen lever i Båstad. Med eller utan landslaget.

Det här är en historia om Erik Niva. Sveriges mest konflikträdde stjärnkrönikör.

Tidigare satt pressen alltid inspärrade bakom vakter och räcken i samband med landskamper men dagens öppna läktarmiljöer ska uppmuntra publiken att genom att få ansvar för sitt eget uppförande också sköta sig bättre. ”Sätter du människor i en bur kommer de börja uppföra sig som djur” som en allsvensk ledare förklarat strategin med. Men den innebär också nya utmaningar för en stjärnkrönikör på Sveriges största tidning.

För om vi ska jämföra Erik Niva med något så får det ändå bli en surikat på Skansens djurpark. Det är liksom inte lämpligt att släppa ut det kramgoa lilla djuret bland de törstande barnen. Pälsen skulle bli hård av sockervadd, benen brutna av klumpiga små människofingrar och ögonen utstuckna när de griniga små förmågorna jagar nya glänsande saker till sina pärlplattor.

Men det är precis vad som har hänt på Sveriges fotbollsarenor. Med fasansfulla följder.

För som om situationen inte var illa nog har den moderna mediautvecklingen aderat yttterligare ett element till den här kokta surikat-soppan. När Erik Niva numera går på landskamp är det inte för att lämna en text till tryckeriet vid 02:45. Istället har den uppburne krönikören numera det inte alltid så upplyftande uppdraget att försöka leverera samma text med samma kvalité i samma ögonblick som domaren blåser i sin pipa och alla spelare som kört överkropp den senaste veckan ägnar sig åt att byta tröjor med varandra.

Det är nu skådespelet startar. Vi kan väl kalla det Lill-Skansen med ”klappa en vän” på programmet.

För samtidigt som Niva kämpar frenetiskt med att få till de där sista raderna på sitt mästerverk så lämnar resten av publiken sina platser för att gå hem. På väg till utgången finner de sin favoritkrönikör tacksamt tillgänglig och i dessa sociala tider finns det ju bara en sak att göra. Det ska tas bilder.

För oss som får bevaka skådespelet från lite avstånd, tryggt skyddade som om vi satt i en safaribil på serengeti, är detta några extremt underhållande minuter. Ofta mer givande än matcherna i sig. Det går ungefär till så här:

Niva hamrar frenetiskt med lika stressade ögon som Snoop Dogg på väg genom den svenska tullen.

Trevlig åskådare 1: Niva, kan jag ta en bild.

Konflikträdd krönikör: Absolut.

Trevlig åskådare 2: Niva! Har du tid?

Konflikträdd krönikör: Självklart. Kul!

En rads hamrande på texten till.

Trevlig åskådare 3: Det är ju Niva, bild!

Konflikträdd krönikör: Ja. Okej.

Trevlig åskådare 4: BILD!

Konflikträdd krönikör:

Så pågår det ett tag. Vi brukar ofta nå upp mot tvåsiffrigt innan alla intresserade passerat igenom klappstationen och gett sig ut i natten. Kvar sitter en sönderstressad krönikör och skickar med några minuters fördröjning in sin krönika.

Det mest frustrerande av allt: Texten är alltid precis lika briljant som vanligt. Den där jävla surikaten alltså.

Ny landslagsdag och äntligen börjar det hetta till lite med bara ett dygn kvar innan den första träningsmatchen mot Slovenien. Tvvärr blir det alltså utan Zlatan Ibrahimovic.

Svenska fotbollförbundet har fortfarande inte bekräftat Dagens Nyheters uppgifter att Zlatan ska sluta i landslaget efter EM och just i dag får det nog betecknas som ett smart val. De hade annars varit väldigt knepigt för dem att först bekräfta att matchen i Malmö blir Zlatans sista med landslaget i sin hemstad och sedan ställa över 34-åringen helt.

Men om Zlatan behöver vila är det självklart rätt att låta honom göra det med tanke på EM.

Dagens överraskning var annars att min gamle kollega Erik Löfgren, numera på TT, red ut med frågan till Hamrén som alla genuint måste ha funderat på. Den kring vad det egentligen är som pågår här:

Jag har själv haft en brinnande teori om att någon cementerat fast Hamréns ben i betongen (kolla bara vad märkliga de ser ut. Som om knäskålarna växt ihop på vår förbundskapten) och tvingat Erik att skrika till fansen om att köpa blågula tröjor i sportaffären. Ett rent kidnappningsdrama alltså. Men sanningen var till och med mer skrämmande än så.

För Erik Hamrén påstår sig ha producerat detta minst sagt tveksamma kulturella arv helt frivilligt.

– Jag tyckte det var en bra grej att ställa upp på eftersom det var riktat mot fansen som jag har stor respekt för och som jag haft enorm glädje av under där här åren. Det var för att bjussa tillbaka lite, med glimten i ögat på det också. Jag har själv inte sett det på tv men sett det i utskicket. Man får bjussa på sig själv, sa Hamrén.

Så rätt av Hamrén att ställa upp – men hur tänkte manusförfattarna bakom den här skapelsen egentligen?

Ge mig namnet på den pr-byrå som suttit med sitt dyra flaskvatten, märkesprydda regnponchos, slappt hängande kepsskärmar och sönderslitna longboards på Söder i Stockholm och efter åtta spånmöten tyckt att det här var det bästa de kunde komma på! Avgå alla, för att använda en svensk fotbollsterm. Skämmes tamejfan åtminstone.

Men vis av historien vet vi ju att det kan bli både väldigt rätt och väldigt fel när svenska förbundskaptener ska sälja prylar i tv.

Rätt blev det när Lagerbäck och Söderberg teamade ihop med Oddset i den här parodin på Nikes minst lika galanta filmer:

Men lika smärtsamt fel när Lars ”Russell Crowe” Lagerbäck besteg en häst och red ut i krig. Alla mina av fotbollsgalorna så nedgråtna skämskuddar räcker inte till men för de som vill blå påminda om detta övergrepp på allt hedervärt så har ni även den här:

Nu måste jag gå och duscha.

Lördag. Stockholms Stadion. Kim Källström meddelar att en enastående landslagskarriär är över efter EM. 33 år gammal tar Kim samma beslut som kompisen Andreas Isaksson och, enligt Dagens Nyheter, även Zlatan Ibrahimovic bestämt sig för.

Egentligen varken något konstigt eller sensationellt i det. Det ska till ett mirakel om Sverige ska nå VM. Det är fyra år till nästa EM. Då kommer de här herrarna sitta och röka någonstans.

Mer intressant var hur Källströms besked nådde världen.

Det var Jane Björck som fick det först i SVT:s exklusiva intervju med Källström i Stadions innandömen. Men det var inte SVT som publicerade det först. Istället stod landslagets kommunikationschef och filmade av SVT:s intervju med sin egen mobiltelefon och publicerade det sedan live i landslagets app. En push på det ”Kim Källström slutar i landslaget” och på ett ögonblick var både SVT:s scoop och intervju stulen.

Det blev också en snackis på medialäktaren under träningen. Vad är egentligen okej? Bara för att landslaget tillhandahåller sina spelare betyder det knappast att vi journalister ska arbeta för dem.

Nu ska de interna landslagsnyheterna alltså kommuniceras i en egen app. ”Direkt till fansen” som det heter. Extra intressant är det då landslaget återkommande trycker på hur mycket energi det tar för spelarna att tala med fansen. Nu ska de trots det göra det i ännu större utsträckning.

”Direkt till fansen” ja. Landslagets sändningar har så här långt haft mellan 100-200 tittare (de jag sett). Med tanke på att förbudet nu har hopplöst svårt att sälja ut de två sista landskamperna innan EM (de kan ju få lite gratis hjälp av att de är Zlatans sista på svensk mark nu) så är frågan om de inte borde fokusera mer på att gå ut och attrahera nya fans än producera eget material till de närmast sörjande.

Senaste dragplåstret till appen ska i alla fall bli en chatt där fansen som betalat en avgift (för att hålla borta trollen sägs det) får ställa frågor till Zlatan Ibrahimovic. Vad jag hör ligger förbundet på men superstjärnan själv är inte lika övertygad. Det är lätt att förstå varför.

Varför tala till 200 personer när du kan framföra dina budskap till miljoner via den svenska, och internationella, mediakåren likt Zlatan gjorde tidigare i veckan? Samma fråga borde kanske förbundet ställa sig. När mediatiden nu alltså är så energikrävande bör den ju snarare effektiviseras än tvärtom. Målet måste ju vara att nå så många som möjligt med så lite energi som möjligt. Eller?

Annars var det en fokuserad träning. Som det nästan alltid är när Ibrahimovic är med.  Johannes Hopf satte ord på det innan träningen.

– Du märker bara den auran han har runt sig. Du skärper dig när han är nära. Det gäller mig och det gäller alla. Den kravbilden han har på sig själva och alla andra på träningen är helt fantastisk. Då blir det inget ”blaj blaj” utan även på en vanlig avslutsövning så är det fullt fokus från skott ett till skott 300.

En rätt bra sammanfattning på hemligheten till Zlatans succé.

Värmen pulserar i luften. Utanför blåser trafiken förbi spelarnas hotell när landslaget håller mediadag inne på Scandic Parks uteservering intill Humlegården i de finare (läs dyrare) delarna av Stockholm. Delarna där ingen får bo om de inte äger en hund som knappt passerar ankelhöjd och har män som – ja… Tänk Dag från Mitt i Östermalm:

Här bor i alla fall landslagsspelarna under EM-uppladdningen och det var här det perfekta brottet utspelade sig. The Great Escape.

Spelaren i fråga, som tippas ha goda chanser att starta EM-premiären mot Irland, var klar med sina åtaganden och hade snidat om till civila kläder för att ge sig ut på staden. Trots det var han – vilket han var mer än väl medveten om själv – fortfarande duktigt påpassad av landslagsledningen.

Landslaget har strikta matrutiner och en heltidsanställd dietist under samlingarna som styr varenda kalori spelarna trycker i sig (mestadels skär han och de andra ledarna frukt i olika passande former för att underlätta för stjärnorna efter träningarna. Vem pallar att skala sin egen kiwi liksom).

Men när du bor på ett fortfarande öppet hotell kan du inte kontrollera allt. Det finns också vanliga gäster på Scandic Park den här eftermiddagen och de vill inte dricka Zlatans sportdryck till kaffet. De vill ha kakor. Och tårtor. Och choklad. Och vispgrädde. Och fruktsallad. Allt sånt där Dag:arna på Östermalm konsumerar (även fast de mest inbitna östermalmarna uteslutande håller sig till mer traditionella bakverk som kokostoppar som i undantagsfall kan blandas ut med bondkakor samtidigt som de ironiskt skrockar åt hur folkliga de är som trycker i sig sådana små arbetarbestyr.)

Mitt på långbordet i hotellrestaurangen dinglar den här dagen i alla fall en stor chokladkaka till allmän beskådning. Det är den landslagsstjärnan nu fått ögonen på.

Han glider först förbi bordet på väg ut men dröjer sig sedan plötsligt kvar. Backar ett par steg. Blickar mot entrén: Grönt ljus. Blickar mot terassdörren: Ledarfritt även där. Sen slår han till.

Med en snabb höger, värdig Ingo Johansson, trycker han iväg näven mot bordet. Bestämt låter han den inte dröja en sekund i luften utan sänker den snabbt likt en skenande lyftkran till bordsytan, greppar en bit av kladdkakan och halar lika snabbt girigt in handen igen med bytet väl gömt i näven.

”Lyckades jag?”. Man riktigt ser hur adrenalinet pumpar. Samma avsökande av rummet men i bakvänd ordning. Terassdörrren: Grönt ljus. Matborden: Ingen såg. Entrén: Helvete!

Likt Atlas i Gladiatorerna tonar den jättelika vakten upp sig. Med mörk uniform och på uppdrag av förbundsledningen vaktar han hotelldörren för att inga obehöriga ska smyga in i skydd av pressens närvaro. Nu har han fångat spelaren med fingrarna i syltburken.

Efter en sekunds panik vänder sig landslagsstjärnan om, tittar mot vakten, bränner av ett stort leende och sätter sedan pekfingret mot munnen. ”Schhhh!”

Sedan smiter han ut i stockholmssolen med lite brun choklad mellan framtänderna som enda tecken på det nyss begångna brottet. The Great Escape.

”Cashen ska in” brukar Erik Niva sammanfatta läget som. Det känns ganska träffande gällande Svenska fotbollförbundets presskonferens med Zlatan Ibrahimovic. Så varför inte dundra igång den här EM-bloggen med avslöjandet som kommer skaka Fotbollssverige i grunden, riva murar och få oss alla att se på samtiden på ett helt nytt sätt?

Zlatan har som bekant ett dryckesföretag. Det dryckesföretaget har skrivit ett samarbetsavtal med Svenska fotbollförbundet. Jag gissar att den förhandlingen gick till på ungefär samma sätt som när förbundet skulle ordna en EM-låt.

– Låt mig ringa ett samtal, sa Zlatan.

Sen finns det ju vissa svårigheter med det där. Som att landslaget fortfarande, utom möjligtvis i undantagsfall, inte dricker Zlatans dricka utan en annan sportdryck. Eller att Z-drycken inte finns i pulverform och därmed inte är möjlig att transportera till bortamatcher.

Så hur löser förbundet det här när Zlatan ska ha presskonferens? Drickan måste ju synas när Z själv håller hov men Friends Arenas podie är snarare byggt för att gömma dryckesetiketter än att visa dem.

Lösningen blev några kartonger för att lyfta upp flaskorna mitt i bilden hos de sändande mediebolagen. Där låg de sedan i minst sex live-sändningen i över en timme innan huvudpersonen själv dök upp. Smart marknadsföring ändå!

Men EM-bloggen kan inte bara visa det utan också avslöja hela dryckesbluffen som ramade in Zlatans presskonferens. Titta bara längst ner i högra hörnet här.

Där hittar ni det riktiga vattnet. Skakande bilder ändå!

(Till Guldspaden-juryn: Ni har min mailadress. Vi hörs).

Det är ensamt på toppen brukar de säga. Fråga bara Pontus Jansson…

Nej, bilden ljuger faktiskt mer än den berättar då Pontus avverkade goda 20 minuter med media och var vänlig nog att stanna kvar efteråt för eftersläpande frågor. En stjärna! Första samlingsdagen med landslaget är i alla fall till ända och vi kan konstatera tre saker:

Vissa landslagsspelare är obehagligt väluppfostrade.