Zlatan ler brett in i kameran när han berättar om hur viktiga hans unga supportrar är för honom. Han sitter i vad som ser ut som en gammal industribyggnad i Manchester med klarröda tegelväggar som kuliss till den tillfälligt uppställda intervjuzonen. Det är Svenska Dagbladet Junior som fått en intervjutid med stjärnan men de är inte ensamma i lokalen. På samma plats intervjuas sedan Zlatan också av en annan svensk tv-kanal, SVT. Men inte av någon av redaktionens sportreportrar.

Istället är det Lilla Aktuellt som är på plats. Det är alltså bara SvD Junior och Lilla Aktuellt som fått ett sällsynt ja på sina intervjuförfrågningar till fotbollsstjärnan. I SVT:s inslag är Zlatan också tydlig med att det är just de unga fansen som är de kanske är allra viktigast för honom i hans fotbollskarriär.

– Man får rysningar i kroppen. För mig är barn viktiga, jag har sagt det hela tiden att varje gång jag kommer ut på planen och spelar är mycket av det man ger tillbaka till kidsen. De är framtiden. De är de som hejar på mig, som vill vara som mig och ser upp till mig. De följer mig helt enkelt. För mig betyder de allt. Allt.

Det framstår för mig först som en givmild handling av Zlatan Ibrahimovic att bjuda på några timmar av sin dyrbara tid för att tala till sina trogna unga svenska fans och båda medierna skryter också vitt och brett om det exklusiva materialet (precis som vi på Sportbladet också hade gjort). Men det är inte bara för fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic som barnen är viktiga. Detsamma gäller för affärsmannen Zlatan Ibrahimovic.

Den 28 november publicerar SvD Junior sin stora intervju med Zlatan. Den 7 december ska Lilla Aktuellt sända sin. Mitt emellan, den 2 december, publicerar Zlatan en egen film på sin Facebook-sida. Det är en lansering av hans nya klädkollektion riktad till barn.

För Zlatan Ibrahimovic är intervjuerna med Svenska Dagbladet och SVT förpackade reklamkampanjer för honom själv och hans kläder. Zlatan gör också båda intervjuerna klädd i sin egen kollektion. Det är självklart smart av Ibrahimovic och det är lika självklart att 35-åringen ska ha samma rätt att sälja barnkläder som alla andra klädproducenter. Inga problem. Men det finns lika fullt svårigheter med det.

– Han driver sitt storhetsvansinne för långt och sätter sådan skräck i journalistkåren att ingen vågar kritisera honom för blir man avskuren från Zlatan som sportjournalist har man ett yrkesmässigt minus och det utnyttjar han ju stenhårt, säger författaren och journalisten Jan Guillou i senaste avsnittet av Cafés ”Fördomspodden”.

Guillou är visserligen en sedan länge uttalad Zlatan-kritiker (”Jag vet inte ens vem han är,” svarade Ibrahimovic när jag frågade honom om ett Guillou-utspel i samband med EM 2012) men visst har han en poäng den här gången. En poäng även Olof Lundh tidigare skrivit väldigt bra om.

Jag förstår självklart både SvD och SVT för spelar du inte med i Zlatans spel får du helt enkelt inte något tillbaka av Zlatan. Därför står ofta valet mellan att gå 35-åringens ärenden eller tvingas tacka nej till en intervju du vet att en stor del av svenska folket är intresserad av att läsa.

Jag spelade själv med i spelet i somras när Zlatan samlade journalistkåren i Paris för att lansera herrkollektionen. Den gången slutade det med en längre text om PR-spelet bakom och den allt annat än lätta kampen att tacka ja till en kommersiell intervju, eftersom du vet att du annars aldrig har en chans att få den, men undvika att presentera en reklamtext. För i slutändan är inte medias uppgift att hjälpa Zlatan att sälja kläder (han har råd med annonser ändå). Det är att presentera relevant och intressant material kring Sveriges störste fotbollsstjärna.

Zlatan Ibrahimovic däremot spelar PR-spelet och han gör det fullt ut. Han inledde EM-samlingen med att lansera sin klädkollektion från hotellbalkongen i Båstad och avslutade den med att imitera scenerna i en kommande reklamfilm när han lämnade landslagsscenen för alltid. En reklam för Volvo, baserad på ett svenskt EM-fiasko, som hade spelats in redan i april.

– För mig var det inte reklam, för mig var det känslor och samtidigt ville Volvo hylla karriären jag gjort och dela med sig av känslan de hade, sa Zlatan i Guldbollen-intervjun nyligen.

Zlatan spelar spelet så intensivt att han inte ens verkar se skillnad på det ena och det andra längre och jag kommer själv ofta på mig med att undra om det jag ser honom göra fortfarande är på riktigt. Till och med när det gäller vissa aktioner på fotbollsplanen. Är det fotbollsspelaren Zlatan eller affärsmannen Zlatan som gör det?

När en intervju med en person spelas in i ett reklamsammanhang är det aldrig oproblematiskt. Ännu mindre så när den ska sändas i den svenska public service-kanalen SVT och dessutom ska riktas till barn. Då måste det tydligt framgå vad det är vi, och våra barn, ser. Är det en intervju med Sveriges störste fotbollsspelare eller är det en reklamfilm för hans nya klädmärke? Eller är det båda och? Allt för att vi ska kunna välja med vilka glasögon vi ska se inslaget.

SVT har i programmet valt att täcka över loggan på Zlatans jacka men har på sin hemsida publicerat ett klipp med logotypen fullt synlig. SvD valde en annan väg. Där har inte bara Zlatan en jacka på sig från A-Z-kollektionen – där sitter även pojkarna, elva respektive tio år gamla, som ställer frågorna i tröjor från Ibrahimovics kollektion. Tröjor de själva hade med sig, framkommer i efterhand, men likafullt bytte om till och bar i videon igenom.

Till Zlatan Ibrahimovics stora glädje, kan jag lova, för Zlatan spelar PR-spelet. Han ger två intervjuer, och bara två intervjuer, för att han själv gynnas av det. Det finns inget annat än ekonomiska skäl till det. Det är inte Zlatans ansvar att se till att vi genomskådar det. Det är vårt och det är viktigt att vi öppet belyser det. Det är så här det fungerar. Det är därför Zlatan Ibrahimovic gör de här sakerna.

Om det är rätt eller fel är en senare fråga men först när alla förstått det kan var och en ta ställning till hur de ser på det. Därför är informationen så viktig.

Jag hoppas att vi kan ha diskussion om det moraliskt korrekta i det spel vi nu ser pågå. Var det lämpligt av Sveriges bäste fotbollsspelare att utnyttja de krossade svenska EM-drömmarna hos alla svenskar för att sälja bilar? Var det okej att lyfta reklamen över fotbollens eget regelverk när han uppträdde i fejkade tatueringar för Unicefs behjärtansvärda sak? Var det acceptabelt när han ägnade en hel matchintervju till att marknadsföra sin nya dricka? Är det lyckat att stora svenska medier låter Zlatan marknadsföra sina produkter rakt in till den minderåriga målgruppen utan att det framgår att det är det han gör? Är det lämpligt av Sveriges kanske mest inflytelserika person att spela ett så krasst kommersiellt spel?

Jag försökte ställa den första frågan i en tidigare blogg men vågen som mötte mig var inte byggd av konstruktiva argument utan bestod nästan uteslutande av anklagelser om att jag skulle vara en ”Zlatan-hatare”. Jag vet också att Olof Lundh fört den här kampen en tid. Kampen att kunna ifrågasätta och till och med kritisera en persons handlingar, i det här fallet Zlatans, utan att det förändrar din syn på personens storhet i andra sidor av hans liv.

Jag beundrar Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare och på många sätt som förebild. Men jag sörjer att jag numera inte kan se honom framträda utan att undra vad hans underliggande orsak egentligen är. För oavsett om spelet Zlatan spelar är rätt eller fel så har det fått en omedelbar konsekvens för mig, och säkert många fler. Jag litar helt enkelt inte på honom längre.

Jag kan inte lika oskuldsfullt fängslas av hans fotbollsmagi längre. Inte lika obehindrat roas av hans alltid underhållande intervjuer. För jag sitter numera alltid med samma gnagande fråga i bakhuvudet.

Vad är det han vill sälja den här gången?

I morgon delas ”Sveriges finaste idrottspris” ut. Det är Svenska Dagbladets bragdmedalj jag talar om. Otyget till pris som för mig skapar mer irritation än glädje. Ni vet vad jag menar.

”Det måste bli Bragdguldet!”

Meningen som aldrig någonsin varit inledningen på en vettig och sansad diskussion. Låt mig ge några exempel.

En sökning på google från det senaste året ger omgående solklara Bragdguld till i tur och ordning Jenny Rissveds, Peder Fredricson, Susanna Kallur, Henrik Stenson, Sofia Mattsson, Anna Holmlund, fotbollslandslaget för damer, Lars Lagerbäck, Frida Hansdotter, Leksand, Mattias Ekström och Gefle IF. Hade Svenska herrlandslaget i fotboll slagit Frankrike i VM-kvalet hade vi tack vare Olof Lundhs penna tvingats skicka in även dem i skaran.

Om du är dum nog att ge dig in i den där årliga diskussionen (och mot förmodan är så skicklig att du lyckas övertyga din motpart om att Lagerbäck tävlade för Island och att en plats i en högstadivsion i ishockey eller att passera ett krisande Helsingborgs IF i bottenstriden av allsvenskan knappast bör kvalificera dig till Sverige finaste idrottspris) kommer den debattkåte personen framför dig sedan ofrånkomligen ställa frågan som leder in på det allra längsta och mest dödslängtansframkallande samtalet du någonsin kommer stöta på.

”Vad är en bragd?”

Skjut mig!

Vi har faktiskt ägnat en förskräcklig halvtimme åt den där förbannade meningen på redaktionen i dag och det följer alltid samma fördärvliga mönster. Den yngre generationen skriker generellt att allt är en bragd. Om Leo Messi vinner Guldbollen är det en bragd. Om Storbritannien vinner VM i Bowles är det en bragd. Om ”The Mauler” vinner valfri match utan att blöda ur är det en bragd. De tror tamejfan att det är en bragd om Sarah Sjöström vinner SM i simning.

Sen kommer vi till den äldre generationen som älskar att rida fram på sina höga paragrafer. Här trycks det mer på att prestationen måste komma ur ett underläge. Här ska Leksand minsann ha Bragdguldet bara för att de startade en säsong uselt men avslutade den tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar alla egentligen hade på dem från början. Svenska Dagbladet har till och med tvingats skriva en artikel om frågan ifall Leksand ska ha medaljen – ännu märkligare var det när Bragdnämndens sekreterare Anders Lindblad avkrävdes på en motivering till varför Sanna Kallur inte är aktuell i år.

Hon tog sig till OS, trots att hon inte klarade kvalgränsen, med halva Ölandsbron inopererad i benet. Bragd!

I SVT:s sportpanel var de inblandade så övertygade om att Sarah Sjöström skulle få priset att Lindblad kände sig tvungen att rida ut på Twitter och rätta den snedseglade diskussionen. ”Sportpanelen i SVT diskuterade Bragdguldet. Intressant. Sarah Sjöström deras favorit. Ingen verkade ha koll på statuterna dock”, skrev Lindblad.

Statuterna, alltså den skrivelse juryn ska förhålla sig till när de väljer pristagaren, lyder:

”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas. Sålunda kan inte den idrottsutövare, som varit avstängd för doping, komma i fråga för guldmedaljen.”

Nu lär Henrik Stenson få priset för att han bröt den svenska majorförbannelsen och gott så. Det var ju ett avgörande av hög rang och visst kan det argumenteras för att ”avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge” – även fast det gäller nästan alla golftävlingar sedan Tiger slaktade allt motstånd (och i praktiken alla idrotter med någon typ av finalspel). Det är också precis det som är problemet.

De där statuterna går att läsa precis hur du vill. Det är lite som bibeln, alla kan hitta stöd för sin uppfattning i de där raderna. Det syns också på medaljörerna.

2012 fick Lisa Nordén Bragdguldet för att ha tagit OS-silver i thiathlon och 1996 prisades kanotisterna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson (jag orkar inte ens börja argumentera för hur små de här sporterna är globalt och hur liten konkurrensen i praktiken därmed är). Det räcker egentligen att det är OS så om innebandyn bara kommer med på programmet kan Kim Nilsson ha en stående taxibokning till SvD:s redaktion vart fjärde år.

Sedan 2010 har svenska längdskidåkare fått medaljen vid hälften av tillfällena. Två av de gångerna har det varit stafettlagen som belönats (2010 herrarna och 2014 damerna). Då talar vi alltså om längdskidor där det rimligen bara är en handfull länder som kan få ihop fyra åkare med tillräcklig kunskap för att kunna valla ett par plankor. Men absolut, kör!

För det har faktiskt varit värret. 1959 fick Agne Simonsson Bragdguldet efter att ha gjort två mål mot England på Wembley. I en träningslandskamp. Och Svenska Dagbladets sportredaktion, alltså de som ska dela ut priset, är sedan 2012 till och med nedlagd.

Så passa på att ge Gefle IF priset nu när astmatikerna haft ett mästerskapsfritt år. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Låt mig bara slippa de där förbannade diskussionerna.

(Och våga nu inte börja argumentera för vem som ska få priset i kommentarsfältet!)

Jag läser på Svenska fotbollförbundets hemsida på kvällen den 23 november:

”I slutet av matchen inträffade som alla vet tråkiga incidenter. Rapporteringen från media har varit stor och tyvärr olycklig i en fråga där det påstås att delegaterna skall anmäla Henrik Larsson till Disciplinnämnden. Detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida.”

Det har gått tre dagar sedan skandalen i Helsingborg där ett antal maskerade personer tog sig in på planen, stal tröjan från Jordan Larsson och slungade objekt mot Henrik Larsson som själv intagit en ställning som närmast påminde om de där gamla slagsmålsspelen i arkadhallen.

Det är den ställningen, som kan anses provocerande, samt Larssons val att trotsa säkerhetsinstruktionerna och gå bort till fansen som säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist den 21 november tydligt säger kommer anmälas till Svenska fotbollförbundets Riksombud.

– I stora drag kommer vi anmäla två saker: dels användandet av pyroteknik under matchen, att det togs med in på planen och att åskådare kunde ta sig in på planen men också Henrik Larssons agerande mot fansen, säger Winqvist.

Vad tänker du på då?

– Larsson går ju i någon form av ställning mot fansen, gör sig redo att slåss. Det kommer vi också ta med i anmälan till riksombudet.

Är anmälan gemensam för dig och matchdelegaten?

– Vi har snackat om det här och snackas oss samman om de här bitarna inte för att det ska stämma överens men vi är väldigt noggranna speciellt när det blir så uppmärksammat som det här. Sen är vi fria att uttrycka oss som vi vill men vi har samstämmighet.

Det är här Svenska fotbollförbundet nu insinuerar att Sportbladet ljuger och att ”detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida”. Men jag har själv lyssnat på intervjun och det är precis så Winqvist säger.

Oavsett vad så är det den här oklarheten i SvFF:s uttalande, och inte medias rapportering, som är ”olycklig” och det är inte bara beklagligt – det är dessutom allvarligt i en fråga som redan är lika het som ett nödbloss.

Varje gång det inträffar en publikskandal i allsvenskan ser vi samma sak. Det är som att många hänsynslöst springer till varsin ringhörna. I det här fallet de som ”har en förståelse för fansens frustration” och i andra ringhörnan de som kritiserar huliganerna. På sociala medier ser det ofta ut som fansen står i den ena ringhörnan och ”kämpar för supporterkulturen” och att media återfinns i den andra och vill ”rensa alla allsvenska arenor från publik”.

Om du inte känner igen dig själv i beskrivningen placeras du ändå ofrånkomligen i ena hörnan i mångas ögon.

Efter att jag kallat Helsingborgs-huliganerna som sprang in på planen för ”jävla idioter” efter händelsen i helgen fick jag två typer av mail. Många berömmande med folk som höll med – men också flera med hård kritik för att jag inte uttryckte en förståelse för ”fansens frustration”, Henrik Larssons ”svek” mot Helsingborg och tränarens ”provocerande uppträdande”.

Om vi bortser från att just de här huliganerna så fall skulle ha packat ner sina rånarluvor ifall att de skulle bli så frustrerade eller provocerade att de bara var tvungna att hoppa in på planen och därmed begå brottsliga handlingar så är det som irriterar mig mest att ingen tillåts stå med en fot på vardera sida i debatten. Vare sig du vill eller inte så bedöms det på bara några sekunder om du är med eller mot fanskulturen. Följden blir att debatten aldrig når till dess kanske viktigaste punkt: Den där vi börjar diskutera lösningar.

Istället står de som fördömer kvar i ena ringhörnan och tvingas försvara varför de kritiserar människor som begår brottsliga handlingar och i andra hörnan står de som anser att supportrarna saknar en stark röst i debatten och skriker halsen av sig för att ”försvara supporterkulturen”. Ofta ett hedervärt, men i det här fallet enligt mig missriktat jobb, för det gör det på många sätt omöjligt att kritisera det ena och samtidigt ha förståelse för det andra. Så fort någon försöker ta ett steg in i mitten blir de fösta tillbaka i sin ringhörna. Ingen får agera i gråskalan där emellan med vettiga argument utan alla avkrävs på känsloyttringar och tillhörighetsförklaringar. Antingen så är du med oss eller mot oss.

Efter skandalen i Helsingborg gjorde Sportbladets reporter Michael Wagner sitt jobb och kontrollerade med säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist vilka som skulle anmälas. Svaret blev att även Henrik Larssons agerande skulle utredas. Det som följde var en, milt uttryckt, storm av skit mot förbundet (trots att ingen ännu hade funnit Larsson skyldig). Kända svenska fotbollsprofiler riktade hård kritik mot anmälan och kallade det hela bland annat för ”ett skämt” istället för att avvakta utredningen.

Kanske är det därför förbundet backar och skyller på media. För att tvätta sitt eget varumärke. Kanske är allt ett missförstånd. Oavsett blir följden olycklig.

Konsekvensen blir att Sportbladets nyhetsrapportering pekas ut som lögnaktig i en så het fråga som den om huliganer. Därmed underbyggs den misstänksamhet mot media som redan finns (och inte minst syntes efter Helsingborgs Dagblads uppföljningar av skandalen i Helsingborg). Det är ansvarslöst av SvFF och hjälper ingen i den här viktiga debatten.

Det ökar bara avståndet mellan de två ringhörnorna och försvårar ännu mer för det där potentiellt avgörande mötet i mitten. För när alla skrikit klart och tröttnat på att peka finger hoppas jag ändå att vi den här gången kan slå oss fria från den blå och röda hörnan och ta ett kliv ut i mitten.

Väl där hoppas jag att vi kan begrava frågor som ”vems fel var det” och påståenden som att ”ni hatar supporterkulturen” och istället tillsammans komma fram till svar på betydligt viktigare frågeställningar. Som ”hur stoppar vi huliganismen som ger svensk supporterkultur ett dåligt namn genom att sätta skräck i människor, skada föreningar och polarisera hela den svenska fotbollspubliken”? (Notera nu: Huliganerna – inte fansen). Det är ju det enda svaret vi behöver.

Det pågår en närmast pervers strävan bland pretentiösa svenska tv-personligheter att uttala utländska namn rätt. Det måste finnas fler med mig som tycker att det hela gått till överdrift.

Som när James Rodriguez började VM som James (Bond) och avslutade det som Hamas (det palestinska partiet). Eller Kevin De Bruyne som sedan han lämnade Chelsea och nu återvänt till Manchester City bytt namn ett tjugotal gånger i svensk tv. Då har jag inte ens nämnt sommaren EM-sensation Dimitri Payet.

Men det finns en som står emot. En som vecka efter vecka bänkar sig i tv-studion och ger blanka fan i vad scriptan gett för instruktioner kring hur Theo Walcotts namn ska uttalas. Som aldrig skulle komma på tanken att slå en signal till någon holländare för att få rätsida på tungvrickaren Robin van Persie.

Från Viasats studio skickar Lars Lagerbäck varje vecka istället ut ett stort praktfullt långfinger till världen med budskapet: ”Jag skiter i vad ni heter. Jag bestämmer vad ni heter!”.

Med anledning av kvällens nystart av Champions League efter ligornas landslagsuppehåll tänkte jag därför passa på att stolt presentera Lars Lagerbäcks galleri av fotbollsstjärnor. Ni känner igen dem – men ni vet inte vad de heter. Lars vet.

Men ingen ska kalla Lars Lagerbäck för bakåtsträvare för är det något Lars Lagerbäck gillar så är det utveckling och moderniteter (om än i väldigt liten skala). Som när Barcelona helt plötsligt inte hade en eller två utan tre stjärnanfallare. Messi, Neymar och Suarez.

Som en av de första i Sverige anammade Lars Lagerbäck deras nya samlingsnamn – ett namn Lasse fortfarande nöter friskt i Viasats sändningar.

Det är därför vi alla numera känner dem som…

Där står en 19-årig grabb som precis förlorat en fotbollsmatch. Till vänster hans pappa. Mot dem kommer ett femtontal maskerade vuxna människor. Två sliter av 19-åringens han tröja. Sedan kommer en tredje och sätter ett knytnävsslag i hans sida. Bakom dem står ytterligare personer och kastar in bråte på planen.

När allt är över undrar jag genuint verkligen bara en enda sak. Hur lite av värde har du i ditt liv när du ger dig på en 19-årig kille som tillsammans med sin pappa gjort allt de kunnat för att rädda klubben du påstår dig älska?

Henrik Larsson inledde sin egen spelarkarriär med att 1992 skjuta Helsingborg tillbaka till allsvenskan. 2006 återvände han – som nybliven Champions League-hjälte med FC Barcelona – trots anbud från betydligt större klubbar. 2007 ringde Manchester United och ”Henke” gick med på ett lån men ville inte stanna permanent. Han skulle tillbaka till HIF.

2014 blev han tränare i klubben och vi var många som verkligen undrade varför. HIF stod på ruinens brant och det fanns absolut ingenting som talade för att Henke skulle ha några som helst realistiska chanser att göra klubben till ett topplag i allsvenskan. Ännu mindre som talade för att den situationen skulle komma att förändras de kommande åren.

2013 hade klubbens ekonomiska resultat räddats av en försäljning av framtida spelarrättigheter till Resurs Bank. Det innebar att när Henke sålde spelare strömmade ändå inga nya resurser in till hans spelarkassa.

När Robin Simovic såldes blev HIF skyldigt 1,5 miljoner kronor till externa finansiärer. Samma sak gällde i teorin även Emil Krafth. Klubben har hela tiden räddats av godhjärtade finansiärer samt kommunen när allt från spelare till träningshallen och säljorganisationen sålts ut.

Henrik Larsson har haft som främsta uppdrag att banta klubbens kostnad för a-laget – absolut inte öka den. Trots det tog Henke, då stekhet efter ett succéår med Falkenberg och av internationell press utpekad som en framtida Celtic-tränare, 2014 över som manager för Helsingborgs IF.

Det var knappast ett beslut Henrik Larsson tog med hjärnan, i så fall skulle han vara sällsynt korkad. Det var ett beslut med hjärtat. I intervjuer talade Henke också om att han hoppades att klubbens tradition och hans eget namn skulle övertyga spelare att välja Helsingborg framför fetare lönecheckar på annat håll.

Det kan vi med facit i hand konstatera blev ett misslyckande. Helsingborg IF åker ur allsvenskan för första gången sedan Henrik Larsson själv sköt upp dem men tittar man på klubbens ekonomi kan det egentligen inte betecknas som annat än logiskt. Den är fortfarande krisartad. I september skrev Helsingborgs Dagblad att det enda som räddar HIF från konkurs i år är de 7,9 miljoner kronor som kommunen tidigare hållit som säkerhet men nu beslutat att skjuta till på ett bräde.

Men det här skiter de maskerade idioterna i. Precis lika mycket som att de bara tio minuter tidigare stod och hyllade Henriks son Jordan som en hjälte efter 1-0-målet mot Halmstad. Nu anser de att Jordan Larsson inte förtjänar att bära HIF:s tröja och att den rättvisa behandlingen av Henke är att kasta en hörnflagga mor honom.

Det skulle förvåna mig om Henrik Larsson stannar i Helsingborg nu. Det skulle förvåna mig ännu mer om Jordan Larsson blir kvar. Kanske går han till Feyenoord som sin pappa. Kanske kommer även han att erövra Fotbollseuropa, vinna guldskon och avgöra Champions League. Men gör han det är jag inte säker på att han, på ålderns höst, kommer nobba anbud från Manchester United för att återvända till Helsingborgs IF.

Kanske blir han tränare sen. Kanske gör han succé. Men kommer han sen vara så sugen på att halta sin egen karriär för att försöka rädda ett HIF i kris?

Familjen Larsson har gjort så ofantligt mycket mer för Helsingborgs IF än de maskerade idioter som sprang in på planen i dag. Trots det tog de sig friheten att ta den röda tröjan ifrån Jordan och genom det på ett övertydligt sätt riskera att klippa Henkes och Jordans känslomässiga band till HIF.

Vilka jävla idioter.

Allan Kuhn blev det senaste tränaroffret i allsvenskan när Malmö FF på lördagen valde att sparka dansken efter endast en säsong vid rodret. Anledningen påstås vara att spelartruppen hade svårt att ta sig till den orutinerade 48-åringens ledarstil. Det är kanske inte så konstigt heller när Kuhn kastades rakt in i ett nytt land, en liga han aldrig agerat i och dessutom detta i hans blott andra riktiga huvudtränarjobb.

Nu säger sig MFF-ledningen vilja ha ”ett annat ledarskap”.

I går var det Hammarby som ville byta. Nanne Bergstrand skickades ut efter att ha ”uppfyllt alla klubbens mål”. Den officiella motiveringen var lika intetsägande som MFF:s.

– Anledningen till att vi har valt att ta det här beslutet är att vi upplever ett behov av att få in en ny röst och ny energi i klubbens sportsliga utveckling.

Även i Hammarbys fall påstås ett stort missnöje inifrån truppen vara ett av skälen.

Tränare på tränare offras av olika skäl men jag saknar många frågor i debatten. Frågor som: Fick tränaren rätt förutsättningar för att göra ett bättre jobb än han gjort? Och var han egentligen rätt rektytering från första början? Frågor som alla kräver svar från högre ort än tränaren men det är väldigt sällan fingret pekas dit. Mot sportcheferna.

I skrivande stund står tre allsvenska klubbar utan tränare. Ingen utan sportchef. Medellivslägden på en allsvensk tränare i dag är 1,9 år. För sportchefer är det 5,8. Urban Hagblom har varit sportchef i Gif Sundsvall mer eller mindre sedan 1995. Hade en allsvensk tränare varit lika långlivad på samma post hade det gjort honom närmast unik inte bara i Sverige utan i hela fotbollsvärlden.

Dettas trots att det är sportchefen som i praktiken nio gånger av tio väljer tränaren. Trots att det är sportchefen som ska ge tränaren resurserna för att lyckas i sitt jobb. Då bör rimligen kravbilden vara lika hög, om inte högre, som den på tränaren. Men det är väldigt sällan vi får se sportcheferna stå i skottgluggen.

Det var Daniel Andersson som var med och anställde den orutinerade Allan Kuhn som tränare för Malmö FF. Det var Mats Jingblad som tillsammans med Nanne Bergstrand skulle bygga det nya Hammarby. Det var Bosse Andersson som investerade sitt förtroendekapital i den uttalat långsiktiga satsningen på Pelle Olsson och sedan sparkade tränaren bara månader efter att ha förlängt hans avtal.

I dag är alla de tre tränarna borta men samtliga sportchefer sitter kvar. Jag säger inte att de ska gå, men det är direkt märkligt att inte fler diskuterar deras lämplighet i rollen. Ännu märkligare att så få kritiserar dem eller ställer krav – trots att de flesta inte har några problem med att avrätta tränare efter tränare verbalt.

Hammarby-fansen pratar visserligen om Jingblad nu men kritiken är inte i närheten av den som mötte Nanne Bergstrand. Daniel Andersson nämns samtidigt som Kuhns potentielle efterträdare.

Det finns många tränare som misslyckats i allsvenskan. Det finns många som med rätta har avskedats. Men det är också någon som tillsatt dem. Någon som har i uppdrag att ge dem rätt resurser och spelare för att lyckas. Någon som bär ett minst lika stort ansvar när klubben misslyckas.

Men det är lättare att gömma sig på kontoret än vid långlinjen.

 

Läget i allsvenska lagen:

AIK

Sportchef: Björn Wesström

Tillträdde: 2013

Tränare: Rikard Norling

Tillträdde: 2016

 

Djurgården

Sportchef: Bosse Andersson,

Tillträdde: 2013

Tränare: –

 

IF Elfsborg:

Sportchef: Stefan Andreasson, (klubbdirektör)

Tillträdde: 1999 (som sportchef, klubbdirektör sedan 2008)

Tränare: Magnus Haglund

Tillträdde: 2015

 

Falkenberg

Sportchef: Håkan Nilsson

Tillträdde: Heltid sedan 2007

Tränare: Hans Eklund

Tillträdde: 2015

 

Gefle IF

Sportchef: Hasse Berggren

Tillträdde: 2014

Tränare: Thomas Andersson

Tillträdde: 2016

 

IFK Göteborg

Sportchef: Mats Gren

Tillträdde: 2014

Tränare: Jörgen Lennartsson

Tillträdde: 2015

 

Hammarby

Sportchef: Mats Jingblad

Tillträdde: 2014

Tränare: –

 

Helsingborgs IF

Tränare: Henrik Larsson, (manager)

Tillträdde: 2014

 

BK Häcken

Sportchef: Sonny Karlsson

Tillträdde: 2009

Tränare: Mikael Stahre

Tillträdde: 2017

 

Jönköpings Södra

Klubbchef: Kjell Lundgren

Tillträdde: 2016

Tränare: Jimmy Thelin

Tillträdde: 2014

 

Kalmar FF

Sportchef: Thomas Andersson Borstam

Tillträdde: 2013

Tränare: Peter Swärdh

Tillträdde: 2015

 

Malmö FF

Sportchef: Daniel Andersson

Tillträdde: 2014

Tränare: –

 

IFK Norrköping

Sportchef: Peter Selin, IFK Norrköping (klubbchef)

Tillträdde: 2016

Tränare: Jens Gustafsson

Tillträdde: 2016

 

Gif Sundsvall

Sportchef: Urban Hagblom

Tillträdde: 1995 (med små pauser sedan dess men hela tiden i organisationen)

Tränare: Joel Cedergren

Tillträdde: 2013

 

Örebro SK

Sportchef: Magnus Sköldmark

Tillträdde: 2016 (i liknande roll sedan 2010)

Tränare: Alexander Axén

Tillträdde: 2014

 

Östersunds FK

Sportchef: Graham Potter (manager)

Tillträdde: 2011

När jag var liten drömde jag om att bli fotbollsproffs. I dag är jag ärligt talat förbannat glad att jag inte lyckades.

I fredags ledde Wayne Rooney sitt engelska landslag till en prestigefylld 3-0-seger mot Skottland. Samtidigt skadade sig 31-åringen och tvingades avstå lördagens träning. Efter det kom beslutet att det inte heller skulle bli något spel i nästkommande landskamp mot Spanien.

Rooney var därmed skadad och oförmögen att träna med en hel vecka till nästa ligamatch med Manchester United när engelske förbundskaptenen Gareth Southgate gav spelarna en kväll ledigt.

31-åringen valde då att inte ge sig ut på någon partyrunda på stan utan att stanna på hotellet där han under kvällen blev stammis i baren. Enligt The Sun blev anfallaren kraftigt berusad och fångades också på bild när han poserade med entusiastiska gäster vid ett bröllop på samma hotell.

Det kan självklart diskuteras om en spelare ska vara berusad (och exakt hur mycket alkohol som är lämpligt) under en landslagssamling och förbundet ska mycket riktigt också se över reglerna – men efterspelet har inte ens handlat om det.

Det Rooney, och José Mourinho för den delen, beklagat är inte att Rooney valde att dricka ex antal drinkar. Det är att han tilläts göra det och att någon fotograferade det.

”Även om det var en ledig dag för hela laget så förstår han till fullo att bilderna är olämpliga för någon i hans position”, skrevs det i ett uttalande å Rooneys vägar enligt The Guardian.

”Mourinho har inga problem med att Rooney fick koppla av på sin lediga kväll. Han är uppretad över att den engelske lagkaptenen fick uppträda på detta sätt framför FA:s ögon och att det sedan blivit offentligt”, skriver samma tidning.

Mourinho är alltså arg för att FA lät Wayne Rooney dricka sig berusad på spelarhotellet. Wayne Rooney är 31 år gammal. Alla är samtidigt överens om att det var okej för Rooney att festa till på sin lediga kväll. Problemet är bara att det kom till allmänhetens kännedom.

Det känns så jävla tragiskt när klubbar, spelare och förbund är så rädda om sitt anseende att inte ens uppföranden de själva accepterar får nå fansens ögon. I deras drömvärld sitter spelarna inlåsta i en betongbunker mellan framträdandena för att förbli några slags helgon i allmänhetens ögon. Som Mourinho drömmer med några slags övervakare som vaktar deras minsta steg för att inte riskera den perfekta bilden av spelarna som förebilder.

De verkar helst av allt vilja omyndigförklara en hel profession och bli vårdnadshavare till sina fotbollsspelare.

Men vad kan vi egentligen lära oss av en förebild vars sämre sidor aldrig får synas? Vars misstag ska tystas ner och dementeras? Wayne Rooney är inte perfekt men det är just det som gör honom till en förebild. Det är det som gör att vi kan känna igen oss i honom. För att han är mänsklig, för att han gör misstag men för att han också gör mycket rätt.

Wayne Rooney borde inte ha blivit så berusad i en engelsk landslagströja. Men vi kan samtidigt peka på att 31-åringen lät signera den andra landslagströjan han hade i helgen, den han spelade i mot Skottland, och skicka till åttaårige Kasabian Newton-Smith som har en obotlig hjärntumör. Men det pratar ingen om.

”We miss you Zlatan Ibrahimovic” stod det på en skylt på Groupama Arena i Ungern när det svenska fotbollslandslaget gjorde ännu en glädjande sportslig insats med en 2-0-seger. Det kunde lika gärna ha varit Svenska fotbollförbundets ekonomichef som höll upp den.

För samtidigt som vi riktigt inbitna turas om att hylla vår nya gyllene generation med Victor Nilsson Lindelöf i spetsen, förundras över sensationsinsatsen av Jakob Johansson mot Frankrike och glädjas över Janne Anderssons nya pålitliga fotbollssyn så står en stor del av svenska folket och gäspar. Redan innan matchen mot Ungern var det tydligt på såväl publikintresse som tittarsiffror.

Friends Arena var inte ens halvfullt när landslaget kvalade mot Bulgarien i oktober och inte mer än 753 000 såg matchen på tv. Sedan lyckades förbundet bara sälja 800 av de 3500 tilldelade biljetterna till Stade de France när landslaget mötte Frankrike och antalet tittare framför tv-apparaterna (797 000) var sämre än ALLA matcher i det EM-kval Erik Hamrén spelade med Sverige dessförinnan.

Det var därför med största sannolikhet med ett öga stängt som förbundet och TV4 öppnade tittarsiffrorna från onsdagens match mot Ungern. 250 000 bänkade sig för första halvlek i TV12 och 287 000 för den andra. Som en jämförelse kan nämnas att 284 000 såg vädret i TV4 vid 22:56.

Den andra halvleken hamnar också först på 22:a plats över dygnets mest sedda program på svensk tv. Långt efter produktioner som Rapport (1,2 miljoner), Veckans Brott (1,1) och Det sitter i väggarna (en miljon) i SVT och Hela Sverige bakar (804 000), Nyheterna (653 000) och Halv åtta hos mig (602 000) i TV4.

Andra målgrupper? Okej då. Men såväl Sportnytt i SVT som Sporten i TV4 hade med sina 426 000 respektive 397 000 långt fler tittare än fotbollslandskampen.

Jag behöver nog inte ens redogöra för hur alarmerande siffror det här är för såväl Svenska fotbollförbundet som TV4 (som enligt internationell branschpress kommer betala 150 miljoner kronor om året för alla fotbollslandskamper hösten 2018 till VM 2022).

Men vad är det då som hänt? Har svenska folket tröttnat på sitt fotbollslandslag?

Att peka på Zlatan Ibrahimovic landslagspension som anledning till de vikande biljettsiffrorna är både lätt och förmodligen rätt. Det hjälper knappast heller att ingen i dag ser ut att vara på väg att ens närma sig den nivå Ibrahimovic hållit både sportsligt och medialt. Men på något sätt måste fotbollsförbundet ändå få svenska folket att älska och känna med sitt landslag igen.

Jag har själv låtit mig beundras av det nya landslagets inledning och jag tror som många andra att Janne Anderssons mer försiktiga hållning är den sportsligt rätta vägen att vandra. Men hur mycket vi än hyllar Janne Andersson nu så saknar han något Erik Hamrén faktiskt hade.

Hamrén gick hem i stugorna när han tog över från Lars Lagerbäck. Det spelar ingen roll hur impopulär Hamrén är nu: Sanningen är att svenska folket inledningsvis charmades av hans positiva attityd och drömmar om medaljer när Hamrén drog fram från tv-show till tv-show i sin tredelade kostym och randiga halsduk.

Erik Hamréns PR-turné med Skavlan som höjdpunkt kan te sig löjlig med facit i hand men den skapade ett surr kring svensk landslagsfotboll som i dag är obefintligt. Jag vet inte om det är förbundskaptenens jobb men min bestämda uppfattning är att Hamrén skapade intresse. Och självklart är det lättare att skapa drömmar när förbundskaptenen talar om VM-medaljer snarare än en ”omstart” och att ”bygga på sikt”. Hur rätt det än må vara.

Janne Andersson har inte, och bör kanske inte heller, göra den typen av framträdanden men klart är att Svensk fotbollförbundet måste göra någonting. Vad är kanske en gåta men att de måste göra mer fullständigt självklart.

När jag talar med generalsekreterare Håkan Sjöstrand om tittarsiffrorna säger han att han hoppas att sportslig framgång ska skapa viktiga matcher och därigenom generera intresse. Det är en väg men den är både lång, mödosam och osäker.

Tills vidare är det bara att konstatera att det svenska fotbollslandslaget förblir lika kyliga som det svenska novembervädret. Bokstavligt talat.

Det började som en fest med landslaget som publik men slutade med hat, missförstånd och mordhot.

Kvalvaka fängslade Fotbollsverige men eftersmaken är ändå bitter.

Allt när ett spelbolag kidnappade den svenska fotbollsrörelsen.

 

Det var en märklig natt i Stockholm förra onsdagen. 40 centimeter snö hade lamslagit hela huvudstaden men i fotbollshallen ute på Bosön skulle Karlbergs BK och IFK Luleå mot alla odds spela kval till division 1.

Först vid 23.40-tiden, efter fem timmar (!) i buss, anlände IFK Luleå till Bosön. Då hade till och med svenska landslagsspelare som Oscar Wendt, Pontus Jansson och John Guidett – mitt under uppladdningen inför VM-kvalmatchen mot Frankrike i Paris – engagerat sig i det som kom att bli kallat ”Kvalvakan”.

Landslagsstjärnorna vädjade om en stream, åskådaren Brwa Pishdari svarade och blev över en natt en kulthjälte när han kommenterade matchen via videotjänsten Periscope. Det var den allra vackraste bilden av det engagerade, ideella och passionerade Idrottssverige.

Där borde det också ha slutat men där det finns folk och engagemang finns det också pengar att tjäna. Några som snabbt förstod det var spelbolaget Unibet.

Finns det något spelbolag älskar så är det goodwill. I en bransch som ständigt balanserar på gränsen till det omoraliska så finns det inget mer värdefullt för de aktiva än goda rubriker. I Sverige är Unibet också bäst i klassen på just det.

Genomgode Glenn Hysén är välbetald som ansiktet utåt och i sociala medier är Unibet Sverige både aktiva och roliga i sitt arbete för att skapa goda associationer till den klargröna färgen. Ambitionen är också tydlig.

När Svenska Spel är den statliga jätten i spelbranschen ska Unibet vara den kaxiga uppstickaren som står på de passionerade spelarnas sida. De vill kort och gott helst att vi ska se på dem som polaren du har bredvid dig i soffan när du ser på matchen.

När engagemanget kring ”Kvalvaka” växte var Unibet därför blixtsnabba med att agera.

Periscope-sändningen skickades ut på Unibets twitter, matchen refererades och Brwa Pishdari hyllades rättvist som den hjälte han var. Unibet blev kort och gott en av många ”sköna snubbar” som engagerade sig i Kvalvakan. Om än med mer pengar.

Inför returen anlitade Unibet sedan Brwa Pishdari, skjutsade honom till Arlanda och betalade hans flygresa för att säkerställa en repris av succésändningen från Bosön. Trots ”obefintlig vinning” – som det heter från Unibets sida – såg spelbolaget också mycket lämpligt till att få med sin profil från tidigare tv-satsningar Thomas Wilbacher i sändningen och Pishdari själv började nämna spelbolagets namn i samband med sina tweets kring sändningen. Allt utan att kolla om de ens fick sända.

Unibet förvandlade kort och gott det vackra engagemanget kring Kvalvakan smidigt och billigt till ett marknadsföringsmaskineri med goodwill till spelbolaget själva i sikte. Att de lyckades råder det inget som helst tvivel om men förlorarna fick samtidigt betala ett högt pris.

Kvar stod Ettanfotboll som bov när de tvingades stoppa sändningen för att skydda sina egna klubbars intressen. Föreningen, som är division 1-klubbarnas intresseförening och där allt överskott går tillbaka till klubbarna, är genom Svenska fotbollförbundet sponsrad av Svenska Spel – ett avtal som ger det statliga spelbolaget monopol på all typ av sponsring kring den svenska elitfotbollen. Unibets inblandning skulle därför innebära ett allvarligt avtalsbrott om Ettanfotboll sett mellan fingrarna.

Men när Ettanfotboll mycket riktigt förklarade att de hade de exklusiva sändningsrättigheterna till returmatchen blev bakslaget enormt. På Twitter rasade såväl etablerade journalister som mängder av fotbollssupportrar mot hur Brwa Pishdaris sändning stoppades.

– Jag firade fars dag med mina barn men fick meddelanden om att folk ville döda mig, säger Ettanfotbolls marknads- och kommunikationschef Jimmy Fors.

Brwa Pishdari är en hjälte i det här sammanhanget och gjorde allting rätt men hamnade väl på plats i Luleå ändå rejält i kläm när han helt plötsligt inte fick sända matchen. Men så fort Unibet blev en aktiv aktör i sändningen så förvandlades Pishdaris engagemang, förmodligen utan att han själv tänkte på det, till en kommersiell produkt.

Men det handlar inte bara om det. Svenska Spel-avtalet ger bara småpengar till division 1-klubbarna då de stora summorna landar hos föreningarna i serierna ovanför. Därför har just webbsändningarna från matcherna blivit en liten men viktig inkomstkälla till för klubbarna.

– Luleå hade 163 PPW-köp för matchen mot Karlberg och säg att det mellan tummen och pekfingret ger 8000 kronor efter skatt. Sedan är det kostnad för produktionen också, säger Fors.

Viktiga pengar för en klubb i den här storleksordningen som Ettanfotboll såg till Luleå inte blåstes på. Samma lycka hade inte Karlberg. För samtidigt som Fotbollssverige förälskade sig i den osannolika kvaldrabbningen som på grund av snökaoset kom igång först efter midnatt på natten kunde Karlberg bara skratta åt sin olycka.

Matchen var tänkt att bli en av få möjligheter för klubben att tjäna pengar på sina evenemang den här säsongen men blev efter flytten till Bosön något helt annat. Med den nya spelplatsen kom en hallhyra på 2000 kronor timmen och förbud mot att ta betalt i entrén. Försvann gjorde dessutom möjligheten att bedriva egen kioskverksamhet under matchen samtidigt som bara kostnaden för domarna sprang iväg till 17 000 kronor när rättsskiparna tvingades ta en omväg på 20 mil för att komma in i Stockholm och sedan ta in på hotell när de inte kom ut igen.

Vad kvalet kostat Karlberg totalt vågar de förmodligen knappt räkna på och de är tillsammans med Ettanfotboll de stora förlorarna när Kvalvaka nu sammanfattas. Karlberg står kvar med en enorm nota utan avancemang och Ettanfotboll med ett förstört varumärke för att de gjorde sitt jobb och stod upp för de små föreningarna.

Unibet? De framstår i rapporteringen på sociala medier som hjältar efter en sensationellt lyckad reklamkupp.

Det är de som indirekt tjänat pengar på det här och det är lagen som tvingats betala. Ett slut som tyvärr lägger en stor skugga över det beundransvärda fenomenet Kvalvaka och Brwa Pishdaris på alla sätt imponerande insats.

Efter sjukdom fick flyget till solen i Marbella, fotbollsfesten i Paris och bakfyllekuren i Ungern ställas in för min del men inget ont som inte för något gott med sig. För Frankrike-Sverige gav nu en efterlängtad möjlighet. Den att från soffan se Anders Svensson och Kim Källström utanför planen på sina nya framskjutna positioner i svensk tv.

För jag har ju läst vad ni skrivit under de senaste matcherna. På Facebook, på Twitter och i kommentarsfältet. Om två sensationella genombrott som tv-experter. Om två kunniga, lyhörda och ödmjuka fotbollsanalytiker. Synd bara att man inte fick se något av dem.

För jag blev ärlig talat förvånad över scenerna i halvtid. En minut, 20 sekunder och 67 hundradelars studiosnack (förtjänstfullt klockat av @kingep47 på Twitter). 13 minuter och 40 sekunder reklam.

Kanal 5 hade alltså flugit in Kim Källström med 131 landskamper på meritlistan mitt i proffskarriären, kryddat det med Sveriges bäste fotbollskrönikör mitt i pappaledigheten i Simon Bank, klätt upp dem i sponsrockar och stoppat deras fickor fulla med pengar för att stå där och snacka i en minut, 20 sekunder och 67 hundradelar.

För den breda fotbollspubliken bänkade sig inte vid 19-tiden när Kanal 5 började sändningen och såg hela uppsnacket inför matchen. Inte heller hängde de kvar efter slutsignalen och såg Kim och Simon snacka ner tillställningen. Det visar siffrorna från kvalmatchen mot Bulgarien den 10 oktober tydligt.

780 000 såg då själva matchen men bara 170 000 studiosnacket innan avspark och 179 000 det efter. Snacka om att elda för kråkor.

Men det här är ingen kritik mot Kanal 5. De ska om någonting applåderas för sin ambition att anlita två av Sveriges bästa experter (för Kim imponerar absolut i de sekvenser vi ändå får se) trots att det bara är för en minut, 20 sekunder och 67 hundradelar. Istället måste någon på allvar fundera över de svenska reklamlagarna.

Kanal 5 måste få lov att maximera reklamutrymmet när de nu betalat en halv förmögenhet för rättigheten att visa landskamperna men måste hela sändningen brytas för att det är reklam? Kan vi inte hitta ett system där reklam kompletterar sändningen på ett vettigare sätt? Ge mig lite reklambanners i nederkant eller vad som helst som öppnar för mer studio i halvtid. Med dagens tekniska kunskap och allmänhetens nya vana med inbäddad reklam från nätet borde det kunna genomföras på ett ärligt och lagligt sätt utan lömsk produktplacering. Det skulle verkligen gynna alla parter.

Som det är nu kan Kanal 5 lika gärna skicka hem Källström igen. Allt känns kort och gott som ett slöseri med både hans och vår tid.

Anders då? Jag tycker han är strålande. I en tid där Niklas Holmgren sprängt mina högtalare och Glenn Strömberg målskriat sönder mina trumhinnor så är jag tacksam för en expert som inte kräver en huvudroll utan mer tillbakalutad låter kommentatorn göra sitt jobb för att sedan komplettera med instick när det finns något värt att notera.

Sedan väntar jag fortfarande på att få höra om Anders och Kim vågar plocka fram storsågen mot sina gamla landslagspolare när den väl blir motiverad. Men den tiden kommer och när den väl gör det är det viktigt att de får chansen. I mer än en minut, 30 sekunder och 67 hundradelar.