Att polisen granskar hur läkaren som misstänktes för dråpet på Linnea blev behandlad i arresten är nödvändigt.
Men än viktigare är en skrivelse som anländer till Justitiekanslern inom några veckor.
Två poliser utreds för sex olika brott som ska ha begåtts mot läkaren då hon greps för snart tre år sedan.
Åklagare Håkan Roswall tog initiativ till förundersökningen efter att ha läst en lång intervju med kvinnan i Läkartidningen.
Hennes detaljerade berättelse är skakande att läsa. Hon upplevde det som att hon blev torterad under den första natten i polisens arrestlokal.
Hon säger att en manlig polis beordrade henne att ställa sig upp en gång i halvtimmen – och när hon inte gjorde det ska hon ha blivit slängd in i väggen.
Att hindra en människa från att sova är någonting diktaturer ägnar sig åt för att snabbt och effektivt bryta ner honom eller henne. Det är en behandling som är ovärdig en anständig rättsstat.

Det är dessvärre inte helt ovanligt med vittnesmål om hur anhållna och häktade förnedras, trakasseras eller rent av misshandlas.
Det är nästan alltid människor utan röster som försöker berätta: de utslagna, missbrukarna, de grova brottslingarna. De som inte blir trodda.
Skillnaden är att nu är att anklagelserna kommer från en välutbildad person som friats i ett mål som väckt stor uppmärksamhet, en välartikulerad människa som polisens internutredare kommer att sätta stor tilltro till då hon förhörs i nästa vecka.
Men hennes vittnesmål är just ett vittnesmål och lika viktigt som att ta hennes berättelse på allvar är att inte glömma den grundläggande principen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad.

Det kommer bli mycket svårt att bevisa någonting i detta fall. Men det är av underordnad betydelse.
Det viktiga är att rättssamhället visar att det går till botten med anklagelserna, att en människa som känner sig kränkt blir tagen på allvar, att en åklagare är tydlig med att respekten för de mänskliga rättigheterna gäller även misstänkta brottslingar.
Än viktigare är för övrigt faktumet att läkaren och hennes advokat Björn Hurtig inom några veckor lämnar in en skrivelse till justitiekanslern med en begäran om att hela målet ska granskas.
De vill veta hur åtal över huvud taget kunde väckas. Det är en befogad fråga. Det var närmast plågsamt att sitta under rättegången och höra experterna lägga fram alla möjliga och omöjliga teorier om varför lilla Linnea dog.
Plågsamt därför att alla förutom åklagaren begrep att fallet var hopplöst, att det omöjligen skulle resultera i fällande dom.

Det är nödvändigt att denna juridiska skandal utreds. Det handlar inte om att leta syndabockar. Det handlar om att återupprätta en människas förlorade heder och försöka förstå hur polis och åklagare kunde haverera på detta vis.
Det är ytterst en fråga om hur intresserat rättsväsendet är av att försöka se till att mardrömmen inte sker igen.

Offren för sexuellt våld är krigens dolda offer. För att utveckla kunskapen om kvinnors utsatthet i konflikter öppnade försvaret i dag det första centret i världen om våldtäkter i krig.

Våldtäkter och skändning av kvinnor och barn används i ohygglig utsträckning i många konflikter. Bara i östra Kongo finns fler än 200 000 dokumenterade fall av sexuellt våld, enligt en FN:rapport.

Det handlar om ohyggliga krigsbrott i ofta mycket fattiga länder. Kvinnor som skadas så allvarligt att de inte kan ta hand om sina barn. Döttrar som förlorar fömågan att ta hand om äldre släktingar.

Det är en medveten del av krigsföringen som splittrar familjer och förlamar samhällen.

FN har antagit den ena deklarationen efter den andra om våldtäkter, men mardrömmen fortsätter.

I dag öppnade försvaret ett center för offer för sexuellt våld vid Livgardet i Kungsängen. Att det är det första i sitt slag i världen säger någonting väsentligt om hur prioriterad dessa förbrytelser har varit.

Tanken är att soldater som skickas utomlands ska ha kunskap om ett våld som utövas i närmast industriell utsträckning.

Det är ett viktigt initiativ. Det innebär givetvis inte att massvåldtäkterna upphör. Men det  kan möjligen inspirera andra och större länder att ta sitt ansvar.

Säpos senaste terrorutredning slutade med ännu ett fiasko. De tre männen som påstods ha planerat att mörda Lars Vilks dömdes i dag bara för brott mot knivlagen.

Annat var det då de greps spektakulärt av poliser utklädda till snickare på centralstationen i Göteborg i september förra året. Männen planerade att mörda gud vet hur många människor på en konsutställning, hävdade Säpo.

Att terrormisstankarna bleknade bort inom några dagar bekom inte säkerhetspolisen. För utredarna hade bestämt att männen i stället för att spränga konsthall skulle mörda konstnären Lars Vilks.

Problemet med vår säkerhetspolis och vår terroråklagare Agnetha Hilding Qvarnström är  att de har terorrdille och försöker få muslimer inspärrade trots mycket svag bevisning. Det är inte många månader sedan en enig hovrätt friade två män som fantiserat om att bli självmordsbombare i telefonsamtal. Samme åklagare var i farten den gången.

Mycket tyder för att del att de nu aktuella männen planerade att begå ett brott av ett eller annat slag. Men vilket? Skulle Lars Vilks mördas? Misshandlas? Hotas eller ”talas till rätta”?

Det är just detta Göteborgs tingsrätt konstaterar. Det går inte att dra ”några säkra slutsatser om uppsåtet”.

Trots månader av telefonavlyssning och spaning finns det ingenting som tyder på att männen skulle mörda Vilks.

För oss som ännu anser rättssäkerheten vara betydelsefull är det svårt att inte ha synpunkter på en kostsam terrroristutredning som inte leder till någonting annat än dagsböter för innehav av småknivar.

Det är nämligen så att Säpos förmåga att se muslimska terrorister i var och varannan buske lett till allvarliga konsekvenser för männen.

I en intervju i tidningen Göteborgs-Posten berättar två av männen om hur månaderna i häkte har drabbat dem. En av dem har förlorat jobb och sina uppdrag. Den andre missade sin dotters födelse.

Regeringen har beslutat att utöka Säpos anslag med 85 miljoner för år 2012. Och ytterligare 55 miljoner för år 2013.

Sverige måste ta terrorhotet på allvar. Det lär vi oss inte minst av terrorbombaren på Drottninggatan. Det var en tillfällighet att Taimour Abdulwahab endast lyckades spränga sig själv: bomberna hade tillräcklig sprängkraft för att orsaka en katastrof.

Låt oss hoppas att pengarna används till vettigare saker än den här typen av hopplösa utredningar. Det är nämligen inte så att det inte behövs en kompetent säkerhetspolis.

Polisen fick miljarder av regeringen för att rekrytera för fem år sedan. Trots detta klaras, märkligt nog, färre brott upp.

Statistiken som Rikspolisstyrelsen tagit fram för Dagens Nyheters räkning är ingen munnter läsning.

Anslagen i statsbudgeten ökade med 25 procent mellan 2006 och 2011. Ändå har andelen uppklarade brott stått och stampat.

Inför den största rekryteringen av poliser i modern tid var uppklaringsprocenten 17 procent. Förra året hade den sjunkit till 16.

Inte ens tre av 100 inbrott och stölder klaras upp.

Detta är siffror som borde bekymra rikspolischef Bengt Svensson.

Skitsnack, illasinnade påhopp och förtal har funnits så länge mänskligheten existerat. Men i och med internet har förtalet fått en spridning vi aldrig tidigare sett. Nu ska åklagarna försöka göra någonting åt saken. Om detta skriver jag här.

En helt oskyldig man har hängts ut som dömd pedofil. Vilka konsekvenser kan det få för honom?

Göteborgs tingsrätt går från klarhet till klarhet. Om detta kan ni läsa här.

Christine Schürrer, dömd för morden på barnen i Arboga, har begärt resning. Om det kan ni läsa här.

Här hittar ni dagens text om nämndemannasystemet, som jag anser bör skrotas.

Men det finns mer att säga i ämnet än vad som fick plats i min kolumn. Inte minst följande: det är viktigt att allmänheten på olika sätt har insyn i domstolsprocessen. Inte minst för att rättstillämpningen inte helt ska avlägsna sig från det allmänna rättsmedvetandet.

Men hur representativa är nämndemännen för allmänheten? Inte särskilt. Redan faktumet att de är politiker skiljer dem från människor i allmänhet. De är inte heller representativa beträffande ålder. Enligt domstolsverkets statistik för 2010 är medelåldern runt 60 år. Statistiken visar även  att det finns ett antal 85-åriga hobbydomare.

Nej, det är sannerligen ingen nackdel i en rättssal att ha livserfarfenhet. Men om vår riksdag menar allvar med att nämndemännen ska vara ett tvärsnitt av folket så är det hög tid att reformera systemet.

Våra domare underkänner systemet med politiskt valda nämndemän. Vi borde lyssna på dem, för de vet vad de pratar om.

Debatten om nämndemammasystemet kommer och går och har än en gång aktualiserats då SVT i dag publicerar en undersökning som visar att sex av tio domare är kritiska mot det.

Jag har läst tillräckligt många konstiga tingsrättsdomar för att hålla med domarna om att systemet borde reformeras.

Tanken med nämndemän  är att de ska tillföra rättssalen sunt förnuft. Det kan vid en första anblick te sig som en god idé, men klarar inte en närmare granskning.

Det vi i praktiken har är domstolar där vissa av domarna är juridiskt inkompetenta och där politiska värderingar riskerar att styra.

Det är ett system som undergräver rättssäkerheten.