Det finns vissa saker som gör mig helt nipprig. Söta fluffiga djur, vintageklänningar som passar perfekt, gamla medaljer från gymnasieskolor och massor av andra saker. Men en sak gör mig alltid lite extra stum. Nämligen gamla glas, muggar och bestick i fint skick.

För över hundra, ibland 200 år sedan, så satte sig familjer, älskande och ensamstående, gamla som unga, ner vid matborden, på bänkarna, i krogmiljöer, och åt mat tillsammans. Det dracks te och breddes smörgåsar, någon kanske fick i sig för mycket vin, och någon tog en extra bit tårta, fastän de lovat sig själva att låta bli.

Det är något visst med köksmiljöer, matrum och de tillbehör som hör till. Det får mig alltid att känna en extra fin känsla i magen när jag letar igenom loppmarknader och auktionskammare och får syn på den där gaffeln eller stopet som någon för länge sedan fört till sin mun. Matlagning och faktumet att man äter tillsammans, är väl något av de få saker som man alltid har gjort, och alltid kommer att göra. Det blir så lätt på något sätt att föreställa sig maten läggas upp på tallrikarna, i allt från små ruckel till vackra herrgårdar. Och jag kan utan svårighet föreställa mig dekadenta ungdomar som vräker sig i salongernas fåtöljer med ett glas vin i sin hand. Pratar entusiastiskt om politik och konst, eller bara om den vackra kvinnan vid bordet bredvid.

Att få plocka fram riktigt gamla gafflar och knivar, och föreställa sig att de för många, många år sedan lagts fram varsamt vid vackra tallrikar. Vid kanske ett bröllop eller en vanlig hederlig torsdagsmiddag, gör mig bara så innerligt himla glad. Jag skall någon gång hitta den där perfekta uppsättningen från tidigt 1800-tal, men än så länge drömmer jag bara.

 

 

*Bilderna kommer härifrån.