Här kommer intervjun från boksidorna i lördags:

Han har skrivit om kärlekens svårigheter.
I dag är Bob Hansson glad sambo och har en liten son.
– Det är en myt att det behövs ångest för att skapa, säger han bestämt.

Bob Hansson är känd som den mjuke poeten som vågar visa känslor. Han har skrivit en bok om att män behöver kramas och undersökt kärlekens väsen i boken ”Kärlek – hur fan gör man?”  

Hans nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar” blev plötsligt otäckt aktuell i och med upptrappningen i konflikten Israel/Palestina. I den berättar han för första gången om en riktig machoman: Isra, en israelisk soldat.
– Han är en alfahanne. I början var det jättesvårt att tänka mig in i honom. Jag var tvungen att avslöja mina egna fördomar om den sortens man, en typ som jag föraktat sedan puberteten.
Den kvinnliga huvudpersonen är mer lik författaren själv: Maria, en svensk fredsaktivist som åkt till Israel. Mot alla odds blir de två passionerat förälskade i varandra. Boken handlar om ett land i konflikt, om vänskap och kärlek.
Övervinner kärleken allt?
– Ja, attraktionen slår ut allt annat. Egentligen är det inte klokt: Man kan titta på en människa och hela ens system bara går igång och känner: Hon är perfekt!
Bob Hansson gestikulerar för att visa och skrattar till.
– Men när man lär känna personen kan det visa sig att man hade helt fel i sin analys… Vi är inte rationella i val av partner. Så om kärleken övervinner allt handlar egentligen om vilken sorts kärlek man menar: Bekräftelsebehov, kåthet, rädsla, känslan att vilja vara kär… Jag har varit med om många relationer som inte gjort mig lycklig även om känslorna varit besvarade.
Vi sitter på ett café på Södermalm och pratar relationer, och det är ett rent nöje. Bob Hansson varvar famlande funderingar med välformulerade idéer. Det märks att han gillar ämnet, men när han nyligen kallades ”kärleksapostel” i en recension blev han irriterad.
– Det blir en kliché – jag förminskas till en figur. Det finns inte en författare som skrivit fler än två böcker som inte skrivit om kärlek. Jag vill inte bli en ny Thomas Di Leva.
Bob Hansson bröt tidigt med idéerna om hur en kille förväntas vara.
– Jag var dålig på att vara traditionellt manlig. Jag försökte spela fotboll och bli som de andra. Det gick inte så bra. Så i stället för att vara sämst i laget hittade jag en annan sort att vara: den konstnärliga, mjuka typen.
Nu har han själv en son. Han är bara fyra månader ännu, men Bob Hansson har funderat på hur han ska låta honom bli den han vill.
– Jag hoppas att han ska bli en fri människa. Helst skulle jag inte vilja uppfostra honom eller forma honom alls, utan bara finnas där. Men det är en utopi. Jag projicerar säkert redan mitt ideal på honom, det bekymrar mig lite. Nu är jag medveten om det i alla fall – hade jag fått barn för femton år sedan hade jag säkert försökt forma en Mini-Bob.
Den nya romanen handlar inte bara om kärlek – Bob Hansson ville utmana den hatiska bild han hade av Israel.
– När jag intervjuade israeliska soldater insåg jag att även de betraktar sig som offer, precis som palestinierna. De anser att de är hotade och måste skydda sig. Jag blev av med mitt ensidiga fördömande.

Namn: Bob Hansson.
Ålder: 42 år.
Yrke: Författare, föreläsare.
Familj: Sambo, sonen Povel, 4 månader.
Bakgrund: Vann SM i poetry slam 1995. Bokdebuterade som poet 1998. Bland böckerna finns romanerna ”Gunnar” och ”Vips, så blev det liv”. Har medverkat med inslag i litteraturmagasinet ”Babel”.
Bostad: ”För många”. I Stockholm, Malmö och Småland.
Aktuell: Med romanen ”Det sista vi har är våra kroppar – en roman om kärlek och krig” (Ordfront).
Läser just nu: ”Jämlikhetsanden” av Kate Pickett och Richard Wilkinson.
Favoritförfattare: Italienaren Niccolo Ammaniti.