Johanne Hildebrandt har skrivit sin andra roman om journailsten Sara, som hamnar i konfliktområden i jobbet. Hon hämtar delvis inspiration från sina egna erfarenheter som krigskorrespondent. Hon har varit i bland annat Bosnien, Irak och Tchad. På ett märkligt sätt är böckerna både lättsamma och tunga.

Krigsskildring och underhållning i ett – hur går den mixen ihop?
– Det är roligt att ställa kontrasterna mot varandra: Det ytliga mot det råa och fruktansvärda. I mina böcker släpps den bortskämda programledaren Sara ner i Irak eller hamnar i Tchad som världsförbättrare. Jag har rest mellan de här världarna själv och reagerat över absurditeten i kontrasterna.
Vilket är ditt starkaste minne av flyktinglägren i Darfur, som du skriver om i ”Förbannade fred”?
– Två unga flickor som inspirerat hela boken. De hade flytt från sin by när den anfölls, och sprungit för sina liv. En hade sett sin son dödas – allt medan omvärlden förlamat tittar på. Människor i stridszoner och svältande barn är också individer med egna drömmar och förhoppningar, det är så lätt att klumpa ihop folk, såsom medierna skildrar konflikter.
Hur har du förändrats genom att arbeta i krigszoner?
– Jag bekymrar mig inte så mycket över småsaker. Jag är väldigt tacksam för det jag har, och för att jag fått åka runt träffa alla de här människorna. Boken är skriven i en sorts frustrerat raseri. Det finns ett generalfel någonstans när det gäller bistånd, hur vi i i-länderna pumpar in pengar i Afrika utan att någon granskar hur det verkligen fungerar.

Namn: Johanne Hildebrandt, 45 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Make och en 14-årig son.
Bor: Stockholm.

Vinnare av Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman blev Anders Roslund och Börge Hellström med sin ”Tre sekunder”, som hyllats av kritiker och hamnat på topplistor. Välförtjänt, tycker jag.

Jag gjorde en kortintervju med denna trevliga duo när boken kom (minns att jag jämförde dem med ett gift gammalt par), kolla gärna här.

Vilken deckarförfattare tycker ni är bäst?

Läshög!

I går bakade jag pepparkakor med barnen och sprang runt lite allmänt hemma, och lyckades då göra en otroligt klantig sak: Jag smällde i höger knä i en dörrkarm så att det gjorde GRYMT ont. Är nu ganska halt, och ska till doktorn i dag. Men jag försöker tänka positivt, det är faktiskt bara en sak som är riktigt bra för mig just nu: Att halvligga med benet högt och läsa, läsa, läsa.

Som tur är har jag en hög med läsning – samtliga spänningsromaner faktiskt – hemma:

• ”Kall som graven” av Peter Robinson. Spänningsroman om kommissarie Alan Banks, där ett mord på en ung, vild, knarkande tjej på ett mystiskt sätt verkar hänga ihop med en högst olaglig firma…
• ”Alfahannen” av Katarina Wennstam. Utkommer i januari. Som vanligt lyckas hon väva ihop sitt patos för kvinnors rätt till sin sexualitet med driven text, här om en stor manlig filmstjärna, en alfahanne.
• ”Familjehemligheter” av Niclas Ericsson. En debutroman om en mördad kändisfrisör, med visst tema om homosexualitet om jag förstått saken rätt (har inte börjat läsa ännu).

Den här årstiden är det verkligen BÄST att ligga i soffan och läsa (helst med kaffe och lite godis). Jag har dessutom en väldigt trevlig arbetsuppgift just nu: att sammanställa julklappstips när det gäller pocketböcker.

Börjar tänka på allt bra jag läst under året, både pocket och inbundet… Som PO Enquists ”Ett annat liv” Eva Franchells bok om mordet på Anna Lindh, en del spännande kriminalromaner som ”Nattfåk” av Johan Theorin och ”Analys av ett mord” av Jed Rubenfeld.

Vad har ni läst för bra under 2009?

Romaner som är underhållande och samtidigt vill säga något – heja! Jag har precis gjort en kortintervju med Johanne Hildebrandt, som kommit ut med romanen ”Förbannade fred”, en uppföljare till ”Älskade krig”.

Båda handlar om programledaren Sara, som från början är en ganska ytlig och karriärbesatt typ, men som utvecklas ju mer hon ser av världens konflikter. Det jag gillar är att Johanne beskriver både småtjafs som väninnebråk, och vidrigheter som skövlade byar och kvinnors skam över att ha blivit våldtagna. Hon klarar båda faktiskt, förstås för att hon själv rest runt i olika konfliktzoner. Den mest ilskna bok hon skrivit, säger hon själv.

En ”Tre frågor” med henne kommer på söndag.

Att skriva bra om sex kan den bästa författare misslyckas med. Vi har väl alla skämts å författarens vägnar någon gång… Literary Review har sedan 1993 en tävling där den sämsta sexskildringen utses – det gäller litterära romaner, inte specifikt erotiska eller porriga böcker. Bland årets nominerade är nio av tio män (!). Två av dem har jag intervjuat, märkligt nog:

Amos Oz, med ”Rim på liv och död”, vars sexskildringar handlade om ganska misslyckade och meningslösa samlag mellan två som knappt kände varandra.

Nick Cave, som berättar om en sexdåres fantasier och eskapader i ”Bunny Munros död”. Men där är meningen att det ska vara plumt, snuskigt och bisarrt – hjälten urartar totalt och läsaren märker att han rentav begår övergrepp.

Sedan finns faktiskt den kritikerrosade ”De välvilliga” av Jonathan Litell med. Det mesta av huvudpersonens tankar kring sex är faktiskt äckliga, en del rätt sjuka. Hans hjärna är inte i toppskick precis, särskilt mot slutet. Men så är han naziofficer också… Läs om alla nominerade – och även utdrag ur böckerna för den som är nyfiken – här.

Bonniers kammade hem det skönlitterära Augustpriset även i år (förra året gick det till PO Enquist) med ”De fattiga i Łódź” av Steve Sem-Sandberg. En berörande roman om ett judiskt ghetto under andra världskriget – jag läste delar av den när den kom, men sedan kom andra jobbrelaterade böcker i vägen.

Läs om alla vinnarna här.

Har ni några favoriter, som är värda Augustpriset? Nästa år kommer bland andra min favvo John Ajvide Lindqvist med en ny läskig roman, och Klas Östergrens senaste, den hyllade ”Cigarett”, kan den möjligen räknas till nästa års nomineringar? Sedan vore Kerstin Ekman en värdig vinnare, men jag är tveksam till att hon hinner komma med något nytt, nu efter ”Mordets praktik”. Susanna Alakoski kommer med en ny roman ganska snart, men hon har ju redan fått priset för den utmärkta ”Svinalängorna”.

Vilka tycker ni ska tilldelas detta prestigefyllda pris?

Hysterin verkar total för ”New Moon”, den andra filmen efter ”Twilight”-böckerna av Stephanie Meyer. Även vuxna kvinnor är besatta, särsklit av den unge vackre vampyren. Ung nåja, han ser ung ut i sin skepnad i alla fall även om han har några hundra år på nacken. Det finns sajter där medelålders kvinnor hittar på sexscener mellan honom och tonårstjejen Bella, eftersom inte sådana scener förekommer i böckerna!

Jag gjorde en kortintervju med litteraturprofessor Yvonne Leffler, som är expert på skräck- och underhållningslitteratur (Hon ger böckerna 3-4 av 10 i betyg rent litterärt, men det är förstås inte stilen som är grejen):
Vad har Twilightböckerna som fått dem att sälja i över 70 miljoner exemplar?
– En nästan mytisk story med en effektiv kombination av romantik och skräck/gotik. Tonårstjejen Bella och vampyren Edward står för det omöjliga mötet: Han är farlig men samtidigt möjlig att kontrollera. Hon blir speciell genom att vara utvald av honom, det är väldigt klassiskt.
– Dessutom hamnar Bella i oerhört farliga situationer som hon klarar sig ur, även med hjälp av sitt eget mod och ansvar.
Varför fascinerar det här tonårsdramat så många vuxna kvinnor?
– Många medelålders kvinnor – kanske framför allt de som känner att de misslyckats i kärlek – finner en oerhörd attraktionskraft i att hänga kvar vid drömmen om hur det skulle kunnat bli. Ofta är det förbjudna extra lockande, och att skildra sexscener är inte så tabubelagt längre – däremot den här gränsöverskridande passionen. Spänningen mellan Bella och Edward sätter igång fantasier om det som inte är uttalat.

Varför är vampyrer och andra övernaturliga fenomen så populära just nu?
– Dels lever vi i ett samhälle som är oerhört kontrollerat av teknik. Vi har kommit till vägs ände i det rationella och undrar: Vad finns det mer? Dels lever vi i en allt mer mångkulturell värld, där vi måste lära känna de som är annorlunda, något som symboliseras av vampyrerna.
Namn: Yvonne Leffler. Ålder: 50. Yrke: Professor i litteraturvetenskap, med bland annat skräckfiktion som specialitet. Bor: Göteborg.

Veckans cafébok:”Kall som graven” av Peter Robinson, ny på pocket. Hittills välskriven och spännande!