Här kommer mina betyg på tolv aktuella pocketböcker. I ordning: bäst först.

 +++++ Summan av David Eagleman

KORTBERÄTTELSER.  Det här är en ovanlig samling historier på ett tema som alla grubblar över: Vad som händer när vi dör. Ämnet berör helt klart över alla gränser – boken är en internationell succé, översatt till runt 25 språk.Författaren är i grunden vetenskapsman, och det märks. Men han besitter också en sjusärdeles fantasi. Eller vad sägs om att du i livet efter detta tvingas träffa en massa alternativa versioner av dig själv? Eller att du efter döden får välja en ny existens?”Summan” är rolig, tänkvärd och poetisk. Läs den helst i små portioner, så att du verkligen hinner tänka efter.

++++ Att springa av Maria Sveland

ROMAN. En riktig feelbad-bok (på ett bra sätt) om två tolvåriga flickors vänskap och utsatthet. Allt börjar med att de en dag möter en blottare i skogen.  Sakta får läsaren också veta mer om det svarta som döljer sig i familjen hos en av huvudpersonerna. Det är mörkt, drivet och engagerande, men inte utan en viss humor.Att en del karaktärer är lite svartvitt beskrivna är förlåtet – författarens engagemang mot tjej- och kvinnoförtryck är viktigare. Den folkbildande tanken genomsyrar hela berättelsen och förhöjer den snarare än saboterar den.

++++ Geim av Anders de la Motte

THRILLER. En driven sidvändare som välförtjänt fick pris för bästa debut av Svenska deckarakademin förra året. Starten är outstanding – slackern Henrik ”HP” Pettersson hittar en mobiltelefon som är riktad just till honom, vet saker om honom och börjar dela ut mystiska uppdrag. Lika indragen som HP blir i det farliga spelet, lika indragen blev jag i den här historien. Språket är modernt, intrigen klurig och det är fullt ös från början till slut.Indragen blir också HP:s syster, en kvinna med full koll som är livvakt på Säpo. Författaren har varit polis och jobbar numera med säkerhetsfrågor. Jag hoppas att bokens ”Spel” inte bygger på verkligheten…

++++ Hjälp, vem är jag? av Caroline af Ugglas och Ukon

DOKUMENTÄRSKILDRING. Här får vi följa artisten Caroline af Ugglas i hennes terapisessioner i över ett och ett halvt år.  Det är en så lysande idé att den får ett extra plus bara för det.Fram växer bilden av en energisk och högst originell person. I huvudsak lycklig i dag, men med mycket problem och depressioner i bagaget.De bästa kapitlen är nog olika för varje läsare – det är där igenkänningen finns och man kan lära sig något, vare sig det gäller kärlek, ångest eller familjerelationer. Här finns både brutal ärlighet och humor.För den som älskar af Ugglas är varje mening ett guldkorn, förstås.

++++ Minnen av Torgny Lindgren

BIOGRAFI. ”Skriv om ditt liv, dina minnen” tyckte förlaget. Jag har inga minnen, hävdade Torgny Lindgren. Men uppenbarligen började han leta i hjärnans gömmen, och så kom den här lilla (bara drygt 200 sidor) memoarboken till. Med lågmäld humor berättar författaren en rad anekdoter, som mer eller mindre hänger ihop. Det handlar om allt ifrån när han skrev en ”skitbok” till hur han ser på sina förläggare.Det är välskrivet, med till synes lätt hand – texten bara flyter på med sin sympatiska ton och sköna självdistans.

+++ Som om av Ulrika Kärnborg

ROMAN. Det går inte att säga annat än att Kärnborg skriver bra. FÖR bra just i det här fallet, faktiskt. Hennes exakta och välformulerade meningar lägger sig som ett filter över huvudpersonerna så att formen tar över känslan. Resultatet blir att det är svårt att komma karaktärerna in på livet, trots att de verkar intressanta.I centrum står filmdoktoranden och läraren Johan, snart 40, som beslutat sig för att sluta vara otrogen med unga kvinnor. Men så blir han besatt av den hemlighetsfulla studenten Nadine. Till slut vet han inte vad som är verklighet och vad som är rubbade fantasier.

+++ Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg

ROMAN. Jag vet först inte vad jag ska tycka. Språket är för mångordigt för min smak, kringelikrokarna väl många och stilen något slarvig emellanåt. Men jag smälter. Måste bara veta hur det ska gå för Filip, en van hanne i Stockholms dejtingdjungel. Ena stunden står han beräknande med ännu en kvinna i baren, nästa gråter han i duschen – han är över trettio och har inte lyckats få till ett riktigt förhållande på fem år. En kväll möter han Iris, en speciell tjej som snabbt berättar att hon är med barn.Det handlar om tvåsamhetsskräck, förälskelse, att bli vuxen och om manlighet.Och slutet är… helt perfekt.

+++Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

SPÄNNING/RYSARE. Det är något visst med berättelser i universitetsmiljö, tycker i alla fall jag. Svenska Maja kommer till Oxford för att studera konst. Samtidigt försöker hon få reda på mer om det gåtfulla mordet på hennes mamma, som hittats död i Brighton.Stämningen är dimhöljt suggestiv. Maja har en sensibilitet utöver det vanliga. Hon kan inte släppa den tragiska händelse i det förflutna, då flera kvinnliga studenter dog.”Döden på en blek häst” är välskriven och spännande, och relationerna är lika intressanta som berättelsens mysterier.

+++ Förföra demonen av Erica Jong

SJÄLVBIOGRAFI. Jag intervjuade denna feministikon i samband med att boken kom som inbunden på svenska. Tyvärr ger inte hennes memoarer riktigt rättvisa åt den här självständiga, egensinniga och glimrande kvinnan.”Förföra demonen” är en salig blandning av ämnen. Författarskapets hemligheter och våndor mixas med beskrivningar av män, otrohet och alkoholproblem. Jongs intressanta liv och sköna attityd gör ändå att det här en helt okej memoarbok att läsa, även om jag väntat mig mer.Nej hörni, läs hennes omstridda genombrottsroman, ”Rädd att flyga”, i stället – en bok som väckte en rasande debatt om kvinnlig sexualitet.

++ Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

CHIC LIT. En genomtrevlig roman för den som vill ha en bekymmerslös stund i läsfåtöljen. Hjältinnan Rachel har på kort tid förlorat sitt glamorösa jobb, snygga kille och tjusiga lägenhet i London. Plötsligt får hon ärva en mosters hus på landet och ett gäng hundar utan ägare.Där dyker fler karaktärer upp. Till exempel Natalie, som lever i ett bra äktenskap men längtar efter barn. Inte helt oväntat blir det också romantiska förvecklingar.Ungefär som med en bok för 6-åringar så vet man att allt kommer att ordna sig, men det är väl vitsen med den här genren. Det är lättläst och småmysigt hela vägen.

++ En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa

ROMAN. Jag har svårt för romaner som går in för att vara varma och härliga. Det här är en sådan. Berättelsen handlar om en hushållerska som får jobb hos en väldigt speciell gammal man – ett matematiksnille som efter en olycka bara minns 80 minuter i taget. Hans kostym är belamrad av minneslappar.Hushållerskan börjar ta med sin son, och givetvis uppstår en udda vänskap mellan farbrorn och pojken.Vissa partier är läsvärda, men det hjälper inte när så många sidor är överfyllda av matematikexempel och medmänsklig gullighet.

+ Strindbergs stjärna av Jan Wallentin

SPÄNNINGSROMAN. Den här boken blev hajpad redan den kom ut eftersom den direkt såldes till flera andra länder. Klart jag blir nyfiken! Berättelsen traskar framåt i fotspåren efter ”Da Vinci-koden”, men utan att vara ens hälften så spännande.Ett lik med ett mystiskt föremål hittas i en gruva. Intrigen slingrar sig tillbaka till Nazitiden och Andrées expeditioner. Trots den fantasifulla mixen av ingredienser och en udda, drogberoende hjälte är lyfter det aldrig. Det är tilltrasslat och känns allt för uttänkt just för att bli en bästsäljare.

Det går ruggigt bra för norrmannen Jo Nesbø. I går var han i Stockholm eftersom filmen efter hans bok ”Huvudjägarna” har svensk biopremiär den 4 nov. Jag fick ett kort och intensivt snack med honom.

Jag har träffat honom ett par gånger tidigare, och han är lika schysst och vettig varje gång. Och jag älskar att han ger bort miljoner av sina intäkter till en stiftelse som stöder läsfrämjande bland barn i tredje världen.

Två kollegor och jag själv skulla kunna tänka oss att gifta sig med honom på stående fot. Fast vi har inte vågat framföra det.

Här plåtas han av fotografen Lotte Fernvall (och av mig samtidigt):

Vad vill man göra när det är mörkt, grått och regningt? Svar: Ligga i soffan med ett gäng nya pocketböcker. Och det är EXAKT vad jag ska göra i morgon.

Först ut är tre stycken:

”Det där som nästan kväver dig” av Chimamanda Ngozi Adichie

”Tre starka kvinnor” av Marie Ndiaye

”Jorden sjunger i B-dur” av Mari Strachan

Ska bli härligt efter att ha läst en hel del läskiga böcker den senaste tiden (återkommer om dem).

..är klara.

Måste säga att två nomineringar var extra kul:

Rekviem för John Cummings av Bengt Ohlsson. Inte trodde man att Johnny Ramone skulle dyka upp i ett sådant här sammanhang!

Och så

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. För att det är en bra och spännande berättelse, och för att Mats skriver för Aftonbladet (i Söndagsbilagan) förstås:-)

…är det nya seriealbumet ”Ja till Liv!” av Liv Strömquist.

Den är en ABC-bok om allt från olika tröttsamma typer till varför den oformlige Barbapappa får vara ihop med den snygga Barbamamma.

Jag ser fram mot varje gång Liv Strömquist kommer med en ny seriebok. Hon är något av ett geni sin genre. Humorn lyckas vara politisk, drastisk, galen och klok på en gång. Vem skulle annars hitta på en rubrik som lyder ”Tjejkväll i tredje riket”?

Skrattet underlättas av om du är en person som inte tycker att kvinnor ska stå vid spisen och le gulligt.

”Ja till Liv!” tar upp olika fenomen i alfabetisk ordning. ”B” handlar till exempel om konservativa barn, och ”K” om kulturtanter. Alla serier genomsyras av komik mixat med ilska över orättvisor och dumheter i samhället. 

Liv Strömquist är 33 år och bor i Malmö. Hon slog igenom med debuten ”Hundra procent fett” 2006. Hon medverkar även radio. Hennes serier är ofta folkbildande, feministiska och klassmedvetna.

Efter att självaste president Obama berömt Jonathan Franzens senaste roman ”Frihet” blev han – ja, otroligt nog -ännu mer hajpad. Jag kände mig utvald som fick ha honom för mig själv i en timme på bokmässan i Göteborg, särskilt efter att ha stått i en enorm ringlande kö till hans seminarium dagen före.

Han skriver om usla familjerelationer, livsval och överhettad konsumtionshets. Och visade sig vara en människa med skön humor (svart förstås) och lätt att prata med.

Läs gärna min intervju med honom på boksidorna i Aftonbladet på söndag. Där berättar han bland annat varför hans depressoner varit nyttiga och hur han har sina rötter i Östergötland.

Så här kul hade vi:

De två senaste åren har jag märkt att allt fler författare skriver lååånga böcker. Det spelar ingen roll om det är en lättsam underhållningsroman eller en i mängden av alla deckare – författaren verkar tycka att det behöver minst 500 sidor för att få något sagt.

Sanningen är att en story måste vara riktigt, riktigt bra för att förtjäna mer än 400 sidor. 

Tänk vilka små pärlor det finns, där en grymt bra historia ryms på ett färre antal sidor. Jag tänker raskt på ”Mordets praktik” av Kerstin Ekman och ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Mer sånt tack!

Här syns ett par av den senaste tidens tjocka feta korr.

I ”De ensamma” finns de perfekta ingredienserna för några lästimmar i höstrusk: Spänning, relationer och lite filosoferande om livet. Nu finns den i pocket.
Håkan Nesser är enormt produktiv. Bäst är han när det är mer romanberättande än polisarbete – som här. Greppet med växling dåtid/nutid tillför en extra dimension, och det var kul att läsa om de olika typerna i kompisgänget från studietiden.

Handling: Några unga människor – tre kärlekspar – lär känna varandra på 60-talet, när de pluggar i Uppsala. En sommar gör de en busstripp i Östeuropa, en resa som visar sig bli ödesdiger.25 år senare är två av dem döda, på exakt samma ställe. Är det olyckshändelser eller mord? Kommissarie Barbarotti tar sig an fallet och börjar nysta i det förflutna.

Jag är mycket positivt överraskad av att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur eftersom han är älskad av så många. Det är riktigt roligt med en svensk, senast det hände var faktiskt så längesedan som 1974, då priset delades mellan Harry Martinson och Eyvind Johnson. Det har ju pratats om Tranströmer i många år, och han har tydligen varit nominerad varje år sedan 1993.
Personligen läser jag helst romaner eller noveller, men jag gratulerar alla poesiälskare lite extra. Säkerligen får svensk poesi i allmänhet – och Tranströmer i synnerhet  – ett uppsving efter det här, hans dikter är ju både existentiella och lättillgängliga.

Vad roligt, det trodde jag inte. En svensk! Hurra för oss.