Efter att ha haft en lite lagom lugn period fick jag plötsligen på allvar upp ögonen för att det är december i morgon.

Dags att öka takten lite. På Att göra-listan:

• Planera boksidorna till mitten av januari

• Boka in en rad författarintervjuer före jul och läsa de böckerna

• Skriva om årets bästa spänningsböcker till Söndagsbilagan

• Lista årets bästa pocketböcker till boksidorna

Ungefär. Sist men inte minst: Avskedsfika för redigerare Emma i dag kl 14.

Jag är i slutspurten på ”Geim”, som Svenska deckarakademin valde till årets bästa deckardebutant. Den handlar om en loserartad man som hittar en mystisk mobiltelefon som ger honom uppdrag.

Jag gjorde en kortintervju med författaren, Anders de la Motte:

Varför blev just [geim] utsedd till årets bästa kriminalroman, tror du?

– När jag kikar på motiveringen (förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning) så tror jag att deckarakademin uppskattar det som är lite annorlunda. Den är väldigt samtida, och språket sticker ut. Antingen gillar man stilen eller inte.

Hur är de två huvudpersonerna?

– HP är en slacker, en smålirare som känner att världen inte uppskattat hans unika förmågor – vilka de nu är… Därför är världen skyldig honom en tjänst, tycker han. Här är egocentrisk och inte särskilt sympatisk. Det var väldigt roligt att skriva hans språk.

– Livvakten Rebecca är tvärtom: Efter en händelse i det förflutna tycker hon att hon är skyldig världen en tjänst. Hon vill fixa alla problem och se till att det alla har det bra. Jag har de dragen själv, fast i mindre utsträckning.

Spelet i boken innehåller uppdrag som blir allt farligare – skulle du själv haka på?

– Nej, inte ett spel av den typen. Det som driver HP är inte pengarna, utan att få uppskattning för uppdragen. Det kan nog jag och många andra känna igen, till exempel bekräftelsen man får av en trevlig recension, eller några hejarop på Facebook. – Jag har grottat ner mig i hur lätt det kan vara att flytta gränsen för att få uppmärksamhet. 

Namn: Anders de la Motte Ålder: 39 år.Yrke: Säkerhetschef på ett internationellt it-företag, varit polis. Familj: Fru och två barn. Bostad: Villa i Lomma. Aktuell: [geim] utsågs till årets bästa deckardebut av Svenska Deckarakademin. SF har köpt filmrättigheterna.

Här kommer mina senast recenserade pocketböcker. Insåg nu att det bara var kvinnliga författare, men det var en slump och ingen mansmobbning. De två översta är verkligen superbt bra.

Roman: +++++ ”Vänta, blinka” av Gunnhild Øyehaug

Först tyckte jag att det redovisande språket var jobbigt. Jag hade fel. Det här en originell och rolig story, filmisk med sina olika trådar. Här finns bland andra den unga studenten Sigrid, författaren Kåre och den neurotiske Viggo. Alla söker de kärlek.

Roman +++++ ”Utrensning” av Sofi Oksanen

Det här är en av de mörkaste böcker jag läst, och fruktansvärt bra. Så har också Oksanen fått bland annat Nordiska rådets litteraturpris. Berättelsen handlar om krig och hämnd, svartsjuka och ondska. I centrum står en ung och en gammal kvinna.

Roman ++++ ”Och allt är förvridet” av Emma Ångström

Är huvudpersonen psykopat eller en vanlig kille som överreagerar? Ångström har skickligt konstruerat en psykologisk roman om Erik, som inte kan glömma sitt ex. Redan i starten smyger han i buskarna utanför hennes fönster – och så är man fast.

Spänningsroman ++++ ”Alfahannen” av Katarina Wennstam

I sin tredje spänningsroman med jämställdhetspatos tar sig Wennstam an filmbranschen. I centrum står machoskådisen Jack Rappe och den unga Emma, som fått sin första roll. Deras relation slutar blodigt och oväntat. Att författaren kan sitt ämne så bra ger det höga betyget.

Roman +++ ”Ögat över månskäran” av Libba Bray

En genreöverskridande historia som blandar historiska miljöer med fantasy och uppväxtskildring. Gemma, 16, passar varken in i det viktorianska England eller på internatskolan. Inom henne pockar mystiska krafter på uppmärksamhet. Ojämnt, men originellt.

Spänningsroman +++ ”Döden skall du tåla” av Karin Fossum

Det händer grymma, märkliga saker i bygden: Ett litet barn blir neddränkt i blod, en likbil åker till fel person… Fossum kör ett annorlunda grepp genom att snabbt avslöja vem som är den skyldige. Viss krypande spänning, men det riktiga drivet infinner sig aldrig.

Årets bästa deckardebut enligt Svenska Deckarakademin heter [geim]. Jag gjorde just en kortintervju med författaren Anders de la Motte. Innan dess hann jag plöja halva boken, och tänker definitivt läsa resten i helgen.

Otroligt driv, extrem nutidskänsla och två ganska udda huvudpersoner. Storyn går ut på att den egotrippade slackern Henrik hittar en mystisk mobiltelefon. Via den blir han uppmanad att utföra olika uppdrag, som blir allt mer vansinniga. Titeln är just fonetisk skrift för ”game”.

Spännande! (fråga inte varför mina bilder lägger sig på sidan i bloggen, jag ska ta itu med det…någon gång)

Måste faktiskt göra reklam för en författarartikel som inte jag skrivit… Liv Strömquist, feministisk serietecknare och genialt kul,  fick i magasinet Vi Läser välja en person som hon ville fika med. Hon valde Carl Johan de Geer, en annan av Sveriges roligaste personer. Detta blev en text.

Det var en så himla lyckad kombo, Önskar att jag hade kommit på den själv.

Inte helt oväntat tog Sigrid Combüchen hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Hon har nominerats till Augustpriset fyra (!) gånger tidigare, men aldrig fått priset.
Och inte helt oväntat har jag tipsat om hennes roman ”Spill” i Aftonbladets Söndagsbilaga…

Här kommer mer om vinnarromanen:

Titel: Spill – en damroman 

Det är en vacker, sorglig och sanslöst välskriven berättelse om den unga Heddas väg till vuxen på 1930-talet. När den tar slut är det riktigt deppigt.
Här har vi en författare som verkligen kan berätta en historia. Allt känns så verkligt att det knappt går in i mitt huvud att romanens hjältinna Hedwig Langmark inte har existerat. Combüchen sveper med läsaren genom tid och rum. Hon speglar ett kvinnoöde i skenet av vad samhället förväntade sig: Inte mycket, förutom att uppföra sig moraliskt, ställa upp för sin familj och ”bli” gift. 

Berättelsen börjar skenbart verklighetstroget med att författaren Sigrid Combüchen börjar brevväxla med en kvinna, Hedda, som tror sig ha känt igen sig själv i en av hennes böcker. Klurigt!

Vi får följa Hedda genom en flytt till Stockholm där hon går på tillskärarakademi. Hon blir förälskad, allt mer vuxen, men känner också pressen på att åka till sina föräldrar, där hennes lillebror är svårt sjuk.Den språkliga leken med nutid/dåtid och de olika människoödena är imponerande.

Författaren:Sigrid Combüchen är 68 år, bor i Lund men är född i Tyskland. Förutom författarskapet är hon lärare på Författarskolan vid Lunds universitet och har genom åren skrivit i många tidningar.

Jag tipsade om ”Den döende detektiven” redan när den nominerats till Årets bästa svenska kriminalroman. Här kommer lite mer om den:

Leif GW Perssons är inte bara expert på att prata brott i tv. Han kan verkligen skriva, och i ”Den döende detektiven” märks det att han gillat jobbet. Boken är inte bara en deckare. Den handlar också om hur mordutredaren Lars Martin Johansson plötsligt drabbas av blodpropp och hur livet ställs på ända för honom och hans närmaste. Som vanligt blandar Persson allvar, humor och polisiära kunskaper.

Handling: Johansson hamnar på sjukhus. Men tar han det lugnt? Absolut inte. Han börjar i stället rota i ett gammalt fall, där en liten flicka blivit våldtagen och mördad.Problemet är att brottet är preskriberat. Så vad ska han göra med gärningsmannen om han hittar honom?Jag brukar inte gilla för mycket fokus på polisarbete, men här är det spännande, bland annat för att man vet att kriminolog Persson kan sitt ämne.

Tips – GW:s bästa:

• ”Grisfesten” – debutboken från 1978. Redan här dyker Johansson upp. En modern klassiker som filmatiserats som ”Mannen från Mallorca”.

• ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld”. Strålande romanbygge med samhällskritik, humor och spänning.

• ”Faller fritt som i en dröm”. Hur gick Palmemordet till egentligen? Författaren ger sin välskrivna och underhållande tolkning.
 

Nu har Svenska Deckarakademin utsett årets bästa kriminalromaner.

Bästa svenska blev ”Den döende detektiven” av Leif GW Persson. Den är mycket bra, jag tipsade om den i Söndagsbilagan förra söndagen, lägger in det på bloggen snart.

Bästa översatta utländska blev sydafrikanen Deon Meyers ”Devils peak”. Jag har inte hunnit läsa den, men kan verkligen rekommendera hans ”Död i gryningen”, den första på svenska.

Bästa debutant blev Anders de la Motte för [geim]. 

Nästan var tredje person drömmer om att skriva en bok, enligt en undersökning som Svensk Bokhandel refererar till i sitt nya nummer. Det är MÅNGA.

Själv skriver jag så mycket i jobbet att det inte blir någon sådan kreativitet över till fritiden. Och så minns jag en sak som Leif GW Persson sa när han föreläste för min klass på Journalisthögskolan i mitten av 80-talet:

”Det finns två sorters misslyckade författare: De som kan skriva, men inte har något att skriva om. Och de som har något att berätta, men inte kan skriva.”

Klokt. Jag tillhör definitivt den första kategorin.

Skådespelaren Jonas Karlsson kan inte bara stå på Dramatens scen, han kan skriva noveller också. Det visade han senast med samlingen ”Den perfekte vännen”.

Nu pågår P1:s novellvecka, och i morgon läser Stina Ekblad hans ”Presenten”, en historia som blir allt mer absurd. På ett bra sätt.

Missa inte. Kl 11.35 och 19.35.

(Jag gjorde en kortintervju med honom, kommer på boksidorna på lördag. Trevlig var han också)