Kl 10 ska jag intervjua thrillerförfattaren James Ellroy, som är på Sverigebesök. Som alltid när någon stor utländsk författare kommer på besök är intervjutiden kortare än vanligt, eftersom en massa media ska hinnas med.

45 minuter har jag och fotografen, och då ska vi hinna ta en bild också. Problemet är alltid att jag skulle kunna fråga hur mycket som helst… Men jag har 20 frågor ordentligt uppradade på papper.

Det ska bli roligt/intressant! Återkommer om hur det gick…

Det är snart recensionsdags för Mattias Ronges nya roman ”Tittaren”. Han har skrivit en rolig krönika om tankarna inför, kolla här.

Det är lite skoj med kritikskräcken – det finns stora, välkända författare som fortfarande avskyr att recenseras och vägrar läsa kritiken. Andra tar det som en bra skola.

De bra skulle man ju gärna läsa förstås, men sågningarna efter en lång tids hårt arbete med en bok, huh.

”Mästerlig”, ”Lysande”, ”Enastående” – Sofi Oksanen har fått sanslöst bra kritik för sin roman ”Utrensning” som handlar om två systrar, krig, våld, trafficking, svartsjuka… Ja, det är ingen feelgoodläsning precis, men mycket bra.

Här kommer min kortintervju med henne:

Strålande recensioner, priser, såld till 26 länder – vad betyder succén med romanen?
– Jag får mer tid att skriva, eftersom jag får en mer säker ekonomisk position. Framgången är ganska överraskande. En historia om en gammal dam mitt ute i ingenstans låter inte så säljande.
– Men läsarna hittar olika saker i boken. En del koncentrerar sig på temat om trafficking och mäns våld mot kvinnor, andra på svartsjukan mellan två systrar. Många unga lär sig mer om Estlands historia under kriget.
Aliide förråder sin syster för att hon vill ha hennes man, vad är hon för person?
– En överlevare. Det är väldigt svårt att fördöma de val människor gör i krig. Det är inte möjligt att veta vad man själv skulle ha gjort.
Hur har du lärt dig att berätta så bra?
– Pappa var elektriker och mamma ingenjör, så det är nog inte från dem. Men jag lärde mig läsa och skriva när jag var sex år, och började genast skriva dagbok. Jag tyckte att det var intressant att berätta. På lekis regisserade jag en pjäs efter visan ”Mary hade ett litet lamm”… Jag började med en musikal, kan man säga!
Namn: Sofi Oksanen, 33. Bor: Helsingfors.
Aktuell: Med romanen ”Utrensning” (Albert Bonniers) den första finska roman som både fått Runebergspriset och Finlandiapriset. Nominerad till Nordiska rådets pris.

Aftonbladet Söndags utmärkta krönikör Mats Strandberg fick pris för Årets bok på Gaygalan. Romanen heter ”Halva liv”, och i centrum står Jessica, som inte kan glömma sin stora kärlek. Men den handlar också om gamla familjehemligheter som avslöjas. Kommer i pocket i maj.

Mats själv verkar upplivad av att fått ta emot priset av Hollywoodfrun Maria Montazami..! Och ja, det var ju betydligt bättre ön om det skulle varit Anna Anka.

Sent om sider läser jag ”Hypnotisören” som blev så otroligt hajpad för att alla var nyfikna på vem ”Lars Kepler” var (Alexandra och Alexander Ahndoril). Men fy vad den är läskig bitvis, just när barn är inblandade. Ibland undrar jag om jag verkligen ska läsa vidare, för min psykiska hälsas skull.

Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” är ju också fruktansvärt otäck tyckte jag (vågar absolut inte se filmen).

Är ni känsliga för utstuderade våldsbeskrivningar, eller är de helt ok att läsa, tycker ni? Eller blir ni mer rädda av psykisk skräck?

Nu misstänker Klas Östergren att Liza Marklund och James Patterson har plagierat en nyckelscen ur hans ”Den sista cigaretten” i deckaren ”Postcard Killers”. Mystiskt. Jag har inte läst Östergrens roman eftersom det var min kollega Ingalill Mosander som intervjuade honom. Däremot intervjuade jag Marklund/Patterson, som bollat berättelsen mellan sig och skrivit ihop.

Det gäller en scen där mördade personer rekonstruerats efter Nils Dardels berömda målning ”Den döende dandyn”. Men det verkar rätt långsökt tycker jag: VARFÖR skulle de sno en scen ur en roman? De verkar ha tillräckligt med fantasi själva. Ingen vill väl anklagas för att stjäla andras idéer.

Vad tror ni – är scenen ett plagiat?

Sitter och förbereder mina frågor till Sofi Oksanen, som jag ska intervjua i morgon. Hon skriver en hel del om mäns förtryck – särskilt i krigstider – och jag vill förstås fråga om det. Märkte då att ordet ”jämställdhet” faktiskt inte finns på engelska. Man får nöja sig med ”equality” som mer står för jämlikhet, inte just mellan könen.

Intressant. Lite som ”ombudsman”, ”vabba”, ”lattemamma” och andra svenska typiskheter.

För övrigt har hennes roman ”Utrensning” fått galet bra recensioner: ”Mästerlig”, ”enastående” och mer därtill. Roligt.

…när han kommer till Sverige nästa vecka, mycket spännande! Han är förebild för bland andra Jens Lapidus och Dennis Lehane med sina skildringar av USA:s undre värld och sitt extremt korthuggna, rappa språk, kryddat med gangsterslang.

Sitter och läser hans tegelsten ”Oroligt blod” just nu. Och: Min hjärna. Börjar tänka: I den där. Korthuggna. Staccatostilen. Som. James Ellroy. Skriver. I.

Märkligt? Svar: Ja.

Det pratas mindre om män som bränner ut sig, än om kvinnor. Kanske håller de mer rädslor inom sig, skäms för att de inte ”pallar trycket”? Jag intervjuade Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”, där PR-konsulten Marcus börjar få panikångest:

Hur vill du beskriva pr-konsulten Marcus, huvudperson i romanen ”Tittaren”?
– Han är en karriärist med extremt höga krav på sig själv. Hela sitt liv har han byggt upp en fasad som bygger på framgång, och den uppfattar både han själv och andra som äkta. När han inte kan leva upp till den bilden börjar han krisa.

– Jag tycker att uttrycket ”inbränd” kan passa män bättre än ”utbränd”, många har nog svårare att prata om hur de mår än kvinnor.

Vad hindrade dig från att bli som Marcus, med panikattacker och ångest?

– Precis som Marcus kom jag hem från en pappaledighet i Argentina, och slogs av hur höga kraven var här. Min räddning blev att prata med människor runt omkring mig. Marcus berättelse tar vid där jag förändrade mig. Han tror i stället att om han uppnår ännu mer framgång så ska han må bättre. Men han blir ett nervvrak.
Är han typisk för din generation, 70-talisterna?
– Ja, många känner nog igen sig en del. Vi är lite av en Bror Duktig-generation, där det ses som en svaghet att visa sig icke-perfekt. Vi lever också i en tid där man kan coachas och få hjälp med alla sina fasader – utseendet, hemmet, karriären och vikten… precis allting.
Namn: Mattias Ronge. Ålder: 35. Yrke: Pr-konsult. Familj: Fru och två döttrar, 5 och 2 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm, Stockholm.

Den här helgen flyttar boksidorna från söndagar till lördagar i Aftonbladet, ganska bra tycker jag, för många stora tidningar har sin bokspecial då. I dag handlar det om romaner där huvudpersonerna – ofta en bit över 30 – krisar på olika sätt.

Pernilla Glaser har skrivit ”Fyrtio minus” om Emma, som lider av sin barnlöshet och sitt halvdåliga förhållande.

Mattias Ronge skriver i ”Tittaren” om en karriäristman som är så besatt av framgång att han till slut får panikattacker.

Båda klart läsvärda. Så kolla in Aftonbladets boksidor!