Det temat handlar Lionel Shrivers senast svensköversatta roman om. Ni vet hon skrev ”Vi måste prata om Kevin”, om en pojke som sköt folk i sin skola.

Jag ska alldeles strax intervjua Shriver om ”Dubbelfel”. Där gifter sig två tennisproffs, men kärleken bygger på maktbalans. När kvinnan skadar knäet och ramlar neråt i världsrankingen går det superbra för maken. Men hon missunnar honom framgången och äktenskapet börjar braka samman.

Är maktbalansen viktig för kärleken? Kan man i smyg missunna sin älskade något? Det är ju fula känslor som man helst inte vill tänka på. Och intressant i en roman.

Jag är bra på att hålla många bollar i luften på jobbet (skryt skryt). Men nu är det mycket läsning på en gång, och dessutom böcker av så olika karaktär.

Här nedan kommer min läslista för denna vecka (så omväxlande att den är på gränsen till bisarr):

• Nick Cave: Bunny Munros död. Roman om sexgalning, späckad med diverse fantasifulla uttryck för kvinnliga kroppsdelar. Och då menar jag inte hjärnan…
• Jeanette Winterson: Stengudarna. Litterär science fiction om hur vi sabbar Jorden och söker oss ut i rymden.
• Fredrik Skavlan och Unni Lindell: Böckerna om Mystiska Milla. Barnböcker om ett tjejspöke som åker ut i världen.
• Lionel Shriver: Dubbelfel. Relationsroman om två tennisspelare som gifter sig, av författaren bakom ”Vi måste prata om Kevin”.

Ja, uppenbarligen vill en del göra det i alla fall – med mer eller mindre lyckat resultat. Just nu läser jag rockikonen Nick Caves ”Bunny Munros död”, en tragikomisk historia om en sexgalen handelsresande i hudprodukter. Den har sina goda sidor. Jag ska intervjua honom om boken när han är i Sverige nästa vecka.

Överraskande bra är sångaren Martin Svenssons ”Din heder” om en skrämmande kulturkrock, medan Lemmy, trummis i Motörhead, i sin självbiografi vältrade sig i klichéer a´la rockmyt tills man storknade.

Vad finns det mer… Åsa Jinder skrev halvdan chicklitt med barnlöshetsproblematik, Jessica Andersson har kommit ut med en självbiografi som jag inte läst. Det är förstås stor skillnad mellan att skriva om sitt eget liv och att kunna konstruera en roman. Och den som skriver låttexter har redan språkets gåva på något sätt.

Vad tycker ni, ska artister ge sig på författarkonsten, och har ni några goda eller dåliga exempel?

Ja, det förekommer i Jeanette Wintersons roman ”Stengudarna” som nu finns på svenska. Det är en sorts litterär science fiction om Billy, en vanlig kvinna, och Spike, en underskön avancerad robot, som åker till Planeten Blå eftersom människorna håller på och förstör sin egen planet.

Jag läser den just nu, eftersom jag ska intervjua Jeanette Winterson när hon kommer till Stockholm nästa vecka. Intressant!

Stengudarna – klart originell!

Åtta svenska kriminalromaner toppar listan över mest sålda pocket just nu, otroligt. Litteraturvetaren Sara Källholm har skrivit en avhandling om deckare, och jobbar nu på nästa i samma tema. Jag gjorde en kortintervju med henne om deckarboomen (att skriva gåtor om cykelstölder eller snatteri räcker definintivt inte):
Varför är svenska kriminalromaner så populära?
– Det är en evig berättelseform som går tillbaka till antiken: Stegrande spänning, ett väntat slut med svar på gåtan. Plus att innehållet ofta speglar samtiden. Svenska deckare hade en storhetstid på 50-talet, nu är vi mitt inne i den andra vågen. Stieg Larssons enorma popularitet har förlängt vågen, men snart kanske det kommer färre nya deckarförfattare.
Hur kan mord, blod och andra läskigheter passa som underhållning?
– Det är nervkittlande och engagerande, läsaren är på spänn hela tiden. Det har visat sig att det måste vara mord i deckare, annars blir det inte tillräckligt fängslande. Småbrott räcker inte. Svåra brott engagerar läsarnas känsla för rätt och fel, och man kan ställa sig frågor som vad som skulle krävas för att man själv skulle gå över gränsen.
Hur har deckarna förändrats de senaste åren?
– De anpassar sig till dagens värderingar. Om man jämför med 50-talet till exempel, så är det mer etnisk mångfald och jämställdhet. Fler kvinnor utmärker sig, både som huvudpersoner och författare. Sedan gräver man sig djupare in i ondskan. Man väjer inte för de läskigare bitarna, som att beskriva när lik obduceras.
Namn: Sara Källholm, 35. Yrke: Undervisar och forskar på språk- och litteraturcentrum i Lund. Skrivit en avhandling om deckaren mellan 1945 och 1960. Skriver nu om kvinnliga deckarförfattare.
Pockettoppen:
1. Åsa Larsson: Till dess din vrede upphör
2. Henning Mankell: Kinesen
3. Åke Edwardson: Den sista vintern
4. Liza Marklund: En plats i solen
5. Camilla Läckberg: Sjöjungfrun
6. Johan Theorin: Nattfåk
7. Mons Kallentoft: Sommardöden
8. Mari Jungstedt: Den mörka ängeln
(Källa: Svensk Bokhandel)

De åtta böcker som toppar pocketförsäljningen just nu är samtliga svenska kriminalromaner, helt otroligt. Etta ligger Åsa Larssons ”Till dess din vrede upphör”. Det är verkligen en svensk deckarboom just nu. Jag intervjuade en litteraturvetare om detta, det kommer en kortintervju på boksidorna på söndag. Intressant att mordhistorier intresserar så många.

Vad är det som fänglsar med svenska kriminalromaner, tycker ni?

Här är Mari Jungstedt, vars ”Den mörka ängeln” ligger på  pockettoppen.

Meddelade Peter Englund. En jag inte läst, suck. Hon är född 53 i Rumänien, men tvingades i landsflykt och kom till TYskland.

Nu får man leta boktips…

Det är kul att läsa om alla gissningar som finns i bloggar, tidningar etc om Nobelpriset i litteratur. Amos Oz nämns ofta, kanske för att han toppar vadslagningssajten Ladbrokes lista. Många verkar hålla hårt på Joyce Carol Oates (inklusive jag själv), men ingen verkar i realiteten tro att hon verkligen kan tilldelas priset. Är hon för produktiv? Rentav lite folklig? Hon ligger ändå tvåa på listan. Och så har den svenske poeten Tomas Tranströmer glidit upp på tolfte plats. Roligt.

Spännande! I morgon vet vi.

Här är favoriten Amos Oz när jag intervjuade honom i februari om den senaste romanen på svenska, ”Rim på liv och död”:

Varje vecka recenserar jag två aktuella pocketböcker på boksidorna. Här kommer de senaste, en skön blandning, med femplussaren i topp:

• Roman +++++

"Ett land i gryningen" av Dennis Lehane
Episk roman om Boston vid första världskrigets slut. I centrum står en vit polis och en svart brottsling. Strålande upplägg och härligt välskrivet om en tid när den amerikanska drömmen spårar ur. Klasshat och misär, men också kärlek och hopp.

• Roman ++++

"Pressa läpparna här" av Agneta Klingspor
Originell historia om en kvinna som inleder en passionerad - men också mycket destruktiv - relation med en yngre man. Här ångar det av sex, sprit och svartsjuka. Det brutalt kroppsliga språket imponerar i sin frispråkighet i början, men till slut blir jag matt.

• Kriminalroman ++++

"Dödergök" av Katarina Wennstam
Författaren är journalist och har arbetat med brott mot kvinnor. Det märks - boken vill väcka läsaren. Det lyckas, tack vare att hon kan berätta. Huvudpersonen Maria köper hus, och upptäcker att en kvinna skjutits där. Hennes man är fängslad, men något stämmer inte...

• Roman ++++

"Så fick vi se slutet" av Joshua Ferris
Har du någonsin jobbat på kontor? Läs denna kritikerrosade debut, något av en "The Office" i bokform (fast inte riktigt lika rolig). Vardagligheter, som snack vid kaffeapparaten, blir läsvärt och kul. Allt utspelas på en reklambyrå som går allt knackigare.

• Kriminalroman +++

"Berättelsen om herr Roos" av Håkan Nesser
Ante Valdemar Roos är snart sextio och totalt uttråkad. Tills han börjar sitt hemliga liv. Nesser skriver finfint och när intrigen byggs upp är det här en sidvändare av rang. Tyvärr håller inte andra halvan av boken samma klass, en del av drivet och överraskningarna försvinner.

• Roman +++

"Kan du säga Schibbolet?" av Marjaneh Bakhtiari
Bakhtiari skriver egensinnigt, med skön känsla för språk. Här får familjen Abbas spegla dilemman när det gäller "svenskhet", invandring och anpassning. Läsvärd, men den saknar kaxigheten och humorn från debuten "Kalla det vafan du vill".

• Roman +++

"De modigas rike" av Tamara McKinley
Miljön är Australien vid 1800-talets början och här finns dramatik, romantik, förvecklingar och hat mellan vita och aboriginer. Men tyvärr också stereotypa romanfigurer och förutsägbara upplösningar. Men som en stunds verklighetsflykt i höstmörkret duger berättelsen gott.

• Självbiografi ++

"Emma, Mias dotter" av Mia Eriksson
Om dottern från den omdiskuterade "Gömda" av Liza Marklund. Egentligen en intressant historia om Emmas destruktiva tonår i USA. Men här finns alldeles för många upprepningar från de tidigare böckerna och språket är torftigt. Synd.

• Roman ++

"Kärlekens väv" av Ahdaf Soueif
Jag BORDE gilla den här: Historia, relationer, omsorgsfullt språk, fina recensioner... Men nej. En nutida kvinna rullar upp kärlekshistorien mellan engelskan Lady Anna och egyptiern Sharif vid 1900-talets början. Men berättelsen förblir hoppig och märkligt distanserad.