…för att prata om hans nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar”. Den har plötsligt blivit läskigt aktuell i och med det allt spändare läget i Israel och Palestina. Boken handlar nämligen om en israelisk soldat och en svensk fredsaktivist som – mot sin vilja – blir kära.

Bob Hansson ville utmana sina egna fördomar genom skrivandet – främst mot Israel och dess soldater.  

Det är alltid roligt att prata med honom, och det blev en hel del relationssnack förstås. Han lever nu som sambo och fick en son för fyra månader sedan – och hävdar bestämt att det är en myt att det behövs lite ångest för att vara kreativ. intervjun kommer i morgon på boksidorna.

Kanske blir man snart sugen på att läsa om något annat land än USA? Bob Hanssons nya roman utspelar sig i Israel. Den heter ”Det sista vi har är våra kroppar”.

Bob Hansson är en ovanlig manlig författare, på ett bra sätt. Han skriver ovanligt sårbart och öppet om kärlek och svåra känslor.  

Det är lite ”Romeo och Julia” över den här historien om ett kärlekspar som egentligen är alldeles för olika varandra: Maria, en svensk fredsaktivist, och Isra, en israelisk militär.
Berättelsen börjar med att hon lämnar honom, och sakta rullas anledningen upp.
Här är det stora frågor som gäller. Kan kärlek övervinna enorma ideologiska olikheter, våld och svek? Hur utvidgar sig hatet i ett krig till att omfatta alla människor som tillhör ”de andra”?
Författaren själv säger att han började skriva den här romanen för att ”jäklas med min egen övertygelse”.
Ett extra plus för det dramatiskt uppbyggda slutet, som jag absolut inte tänker avslöja här.

Bob Hansson är född i Helsingborg 1970, och var från början främst känd som poet. Den nya är hans tredje roman och tionde bok.

Ja, det tycker poeten Bob Hansson och hans författarkollegor Martin Svensson och Leif Eriksson. Deras nya roman ”Dingo Dingo” handlar om män som bildar en hemlig kramklubb. Roligt!

Jag blev riktigt kramsugen när jag träffade dem. Här är intervjun.

I veckan intervjuade jag Bob Hansson, som tycks vara överallt just nu: I ”Babel”, vinnare av Sveriges Radios Novellpris, ny roman och dessutom snart premiär på en monolog på Dramaten.

Han är en genuint originell person, som visar många olika sidor. Det blev en slingrig, rolig intervjusituation. Resultatet kommer i morgon på Aftonbladets boksidor.

Hur lyxigt får man ha det? Nu ”måste” jag läsa Bob Hanssons nya, helt galna roman”Vips, så blev det liv” och parallellt med den Paul Austers suveräna (hittills i alla fall) ”Den osynlige”. De är så otroligt olika varandra, men utmärkta på olika sätt.

Två andra riktigt bra pocketaktuella som jag läste nyligen är ”Maskarna på Carmine Street” av Håkan Nesser (en psykologisk thriller och en av hans bästa!) och den välskrivna Afghanistanskildringen ”Den förspillda vakan” av Nadeem Aslam.

Nyp i arm, nyp i arm – är det här verkligen ett riktigt arbete? 

Här, ett korr att längta till:

Ja, ni läste rätt: bok-stimmen, inte boks-timmen. Det är nämligen som om olika genrer kommer i sjok.

Precis nyligen var det feministerna som rasslade ur sig böcker: Louise Boije af Gennäs, Maria Sveland, Mian Lodalen och Erica Jong.

Och så var det plötsligt tre män som skriver roligt (fast också allvarligt, ska tilläggas): Ian Mc Ewan, Erlend Loe och Bob Hansson.

Så ibland kan det bli konstigt med intervjuerna på boksidorna. Stimliknande. Den konspirationsteoretiske kan ana favörer från min sida.

Men snart kommer det säkert någon antifeministisk hemmafru och någon jättetråkig gubbe, så blir mixen bra igen.

Inte kul att vakna i dag, med SD som ska in i riksdagen. Fy *XX##%%#%#.

När Bob Hanssons kommande roman damp ner i postfacket i dag undrar jag dock om undertiteln är ett tecken på att Moderaterna och Miljöpartiet kan nå varandra och slippa bry sig om SD.

Boken heter ”Vips så blev det ett liv – eller en hyllning till blågrönalgen”.

Blågrönalgen??? Vad kan det vara annat är en politisk kod för M och Mp:s samarbete, skriven i förtid?