För er som missade intervjun med Susanna Alakoski på boksidorna i lördags, här kommer den:

De hade inte ens råd med tandkräm. Kronofogden tog dammsugaren.Susanna Alakoski har läst journaler om sin barndom inför sin nya bok.
– Vi var ännu fattigare än jag mindes, och jag upplevde mer våld än jag kom ihåg.

Jag börjar gråta när jag läser Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok”. Den är ett vittnesmål om två föräldrar som drack för mycket, misshandel, social utsatthet och att ibland inte ens ha råd med mat.
– Jag kände mig alltid utanför i mina fula kläder, och för att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Men när jag läste hur det verkligen var märkte jag att jag glömt mycket, berättar Susanna Alakoski när vi träffas.
Verkligheten blir plågsamt verklig i de publicerade utdragen ur familjens journaler. Från Ystad kommun:
”Barnen fick vardera 10 kr i samband med julskyltningsfestligheterna.”
Från polisen i Ystad:
”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.”
Susanna Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” bygger på hennes uppväxt, men en hel del är påhittat. Den nya boken är självbiografisk, men också en socialpolitisk brandfackla om fattigdom – särskilt barns.
– Jag har fått hundratals mejl från människor som berättar om skam, utsatthet och avsaknad av kläder och mat. Fattigdom känns likadant i dag som på 1930-talet.
Susanna Alakoskis föräldrar var periodare. När de började dricka eskalerade röran, pengabristen och bråken, och pappan slog mamman. Hon i sin tur sa inför barnen att hon inte visste om hon ville leva.
Hur reagerade du när din mamma sa att hon ville dö?
– Man blir förstörd. Det finns inga ord för det. Det blir ett ohyggligt ansvar för ett barn att undra: Varför räcker inte jag till för att hon ska vilja leva?
Susanna Alakoski berättar lugnt och sakligt. Det märks att hon bearbetat sin uppväxt. Hon har lagt ”enormt mycket pengar på terapi” för att klara sig. I dag är hon hyllad författare, högutbildad och bor med man och tre barn i radhus. Ändå känner hon ”skräcken för fattigsjukan”
– Den är som en klo bakom ryggen hela tiden, säger hon och visar med krökta fingrar.
– Att veta att livet är till låns, att jag kan jagas tillbaka dit jag kommer ifrån.
Hon skriver om hur hon i vuxen ålder bröt ihop psykiskt och blev inlagd. Hennes föräldrar hade gått bort, och ett av hennes barn var sjukt.
– Jag tror att det också var en posttraumatisk reaktion. Man kan inte springa ifrån sin historia. Jag grät varje dag i ett och ett halvt år.
Förutom fattigdom skriver Susanna Alakoski mycket om hemlöshet. Hon har själv varit utan bostad. Mellan 14 och 18 års ålder gick varje sekund åt till att överleva.
– Den tiden är som ett svart hål. Jag flackade runt och bodde här och där. Att jag fick en lägenhet sedan var en viktig chans. Det kan behövas så lite för att få in någon på rätt spår.
Till sist vill hon gärna få fram att allt inte var nattsvart i hemmet. Hon säger med värme:
– Det fanns skratt och kärlek också. Men i de stunderna visste jag alltid att det skulle gå över fort. I dag tänker jag på mina föräldrar med stor kärlek. De var inte onda, utan olyckliga.

Fakta:

Namn: Susanna Alakoski.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Man, tre barn, 14, 19 och 20 år.
Bor: Radhus i Gustavsberg.
Bakgrund: Utbildad socionom och genusvetare. Har varit socialsekreterare och pressekreterare hos Gudrun Schyman. Fick Augustpriset för debutromanen Svinalängorna, som också blev prisbelönt film. Har skrivit roman, barnbok och varit redaktör för antologier.
Favoritförfattare: ”Den vars bok fängslar mig för stunden.”
Läser just nu: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” av Jeanette Winterson.
Aktuell: Med ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok.” (Albert Bonniers)

Foto: Lotte Fernvall

Har försakat bloggen på grund av en massa annat jobb. Nåväl. I fredags hade filmen ”Svinalängorna” premiär, efter Susanna Alakoskis strålande roman. Jag tipsade om den i Söndagsbilagan, och här kommer det. (Om du inte läst den – gör det!)

”Svinalängorna” är en fantastisk uppväxtskildring med både mörker och värme. Att skriva en sådan debutroman  är minst sagt en bedrift. Den har självbiografiska drag, och handlar om klass, fulla vuxna, vänskap och känslan av att vara på samhällets baksida. Trots tunga teman är romanen inte alls svår, man bara flyger fram över sidorna. Den belönades – med rätta – med Augustpriset.
Handling: Berättarjaget är Leena, som bor i ett nytt bostadsområde i Ystad, fyllt av människor som hamnat lite utanför. Hemma pendlar det mellan hyfsad ordning och totalt kaos, när mamma och pappa lägger de få slantar som finns på alkohol.Leena och hennes kompisar är smärtsamt utsatta, men också starka och kaxiga.
Författaren:Susanna Alakoski är född i Finland 1962. Hon är utbildad socionom (vilket märks i den senaste romanen ”Håpas du trifs bra i fengelset”) och genusvetare. Hon har också varit pressekreterare hos Gudrun Schyman.
När jag intervjuade Susanna Alakoski berättade hon att hon satt ensam hemma i soffan när hon skulle se filmen första gången – hon var rädd för hur hon skulle reagera. Men hon blev nöjd.

…”Svinalängorna” är just vad jag har. 10 dec är det svensk premiär, och boken är ju suverän.

Jag gjorde en kortintervju med författaren Susanna Alakoski:

”Svinalängorna” har redan fått priser och är såld till flera länder – varför tror du att många tycker om filmen?

– Den berör det allmänmänskliga, och svåra saker i en fin kombination. Alkoholproblem berör människor i hela världen, liksom våld riktat mot kvinnor. Och att inte räcka till som förälder. Inte minst handlar filmen om att bära svåra saker inom sig, att hålla fasaden, försöka glömma. Och samtidigt ändå tvingas att se, fast man helst vill blunda.

Hur känns det att se sin egen berättelse på vita duken?

– Det var nervöst. Jag satt själv hemma i soffan. Jag ville se den ensam eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera, om jag skulle tycka att den var rena succén, eller kanske en riktig flopp. Men det är en bra och viktig film. Det jag ville få fram i boken, som frågor om klass och våld, finns också i filmen. Jag blev förvånad över att den ändå var så nära min historia.

Har du varit med och påverkat arbetet med filmen?

– Nej, filmteamet fick fria händer. Jag kunde varit med, men jag hade inte tid och har dessutom lämnat ”Svinalängorna” bakom mig. Jag tyckte bara att det var spännande att se vad någon annan kunde göra av min berättelse. Och så blev jag förstås väldigt glad när jag fick höra att det var Pernilla August som skulle regissera.

Namn: Susanna Alakoski.Ålder: 48 år.Yrke: Författare.Familj: Man, tre barn.Bostad: Parhus i Gustavsberg.Aktuell: Filmen ”Svinalängorna”, efter hennes Augustprisade bok, har sålts till flera länder, och har Sverigepremiär den 10 december. I rollerna finns bland andra Noomi och Ola Rapace, Outi Mäenpää och Ville Virtanen.