De utländska importerna i Damallsvenskan blir fler för varje vecka som går.
Men värvningarna av utländska spelare i  jakten på starka spelartrupper och snabba framgångar har ett pris – och det är svensk fotboll som får betala.

Topplagen i svensk damfotboll blir allt mer internationella. Sju nationaliteter ryms i mästarlaget  Tyresö, åtta i Champions League-satsande Malmö.

Men att världsspelare slåss om platserna i landets två kanske starkaste lag är inget negativt. Tvärtom. Högklassiga internationella spelare både berikar och höjer kvaliteten på Damallsvenskan.

Däremot är många andra klubbars agerande oroande. Med tunna plånböcker tittar klubbarna utomlands i  jakten på att spelare som kan göra deras lagbyggen så slagkraftiga som möjligt. Vissa av värvningarna är så klart lyckade, men alltför ofta landar klubbarna halvrisiga landslagsspelare från våra grannländer, Nordamerika och Afrika.

Anledningen till den här utvecklingen stavas: ekonomi.

Det är många gånger billigare att värva en okej spelare från Finland eller Kanada än att kontraktera en likvärdig svensk spelare – ett faktum som kan komma att bli kostsamt för svensk damfotboll.

För i takt med att importerna ökar så minskar utrymmet för svenska talanger i klubbarna – och det behöver inte nödvändigtvis bero på att de inte är bra nog. Det är helt enkelt mycket mindre problematiskt att bänka en ung spelare med lokal anknytning än att peta en spelare som har lockats att flytta flera hundra mil för att komma till Sverige.

I ett längre perspektiv så kan den här utvecklingen komma att bli en fara för svensk klubb- och landslagsfotbolls utveckling. För det kan väl knappast vara positivt om fyra, fem platser i de damallsvenska lagen innehas av utländska spelare?